Kristallsynergi.

En japansk forskare vid namn Masaru Emoto har upptäckt att vatten kristalliseras olika beroende på vilken energi det utsätts för. När positiv energi finns i närheten (exempelvis då någon säger eller skriver något positivt) bildas kristaller som den nedan. Då negativ energi (ex. ilska, osäkerhet, irritation m.m.) finns i närheten har vattnet mycket svårt att kristalliseras. Det är kanske värt att tänka på då människokroppen består av 60-70 % vatten...

Det är alltid svårt att till fulla ta sig sådana här radikala forskningsrönn vilket kan vara bra ibland.
Att bara svälja allt med hull och hår kan ställa till med betydligt mer besvär för en individ än att ta litet tid åt att undersöka "äktheten" i tesen själv.
Dr. Emoto är först och främst inte en västerländskt, utbildad läkare (vilket definitivt inte är fel då den västerländska läkartraditionen är väldigt konservativ av sig) utan är utbildad via "The Open International University for Alternative Medicine" i Indien där man bl.a. arbetar för att alternativ medicin ska erkännas av läkarsamhället.

I Dr. Emotos bok "Vattnets sanna kraft" finns ett helt mittuppslag med intressanta bilder av vattenpartiklar i deras frysögonblick som man tagit med s.k. "höghastighetskamera".
Motpolsbilder presenteras bredvid varandra för att ge läsaren en uppfattning om just hur stor skillnad det är mellan positivt och negativt-laddad energi i förhållande till vatten.
Resultatet är mycket intressant.
Men det tycks bara vara en liten del av bilderna som syns, varför då?
Har man zoomat in för att ge läsaren en bättre bild av skönheten i kristallerna eller är det kanske så att det bara var just en kristall som formade sig på detta vis?
Förhoppningsvis har man fotat samtliga bilder på samma plats då miljö och klimat med all säkerhet är sådant som också spelar in i frysprocessen.
För att stärka tesen om att vattnets kristallisering påverkas av tankar bör man ha genomfört s.k. "blindtester" där flertalet forskare skulle fått göra experiment på exakt samma vattenprov för att se om det gett samma resultat. Enligt Jon Woodhouse har man inte gjort detta.
Woodhouse menar också att Emoto bör engagera andra, västerländska forskare i sina undersökningar, något som kan vara problematiskt då (som jag tidigare nämnt) de tenderar att ha en väldigt konservativ syn på världen.

Om det är så att Dr. Emotos tester är ackurata bör han genomföra vissa förändringar i sin presentation av resultatet. De viktigaste punkterna torde vara att presentera samtliga bilder som tagits under vattnets kristallisering och inte bara de som stöder hans tes samt genomföra "blindtester" för att stärka visa att samma resultat återkommer.

Det är svårt att ta sig fram inom sådana ämnen klassat som "New age"-vetenskap(?), troligen då mycket som framkommit inom området senare visat sig vara pseudo-vetenskap ("vetenskap" utan belägg).
Samtidigt är vi kanske litet för "fysiska" här i västvärlden för att kunna erkänna att det faktiskt finns en hel del saker som inte kan undersökas. T.ex. kan man kliva in i ett rum där det nyss utspelats en konflikt och bli illa till mods av den kvarvarande energin(?).

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

En "korporatisering" av samhället?

"Lagen om god tro gäller inte längre, be alltid om kvitto och legitimation".
Reklamen har rullat i Svensk television den sista tiden som för att verkligen försäkra oss om att vi ska vara instruerade om detta för vårt eget bästa.
Och visst är det vårt eget bästa för det vore ju inte roligt att behöva "bita i det sura äpplet" för att man köpt en begagnad cykel/tv/barnvagn(/eller något annat), men vad är det för lagändring egentligen?

Tidigare har man "kommit undan" vid köp av stöldgods om man gjort köpet i så kallad "god tro" (alltså att man tror att försäljaren haft gott uppsåt/inte stulit varan i första hand), en klausul som riktat sig till den lilla gnutta naivitet som fortfarande existerar hos större delen av befolkningen, må hända en ganska vital sak för vår själsliga överlevnad. För vad händer den dagen då vi alla tappat tron på gemenskapen?
Den dagen vi alla tror att alla andra är ute efter oss har vi tappat vår "makt" som individer i ett hierarkiskt uppbyggt samhälle.
Genom att lösa upp lagen om god tro löser man även upp en stor del av den lilla, individuella frihet som fortfarande existerar i världen.
Vill du vara 100 % säker på att varan du köper inte är stulen (eller på annat vis olaglig), måste du vända dig till någon av de stora koncernerna.
Visst, inte idag, men om 10-20 år om utvecklingen fortsätter ditåt den är påväg.
Många små affärer har fått slå igen efter att de stora kedjorna rullat in med lägre priser (dock i utbytte mot "mindre själ" i sina produkter(!)). I en stor kedja har man frångått individualismen och istället satsat på ett myrstack-koncept där majoriteten av individerna hjälper ett fåtal icke officiellt utvalda individer.
När det används ur kapitalistiskt synpunkt är detta den mest själsdödande av arbeten då de som platsar in i botten av myrstacken sällan erhåller mycket mer än smulor av den buffé som dukas upp i de högre kasterna av företaget, men om man skulle kunna använda detta tänk i samhället och fokusera på vår kollektiva överlevnad som art torde vi ta oss fram mycket längre, mycket snabbare i vår utveckling.
Att luta sig tillbaka och godta att lagen om just god tro tas bort är att samtidigt godta en "korporatisering" av själva samhället!
Idag har de "bara" skrotat lagen om god tro men man vill samtidigt avskaffa papperspengar och mynt för "miljöns skull". Men det är väl inte i pengar den verkliga miljöboven lever? Då borde det vara bättre att kanske se över kollektivtrafiken, höja dess budget och samtidigt höja bensinpriset i storstäderna?

Det är inte storföretagen som förlorar på utsuddandet av denna medmänskliga klausul, det är den lilla individen. Den som man vill ska känna sig osäker, hämmad och i vissa fall livrädd!
För det är så vi styrs nu för tiden; via våra rädslor. Och det är en lukrativ metod.
De nyheter som pumpas ut är väldigt sällan de stora problemen i samhället/världen utan har oftast rollen att visualisera ett annalkande hot. Ett hot man sedan kan rättfärdiga övervakningssamhället med, när de flesta av oss redan vet att övervakningen av oss inte har något med Vår säkerhet att göra...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Alla andra tycker att jag..."

"Alla andra tycker säkert att jag är dålig/konstig/ful/dum/etc.".
Varför tänker vi sådana tankar egentligen?
Oftast ligger ingen sanning i vad vi anser att andra tycker om oss, i majoriteten är det en fabrikation skapad utifrån osäkerhet.
Och de gånger det faktiskt ligger någon sanning i vad vi tror: varför bryr vi oss?
I vårt pseudo-demokratiska samhälle anser vi oss ändå ha åsiktsfrihet, så vadan denna hets kring popularitet?


Alla måste inte tycka om dig, du måste inte tycka om alla.

Men det är klart, det visste vi väl alla redan... eller?
Om vi alla redan vet det, varför låter vi andra människors åsikter påverka oss?
Deras åsikter är troligtvis skapade ur avundsjuka, osäkerhet eller rädsla vilket torde göra deras åsikter mindre intressanta.
Nästa gång Du tycker vad andra tycker om dig(!) ta dig en funderare på vilket faktaunderlag du har för de tankegångar du för.
Troligtvis inga.

Sedan har vi den andra sidan.
Den existerar under flertalet pseudonymer: "opposition", "mobbare", "troll" m.m., alla med ett mål i sikte: att skjuta ner sin motståndare genom att begabba, håna och/eller ibland till och med ta till fysiska uttryck (beroende på hur självsäker motståndaren är samt hur osäker den offensiva individen är).
En debatt är den civiliserade formen av detta och sköts snyggt med två (eller fler) sidor som presenterar samt försvarar sin ståndpunkt i en fråga men så snart en av sidorna börjar håna den andra sidans argument eller underminera den utan att tillföra något har debatten förpassats till något betydligt mer ovärdigt: en pajkastartävling.

Självklart måste man få uttrycka sin åsikt, men person A's åsikt är inte nödvändigtvis den totalitära sanningen. Person B's åsikt kan stämma lika mycket som tidigare nämnda persons fast ur ett subjektivt synsätt. Är det verkligen värt att begabba varandra för minsta lilla, kan man inte lägga sin energi på något annat? Och även om person A säger något negativt om Dig behöver det inte vara sant!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ps: Jag menar inte att jag själv lever till 100 % efter detta utan uppmanar snarare till eftertanke kring ämnet.

Steve Jobs: kapitalistisk krigsherre eller hjälte?

Under natten till gårdagen gick alltså en av den (till dags dato) digitala tidens största visionärer i graven efter många års kamp mot cancer.

Många är de som hyllar Steve Jobs, vissa på Apple väljer att gå så långt som att säga:

"Steves briljans, passion och energi var källan till otaliga innovationer som berikat och förbättrat allas våra liv. Världen är oändligt mycket bättre tack vare Steve".

Men vad är det för "innovationer" vi har att tacka Mr. Jobs för och är det verkligen sådant som förbättrat allas våra liv?

Iphone, Ipad och Mac, samtliga är skapelser vi har att tacka honom för, men kan man gå så långt att säga att de förändrat våra liv?

Kort svar: ja! Dock inte nödvändigtvis i positiv mening.

Jag äger själv en Mac och ska inte på något vis hyckla med mitt användande som rent krasst kan räknas som ett beroende.

Flera gånger dagligen startar jag den för att använda dess program, eller ja, så länge den finns i närheten.

Finns inte datorn tillgänglig börjar jag inte "kallsvettas" eller något liknande (som väl är symptom för ett riktigt(?) beroende).

Många jag ser i kollektivtrafiken sitter konstant med sin näsa i en Iphone eller med Ipod-hörlurar i öronen.

Och visst är det trevligt när så många människor kan samlas kring en produkt, eller?

Apple är en av de få bolag jag känner till vars produkter äger en stor betydelse (näst intill religiös!) i många människor liv.

Om man exempelvis nedvärderar en Mac kan man erhålla en rejäl avhyvling från sådana individer.

Apples reklamkampanjer är också extremt aggressiva och man arbetar stenhårt på att övertyga, eller snarare plantera "fakta(?)" i individers medvetanden om deras produkters fullkomlighet.

Men för verkligen produkterna människor samman?

Självklart inte, så vad är det egentligen som är så revolutionerande med dem?

Vad skiljer en Iphone från någon annan ny mobiltelefon, en Ipad från någon annan mp3-spelare och en Mac från en PC mer än användar-gränssnittet?

Telefoner och Internet är väl bra så länge de behövs men att sitta och titta på en telefon(!?) eller surfa på Internet utan någon anledning, är det verkligen vad vi bör göra med våra liv?

Återigen, jag hycklar inte.

Flertalet gånger har jag funnit mig själv i ovannämnda situation (gällande datorn då jag valt att bojkotta Iphone/Android-generationen av flertalet anledningar) och varje gång skräms jag av det!

Hur kan man kalla människor som "endast" stått för elektroniska upptäckter av denna art för genier?

Borde man inte rikta samma typ av beröm mot de som skapar vaccin, forskar om sjukdomar och ser till att svältande får mat?

På vilket sätt hjälper vi världen genom att sitta framför en dator dagarna i ända?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Det är ovanligt att finna empati i dagens samhälle..."

I dagens värld tycks vi ha koll på allt, det är väl skönt?
Tack vare astronomer vet vi precis hur stort universum är, tack vare journalister vet vi vad som händer runtom i världen, tack vare jurister sätts onda människor bakom lås och bom.
Då världen kan te sig olika från person till person är det ju bra att vi har personer på alla poster som ser till samhällets bästa i allt de gör.
Eller ja, i en utopiskt samhälle skulle det kunna se ut så i vart fall.
Ibland måste man göra grova generaliseringar men allt för ofta verkar människor ha svårt att uppmärksamma sin egen subjektivitet.
Individer som inte tycks förstå att deras vägval här i livet till stor del baseras utefter deras tidigare upplevelser, upplevelser som i sin tur har format en stor del av deras åsikter.
Jag väljer att här göra en stark generalisering när jag säger att de flesta av oss idag tycks ha förlorat vår empatiförmåga.

Förmågan att känna empati för varelser är vad många forskare menar är vad som skiljer oss från andra djur.
Att vara empatisk är inte nödvändigtvis motsatsen till sadistisk som flertalet tycks tro (till exempel: "jag bryr mig jättemycket om djur/andra människor!").
Empati handlar om social medvetenhet gällande andra individer.
Om man exempelvis inte förstår varför andra människor tycker om sport, en viss typ av litteratur eller varför de håller med ett annat politiskt parti än det man själv favoriserar och sedan menar att de har fel i sina tankegångar, då saknar man empatiförmåga.
Att inte förstå andra människors differentiella syn på en gemensam situation är också ett exempel på bristande empatiförmåga.

Då sanning är relativt och objektiviteten är näst intill obefintlig hos den mänskliga individen, borde det inte vara bättre att komma till insikt gällande sin subjektivitet samt använda detta på bästa sätt.
Om flertalet personer har olika syner på ett visst problem torde den mest optimala lösningen utvinnas av ett gemensamt beslut fattat av samtliga.
Det blir litet som en tårta eller ett pussel där alla utgör essentiella bitar för att bilda helheten.
Om vi som individer börjar sträva efter ett mer kollektivt samhälle där vi hjälps åt med allt i stället för att ständigt leta efter sätt att vara "annorlunda" och "speciella" skulle vi troligen avancera mycket snabbare och mycket fredligare än vad vi gör för tillfället.
Glöm inte att Du är unik, inte speciell.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Med ett pris på ditt huvud.

Den sista tiden har jag forskat litet på hobbynivå kring det generella levernet, saker vi stoppar i oss, de olika kemikalier vi väljer att smeta ut över huden samt andra saker och jag har flertalet gånger blivit förvånade av de ämnen vi frivilligt stoppar i oss.
I näst intill alla fall kan man läsa vad som finns i förpackningen i en innehållsförteckning, men allt för ofta tycks denna innehållsförteckning bestå av mer "grekiska" än det faktiska landet!
Många av de personer jag talat med som väljer att lägga sin tid på att ta reda på vad substanserna är i de produkter de överväger att konsumera blev först chockade när de upptäckte vad de gett sina barn (och sig själva med för den delen) under många år.
Vissa av dem lägger ihop ett och ett för att helt plötsligt stå med en så kallad "konspirationsteori".
Dessa får utstå både det ena och det andra för att de försöker informera sina medmänniskor om vad de funnit men väljer, trots motgångar, att fortsätta sin informationskampanj.
Och eventuellt har de inte rätt med sin "konspirationsteori" men man blir ju litet fundersam när EU-direktiv direkt förbjuder 100% naturliga hälsokostprodukter.
Istället måste vissa ämnen bytas ut mot (i många fall) mycket tveksamma kemikalier...

I mycket "färdigmat" existerar också partiklar som är långt ifrån naturliga för vår kropp.
Majoriteten av de individer jag språkat om detta med menar att "det finns farliga ämnen i allt nu för tiden" och att man "inte orkar läsa innehållsförteckningar hela dagarna", men det är väl ingen som tvingar någon att göra det, eller?
Om ni nu inte vill göra det för er själva, fine(!), men ni som har barn, gör det för dem.
Kom ihåg att man som förälder har ett ansvar för vilken mat man ger sina barn samt hur deras hemmiljö  ser ut.
I de flesta plastleksaker idag finns ett stort antal kemikalier vars uppgift är att mjuka upp materialet och på så sätt minska risken för skador, så långt allt väl.
Men varje gång ett barn tar i en sådan leksak överförs dessa kemikalier till huden som i sin tur absorberar dem varpå de skickas ut i blodkärlen!

Vissa menar att det existerar en masskonspiration där målet är att minska jordens befolkning med 80%!
Detta kan låta otroligt och löjeväckande, men vad ska vi göra med alla ständiga bevis och insinuationer...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Kan man äga sanningen?

Det finns människor i denna världen som anser sig besitta total medvetenheten, människor som menar att de har svaret på livets alla gåtor, kanske i små böcker, i sånger eller via något annat som givits till dem.

Oavsett objekt (varde det fysiskt eller meta-fysiskt) har individerna funnit en sol i sitt eget personliga universum, något att cirkulera kring, någonting de kan förlita sig på.

För om någon redan kommit på alla svar finns det väl ingen mening med att söka längre... eller?

Men tänk om meningen med vår existens, ja meningen med själva livet är just vårt sökande, att upptäcka.

Genom att prompt hänge sig åt en filosofi (religiös, politisk eller annan) kastar man alla andra möjligheter åt sidan tillsammans med all den information man skulle förskansat sig tack vare den nyfikenhet som existerar hos en "sökare".

Religiösa livsåskådningar är totalitära just för att få oss att sluta söka och istället sluta upp bakom en enskild individ som nedtecknat ett par ord eller skrivit en sång för 2 år (eller 2000 år?) sedan.

Samtidigt som många finner tröst i det obefintliga (men ändock existerande) faktum (?) att någon annan funnit meningen med alltet samt att de vill dela med sig av det till sina medmänniskor, tycks allt för många av dem inte ha en aning om vad det är de erhåller utav dessa "profeter".

I allt för många fall kan en "upplyst" inte förklara vare sig innebörden eller grunden till sin tro utan väljer att hänvisa till något vars majoritetsinnehåll den själv inte ens kan referera till.

Att vara "påläst" inom sin tro är essentiellt oavsett vad man har för inriktning, men att skaffa sig en personlig syn på sin tro är troligtvis än viktigare, för att bara godta alla påståenden från en källa för att det "låter bra", "är fint" eller för att källan "står för en bra sak" är (rent utsagt) korkat.

Nog kan det vara fint att ha något att stötta sig emot i svåra tider men att basera personliga beslut allenast på en tro uppdiktad av en helt annan individ med andra förutsättningar, värderingar, tankar och leverne är att förbise sina egna, äkta behov och samtidigt stöta bort sin individualitet.

För vi är ju alla människor, stötta ur samma skrot och korn; ingen är mer värd än dig och du är inte mer värd än någon annan.

Äger Du dina åsikter för att Du valt dem eller för att någon annan valt dem åt Dig?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

En värld utan ekonomi, del 3.

Tror du på fullaste allvar att större delen av det vi har skapat fram tills idag lever i en existentiellt nödvändig symbios med det monetära systemet?

Varför?

De flesta ting som existerar i vårt samhälle idag är knutna till just ekonomin, men deras fortsatta existens är långtifrån knuten till den.

Genom att ständigt dementera produktens personliga värde och endast det värde det äger ur ett ekonomiskt perspektiv tar vi oss längre ifrån ett nödvändigt uppbrott mellan den själsdödande epidemi kallad kapitalism.

Vissa individer väljer att utföra byten med varandra (tjänster, produkter etc.) där ingen valuta blandas in utan några större problem.

Våra varor är inte knutna till ekonomin, däremot är ekonomin knuten till våra varor.

Vi måste bryta upp med det monetära systemet då det sakta men säkert förgör vårt själsliv.

Genom att upprätthålla den överdrivna konsumtionen skapar vi en större klyfta mellan vårt själsliga jag och vårt ytliga dito.

Detta förstår "De" och väljer att placera ut mer reklamer där man hävdar att individualismen och kärleken endast härstammar utifrån din konsumtionsförmåga vilket betyder att en stor del av problemet ligger i den pseudo-egoism vi idag lever med.

I vår strävan efter individualism placerar vi oss själva på en piedestal över alla andra där vi är övertygade om att vi sitter säkert och att vi sitter där på grund av vår överlägsenhet gentemot våra artfränder.

Men om vi alla istället klättrar ner från våra höga berg och börjar analysera de pusselbitar vi alla är, är jag övertygad om att vi kan finna sätt att leva tillsammans som en enhet istället för separata bitar utan någon egentlig plats.

Tänk efter; existerar så många individer på samma plats endast för att bevara ensamheten?

Är det inte troligare att så många av oss existerar för att vi ska kunna hjälpas åt?

Byteshandel menar vissa är det naturliga steget vid en regression av vårt samhälles monetära system, andra menar att det inte kommer gå att släppa valutahandeln till fullo utan att vi istället kommer handla med guld (i vart fall till en början).

Visst, vägen bort från kapitalismen, det monetära systemet och pseudo-demokratin kommer med all säkerhet att vara skakig samt mycket orolig men målet kommer att göra resan värd att ta.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Fluor - när du tänkt färdigt?

Använder du tandkräm som innehåller fluor?

Idag tycks de flesta göra det och det är ju inte så konstigt med tanke på all reklam vi ständigt matas med där tandläkare uppmanar oss att använda just deras ekonomiska sponsors märke, men visste du att det du stryker över tänderna är ett nervgift? Fluor befinner sig gift-mässigt någonstans mellan bly och arsenik...

Innan det andra världskriget var produktionen av fluorprodukter näst intill obefintlig.

Enligt en forskare vid namn Val Valerian skall man under andra världskriget ha adderat fluor till fångars dricksvatten i arbetsläger för att minska deras motsträvighet (fluor påverkar bl.a. hypothalamus (som nämnts i tidigare inlägg)).

Sedan 1945 har man tillsatt fluor i dricksvattnet i bl.a. USA och flertalet konspirationsteoretiker menar att detta är ett sätt att styra befolkningen.

Fluor är skadligt för skelettet då det bildar en hinna utanpå skelettvävnaden.

Denna hinna rubbar tandens konstanta utveckling vilket gör att innanmätet sakta men säkert bryts ned. En undersökning från Harvard University pekar på ett möjligt samband mellan flertalet fall av skelettcancer hos pojkar och just ämnet fluor.
Forskare i New York menar att ämnet kan döda hjärnceller vilket i sin tur kan leda till o-önskade personlighetsförändringar.

Gravida som intar ämnet riskerar skador på sitt foster då fluor påverkar cellutvecklingen.

Den dödliga dosen uppges ligga på mellan 1-5 g för en vuxen men man menar att man uppmätt en dödlig mängd på så litet som 105 mg (en tandkrämstub får innehålla upp till 1,500 promille fluor!).

Som exempel innehåller en tandkrämstub cirka 75 ml tandkräm vilket för enkelheten skulle kunna omsättas i cirka 75 gram.
Denna tub innehåller 1,4% procent fluor (1,400 promille) av 75 gram vilket blir ungefär 1,05 gram!

I de flesta hälsokost-butiker finns det idag alternativ till fluorbaserade tandkrämer.
Om man önskar kan man givetvis fortsätta köpa billig, fluorbaserad tandkräm med risken att i framtiden vakna upp som en grönsak...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Somliga går med trasiga skor.

Den sista tiden har det gått utför med ekonomin och trots lugnande ord från de politiker vars huvudsakliga arbetsuppgift behandlar just ekonomi tycks denna rullande snöboll bli större för var dag som passerar.


Anders Borg, vår nuvarande finansminister hävdade år 2008 att det inte fanns någon anledning till oro.
Trots att många ifrågasatte hans uttalande menade han att "Vi har en grundläggande stabilitet i svensk ekonomi" och att vi därför inte behövde känna någon osäkerhet inför den pågående världskrisen.
I dagarna har han helt ändrat åsikt i frågan och menar att en "finansolycka" är antågande.
Är det så att Borg inte är mer än en optimist som hoppats att det ska vända, är han ignorant eller har han vetat om detta hela tiden men valt att inte dela med sig av det?
Jag hoppas att det är något av de första alternativen men skulle inte förvånas om det inte vore så.
Även om många olika faktorer pekar på en specifik utgång så verkar det ändå som om politikerna har sista ordet, ty forskare och samhällsvetares arbeten till trots är informationen ändå värdelös om inte politikerna står bakom dem.
Om man redan 2008 hade börjat förbereda Sverige för en finanskris hade vårt politiska styre kanske haft någon plan färdig vid detta laget men som det ser ut just nu står de liksom alla andra beroende av kapitalismen och marknadsekonomin.
Men som det ser ut just nu är det ett system som är på väg att fallera.
Just nu drar det bara sina sista andetag.


Vad som är mest skrämmande i detta är att en övergång troligtvis skulle gå mycket smidigare om politiker och andra maktinnehavare hjälpte till genom att informera människor om vad som är på väg att hända. Detta kommer inte att göras.
I samma sekund ekonomin faller kommer även maktinnehavarnas inflytande tappa sitt värde då de som idag äger makt endast kontrollerar ekonomin.
Genom att sätta ett värde på pengar skapar man en ledande position till den som kontrollerar mest av det.
De som inte kontrollerar särskilt mycket måste slita hund för den enstaka person som äger möjligheten att dela med sig av sin kvot.
Idag existerar fler slavar än någonsin tidigare, den enda skillnaden är att samtliga tycks ha godtagit sitt öde, viljan att leva i frihet är som bortblåst.


Vad har hänt?


Glöm inte att de enda som kan sätta ett värde på dessa papperslappar och metallmynt är vi, befolkningen.
Om vi bestämmer att deras pengar inte längre äger något värde, då blir det också så.
Det lär bli en tuff omställning men i detta fallet är jag övertygad om att gräset faktiskt är grönare på den andra sidan.


Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Nå'n gång får man ju för fan växa upp!"

Vad ville du bli när du blev stor? Blev du det?

Rubriken till detta inlägg är en kraftigt utsliten fras som tycks tillhöra människor över 25, människor som verkar tycka att det blivit dags att ta farväl av sig själv, sina drömmar, ja helt enkelt ge upp.

Vad betyder meningen egentligen?

Sällan har jag hört detta uttalas av någon under 20-årsåldern, inte heller av lyckliga äldre individer, sådana som "hittat rätt" här i livet.
Människor som aggressivt påpekar infantiliteten hos alla andra tycks sakna en bit av sig själva.
Som om något viktigt fallit från dem.
Nog är det väl viktigt att ha något man brinner för, ty även i naiva tankar kan det existera en glöd stark nog att driva oss vidare.
Om vi väljer att ge upp våra drömmar och vända våra åsikter ryggen för att sadla om till en samhällets trotjänare, gör vi då inte oss själva besvikna?
Den där individen du var för ett par (eller kanske många(?)) år sedan, skulle denne stått på samma plats där du står idag, tänkt samma tankar och varit lycklig med de senaste vägar du valt att vandra utefter, eller hade denne stått med huvudet i mörka moln och med ilskna tårar i ögonen kallat dig feg?

Om du tänker efter, har du verkligen släppt din infantilitet eller har du släppt taget om allt omkring dig för att sjunka djupare ner i det till synes bottenlösa hål kallad osäkerhet?
Visst måste du fortfarande kunna vara en bra förälder även om du väljer att mata dina barn med vegetarisk kost.
Och självklart måste du kunna skratta och sjunga högt utan alkohol i kroppen utan att anses vara konstig.
Givetvis måste du få måla tavlor, fotografera, ifrågasätta livet och dess invånare utan att ses som besvärlig.
Du får vara precis den du är, oavsett vad andra säger.
Om en person börjar kommer andra följa efter, ibland tar det bara litet längre tid.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den Svenska blodspengen.

Idag är Sverige världens näst största vapenexportör (i förhållande till landets folkmängd).

Mellan åren 2001 till 2010 har exportsumman stigit från ungefär 3 miljarder kronor till cirka 13!
Under min uppväxt har jag fått höra att Sverige är ett av mycket få neutrala, konfliktfria länder.

Vi står utanför de flesta konflikter officiellt sett, men många oroligheter (exempelvis de där Storbritannien, Saudiarabien och USA är involverade) fortsätter bland annat på grund av den svenska vapenexporten.

Även om vi som nation eller individer inte drabbas fysiskt av detta, torde inte vetskapen tynga ner oss psykiskt? Genom att inte säga ifrån tillåter vi export som ständigt drabbar tusentals civila.

Vad som i detta också framstår som underligt är att det enligt svensk lag är olagligt att exportera vapen.

Dock dyker det upp små klausuler som möjliggör export för vissa (av staten) utvalda företag som ändå tillåts genomföra transaktioner av detta slag.

Att den svenska vapenexporten ökat från 3 till 13 miljarder kronor säger också en hel del.

Genom en ständig hotbild presenterad genom tidningar, tv och radionyheter har man skapat en oro samt bistått med en kur gentemot osäkerheten via lägesrapporteringar.
På så sätt får man individen att fokusera på ett icke existerande hot medan man själv kan sköta andra affärer vid sidan av utan att dra någon uppmärksamhet till sig.
Vissa individer vill stötta "den goda kampen" varpå de väljer att medverka i konflikterna istället för att ge sig på själva kärnan (vilken torde vara vapenexporten, ty om den internationella vapenexporten stryps borde väl även krigens omfattning drabbas?).
Men om två sidor i en konflikt erhåller vapen från ett land som inte medverkar, är det landet verkligen oskyldigt till dåden som kommer utföras med dess exportvaror?
Är exportörerna verkligen så omedvetna om sina varor eller handlar det bara om pengar och om sådant är fallet, måste det väl vara ännu ett skäl till att skrota ett system som inte fungerat särskilt bra på lång tid.

Det är dags för oss som individer att börja ta ansvar för vår export!
Hur kan vi påstå att Sverige är ett fredsälskande land om vi ständigt förser andra länder med vapen, vapen som används för att mörda andra människor?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Vart vi kan bege oss.

En åsikt många (tyvärr) delar är den; vi kan inte överleva i ett samhälle utan nedskrivna lagar uppbackade av individer med rätt att uppehålla dessa lagar med alla tillgängliga medel.
Samtidigt menar många av de den ovanstående texten syftar på att de aldrig skulle kunna skada en annan individ.
I samma kontext äger många människor en stor tillit till det juridiska systemet, trots ständiga påminnelser om människans oförmåga att fatta objektiva beslut.

En annan åsikt; vi skulle aldrig kunna existera i en värld utan valutalösningar, att vi redan provat detta och misslyckats.
Har vi inte utvecklats någonting sedan ekonomins uppkomst? Står vi bara och stampar på samma plats?
Är det så att vår pengafundamentalism grundar sig i den konsumtionshets man för länge sedan skapat för att uppehålla oss från vad som verkligen är viktigt och inte en "naturlig utveckling" av den mänskliga rasen?

Många människor är idag religiöst eller politiskt troende, vilket ofta försvaras i politiskt korrekta sammanhang med orden "det är bra att tro på någonting".
Hur vore det om vi inte trodde på någonting?
Det torde väl vara hemskt att inte tro på en gud vars ord du måste följa till punkt och pricka för att undslippa ett horribelt öde, eller att sälla sig till ett led av individer vars åsikter måste överensstämma med moderpartiets för att slippa glåpord och utfrysning vilket i sin tur rensar bort individualismen.
Att limitera sin världsbild utefter vad någon annan redan diktat upp, är det verkligen meningen med livet? Nej, troligen inte.
Vore det inte bättre att fokusera vår livsenergi på helheten istället för de små pusselbitarna?

Varför delar så många individer tron att vi måste leva i en värld med pre-dikterade regler och varför kan inte dessa bara se möjligheterna med ett samhälle utan dessa regler?
Om vi väljer att sluta resonera egocentriskt, börja hjälpa varandra och vara glada för vad vi getts här på jorden istället för att bara se till personers ägodelar kanske vi kan börja ta oss någonstans igen.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Sökare.

Vi människor tycks ständigt vara på jakt efter "någonting större", det där lilla extra som ska göra våra liv mer värdefulla.
Oavsett om det är via konst, underhållning eller livsåskådning fokuserar vi det mesta av vår livsenergi på att leva efter de riktlinjer vi satt upp gällande vårt livsinriktning.
En kristen följer troligtvis "Boken" så mångt som möjligt men kommer ändå (kanske?) smyga in ett par klausuler för att rättfärdiga vissa personliga intressen på samma vis som en New Agetroende skulle kunna rättfärdiga ett lösaktigt och ansvarslöst liv med att "det som händer är meningen" (alltså tron på "ödet").
Har man låst sig fast vid en åsikt ("Gud finns", "Moder Jord hämnas via naturkatastrofer", "vi besöks av rymdvarelser", "när man dör blir man ett spöke" m.m.) utan ett öppet sinne kommer man att försvara den åsikten med allt man har oavsett vilka bevis som presenteras.
Istället för att medverka i en öppen konversation där var part får presentera sin syn väljer en sådan individ att först presentera sin egen för att sedan slå ner på den andres argument eller rent av avbryta diskussionen när det är den andra personens tur att uttrycka sig.

Varför är det så?

Om man nu är så säker på sin sak bör man väl inte vara rädd för att ha fel, att någon annan ska kunna lyfta fram argument som sätter tron i ett helt annat ljus bör ju vara otänkbart så varför denna rädsla för diskussion?
Är det så att individer som beter sig på detta sättet är sådana som härstammar ur mitt förra inlägg, sådana som "hoppat över steg 2"?
Om sådant är fallet, är det bättre att ni tar ett steg tillbaka, läser på och söker noga efter den fakta ni eftertraktar för att sedan presentera den för oss andra i en öppen diskussion där vi tillsammans kan undersöka dess autencitet.
Tänk er själva vilken upptäckt det vore om man kunde bevisa att det man trodde på faktiskt var sant, då skulle många andra få upp ögonen för sanningen de också.
Jag söker fortfarande i hopp om att någon dag finna något att fokusera på.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ps: Strax innan nedtecknandet av detta inlägg hade jag en diskussion med en individ. Jag vill bara att denne skall veta att inlägget inte riktar sig mot denne personligen, snarare "triggades" min tankeverksamhet av samtalet vilket resulterade i detta inlägg. Att gå på detta inlägg skulle vara att gå på sig själv då jag ingenstans refererar till en specifik person och inte heller önskar göra det, tack.

"Är du den du är?"

Utifrån vad grundar sig osäkerhet?

Det finns säkerligen många olika svar på den frågan samt faktorer att väga in för att komma fram till dessa.

Tidpunkt, miljö och ideologier är exempel sådant som spelar in när en individ vill utveckla sig själv.

"Hur vill jag utvecklas och vad vill jag utvecklas till?"

För att utvecklas som individ arbetar man via tre punkter:

1. Insikt

Här når man insikten om vad man önskar utveckla.

Kanske vill man bli en bättre politiker, konstnär, atlet, kock, det kan vara vad som helst men det börjar alltid med en insikt.

2. Utvecklandet

Här utvecklar man det önskade beteendet genom att lära sig de necessiteter beteendet vilar på.

Vill man t.ex. bli duktig på att laga mat är det under denna punkten tiden då man "tränar" på matlagning faller, då man gör de misstag samt upplever de situationer som i slutändan ger den erfarenhet som krävs för att man skall bli duktig inom området.

Tyvärr existerar det personer som väljer att strunta i denna vitala punkt för att gå direkt från punkt ett till tre.

Detta är tragiskt då de går miste om så mycket samt kan ge ett o-seriöst/osäkert intryck gentemot sin omgivning utifrån den plattform de valt att figurera på.

3. Resultatet

Här har man nått sitt mål via hård träning, disciplin och (eventuellt (troligen)) en hel del motgångar, i vart fall om man tagit vägen via punkt två.

Om sådant är fallet kan man förlita sig på att man har tillräckligt med packning i den mentala ryggsäcken för att klara av vilka strapatser som helst.

Har man däremot tagit sig hit utan att bry sig om punkt två väntar stora bekymmer längre fram.

Till en början kan man kanske klara sig på grundläggande information som fastnar naturligt men ju men man ger sken av att veta om desto djupare kommer man sjunka till dess man handlöst inte kan svara på fler frågor utan att göra sig själv till åtlöje.

En situation som troligtvis orsakar illamående, irritation samt invaggar en viss osäkerhet hos individen vilket i sin tur kan leda till aggressivitet, egoism och antipati om denne vägrar inse att det är dennes eget fel att situationen uppstått.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Svensk propagandaradio?

"Har du betalat din radiolicens?"
De flesta av oss har väl fått den frågan via reklam eller telefonsamtal.
Mig veterligen ska pengarna gå till att fylla de kanaler man menar är politiskt och religiöst obundet i dagens samhälle d.v.s. Sveriges Radio och Sveriges Television med underhållning, debatter och annat som kan intressera individer.
Den sista tiden har jag dock blivit besviken gällande kanalernas utbud.

P3 är radiokanalen för de yngre varigenom det skulle kunna existera goda möjligheter att erhålla viss allmänbildning.
Programmen skulle inte behöva förlora sin intressefaktor snarare addera ytterligare en faktor: inlärning.
Inte alla program på kanalen är dåliga, flertalet väcker intressanta diskussioner och manar till eftertänksamhet.
Men det finns ett par tillfällen då hela den fragila mur av respekt jag byggt upp gentemot "den fria radion" raseras från grunden, då jag känner mig fördummad.
Då radiopratare talar om mode, alkoholindränkta fester och andra ytliga saker blir jag nästan litet arg.
Ska jag betala pengar till en fri radio där individer sitter och pratar om sig själva, diskuterar vem som är den snyggaste kändisen eller vem man skulle "ligga med" om man fick frikort, nej tack!
Inte konstigt att sådant tänk återkommer i samhället när vår media sprutar ut det i etern på detta vis.

SVT var ju fantastiskt till dess man började sända hemska program som "Huset fullt av hundar" där man gör program av systematisk mobbning, ärekränkning och tvångsseparation.
Nu vet jag inte om SVT menar sig vara "religiöst obundna" men om så är fallet, vad gör gudstjänster i rutan?
Detta är inte vad jag vill kalla religiöst obundet utan snarare ett avtal mellan kyrka och stat där den ena uppehåller propagandatid åt den andra med skattepengar vilket betyder att de individer som väljer att gå ur svenska kyrkan, eller på annat vis väljer att strypa sina bidrag till den, i viss mån tvingas betala för kyrkans intressen.
Inte ok!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Är klassamhället knutet till vår samhällsstruktur?

Kan det vara så att vi baserar de flesta beslut på den klass vi anser oss tillhöra?

Skapar vi oss möjligheter utefter på vår omgivning, våra värderingar och (i dagens läge) inte minst vår inkomst så utför vi en orättvis begränsning gentemot oss själva.

Men för att kunna göra något åt "problemet" måste man också vara medveten om det.

För mig känns det helt rätt att göra på detta vis, kanske inte för dig eller andra men för mig.

Genom att erkänna för mig själv att jag varit på tok för uppbunden i ett "klasstänk" har jag också kunnat (börja) befria mig från de normer jag själv (?) skapat.

Tidigare har jag delat upp klasserna på tre sätt:

Låg-klass: Låg lön, stor/medelstor-familj, enklare mat; ingen onödig lyx och billig mat (sallad?). Ekonomiskt knutna statussymboler existerar sällan vilket kan resultera i depression.

Medelklass: Familjen "Lagom". "Unnar sig" något extra (onödigt?) ibland gällande mat, prylar och liknande. Den lägre medelklassen drar sig litet mer åt "låg-klassen" medan det, i den övre medelklassen, kan existera en o-uttryckt önskan att få leva i överklassamhället då man delar många värderingar gällande vad som är viktigt att äga och visa upp utåt.

Överklass: Har sällan ekonomiska problem, de existerar inte i överklassamhället vilket också gör det svårt för de som lever i detta att förstå de lägre klassernas frustration över den ekonomiska samhällsstrukturen.

Här kan man fokusera på sociala upptäckter då man redan har de ekonomiska resurserna att ta del av större delen av samhället.

En mycket förenklad version av mina funderingar som på intet sätt är menade att tala illa om någon person då jag anser att oavsett klass är vi alla fortfarande människor.

Det är våra handlingar som definierar vårt värde, inte våra anpassningskapacitet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Upprustning för det 3:e kriget?

Som jag nämnde i gårdagens inlägg har de stora nationerna (inte minst vår polisstat i väst) planerat länge inför den kommande tiden.
"Kuwait", "Grisbukten" och en massa andra händelser som verkar ha burit politiskt relevans är ingenting gentemot vad man har planerat.

1948 deklareras den Israeliska staten av USA (!) varpå man våldsamt tvingar bort de palestinier som tidigare befolkat området in till Libanon.
Vissa vägrar dock lämna området och lever idag under belägring i området kring Tel-Aviv omringade av en gigantisk mur.
Samtidigt finns det palestinska motståndsgrupper som arbetar över den libanesiska gränsen gentemot Israel som besvarar attackerna med liknande våldshandlingar.
Men Israel som med sina allierade skulle kunnat avslutat kriget för länge sedan står bara och bevakar gränsen...
Bakom den andra sidan står den underskattade nationen Iran tungt beväpnad och beredd att komma till palestiniernas undsättning vid en eventuell konflikt med Israel.
Därav är läget mycket spänt i mellanöstern och ingen vågar ta några större kliv in på den andres territorium.

Man kan se detta som ett strategiskt viktigt moment för USA då Iran (tillsammans med Ryssland och Kina) är det största hotet vid en konflikt.
Genom att skapa spänningen nere i mellanöstern har man fått Iran att fokusera på Israel varpå man skapat sig en bas i Irak och Afghanistan (snart också i Pakistan?).
Via dessa baser kommer man sedan (vid eventuella stridigheter) kunna föra ett två-frontskrig mot Iran, ett krig på tre fronter (Europa, mellanöstern samt den som vetter mot Japan/den amerikanska västkusten) gentemot Ryssland samt ännu ett två-frontskrig mot Kina.
På detta sätt skapar de ett bättre utgångsläge för sig själva och en splittring i oppositionen som kan leda till dess fall.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Nu börjas det...

Är den amerikanska drömmen på väg att krossas?
Efter den ekonomiska "baby-boom" som skedde i USA under början av 2000-talet står många nu med stora skulder då man var övertygad om att den nya tidens elektronik skulle bädda för en ny typ av ekonomi.
Nu står landet med massiva underskott i statsbudgeten som resulterat i höjda lånetak, mycket underligt.

Är Amerika på väg att bli ett u-land?

I vår lilla polisstat har hierarkin varit central under lång tid, de flesta samhällsklasser finns representerade och en tydlig markering görs dem emellan.
De ekonomiskt välbärgade kan leva ett fullgott liv i landet medan de fattiga är de som skickas ut till krigszoner för att försäkra de förstnämndas levnadsstandard.
Orättvist kan tyckas men så ser det tyvärr ut (självklart skickas inte alla fattiga ut i krig men många ser fortsatt militärtjänst som den enda lösningen på sina ekonomiska problem).

Någonting tycks skaka om grundvalarna och vi är nu på väg in i en mycket intressant tid där man bör blicka mot öst för att inte missa de kommande händelserna.
I hela världen har man i hemlighet börjat stålsätta sig för det tredje (slutgiltiga?) världskriget vilket torde komma snart då en av de större aktörerna nu alltså riskerar att gå i nationell konkurs...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Det är dags att vakna nu.

Det finns individer som lever ovanför oss i den hierarki vi lever under (!) som strävar efter något som kan tyckas vara ryckt ur en science-fictionfilm.

Individer som via ekonomisystemet "arbetat" (fel ord egentligen) sig upp till en maktposition i vårt samhälle.

Människor som väljer att lyfta denna tes möts ständigt med negativa kommentarer och i viss mån förföljelse utav de som vägrar se de smutsiga affärer som görs bakom ridån.

Sedan en bra tid tillbaka har vi varit uppdelade i länder med egna valutor, språk och kulturer utan några större problem att samarbeta (kom ihåg: krig och handel är inte samma sak om än det ena ibland nyttjas för att nå det andra).

Trots våra skillnader har vi hjälpts åt via import och export för att se till att varje land har de resurser man behöver för att klara sig.

Vikingarna som stundtals (tyvärr) misstas för rasister (mycket tack vare dagens referenser) var tvärtom mycket intresserade av byteshandel och genomförde transaktioner med många olika folkslag utan problem.

Någon gång under vår historia ökade dock folkmängden kraftigt vilket i sin tur gjorde att godsherrar samt personer som tillsatts högre positioner i de små samhällena fick mer individer under sig vilket troligen också innebar mer arbete för att hålla samtliga nöjda.

Var det kanske också så att det blev svårt att hålla ett vakande öga över vad dessa individer hade för sig, om de verkligen bidrog till det samhälle som bistod dem varpå man skapade ett system för att belöna de som arbetade "för" samhället?

Så länge det monetära systemet varit i bruk tycks man ha betalat skatt men inte alltid på det sätt man gör idag.

Tidigare kunde kvinnorna tvingas betala skatt i natura till de herrar som krävde dem på pengar.

Vi har tagit oss från det hemska men till vad?
Är inte en psykologisk våldtäkt också en våldtäkt?

De som tagit sig in i maktens korridorer vill att vi ska enas under en gemensam flagga och ekonomi för att det "blir lättare för oss alla".

Men vem blir det lättare för egentligen?

Skulle hela världen bestå av endast en gemensam valuta, samma språk, kläder, sociala normer och militärmakt skulle dess individer vara otroligt lätta att kontrollera...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Moralpanik i England!

Den fjärde augusti 2011 sköts fyrabarnspappan Mike Duggan till döds av polis under en fredlig demonstration i Tottenham, England.
Enligt media skall en skottväxling ha skett mellan polis och en person som färdats i samma bil som Duggan varpå denne skall ha träffats av en "missriktad kula" (om det nu kan kallas för det).
Man får inte glömma att så fort ett skjutvapen används, oavsett om det är av polis, civilister eller någon annan grupp, är tanken att man vill orsaka stor skada gentemot den man strider.
I skottlossningens hetta "skulle" någon troligtvis tas ner, att målet sedan blev annat än det uttänkta gör bara det hela än värre.

Enligt Englands premiärminister berodde de efterföljande kravallerna på en "moralisk kollapps".
Visst är det, men inte åt det civila hållet.
När människor påtvingas ett system som upprätthålls av väktare (i detta fall poliser) vilka helt plötsligt vänder sig emot de man sagt sig beskydda, är det då inte helt naturligt att den grupp som attackerats försvarar sig själva?
Ständigt får jag höra att "poliser också är människor" vilket stämmer helt, men varför väljer då så många att tro på rättsväsendet som en högre makt i vårt samhälle?
Blir en polis inträngd i ett stressat läge kommer den att reagera precis som en civilist!
Rättsväsendet är uppbyggt och styrs av personer som är precis lika mänskliga som vi, som äger precis samma brister och laster som vilken annan individ.

Visst är det hemskt när människor kommer i kläm under kravaller.
Jag läste till exempel om en man som lagt 25 år av sitt liv i en elektronikbutik som nu blivit rensad och nästintill demolerad under kravallerna.
Men kan det inte vara så att människors beteende under upploppen är en undermedveten manifestation gentemot det samhälle många av oss innerst inne kvävs av?
Är det verkligen meningen att vi ska leva så här?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Sluta skrapa på ytan!

Jag har precis hemkommit från en helgsammankomst för människor vars värderingar till stor del överensstämmer med mina egna, något som varit mycket skönt men även satt en hel del annat i perspektiv.
Mellan de flesta individer på sammankomsten existerade (alternativt skapades tidigt) en öppenhet som  sällan skådas i vårt samhälle idag.
Nu talar jag inte om en politisk eller teologisk öppenhet utan en social sådan.
Givetvis delar man med sig av jaget till vänner men inte riktigt på det sätt jag upplevt under helgen.
Bland människor man aldrig tidigare mött uppstod det en öppenhet som överbryggade det klassiska vänskapsdjupet som uppstår efter en lång tid tillsammans.

Hur mycket vet du egentligen om dina vänner?
När du känner dig ledsen, arg, irriterad eller lycklig låter du dina vänner ta del av den känslan samt tillåter sig dina vänner ta del av känslorna eller väljer de att ignorera dem och i sådana fall; varför?
En social säkerhet byggs upp tillsammans med de människor man spenderar sin tid med, det är oundvikligt.
Men vad vet man om de människorna man omger sig med, vad de känner och hur de verkligen mår?
Vissa tycks klä sig i en falsk mask som inte speglar deras insida, tråkigt då jag är övertygad om att alla vill må bra.
Om man i sin vänskapsgrupp vågar släppa in de äkta, opåverkade (i stor mån av alkohol) känslorna, torde man då inte ta sig närmare varandra som individer?
Borde man inte känna sig närmre en människa med vilken man delat sina innersta känslor?

Det känns som om vi fortfarande är för grovt påverkade av de sociala normerna för att våga släppa in lite riktigt ljus i vårt sociala rum upplyst endast av ett syntetiskt ljus utan någon synlig källa.
Är det inte dags att ändra på detta?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ps: Detta inlägg riktar sig mot vårt dagliga samhälle och inte mot någon/några enskild/a personer.
Känner du att detta är riktat mot dig eller någon du känner personligen säger det mer om dig/de än om texten i sig...

Vart kommer värderingar ifrån?

Din miljö har spelat en stor roll gällande utvecklingen av dina värderingar.
Exempelvis är chansen större att barn till atletiska föräldrar värderar fysiska och sociala attribut gentemot filosofens dito som troligtvis kommer lägga större vikt på psykisk och spirituell utveckling.
Som tidigare nämnt finns den stor del i vår vardag som inte är naturlig utan falska essentiella ting framställda med syfte att avleda vår uppmärksamhet från saker som händer kring oss.
När man börjar nysta i garnen dessa ting utgör märker man tidigt att tråden är syntetisk.
Nedan väljer jag att förklara några av dem för att ytterligare klargöra mitt resonemang.

Ekonomi.
Inget annat existerande djur på vår planet äger behovet av ekonomi, inte heller vi själva.
Ekonomi behöver i sig inte vara någon genomusel idé, det negativa ligger i dess utveckling och hur det används.
Genom att införa ett totalitärt betalsystem har man skapat ett behov samt en global hållhake på nästintill samtliga individer.
Om man inte hjälper de som styr vår ekonomi att hålla sig kvar vid sitt styre erhåller man inte de smulor de väljer att lämna på bordet.

Mode.
Tillsammans med ekonomin skapar mode en samhällshierarki som är mycket skadlig för vår andliga och empatiska utveckling.
Vare sig man sätter ett högt ekonomiskt pris, skär ner på antalet artiklar i kollektionen eller delar med sig av varan till ett speciellt klientel (nu talar jag inte om kritmålade teckningar som delas ut till familjemedlemmar) har man visat att en viss del av befolkningen inte är önskvärda.
Detta är precis samma sak som mobbning fast i mycket större skala, mobbning som får fortgå för att säkerställa det ekonomiska samhällets överlevnad, så varför värdera någon efter vilka artiklar denne äger(?) då artiklarna inte säger något viktigt om dess ägare.

Staten & vår tids demokratin
Ursprungsidén till samhällsstyret demokrati är olik den vi lever under idag.
Tidigare hade man en röstdag då folket fick rösta om olika förslag istället för att man idag får välja mellan ett antal kandidater (vilka valts ut i förtur) som ska föra ens talan.
Detta kan leda till stort missnöje hos den utompolitiska befolkningen då politiker kan ha svårt att se ”folkets” syn på ett problem om de inte befinner sig bland dem.
Tron på statsmakten börjar sakta men säkert luckras upp då fler människor ständigt vaknar upp ur sin dvala.

Begreppet ”staten” är också en hierarkisk påminnelse.
De som arbetar med den får också ta del av statens ”vinster”.
Dessa ”vinster” är egentligen bara samma pengar som går i omloppsbana genom vårt system.
De pengar som betalas ut kommer på ett eller annat sätt alltid tillbaka till samma kassaapparat.
Också beroende på vilket ”kast” i hierarkin du tillhör har du också olika rättigheter i samhället...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Har du kontroll över ditt liv?

Vad använder du din tid till?
Är du aktiv i din vardag för att nå de resultat du önskar eller är du en s.k. "passiv soffliggare"?

Jag är bekant med alldeles för många människor som ständigt klagar över sin situation gällande jobb, fritid, ibland (t.o.m.) vad de får i sig för mat m.m.
Givetvis måste man få filtrera litet, men när det är ständigt återkommande klagomål blir det tråkigt att lyssna på i längden (jag är med all säkerhet inte ensam om att tycka detta).
Vad som dock slår mig med majoriteten av klagomål är att personerna ofta äger möjligheten att ändra på sin situation.

Har du ett tråkigt jobb som går dig på nerverna?
Visst är det tufft på dagens arbetsmarknad men med tillräckligt mycket jobb från din sida kan du göra dig själv attraktiv på marknaden och få ett annat jobb som du förhoppningsvis trivs bättre på.

Pratar du ständigt om saker du önskar att du gjorde men aldrig genomför?
Detta torde vara det enklaste att ändra på.
Istället för att bara tala om saker; gör dem!
Vill du resa någonstans eller göra något som kostar mycket pengar?
Spara ihop pengarna. Se hur du närmar dig ditt mål över tid istället för återkommande, sporadiska småköp som ändå bara ger dig mycket kortvarig "lycka".

Får du inte i dig rätt sorts mat?
Lär dig laga mat!
Det är hur lätt som helst att hitta bra (och goda) recept på internet och vips(!) så kommer du ha hittat massor med mat som passar dig och din kropp.

Så skär ner på klagomålet, det är den tråkigaste dialekten man kan tala.
Det mesta går att ändra på och möjligheten att göra så ligger hos dig.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ps: Jag menar inte att jag är bättre än någon annan utan detta är hur jag ser på just dessa saker.
Det betyder inte att jag alltid följer dem själv eller att jag anser att alla bör tycka just så här utan som sagt; bara vad jag personligen tycker.

"Jag är inte beroende..."

Jag har flertalet vänner som är spelberoende, det har jag insett den sista tiden.
Liksom jag själv för ett antal år sedan är de helt fast i olika "spelträsk".
Samtliga sitter flertalet timmar (dagligen) in-loggade på spel och bokar även in speltid i sitt schema.
Vid enstaka tillfällen är det klart att man kan behöva sätta av tid i förväg för sociala aktiviteter (som jag ändå fortfarande vill hävda att MMO*-spel är) men det är inte kul när detta går till överdrift.
För även om jag tycker att "online-spel" i lagom doser inte är något att hänga upp sig på ser jag ändå en gräns.
Om jag tar upp min oro över vissas beteende händer det alltför ofta att de blir aggressiva och försvarar sitt beteende med att "kontakt över internet är och social kontakt" även om den är just i FPS*-format.
Den första punkten kan jag (som tidigare nämnts) till viss del förstå men när den verkliga kontakten med människor mer och mer ersätts av ett digitalt dito blir jag orolig.

Jag spelar själv och är inte emot "gaming", däremot bör man se till att ha kontroll över sitt spelande.
När spelandet tar kontroll över "gamern" istället för tvärt om, då har det gått för långt.
Tyvärr märker de utsatta sällan att de är beroende men tro mig, de runtomkring er gör det...

Tack för att du valde att läsa mitt inlägg.

Ps: Detta inlägg har ändrats i efterhand för att förtydliga min åsikt och resonemang då det tycks ha varit för dåligt formulerat.

----------------------
*MMO - Massively Multiplayer Online
**FPS - First Person Shooter

Genomläsning av "manifestet"

Jag erhöll igår ett digitalt exemplar av "manifestet".
Har vid denna tidpunkt tagit mig till sida 22 och är än så länge väldigt skeptisk till innehållet.
Än så länge har författaren låtit hatet hagla över läsaren på klassiskt (och rasistiskt) propaganda-manér samtidigt som han ständigt spacklar på lager efter lager med nostalgiska "minnen" från femtiotalet.
Samma meningar återupprepas om än på olika vis för att vara säker på att läsaren övertygas om meningens äkthet. (Om en person får höra samma "sanning" om och om igen utan att den ifrågasätts finns chansen(/risken) att meningen till sist planteras i individens medvetande som en sanning. Indoktrinering som bl.a. förekommer mycket i religiösa sammanhang om än kanske inte lika aggressivt(?).)
I ett utdrag förklarar han sin syn på egalitarism(1), i ett annat menar han också att jurymedlemmar ursäktar terrordåd gjorda i islams namn(2).
Jag är inte särskilt säker på detta då jag aldrig hört talas om någon som blivit frisläppt efter ett terrordåd endast p.g.a. sin religiösa övertygelse. Har du?

Manifestets författares kvinnosyn är gammalmodig vilket torde avskräcka vilken "modern" människa som helst.
"Modern" är ett ord som ständigt förkastas i detta verk, författaren verkar snarare önska sig leva i ett diktatoriskt samhälle (med sig själv i topp).

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

- - - - - - - - - - - -
(1)"Ladies should be wives and homemakers, not cops or soldiers, and men should still hold doors open for ladies." (s.22)
(2)"Jurors should not accept Islam as an excuse for murder." (s.22)

"Man födde en idiot"

Ett par timmar var inte heller norden förskonad från religiös fundamentalism.
Kort efter att den andra attacken påbörjats talade "experter" i tv om hur detta var "klassisk al-qaida taktik" (länk till tv-klipp önskas).
Litet senare står det att läsa på corren.se (efter det man fångat in den ansvarige) att "det är en väldigt udda inriktning".
Det låter litet konstigt för när väl gärningsmannen stoppats visade det sig vara en norsk extrem-nationalsocialist...

Händelsen i sig är horribel och jag sörjer för samtliga som förlorat sina liv, närstående och bekanta (eller liknande) under detta dåd.
Jag sörjer också för den politiska oskyldighet vi ägt som så våldsamt ryckts ur sin vagga.

Däremot vet jag inte om jag är beredd att hålla med Jan Guillous inlägg i Aftonbladet gällande händelse och förövare.
Visst känns det som att debatten dog av litet så snart man tillkännagav namnet på den som utfört dådet, men var det på grund av personens etnicitet eller skammen?
Skammen ett samhälle måste tyngas ned utav när någon i de egna leden utför sådana handlingar.
Om det varit ett utländskt terrordåd hade det varit lätt att peka finger men nu var det en av de egna.
Någon som gått i samma skola som alla de andra, som talade samma språk och hejade på samma land i ishockey.
Men att se händelsen för vad det är, ett grovt misslyckande för samhället, är vitalt för att se till att samma sak inte återupprepas.

För det ÄR till viss del detta samhället som bär ansvaret.
Självklart kan man komma med undanflykter som "detta är det bästa vi kan åstadkomma" eller "oavsett samhälle kommer det alltid föda någon form av idiot" men det är den enkla vägen ut och den enkla vägen kommer bara föda mer sådana här "incidenter".
Vi kan fortsätta att spärra in alla galningar eller så kan vi börja finkamma vårt samhälle efter fel.
Vår art lär sig grundläggande beteendemönster.
Gärningsmannen i detta fallet har lärt sig att han har rätt att straffa den eller dem som går emot hans åsikter och ett samhälle där man får lära sig att människor är mindre värda på grund av sina åsikter är ett samhälle jag kan klara mig utan.

Är du helt öppen för andras åsikter eller värderar du en människa utefter dennes diton?
(Notera att jag med "öppen för andras åsikter" menar att du tolererar dem, inte nödvändigtvis håller med om dem.)

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Är vi på väg att ge upp?

Jag skäms litet över större delen av mänskligheten.

Samtidigt skäms jag över att jag gör det.

De flesta tycks vilja leva sina liv fria från bekymmer och besvär, men tvingas ändå ständigt in i situationer där de under dunkla hot tvingas fatta beslut de egentligen inte ska behöva ta.

Samtidigt väljer de att ta besluten för att undvika fortsatta besvär; "bättre få det överstökat" inte sant?

I det samhälle vi huserar kvävs vår potential så till den grad att vi snart inte längre bör kunna kalla oss "mänskliga".

Kontakten med våra känslor försvinner i och med att "manligt och kvinnligt" bilden (trots en tidigare nedåtgående trend) tycks ta fart igen (personlig reflektion).

Samtidigt som jag känner att feminister med egalitarianer bör stanna upp och se sig om, se hur mycket de åstadkommit men utan att ge upp kampen för ett jämställt samhälle.

Den starka låga som brunnit tills nu förtjänar nya järn i elden och klappar på axeln för att hålla sig lika starkt brinnande i framtiden.

Människor som ihärdigt står på sig gällande vad "man bör och inte bör göra" borde ta sina tankar ett varv till.

Varför anser ni att man bör bete sig på detta vis?

Vad har fött dessa åsikter hos er?

Att bara vandra vidare i fotspåren av tidigare generationer är att stoppa utvecklingen av varelsen människan.

Vi har kommit underfund med så många underbara saker tidigare, men nu känns det som att vi är på väg att ge upp.

Men varför ska vi ge upp nu när vi kommit så långt och fortfarande har så mycket att upptäcka om världen, varelserna vi delar den med och inte minst oss själva?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Positivt- eller negativt-laddad?

Att vara lycklig är ett sinnelag man till största delen själv arbetar in.
Givetvis har utom-kroppsliga händelser inverkan på hur vi känner oss men jag tror att världen blir vad man gör den till.
Om man anser att allt är av negativ klang, att alla människor bara är ute efter att förstöra och vara elaka mot varandra som kommer ens egen värld troligen att domineras av sådana människor då det är de personer man "energifiskar".
Resonerar man däremot omvänt tror jag att vardagen kommer att kantas av betydligt roligare händelser och personer.
Självklart är inte ett glatt sinne osårbart, ibland kommer obehagliga saker ändå att drabba den lycklige.
Vad jag syftar på är tiden mellan dessa obehagliga stunder och vad man väljer att göra med dem.

Flera individer i min bekantskapskrets är uppladdade med s.k. "negativ energi" vilket kan göra att andra runtom dem blir utmattade (detta gäller oftast människor som är "majoritets-laddade" med "positiv energi" då negativt laddade människor har en tendens att dras till varandra).
Man kan känna igen en negativt laddad individ på flera sätt, te.x. ifrågasätter denne nästan allt som sägs (istället för att bara ta det som en subjektiv åsikt), begabbar individer så snart den egna integriteten undermineras, har svårt att se utanför sina egna ramar m.m.
En positivt laddad person ser möjligheter i det mesta, är intresserad av att lära sig och låter andra människor bejaka sina egna intressen utan att tvinga på dem personliga diton.
Personligen anser jag mig tillhöra de båda blocken då jag (givetvis!) har en hel del sidor jag inte är nöjd med hos mig själv, men via detta tänk vet jag hur jag ska kunna förändra mina o-önskade beteenden.

Detta kan nog räknas som det "flummigaste" inlägget jag lagt upp.
Tack för att du valde att läsa det.

Fri som en fågel...?

En hel del människor vägrar erkänna vårt samhälle som restriktivt.

De har svårt att se något annat alternativ till det och föredrar att låta allt fortsätta vara som det är.

Dessa personer vägrar också se hur vi sakta men säkert förlorar vår rätt till yttrandefrihet via terrorism och skrämselpropaganda.

Att personerna som sitter på makten är beredda att säga vad som helst för att behålla den tycks de inte förstå.

Istället verkar de rädda att saker och ting ska skena iväg utan deras medverkan.

Tyvärr är det denna typ av människor som också hjärntvättats till att hämma den mänskliga utvecklingen.

Det är nämligen de som officiellt sett lägger all sin tilltro till statens väktare och tjänare, de som anger sina närmaste för en statlig belöning eller klapp på huvudet, de som drömmer om att bli poliser, politiker, domare eller till och med lärare.

Jag säger inte att alla som utbildar sig/önskar utbilda sig inom dessa yrken är en del av problemet men de som är en del av problemet är enligt min uppfattning ofta väldigt intresserade av dessa yrken på grund av den maktfaktor de besitter.

Givetvis finns det även bra individer inom dessa arbetsområden.

Ty oavsett hur mycket man försöker kan man inte tvätta bort vissa människors förmåga att känna empati.

Misstolka nu inte det jag skriver, grundtanken med polisen är mycket god, dessvärre belönas de och premieras på fel sätt i samhället vilket leder till att fel typer av människor tenderar att utbilda sig till just detta.

Arbeten som innebär en viss maktposition kommer tyvärr allt som oftast att locka till sig de människor som inte förtjänar den makt de åtrår.

Kanske är dessa yrken skenmanövrar.

Genom att tillåta människor att utöva litet makt över varandra får man dem att glömma de som sitter på den verkliga makten att genomföra förändringar.

"Det bästa fängelset är det där fångarna inte ser gallren..."

Tack för att du valde att läsa igenom dagens inlägg. 

Kvicksilver, om folket själv får välja...?

Politikernas mässande verkar ändlös när de ständigt verkar mena att de är de viktigaste kuggarna gällande människan och samhällets överlevnad.

"Utan våra überintelligenta politiker, hur ska vi veta hur vi ska leva våra liv?"

Samtidigt ägnar man sin tid åt att spotta på bilden av de som styr.

Ett hycklar-samhälle kan tyckas...

En av de senare i raden är lågenergi-lampan (för övrigt livsfarlig!).

Den äldre brodern glödlampan förbrukade betydligt mer energi jämfört med det ljus den alstrade.

För att dra ner på sin energiförbrukning har många länder i världen redan förbjudit glödlampan till förmån (?) för lågenergi-lampan likaså Sverige (totalitärt) från och med 1 september 2012 då den sista sorten (klara 7w glödlampor) förbjuds.

Ur miljösynpunkt är det också underligt att man väljer att byta ut glödlampan mot lågenergi-ditot.

Man menar att en glödlampa innehåller cirka 1 gram bly och att dessa återvinns genom att man krossar glaset för att sedan sortera lampan i beståndsdelarna glas, metall, volfram och bly.

När man sorterar en lågenergi-lampa kan man återvinna glaset och metallen men inte lysrörspulvret då dessa innehåller kvicksilver.

"Pulvret långtidsförvaras på en godkänd plats."

Hur kommer det sig att våra politiker godkänt detta byte när de samtidigt står bakom en lag mot kvicksilver?

"Det svenska förbudet omfattar inte sådana varor som redan regleras i harmoniserande EG-lagstiftning".

I EU sitter de alltså och bestämmer att kvicksilver ska bli olagligt bara för att i nästa sekund pressa igenom en lag för att byta ut våra ljuskällor mot sådana innehållande just det de precis stämplat som illegalt på grund av dess effekter på oss?

Hur går det ihop och vad blir nästa steg...?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Drömmen om en diktatur.

Uttrycket "demokrati" är lustigt.

Vad betyder det egentligen?

Precis som jag tidigare tagit upp skulle ordets betydelse i en utopisk miljö vara en självklarhet men i dagens läge vet jag inte riktigt...

Vänds blicken mot länder där befolkningen fortfarande står under ett diktatoriskt ledarskap känner man sig glad att man lever i ett "demokratiskt" samhälle.

Samtidigt menar en fjärdedel av landets unga att man skulle föredra en diktatur framför den "demokrati" landet lever med idag.

Dessa nya rönn har väckt oro hos många men vad menar de tillfrågade egentligen med diktatur?

Troligen tänker ungdomarna på forna propagandafigurer som bringat ära, heder och rikedom till folket, inte den typen som utför avrättningar, förbud mot yttrandefrihet och folkmord.

Kan det vara så att landet Sveriges invånare idag saknar en stark ledare att se upp till?

Under hela min uppväxt har det klagats på kung, riksdag och samtliga partier.

Oavsett vilket parti som suttit vid makten har man avskytt statsministern och dennes allierade samt dagdrömt om andra alternativ.

Men så snart det nya alternativet aktualiserats har man snabbt satt dess nuna på samma piltavla.

I en tid där en stor del av befolkningen inte längre verkar intresserade av att ta reda på vad de politiska partierna står för utan fortsätter att rösta som de alltid gjort p.g.a. tristess (?), är det verkligen ett så otroligt scenario som målas upp i ovannämnda undersökning?

Livet och lågan måste åter väckas hos de människor som endast lever med en tunn strimma glöd kvar i kroppen.

Pretentiöst? Kanske det. Viktigt? Det kan du ge dig på!

Tack för att du tog dig tid att läsa dagens inlägg.

Att vara introvert...

... i dagens samhälle är svårt.

Att inte ständigt föra ett samtal när man befinner sig tillsammans med vänner tycks vara underligt.

Men är det verkligen det?

Jag snubblade över en sida vilken visade sig innehålla intressant läsning nämligen "Top tio myter om introverta människor".

Nedan har jag valt att översätta punkterna som finns på sidan till svenska.

Myt #1 - Introverta tycker inte om att prata.

Detta är inte sant, dock väljer introverta personer att inte tala om de inte har någonting att säga. De hatar småprat men om du tar upp ett ämne som de tycker är intressant slutar de aldrig prata om det.

Myt #2 - Introverta är blyga.

Blyghet har inget att göra med att vara introvert. Introverta människor är inte nödvändigtvis rädda för andra individer men behöver en anledning för att ge sig in i en konversation. De pratar sällan för pratets skull. Vill man tala med en introvert ska man bara börja prata och bortse från sociala etikettsregler.

Myt #3 - Introverta är otrevliga.

Introverta personer ser ingen anledning till att gå som katten kring het gröt. De föredrar att man är ärlig och "rakt-på". Dessvärre är detta beteende vanligtvis inte socialt accepterat vilket kan göra att introverta människor känner sig pressade att passa in vilket i sig är väldigt utmattande.

Myt #4 - Introverta tycker inte om andra människor.

Raka motsatsen; introverta älskar intensivt sina närmaste vänner. Dem kan räknas upp på ena handen men om en introvert anser dig vara en nära vän så har du troligen en lojal allierad kamrat för resten av livet.

Myt #5 - Introverta uppskattar inte allmänna platser.

Introverta människor känner inget behov av att befinna sig på samma plats för länge. En introvert individ kan ganska fort känna sig "färdig" med en plats eller en aktivitet. Då är denne redo att bege sig hemåt eller till en lugn, säker miljö för att "ladda batterierna" vilket är viktigt för introverta personer.

Myt #6 - Introverta vill alltid vara ifred.

Introverta trivs med sina egna tankar. De tänker mycket, dagdrömmer och tycker ofta om problemlösning. Men en introvert person kan också känna sig mycket ensam om denne inte har någon att dela sina upptäckter med och är i starkt behov av autentisk kontakt med en person i taget.

Myt #7 - Introverta är underliga.

Vanligtvis är introverta också individualister. Man följer inte strömmen utan väljer att tänka efter på egen hand vilket kan leda till att den introverte utmanar den sociala normen. De flesta beslut en introvert person fattar baseras på helt andra grunder än vad som är populärt för stunden.

Myt #8 - Introverta är egocentriska.

Introverta föredrar ofta att fokusera sin energi på sina egna tankar och känslor för att utvecklas. Detta kan kännas mer lukrativt ur ett individualistiskt perspektiv än att fokusera sin energi utåt.

Myt #9 - Introverta vet inte hur man slappnar av och har roligt.

En introvert person föredrar att slappna av hemma eller i naturen, dock sällan i en upptagen, allmän miljö. De söker sällan spänning och är det för mycket oljud runtom en introvert kan den "stänga av". En introverts hjärna är känsligare för Dopamin och klarar inte av samma halter som en extrovert person.

#10 (inte nödvändigtvis en myt) - Introverta kan "fixa sig själva" och bli extroverta.

Varför ska en introvert person behöva ändra på sig?

I dagens samhälle tenderar extroverta att premieras alltmedan en introvert diskrediteras (bl.a. i media).

De människor som "tar sig" någonstans (!) beskrivs ofta som utåtriktade och socialt medvetna men vad man ofta glömmer är att det bakom presidenter, VD-personligheter samt andra kända profiler ofta existerar introverta som hjälp dem framåt. 

(Glöm inte att det finns många personer som åstadkommit en hel del men som sällan syns i media.)

Dessa introverta personer har sällan något intresse av att få för mycket uppmärksamhet.

Tyvärr för detta beteende även med sig en misstro mot introverta som en typ av individer.

Då man sällan hör om introverta vet man kanske inte riktigt vad de gör och i sedvanlig social anda väljer man att sikta in sitt negativa kikarsikte på dem för att sedan trycka av...

Tack för att du orkade läsa igenom hela inlägget.

Ha en bra dag!

En ointressant demokrati?

Fortfarande talas det om Göteborgskravallerna.
Denna händelse som skulle kunna vara bara ännu en i mängden men genom vilken många fick en helt annan bild av det svenska rättsväsendet.
Ty mannen/kvinnan bakom uniformen märkt Polis är ju precis som vi andra; "bara" ännu en individ och liksom vilken människa som helst lär denne (oavsett uniformering) reagera på sin omgivning via mänskliga försvarsmekanismer...

Det talas om ungdomars ointresse för demokrati samtidigt som vi ser hur medlemsantalen i partiernas ungdomsförbund ökar.
Enligt den första länken anser en femtedel av de tillfrågade ungdomarna att de kan tänka sig att rösta på ett parti som erbjuder någon form av personlig kompensation.
Strax över en femtedel anser att landet Sverige bör anamma ett diktatoriskt styre.
"Ett hot mot demokratins grundvalar" kallas det, no shit!
Det är ett hot mot vår "demokrati", ett system som inte fungerat som det sig bör på många år nu.

Vår demokrati
Vart fjärde år har vi rätt att rösta på ett antal partier bestående av individer med liknande åsikter.
I media lyftes endast ett litet antal fram som de självklara partierna (kanske skulle man kunna sammanställa en tidning med samtliga partier där de får berätta om sina ståndpunkter inom vissa frågor).
En dålig idé? Japp.

Intresset för demokratin har svalnat kraftigt!
I och med att valdeltagande sjunker för varje år är det inte konstigt att tunt representerade partier som SD tar sig in. Det har inte bara med ett ökat folkligt missnöje att göra utan även ett minskat valdeltagande.
Om individerna i samhället inte bryr sig om att rösta längre, är det då inte dags att börja omstrukturera eller får folket skylla sig själva om de inte röstar?

Jag menar på intet sätt att vi skulle kunna göra det bättre men får vi chansen försöker vi gärna...