Den nya människan, del 1

Mina förhoppningar är att de individer som rannsakar sig själva och sin omgivning samt är någorlunda införstådda med vår arts historia har kommit underfund med majoritetens kapp-vändande beteende.

Ny-ateismens explosiva ökning i U.S.A. är ett exempel på detta, där tidigare snudd på fundamentalt religiösa individer gjort helt om och börjat attackera sina tidigare bundsförvanter med samma hat som drivit dem i tidigare korståg.

På hemmaplan står detta också att skåda när en viss form av ny-liberalism tycks svepa igenom landets befolkning, inte minst inom de akademiska fälten.

Jag menar inte på något vis att detta är något nytt, under lång tid har man kunnat sammankoppla en högre utbildning/ett mer utvecklat intellekt (inte för att de båda nödvändigtvis hör ihop) med en minskad empatisk förmåga. Man menar inte att apati föder intelligens eller att de två går hand-i-hand, men en individ som anser att kunskap är makt och som eftertraktar det sistnämnda kan distansera sig till de vars medvetande ej eftersträvar samma typ av utveckling, för att finna den grupp individer som utgör individens bild av en stark grupp (eller "stark flock" om man så önskar).

Dessa individer går troligtvis miste om (starka?) vänskapsband knutna utanför de ramar man satt upp för sig själv och sin umgängeskrets, en mer objektiv syn på omvärlden i form av åsikter från olika typer av källor samt den otroligt viktiga möjligheten att utvecklas genom att lyssna på andra och därur växa till en bättre människa.

Tyvärr finns de, i alla åldrar, av bägge kön och av alla nationaliteter, som glömmer att de också en gång lärde sig stå då de idag hånflinar åt dem som ännu inte lärt sig gå under sina jogging-turer i samhällets olika debattsoffor och stolar.

Oavsett om någon framför en bekväm, en obekväm, eller en åsikt man själv uppfattar som löjeväckande borde väl personen, i ett demokratiskt samhälle, få yttra sin åsikt så länge den inte direkt bryter mot någon av samhällets lagar. Och i ett sådant samhälle, borde inte mot-debattörer vara mer intresserade av att upplysa individen om varför de anser att denne har fel och ge denne deras syn på problemet istället för att lägga allt sitt krut på att förnedra individen?

En tes är att detta hör ihop med den mänskliga osäkerhet de flesta bär på, den där de onda tankarna frodas, som får människor att vända sig emot varandra och sälja ut varandra bara för att försäkra sig en halvtimme till innan dess vargarna i deras omgivning upptäcker att det döljer sig ännu ett får under fuskpälsen. Istället för att fokusera på vad vi som art tillsammans kan åstadkomma är det denna osäkerhet, sprungen ur fornminnestider, som håller oss tillbaka från vår verkliga potential.

Ser man till djurriket tar man hand om varandra istället för att bedra och vanära varandra för ett bättre mål mat. Vi menar att människan är överlägsen andra djur, men varför beter vi oss då i många fall sämre än dem?

Så högt utvecklad är vår art att vi kan leva sida vid sida utan att låta den egna osäkerheten ta överhanden för att tillsammans med reptilhjärnan slunga oss tillbaka flera tusentals år in i de ut-daterade varelsers kroppar som då slogs för sina liv emot djur vi idag domesticerat.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Hellre galen än ensam."

På många olika sätt försöker människor skapa sig en identitet gentemot omvärlden.
Genom kläder, musik, olika idéer särskiljer man sig från varandra.
Vissa menar att det inte finns en enda människa som är precis som någon annan, en tes som kan äga sanning (då vår arts antal går att uppmäta), men som egentligen inte går att säkerställa.
Även om människor fåfängt söker efter sätt att skilja sig från mängden tycks bekräftelsebehovet finnas kvar hos många.

Då man ifrån Europa (och främst Stor-Britannien) koloniserade Nord-Amerika kunde man lika gärna satt nybyggarna på månen. För dem var detta outforskat och måste på så vis ha känts väldigt osäkert att leva i så länge man inte valde att leva i någon av de städer som växte upp. Men även där var det väldigt oroligt då svagare individer tenderade att haverera under pressen och på så vis ställa till med problem. Idag förstår man detta och skulle exempelvis aldrig skicka upp en instabil individ i rymden.
Men om man då ser på ett relativt ungt land som U.S.A. (som nästa år (2013) firar 230 år) tycks det vara viktigt att tillhöra grupper. Man är republikan eller demokrat, man är kristen, judisk, muslim, ateist m.m., man är för eller emot abort och så vidare, liksom i många andra delar av världen.
Men om ingen människa är lik någon annan, hur kan det existera sådana organisationer som exempelvis religioner där följarskarorna går upp och långt förbi miljonsträcken? Givetvis är medlemmarna religiösa på olika vis, man tyder heliga skrifter olika och önskar uppnå olika mål i sin tro, men även den mest förlåtande i gruppen befinner sig ändå i samma omgivning som den mest fundamentalistiska medlemmen. Varför är det så viktigt att tillhöra en större gruppering? Är det rädsla? Ses man hellre som galen än ensam?

I ett land som just U.S.A. där rädsla är ett av maktens verktyg kan man tydligt se vilken central roll religion (och även politik) har i människors liv. Individer som mår dåligt men inte förstår varför de gör det kan finna tröst i tron om att deras liv prövas och att de i slutändan kommer att belönas för sina uppoffringar. Men om vi rent hypotetiskt säger att Gud inte existerar, då existerar kanske inte heller dennes himmel och helvete. Om vi tar in ny-ateismens syn på döden existerar inte människan över huvudtaget efter sitt frånfälle, denne blir anti-existentiell, ett begrepp som är svårt för vår hjärna att förstå. Men oavsett om det finns en himmel eller inte, varför skulle Gud bestraffa den som arbetade för en drägligare tillvaro så länge denne inte skadade någon annan? Att "ta sitt straff" och bara godkänna den tillvaro man lever i utan att arbeta för en bättre hjälper ingen.
De som använder Guds (eller andras) ord för att förtrycka andra eller ställa sig själva i bättre dager utnyttjar den osäkerhet som existerar hos dagens individer. Vissa äger dock möjligheten att stå emot och se vad det egentligen handlar om men många andra vallas in i ett beteende de själva aldrig skulle accepterat om de givits chansen. Men idag handlar det inte om att erbjuda individer chanser utan att bibehålla en maktbalans. Vissa menar att vem som helst kan bli ekonomiskt rik om denne vill och på så sätt ta sig uppåt på samhällsstegen, något som inte stämmer i dagens läge med en väl etablerad samhällshierarki med indoktrinerade tankemönster som får medborgarna att vända sig emot varandra vid olika typer av störningar.
Ironiskt nog, trots att man önskar vara annorlunda och speciell söker de flesta sig till grupper där man aggressivt ger sig på just de som väljer andra vägar än den man själv valt.
(Detta gäller givetvis inte för alla utan är en grov generalisering, men det förstod du ju redan, eller hur?)

Tack för att du läste dagens inlägg.