Genomläsning av "manifestet"

Jag erhöll igår ett digitalt exemplar av "manifestet".
Har vid denna tidpunkt tagit mig till sida 22 och är än så länge väldigt skeptisk till innehållet.
Än så länge har författaren låtit hatet hagla över läsaren på klassiskt (och rasistiskt) propaganda-manér samtidigt som han ständigt spacklar på lager efter lager med nostalgiska "minnen" från femtiotalet.
Samma meningar återupprepas om än på olika vis för att vara säker på att läsaren övertygas om meningens äkthet. (Om en person får höra samma "sanning" om och om igen utan att den ifrågasätts finns chansen(/risken) att meningen till sist planteras i individens medvetande som en sanning. Indoktrinering som bl.a. förekommer mycket i religiösa sammanhang om än kanske inte lika aggressivt(?).)
I ett utdrag förklarar han sin syn på egalitarism(1), i ett annat menar han också att jurymedlemmar ursäktar terrordåd gjorda i islams namn(2).
Jag är inte särskilt säker på detta då jag aldrig hört talas om någon som blivit frisläppt efter ett terrordåd endast p.g.a. sin religiösa övertygelse. Har du?

Manifestets författares kvinnosyn är gammalmodig vilket torde avskräcka vilken "modern" människa som helst.
"Modern" är ett ord som ständigt förkastas i detta verk, författaren verkar snarare önska sig leva i ett diktatoriskt samhälle (med sig själv i topp).

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

- - - - - - - - - - - -
(1)"Ladies should be wives and homemakers, not cops or soldiers, and men should still hold doors open for ladies." (s.22)
(2)"Jurors should not accept Islam as an excuse for murder." (s.22)

"Man födde en idiot"

Ett par timmar var inte heller norden förskonad från religiös fundamentalism.
Kort efter att den andra attacken påbörjats talade "experter" i tv om hur detta var "klassisk al-qaida taktik" (länk till tv-klipp önskas).
Litet senare står det att läsa på corren.se (efter det man fångat in den ansvarige) att "det är en väldigt udda inriktning".
Det låter litet konstigt för när väl gärningsmannen stoppats visade det sig vara en norsk extrem-nationalsocialist...

Händelsen i sig är horribel och jag sörjer för samtliga som förlorat sina liv, närstående och bekanta (eller liknande) under detta dåd.
Jag sörjer också för den politiska oskyldighet vi ägt som så våldsamt ryckts ur sin vagga.

Däremot vet jag inte om jag är beredd att hålla med Jan Guillous inlägg i Aftonbladet gällande händelse och förövare.
Visst känns det som att debatten dog av litet så snart man tillkännagav namnet på den som utfört dådet, men var det på grund av personens etnicitet eller skammen?
Skammen ett samhälle måste tyngas ned utav när någon i de egna leden utför sådana handlingar.
Om det varit ett utländskt terrordåd hade det varit lätt att peka finger men nu var det en av de egna.
Någon som gått i samma skola som alla de andra, som talade samma språk och hejade på samma land i ishockey.
Men att se händelsen för vad det är, ett grovt misslyckande för samhället, är vitalt för att se till att samma sak inte återupprepas.

För det ÄR till viss del detta samhället som bär ansvaret.
Självklart kan man komma med undanflykter som "detta är det bästa vi kan åstadkomma" eller "oavsett samhälle kommer det alltid föda någon form av idiot" men det är den enkla vägen ut och den enkla vägen kommer bara föda mer sådana här "incidenter".
Vi kan fortsätta att spärra in alla galningar eller så kan vi börja finkamma vårt samhälle efter fel.
Vår art lär sig grundläggande beteendemönster.
Gärningsmannen i detta fallet har lärt sig att han har rätt att straffa den eller dem som går emot hans åsikter och ett samhälle där man får lära sig att människor är mindre värda på grund av sina åsikter är ett samhälle jag kan klara mig utan.

Är du helt öppen för andras åsikter eller värderar du en människa utefter dennes diton?
(Notera att jag med "öppen för andras åsikter" menar att du tolererar dem, inte nödvändigtvis håller med om dem.)

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Är vi på väg att ge upp?

Jag skäms litet över större delen av mänskligheten.

Samtidigt skäms jag över att jag gör det.

De flesta tycks vilja leva sina liv fria från bekymmer och besvär, men tvingas ändå ständigt in i situationer där de under dunkla hot tvingas fatta beslut de egentligen inte ska behöva ta.

Samtidigt väljer de att ta besluten för att undvika fortsatta besvär; "bättre få det överstökat" inte sant?

I det samhälle vi huserar kvävs vår potential så till den grad att vi snart inte längre bör kunna kalla oss "mänskliga".

Kontakten med våra känslor försvinner i och med att "manligt och kvinnligt" bilden (trots en tidigare nedåtgående trend) tycks ta fart igen (personlig reflektion).

Samtidigt som jag känner att feminister med egalitarianer bör stanna upp och se sig om, se hur mycket de åstadkommit men utan att ge upp kampen för ett jämställt samhälle.

Den starka låga som brunnit tills nu förtjänar nya järn i elden och klappar på axeln för att hålla sig lika starkt brinnande i framtiden.

Människor som ihärdigt står på sig gällande vad "man bör och inte bör göra" borde ta sina tankar ett varv till.

Varför anser ni att man bör bete sig på detta vis?

Vad har fött dessa åsikter hos er?

Att bara vandra vidare i fotspåren av tidigare generationer är att stoppa utvecklingen av varelsen människan.

Vi har kommit underfund med så många underbara saker tidigare, men nu känns det som att vi är på väg att ge upp.

Men varför ska vi ge upp nu när vi kommit så långt och fortfarande har så mycket att upptäcka om världen, varelserna vi delar den med och inte minst oss själva?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Positivt- eller negativt-laddad?

Att vara lycklig är ett sinnelag man till största delen själv arbetar in.
Givetvis har utom-kroppsliga händelser inverkan på hur vi känner oss men jag tror att världen blir vad man gör den till.
Om man anser att allt är av negativ klang, att alla människor bara är ute efter att förstöra och vara elaka mot varandra som kommer ens egen värld troligen att domineras av sådana människor då det är de personer man "energifiskar".
Resonerar man däremot omvänt tror jag att vardagen kommer att kantas av betydligt roligare händelser och personer.
Självklart är inte ett glatt sinne osårbart, ibland kommer obehagliga saker ändå att drabba den lycklige.
Vad jag syftar på är tiden mellan dessa obehagliga stunder och vad man väljer att göra med dem.

Flera individer i min bekantskapskrets är uppladdade med s.k. "negativ energi" vilket kan göra att andra runtom dem blir utmattade (detta gäller oftast människor som är "majoritets-laddade" med "positiv energi" då negativt laddade människor har en tendens att dras till varandra).
Man kan känna igen en negativt laddad individ på flera sätt, te.x. ifrågasätter denne nästan allt som sägs (istället för att bara ta det som en subjektiv åsikt), begabbar individer så snart den egna integriteten undermineras, har svårt att se utanför sina egna ramar m.m.
En positivt laddad person ser möjligheter i det mesta, är intresserad av att lära sig och låter andra människor bejaka sina egna intressen utan att tvinga på dem personliga diton.
Personligen anser jag mig tillhöra de båda blocken då jag (givetvis!) har en hel del sidor jag inte är nöjd med hos mig själv, men via detta tänk vet jag hur jag ska kunna förändra mina o-önskade beteenden.

Detta kan nog räknas som det "flummigaste" inlägget jag lagt upp.
Tack för att du valde att läsa det.

Fri som en fågel...?

En hel del människor vägrar erkänna vårt samhälle som restriktivt.

De har svårt att se något annat alternativ till det och föredrar att låta allt fortsätta vara som det är.

Dessa personer vägrar också se hur vi sakta men säkert förlorar vår rätt till yttrandefrihet via terrorism och skrämselpropaganda.

Att personerna som sitter på makten är beredda att säga vad som helst för att behålla den tycks de inte förstå.

Istället verkar de rädda att saker och ting ska skena iväg utan deras medverkan.

Tyvärr är det denna typ av människor som också hjärntvättats till att hämma den mänskliga utvecklingen.

Det är nämligen de som officiellt sett lägger all sin tilltro till statens väktare och tjänare, de som anger sina närmaste för en statlig belöning eller klapp på huvudet, de som drömmer om att bli poliser, politiker, domare eller till och med lärare.

Jag säger inte att alla som utbildar sig/önskar utbilda sig inom dessa yrken är en del av problemet men de som är en del av problemet är enligt min uppfattning ofta väldigt intresserade av dessa yrken på grund av den maktfaktor de besitter.

Givetvis finns det även bra individer inom dessa arbetsområden.

Ty oavsett hur mycket man försöker kan man inte tvätta bort vissa människors förmåga att känna empati.

Misstolka nu inte det jag skriver, grundtanken med polisen är mycket god, dessvärre belönas de och premieras på fel sätt i samhället vilket leder till att fel typer av människor tenderar att utbilda sig till just detta.

Arbeten som innebär en viss maktposition kommer tyvärr allt som oftast att locka till sig de människor som inte förtjänar den makt de åtrår.

Kanske är dessa yrken skenmanövrar.

Genom att tillåta människor att utöva litet makt över varandra får man dem att glömma de som sitter på den verkliga makten att genomföra förändringar.

"Det bästa fängelset är det där fångarna inte ser gallren..."

Tack för att du valde att läsa igenom dagens inlägg. 

Kvicksilver, om folket själv får välja...?

Politikernas mässande verkar ändlös när de ständigt verkar mena att de är de viktigaste kuggarna gällande människan och samhällets överlevnad.

"Utan våra überintelligenta politiker, hur ska vi veta hur vi ska leva våra liv?"

Samtidigt ägnar man sin tid åt att spotta på bilden av de som styr.

Ett hycklar-samhälle kan tyckas...

En av de senare i raden är lågenergi-lampan (för övrigt livsfarlig!).

Den äldre brodern glödlampan förbrukade betydligt mer energi jämfört med det ljus den alstrade.

För att dra ner på sin energiförbrukning har många länder i världen redan förbjudit glödlampan till förmån (?) för lågenergi-lampan likaså Sverige (totalitärt) från och med 1 september 2012 då den sista sorten (klara 7w glödlampor) förbjuds.

Ur miljösynpunkt är det också underligt att man väljer att byta ut glödlampan mot lågenergi-ditot.

Man menar att en glödlampa innehåller cirka 1 gram bly och att dessa återvinns genom att man krossar glaset för att sedan sortera lampan i beståndsdelarna glas, metall, volfram och bly.

När man sorterar en lågenergi-lampa kan man återvinna glaset och metallen men inte lysrörspulvret då dessa innehåller kvicksilver.

"Pulvret långtidsförvaras på en godkänd plats."

Hur kommer det sig att våra politiker godkänt detta byte när de samtidigt står bakom en lag mot kvicksilver?

"Det svenska förbudet omfattar inte sådana varor som redan regleras i harmoniserande EG-lagstiftning".

I EU sitter de alltså och bestämmer att kvicksilver ska bli olagligt bara för att i nästa sekund pressa igenom en lag för att byta ut våra ljuskällor mot sådana innehållande just det de precis stämplat som illegalt på grund av dess effekter på oss?

Hur går det ihop och vad blir nästa steg...?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Drömmen om en diktatur.

Uttrycket "demokrati" är lustigt.

Vad betyder det egentligen?

Precis som jag tidigare tagit upp skulle ordets betydelse i en utopisk miljö vara en självklarhet men i dagens läge vet jag inte riktigt...

Vänds blicken mot länder där befolkningen fortfarande står under ett diktatoriskt ledarskap känner man sig glad att man lever i ett "demokratiskt" samhälle.

Samtidigt menar en fjärdedel av landets unga att man skulle föredra en diktatur framför den "demokrati" landet lever med idag.

Dessa nya rönn har väckt oro hos många men vad menar de tillfrågade egentligen med diktatur?

Troligen tänker ungdomarna på forna propagandafigurer som bringat ära, heder och rikedom till folket, inte den typen som utför avrättningar, förbud mot yttrandefrihet och folkmord.

Kan det vara så att landet Sveriges invånare idag saknar en stark ledare att se upp till?

Under hela min uppväxt har det klagats på kung, riksdag och samtliga partier.

Oavsett vilket parti som suttit vid makten har man avskytt statsministern och dennes allierade samt dagdrömt om andra alternativ.

Men så snart det nya alternativet aktualiserats har man snabbt satt dess nuna på samma piltavla.

I en tid där en stor del av befolkningen inte längre verkar intresserade av att ta reda på vad de politiska partierna står för utan fortsätter att rösta som de alltid gjort p.g.a. tristess (?), är det verkligen ett så otroligt scenario som målas upp i ovannämnda undersökning?

Livet och lågan måste åter väckas hos de människor som endast lever med en tunn strimma glöd kvar i kroppen.

Pretentiöst? Kanske det. Viktigt? Det kan du ge dig på!

Tack för att du tog dig tid att läsa dagens inlägg.

Att vara introvert...

... i dagens samhälle är svårt.

Att inte ständigt föra ett samtal när man befinner sig tillsammans med vänner tycks vara underligt.

Men är det verkligen det?

Jag snubblade över en sida vilken visade sig innehålla intressant läsning nämligen "Top tio myter om introverta människor".

Nedan har jag valt att översätta punkterna som finns på sidan till svenska.

Myt #1 - Introverta tycker inte om att prata.

Detta är inte sant, dock väljer introverta personer att inte tala om de inte har någonting att säga. De hatar småprat men om du tar upp ett ämne som de tycker är intressant slutar de aldrig prata om det.

Myt #2 - Introverta är blyga.

Blyghet har inget att göra med att vara introvert. Introverta människor är inte nödvändigtvis rädda för andra individer men behöver en anledning för att ge sig in i en konversation. De pratar sällan för pratets skull. Vill man tala med en introvert ska man bara börja prata och bortse från sociala etikettsregler.

Myt #3 - Introverta är otrevliga.

Introverta personer ser ingen anledning till att gå som katten kring het gröt. De föredrar att man är ärlig och "rakt-på". Dessvärre är detta beteende vanligtvis inte socialt accepterat vilket kan göra att introverta människor känner sig pressade att passa in vilket i sig är väldigt utmattande.

Myt #4 - Introverta tycker inte om andra människor.

Raka motsatsen; introverta älskar intensivt sina närmaste vänner. Dem kan räknas upp på ena handen men om en introvert anser dig vara en nära vän så har du troligen en lojal allierad kamrat för resten av livet.

Myt #5 - Introverta uppskattar inte allmänna platser.

Introverta människor känner inget behov av att befinna sig på samma plats för länge. En introvert individ kan ganska fort känna sig "färdig" med en plats eller en aktivitet. Då är denne redo att bege sig hemåt eller till en lugn, säker miljö för att "ladda batterierna" vilket är viktigt för introverta personer.

Myt #6 - Introverta vill alltid vara ifred.

Introverta trivs med sina egna tankar. De tänker mycket, dagdrömmer och tycker ofta om problemlösning. Men en introvert person kan också känna sig mycket ensam om denne inte har någon att dela sina upptäckter med och är i starkt behov av autentisk kontakt med en person i taget.

Myt #7 - Introverta är underliga.

Vanligtvis är introverta också individualister. Man följer inte strömmen utan väljer att tänka efter på egen hand vilket kan leda till att den introverte utmanar den sociala normen. De flesta beslut en introvert person fattar baseras på helt andra grunder än vad som är populärt för stunden.

Myt #8 - Introverta är egocentriska.

Introverta föredrar ofta att fokusera sin energi på sina egna tankar och känslor för att utvecklas. Detta kan kännas mer lukrativt ur ett individualistiskt perspektiv än att fokusera sin energi utåt.

Myt #9 - Introverta vet inte hur man slappnar av och har roligt.

En introvert person föredrar att slappna av hemma eller i naturen, dock sällan i en upptagen, allmän miljö. De söker sällan spänning och är det för mycket oljud runtom en introvert kan den "stänga av". En introverts hjärna är känsligare för Dopamin och klarar inte av samma halter som en extrovert person.

#10 (inte nödvändigtvis en myt) - Introverta kan "fixa sig själva" och bli extroverta.

Varför ska en introvert person behöva ändra på sig?

I dagens samhälle tenderar extroverta att premieras alltmedan en introvert diskrediteras (bl.a. i media).

De människor som "tar sig" någonstans (!) beskrivs ofta som utåtriktade och socialt medvetna men vad man ofta glömmer är att det bakom presidenter, VD-personligheter samt andra kända profiler ofta existerar introverta som hjälp dem framåt. 

(Glöm inte att det finns många personer som åstadkommit en hel del men som sällan syns i media.)

Dessa introverta personer har sällan något intresse av att få för mycket uppmärksamhet.

Tyvärr för detta beteende även med sig en misstro mot introverta som en typ av individer.

Då man sällan hör om introverta vet man kanske inte riktigt vad de gör och i sedvanlig social anda väljer man att sikta in sitt negativa kikarsikte på dem för att sedan trycka av...

Tack för att du orkade läsa igenom hela inlägget.

Ha en bra dag!