Underminerad demokrati?

Demokratin tycks framhållas av många som den mest fördelaktiga typen av styrelseskick.
Samtliga individer har möjligheten att göra sin röst hörd.
Men har inte också individen en skyldighet i och med detta privilegium?

En av de vanligaste motargumenten demokratin möter har direkt koppling till dess grundprincip - alla har rätt att göra sig hörda i en fråga. Demokratiska förespråkare menar att detta bör vara en självklarhet, ett påstående som inte nödvändigtvis behöver ifrågasättas.
Problemet uppstår dock när dessa individer ställs inför frågor de inte är särskilt införstådda i.
Vissa väljer att inte medverka i sådana omröstningar, andra rättar sig efter sin omgivning, någonting som direkt förgiftar idén om det demokratiska samhället.
En individ som önskar leva i ett sådant samhälle torde se sig skyldig att upprätthålla dess idéer. Om man väljer att inte aktivt medverka, äger man då fortfarande rätten att propagera för styrets existens?

Ett annat problem man ställs inför gällande demokratin är de sociala paradigmer som direkt påverkar det individuella perspektivet.
Beroende på samhällsklass, etisk och moralisk inställning, utvecklar individen ett ytterst subjektivt förhållande till sin omvärld. Ett förhållande som står i direkt konflikt med demokratin då de värderingar som tas upp för diskussion inte analyseras objektivt. Givetvis är syftet med ett demokratiskt styre att finna ett medelvärde vilket man baserar beslut på, men om detta medelvärde påverkas av utomstående faktorer, vilka saknar relevans i frågan, kontamineras då inte också undersökningens reliabilitet?
Ett typexempel är den politik som förs där det sällan överlappas då det ska fattas beslut. En fråga som kan gagna majoriteten skjuts kvickt ner på grund av dess ursprung, vilket kan leda till att frågan aldrig lyfts upp inför de som egentligen bör fatta beslutet: folket.

Regeringen existerar för att underlätta den demokratiska processen genom att partier framhåller väljarnas intresse. Men de som blir folkvalda är ju också de individer. Även de lever efter en subjektivt utformad världsbild som inte nödvändigtvis delas av deras väljare då endast en liten del av denna bild kan presenteras. Det psykologiska livet är allt för komplext för att man ska kunna förutse var individs reaktion på även de mindre episoder denne genomlever. För att inte tala om all information en sådan sammanställning skulle påtvinga intressenter.
Genom ytterligare engagemang från de som lever under demokratin, går det att skapa en mer hållbar demokratisk utveckling eller är den representativa demokratin det närmsta möjliga?

Människans drivkraft.

För litet mer än två år sedan mötte jag iden om att människans yttersta drivkraft är bekräftelse - att bekräfta andra men också erhålla bekräftelse.

Sedan dess har jag sökt information för att kunna falsifiera teorin enligt vetenskapens alla regler, men ännu inte lyckats.

Ju mer jag eftersöker fakta som motbevisar teorin, dess mer börjar jag känna att teorins reliabilitet håller.

Människans drivkraft handlar om bekräftelse.

Individer med stark social status kan tyckas vara oåtkomliga för de som beundrar dem. Beundrarna matar undermedvetet sitt mål med bekräftelse, via verbal eller icke-verbal kommunikation. En "återbetalning" av denna bekräftelse sker då den centrala figuren närmar sig beundrarna, vanligtvis genom verbal kommunikation. Denna behöver inte nödvändigtvis presenteras individuellt, det kan räcka med en generell kommentar i media som tas emot av recipienten på ett personligt plan just på grund av dennes relation till figuren.

Vad som är farligt är att en individ med denna typ av status erhåller förmågan att kunna styra sina tillbedjare genom att erbjuda bekräftelse ifrån den egna personen i utbyte mot tjänster från sina supportrar.

För att bibehålla sin makt kan figuren införa ett regelverk som motverkar eventuella hot gentemot dennes status, regler som sedan efterföljs av dennes entusiaster. Med ett slutet sinne kan det vara svårt att förstå att man lever under ett sådant regelverk och att konfrontera en sådan person ang. ett sådant beteende kommer troligtvis att skapa en defensiv inställning med aggressiva drag gentemot opponenten just för att denne ifrågasätter beundrarens drivkraft.
Men det måste inte vara så att man söker bekräftelse av en specifik person.

De som strävar efter excellens inom ett visst fält söker också de bekräftelse. En klapp på axeln ifrån en tränare, några fina ord ifrån en bekant eller en hel salong med individer som glatt skrattar och sjunger med kan vara en otrolig bekräftelse-vitamin. De som deltager i bekräftandet erhåller också personlig bekräftelse (till viss del) då de undermedvetet(?) inser att de är en del av en större gruppering vilket skapar en känsla av samhörighet. Genom att bekräfta andra kan man erhålla litet personlig bekräftelse.

Individer som inte erhåller tillräckligt med bekräftelse kan utveckla ett anti-socialt mönster som manifesterar sig via narcissism och en elitistisk självbild. Sådana individer börjar i sinom tid bekräfta sig själva genom kommentarer eller tankar varpå en social-alienering sker. Beteendet märks tydligt då individen kan börja tala med en nedlåtande ton, slutar lyssna på motargument och vägrar erkänna opponents rätt till en personlig åsikt ("opponenten är korkad" eller liknande). Om en sådan sådan person är kapabel till att fortfarande ta emot bekräftelse ifrån omvärlden beror på hur långt ner den sjunkit i beteendet. I vissa fall har det gått för långt, den sociala-alieneringen är total och alla försök att visa sympati tolkas som direkta attacker av individen.
Samma beteende (om än i mindre skala) återkommer hos osäkra individer, individer som inte erhållit rätt mängd/typ av bekräftelse, men detta handlar mer om människans utvecklingspsykologi i barn och ungdomsåren (se. Erik Eriksson eller John Bowlby).

Ser man till människans beteendemönster så tycks bekräftelse förekomma som orsak till, eller summering av, alla beteenden. Ett påstående som ytterligare styrker min teori så till den milda drag att den upp-graderats till en personlig hypotes som radikalt påverkar den paradigm utefter vilken jag lever.

Jag är väldigt intresserad av motargument som testar min teori och välkomnar diskussioner i ämnet.

* * * * *

Så börjar det tredje året för "Mitt liv som fri".
Jag vill tacka alla er som läser bloggen, kommer med synpunkter och som deltager i öppna diskussioner tillsammans med mig. Genom att lyssna på varandra kan vi också utveckla oss själva.