torsdag 20 juni 2013

Ett liv utan regler.

I dagens samhälle tycks mycket visualiseras via människans gudskomplex.
Genom vår vilja att förstå allting skapar vi paradoxalt nog än mer oförståelse inför vår omgivning.
Måste man förstå allting? och som en mot-fråga: om man inte förstår någonting, måste det då vara övernaturligt i sin natur?

En problematik jag uppfattar i samhället är hur grupper med individer som anser sig förstå omvärlden, tycks öka. Eller kanske är det så att de lärt sig hur man når ut till fler individer via ex. Internet, eller via andra typer av media.
Dessa personer proklamerar ljudligt sin förståelse för omvärlden, i flertalet fall lockar man till sig andra individer som tycks tro att volym-intensitet står i direkt korrelation till en människas förmåga att förstå omvärlden. Sett ifrån sådan synvinkel är det inte svårt att förstå varför - exempelvis - diktaturer skapas. Inom politik bör man sträva efter att undersöka frågor utifrån en neutral plattform. Detta till trots genomsyras dagens politiska klimat av idéer som ökar segregeringen, partierna emellan, i sin strävan efter objektivitet.
Där ett paradigm existerar gällande vänsterns förhållande till högern, och vice versa, skapas, utifrån den subjektiva upplevelsen hos de individer som behandlar frågan, svårigheter i diskussionen. Väljer ex. "högern" att lyfta fram en fråga som vänsterblocket reellt skulle kunna stötta, kan det hända att "vänstern" ändå väljer att göra det motsatta p.g.a. det rådande politiska klimatet. Eller om vänstern presenterar en lösning på ett problem som bör fungera även ur ett höger-politiskt perspektiv, kan höger-blocket välja att agera bromsklots i resonemanget, i syfte att lägga social-politiskt krokben för sina motståndare.
Samma problematik uppstår inom ex. religiösa övertygelser. Vad som skiljer politik och religion åt - på seriös nivå - är vetenskapen bakom. Inom religion förlitar man sig på objekt - heliga skrifter, symboler, eller individer, m.m. -, och inom politik bör man förlita sig på fakta, inte känslor. Där religion hänger sig åt patos, bör politik fokusera på logos och etos. Vissa individer menar att också etos saknar plats inom politiken, att alla argumentationer bör genomföras på byråkratiskt vis. Även om vissa inte önskar använda just termen "byråkrati" så är det just vad man gör då man eradikerar etos-inslaget i vårt politiska klimat.

Men hur kommer det sig att människor kastar sig efter saker att förlita sig på? Det uppstår problem när sådana individer, vid diskussion, inte ens själva kan redogöra för sina val. En religiös övertygelse är inte nödvändigtvis ett problem i sig, det är människan som avgör hur den religiösa övertygelsen ska manifestera sig i världen. Att använda okunskap som orsak är - absolut en anledning, men - inte godtyckligt om man samtidigt förväntar sig särbehandling i samhället p.g.a. sin lathet! Vill man propagera för en religion, eller politik, gör man det bäst genom lugna samtal där man lyfter fram argument som äger validitet i diskussionen, och inte genom att försöka skrämma, eller smäda, sin motståndare för att få dem över till den egna sidan. Få sidor växer på så vis.

Avslutningsvis önskar jag lyfta fram idén om att man inte måste förstå sig på allting. Givetvis är det bra att vara nyfiken, att undersöka världen man lever i, men utan att fylla eventuella okunskapsluckor med pseudo-vetenskapliga resonemang som saknar validitet och/eller möjlighet att argumentera för/omkring. Om människor börjar etablera idén om att det faktiskt går att förstå allting, finns risken att vi slutar undersöka saker och eftersträva kunskap på det sätt vi gör idag.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
“Everything we hear is an opinion, not a fact. Everything we see is a perspective, not the truth.” - Marcus Aurelius