tisdag 23 april 2013

Bieber - vår tids Jesus?

I går besökte sångaren Justin Bieber Sverige för första(?) gången.
Utanför hotellet möttes han av hundratals gråtande fans, några som väntat på plats sedan dagen innan.
För många av dessa är detta höjdpunkten i deras liv... enligt dem själva.
Men vad är det egentligen som får människor att hänge sig så åt en tanke, en person eller ett ideal?

Idag lever vi i en värld där ungdomar förstår teknologin vi omges av, bättre än föräldrarna till desamma. I media fokuserar man på att framhäva individuella personer och produkter i marknadsliberalismens intresse. Horribla händelser som sker i väst lyfts fram i nyhetssändningar, på Internet eller i pappersupplagor, allt för att rättfärdiga en samhällsprogression som främjar den oligarkiska agendan.
Bieber existerar som en "sociologisk karaktär". Liksom Jesus i den kristna mytologin, eller Tor i den nordiska, använder man Bieber som en central gestalt att samla individer kring. Och likt så många andra sociala grupperingar är det inte nödvändigtvis den centrala gestalten som erhåller belöningen för sitt slit.

Om - eller kanske snarare när(?) - en central gestalt går ur tiden byts denne kvickt ut emot en ny av de personer som tjänar pengar på grupperingen. Likt the Beatles, Michael Jackson, Backstreet Boys, så är Bieber förbrukningsbar. I deras ögon är han bara ännu en bricka i det spel som syftar till att underhålla, samt skapa en "vi-mot-dom" känsla.
Genom den teknologiska och kapitalistiska revolution som skett under 2000-talet har man successivt redan skapat ett glapp mellan många yngre individer och deras föräldrar. De social-humanistiska tankegångar som lever kvar hos de individer som vuxit upp under 60-70-talet ställs i direkt kontrast till flertalet av de individer man "fött upp" sedan 90-talet. 90- och 00-talisterna har konstant bombarderats av information över ex. Internet, ett forum som fortfarande negligeras av många äldre som vägrar sätta sig in i idén på samma sätt som deras barn vilket gör att de missar en stor del av det informationsflöde deras barn utsätts för. Med detta syftar jag inte till att Internet är den direkta orsaken till problemet, det ligger istället hos oligarkerna, de vars existens inte bekräftas eller erkänns i dagens media.

Oligarkerna är de personer som ligger bakom informationsflödet, de personer som vill att vi ska konsumera. En av dessa ligger bakom Bieber-fenomenet. Denne har, via aggressiv och (paradoxalt nog(?)), sublim marknadsföring planterat en föreställning om Biebers suveränitet hos dennes fans, likt modeindustrin arbetar med att infiltrera illusioner av otillräcklighet hos dess intressenter.
En industri tjänar inte på att vara bäst, utan på att vara snabbast gällande sortiments-progression, alltså förmågan att snabbt få in någonting som är litet bättre än deras tidigare produkt. Detta kan tydligt ses inom exempelvis Sibas och El-Gigantens reklamer där en teve kan sjunka 500 kronor i pris från en vecka till en annan.
Dessa affärer är inte roten till problemet, det är det regelverk de måste förhålla sig till som bär skulden. Ett regelverk skapat av de som bäst utnyttjar människans psykologiska tillkortakommanden, och inte räds att tänja på etiska, moraliska, sociala och inte minst fysiska lagar och regler för att sätta sig själv över alla andra.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

tisdag 9 april 2013

Varför firar man en annan människas död?

Idag gick världspressen ut med nyheten att Margaret Thatcher avlidit.
Reaktionerna är många och har tagit kraftiga uttryck.
Men hur kommer det sig att vissa människor känner att det är rätt att fira då en individ, en människa, mister livet?

Må hända att Thatcher motsatte sig ANCs mot-demonstrationer gällande apartheid i Sydafrika, har infört marknadssanktioner som påverkat u-ländernas handel i negativ mening, och ställde sig bakom Pinochet-regimen. Det var inte politiken och de personliga åsikterna som avled, utan människan som gömde sig bakom dessa.
Tankarna som föddes ur Thatchers karismatiska sinnelag kommer inte att gå ur tiden, bara för att hennes fysiska uppenbarelse nu gjort det, lika litet som marxismen dog ut efter det att idéns främsta företrädare (och de efter honom) föll ifrån. Eller fascismen och nazismen, som fortfarande lever kvar på många håll i världen, trots att dess ledande gestalter trillat bort under årens lopp.
Önskar man motverka de idéer som fötts av politiska motståndare gör man troligen bäst i att låta en liknande bortgång bero, istället för att prompt propagera för makabra festiviteter till "minnet" av den individ man föraktat. En sådan kampanj svetsar troligen samman den utpekade grupperingen än mer!

De grupperingar som genomför tidigare nämnda aktioner, vad önskar de åstadkomma? "Hurra, han/hon är död, nu firar vi!" Skapar inte det större klyftor emellan dem och deras opponenter?
Vad man firar är inte en ideologis död, utan en människas. En människa som andra kände starkt för. Vad äger man egentligen för rätt att spotta på en annans idol? Ideologin kommer att leva vidare hos dessa personer, den går inte att ta kål på med hat och våld utan kan endast bekämpas med motargument, presenterade i en bekväm miljö, ifrån icke-aggressiva individer.
När Sovjetunionen föll, försvann då alla kommunist-sympatisörer? Nej.
När det andra världskriget var slut, försvann då alla nationalsocialister? Självklart inte.
När franska revolutionen genomförts, dog då aristokratin ut? Inte direkt, tanken lever kvar hos många än idag, om än i annan utstyrsel.
När man dödade Bin Laden, tog då terrorismen slut?

De som bekänt politisk färg bör definitivt få agitera för sina åsikter, men på vilket sätt är ett förlorat människoliv en vinst för någon? En framgångsrik politiker släpps fram av samma människor som har makten att hålla den tillbaka. Om en grupp inte vill se en viss individ i en högre position så är det dess skyldighet att se till att detta inte sker. Detta genom verbal förmåga och inte fysisk konfrontation.

Våld tas till av den som inte äger hopp om framtiden.
Den som inte äger hopp om framtiden, har redan förlorat.

Mahatma Gandhi, Olof Palme, John F. Kennedy, Raoul Wallenberg, Margaret Thatcher. Politiska figurer som arbetat för vad de tror på, oavsett politiskt klimat. För detta ska de, och alla efterföljande, samt de dessförinnan, med samma politiska engagemang, tillägnas en eloge!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!
“Everything we hear is an opinion, not a fact. Everything we see is a perspective, not the truth.” - Marcus Aurelius