söndag 27 oktober 2013

Jag kommer aldrig att be om ursäkt.

Oavsett etnicitet har en skara människor burit sig illa åt igenom alla tider.
Det har funnits våldsamma kvinnor, och våldsamma män.
Men en individ är just bara det: en individ.
Och jag kommer aldrig att belasta mig själv för en händelse som begåtts av någon annan.

En viss dubbelmoral existerar i dagens samhälle. Om någon utsätts för ett brott är den - givetvis - ett offer och inte förövare. Den som blir utsatt för kränkning av liknande form kan aldrig beskyllas, endast den som begått handlingen bär skuld för den. Visst är det så?
Om en 16-åring stjäl en bil, kan man då säga att alla 16-åringar stjäl bilar?
Så klart inte, det är ju individen som hamnat snett. Denne har ju utfört handlingen, då kan man ju inte beskylla en annan 16-åring, ifrån en annan stad för det brott som den förstnämnde begått.
En kvinna/man sjunger väldigt vackert. Betyder det att alla kvinnor/män sjunger vackert?
Hänvisar man ex. till tonhöjdsträffsäkerhet, vibrato, dynamisk röstkontroll m.m. skulle nog få personer mena att påståendet ovan är korrekt. Personen är antingen begåvad, engagerad, driven eller har på annat vis erhållit möjligheten att sjunga på detta vis.
En person är väldigt duktig inom det ekonomiska området, har dennes etnicitet något med det att göra?
Troligtvis inte. Vissa forskare menar att man kan finna återkommande drag hos individer som härstammar ur samma sociala område, men om så är fallet påvisar ju avvikelser invaliditeten i ett sådant påstående.

Det är utifrån detta synsätt jag väljer att statera att jag aldrig någonsin kommer att be om ursäkt för att jag fötts som man. Andra individer som är av samma kön som mig må ha åstadkommit hemska saker, men jag vägrar ta skuld för deras agerande. Till de som anser att jag har fel i frågan vill jag återknyta till ovanstående segment, den enda som kan beskyllas för en gärning är förövaren. Nog kan man beskylla ex. omständigheter, men i den fysiska världen kokas det alltid ner till en förövare.

Ett vapen dödar - vanligtvis - inte av sig självt, det krävs en människa för att använda det, eller konstruera mekaniken bakom en eventuell automatisering. Ett brott begås inte av sig självt, det krävs också minst en människa i rollen som förövare. Men man måste göra skillnad på vem som är förövare och vem som inte är det.
En förövare är någon som genom handling erhållit epitetet. För att erhålla epitetet måste dock handlingen ha genomförts, eller i vart fall planerats. Att tvinga på någon denna roll att denne genomfört och/eller planerat någon handling är precis lika illa som att hänvisa till ett brottsoffers berusade tillstånd eller klädval.
Man kan beskylla alla män för bristen på egalitarism, man kan beskylla alla av europeiskt, och afrikanskt ursprung, för slaveriet, men utifrån sådan retorik bör man också kunna beskylla alla för allt som någonsin gjort då - "let's face it" - vi alla är artfränder.

Så, man kan välja att göra grova generaliseringar och på så vis sälla sig till alla andra extremistiska grupperingar som sysslar med precis samma sak, eller så kan man förstå att ingen individ kan bära någon annans skuld och ge sig på källan till problemet istället för att slå på de som inte har med problemets uppkomst att göra.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

lördag 26 oktober 2013

Vi är inte så olika ändå

Jag har många gånger träffat på människor som ifrågasätter sin egen samhällskompatibilitet.
Människor som tror att alla, förutom just de själva, har "fattat grejen".
Men så är det troligtvis inte.

Livet är inte lätt. Ett stort problem är de som, genom sina fixa idéer och underliga regler, försöker få existensen att framstå som simplare än vad den är. För visst blir världen mer greppbar om man applicerar så många regler som möjligt på den. Om dessa regler sedan råkar passa perfekt med tidigare övertygelser blir ju världen istället glasklar och lättläst. "Tänk vad synd det är om alla andra som inte förstår hur världen hänger ihop" (ironi!).
Men närmare en objektiv sanning bör ju vara att världen formas utefter betraktarens perspektiv. Önskar man se mönster i sin omgivning ökar chansen/risken att man också gör det. En paranoid människa kommer att se fler tecken som stödjer dennes mani än någon utomstående. Detsamma gäller de individer som anser att ett visst beteende är regelvidrigt. Och visst, var person ser världen på olika sätt, enda sättet att ändra någons världsbild är genom lugn diskussion där båda parterna får komma till tals utan att göras till åtlöje. Det kan liknas vid en boxningsmatch: det gäller att kunna fortsätta presentera nya - eller i vart fall valida/väldigt starka - argument då motståndarens egna börjar ta slut. Ett sådant argument är aldrig riktat mot motståndarens person. Om så är fallet slutar det genast vara en diskussion och övergår istället i en löjeväckande debatt drivet av påhopp och lyteskomik, något som enligt mig passar bättre i teater-lustspel, eller på cirkus, än i en seriös diskussion.

En person som tror sig vara annorlunda än alla andra just för att denne inte anser sig "vara en del av det sociala flödet" är inte nödvändigtvis mer annorlunda än de som är mitt i flödet. Människor styrs av vissa impulser, och det finns de som har lättare, samt de som har svårare, att uppfatta och använda sig av dessa impulser för att skapa sig en centralare roll i samhällshierarkin.
I grupperingar, såsom politiska partier eller religiösa samfund, följer man en av två ting: en person, eller en idé. Relationen individer har till en ledande gestalt är troligtvis mer bräcklig än den man har till en idé då idéer kan fortsätta existera fastän personen fallit ifrån. I det förstnämnda byggs också upp ett förtroende för den ledande gestalten, så länge denne kan leva upp till sin följeskaras förhoppningar. Om någon yttrar ett negativt ord om personen kommer följeskaran att sluta upp för att försvara denne, även om det handlar om att gå emot allt gruppens egentliga ideal handlar om. Ledaren har då placerats ovanför regelverk och andra individer.
Nu är det ju generellt sett inte riktigt lika extremt i det "vanliga" samhället, men små likheter kan utläsas överallt. Vem är det som alltid får sista ordet när en vänskapsgrupp ska bestämma vad man ska göra i helgen? Mellan vilka individer finns mest rivalitet? Vilken social/politisk/religiös paradigm existerar hos de personerna du har runt dig? Varför?

Det finns hur många frågor som helst gällande vad som är "rätt och fel". I vissa fall finns det en generell överenskommelse, men i vissa fall uppstår åsiktsskillnader som kan blossa ut i hetsiga debatter.
Så egentligen, det finns ingen grej att "fatta". De flesta gör så gott de kan i livet, ibland gör man fel, ibland går allt rätt. Personers egna "regler" underlättar deras leverne så att de kan fokusera på sådant de tycker är viktigt. En persons individuella regelverk gäller inte för alla andra, men genom att förstå att alla människor har ett eget regelverk med sig så kan det vara lättare att förstå att vi alla är - relativt - lika varandra ändå. Den enda skillnaden på de som går omkring och propagerar högt för sitt eget regelverk och den som inte gör det, är att de förstnämnda har en annan övertygelse. Men i och med att de satsar mer av sig själva socialt är det också de som faller hårdast när övertygelsen försvinner.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

tisdag 22 oktober 2013

Utvecklingstrappan, eller "varför slutför folk inte saker?"

För ett bra tag sedan gjorde jag en ganska enkel presentation av "utvecklingstrappan" på den här sidan.
Denna består kort av 3 delar: upptäckt/insikt, genomförande, resultat.
Idag tänkte jag gå litet djupare och förklara samtliga beståndsdelar i denna teori gällande människors utveckling, samt varför vissa människor konstant intresserar sig för nya saker och helt släpper sina tidigare göromål till förmån för detta nya.

Genom eget resonemang, en promenad, själv eller tillsammans med andra, kanske en meditationsstund eller mitt i en berg-och-dalbana, kan den där nyfikenheten infinna sig. Man kommer på någonting nytt som vore spännande att prova. Ett nytt språk, ett hantverk, instrument etc.
Om nyfikenheten håller i sig börjar man spåna litet i banorna om hur man ska införskaffa de nödvändiga beståndsdelarna för att kunna genomföra sitt utvecklingsprojekt.
När dessa beståndsdelar sedan kommer slår man direkt upp boken/börjar direkt snickra/börjar spela febrilt, för att efter ett tag lämna utrustningen stående i garderoben, under sängen, eller i ett hörn i vardagsrummet. Inte för att man egentligen är klar med det, man har bara hittat något nytt att uppehålla sig med.

För att en utveckling skall vara hållbar i längden krävs att man investerar sin tid i den. Misstaget som många råkar ut för i sitsen ovan, är att de saknar förståelse för tidsvalutan. Sådant man inte förstår är också sådant andra kan dra vinst utav.
Ex. person A har relativ förståelse för vikten av tid, person B, C, D och E befinner sig inte riktigt på samma nivå, men de fyra sistnämnda tycker om att - börja - lära sig saker. I ett samhälle förekommer vanligtvis ett genomgående tema under korta tidsperioder: p.g.a. ett tv-program ska alla plötsligt lära sig laga mat eller snickra, efter en utländsk låt vill man lära sig att sjunga låttexten korrekt m.m.
Detta är givetvis sådant person A kan nyttja till sin fördel, varpå denne säljer utvecklingsmaterial till person B, C, D och E, som baseras på den fluga som för tillfället spelar större roll i samhället. Genom sin initiativförmåga har person A snabbt lyckats förskaffa sig monetära samhällsresurser denne kan växla in till tidsresurser, t.ex. genom att kunna ta ledigt ifrån sitt arbete och åka på solsemester.
Någon solsemester blir det däremot inte för person B, C, D eller E. De fortsätter införskaffa den senaste "inne-prylen" för att hålla sig uppdaterad med samhällsmodellen. Dessa fortsätter konsumera då de kanske känner sig smått tomma inombords, som om de inte riktigt utvecklas fastän de fortsätter spendera alla kontanter de har på utvecklande material. Vad man här missar är vanligt: steg 2.

Steg 2 är det absolut viktigaste i en utvecklingstrappa, det är där själva utvecklingen sker. Givetvis kan man gå in djupare även i utvecklingstrappan och dela upp denna i beståndsdelar, men när det kommer till kontentan kan samma beståndsdelar slås ihop till en stor beståndsdel.
Vissa experter menar att man behöver investera c:a 10 000-timmar innan man äger reell kompetens inom ett ämne. För vissa går det så klart snabbare, för andra tar det längre tid, men summeringen är i vart fall att man inte nödvändigtvis kan utveckla ett personlighetsdrag under kort tid. Det krävs disciplin, tid, men framförallt viljan och orken att faktiskt slutföra ett sådant projekt, för hur trist det än låter: var gång man lämnar ett projekt icke genomfört, vad fyller projektet för egentlig mening?
Vad har man erhållit av den tid man spenderat på projektet?

Det är tyvärr vanligt förekommande att individer väljer att hoppa över steg 2 för att kvickt åstadkomma någonting, då går det sällan väl. Sådant beteende kan i sin tur göra att personen erhåller en känsla av tomhet, går in i en existentiell kris, eller depression. För att mildra sådana känslor kastar sig personen ner i ännu ett nytt projekt för att övertäcka sina negativa känslor med de euforiska som infinner sig då man hängiver sig åt något, om bara för en kort stund. Men så snart intresset svalnar för det nya projektet faller man än djupare ner, och hamnar på så vis i en ond spiral.

Utvecklingstrappan

Steg 1. Upptäckt/insikt - Man upptäcker, alt. inser, att man äger intresse för någonting varpå man börjar undersöka ev. metoder för att studera/lära sig mer om detta.

Steg 2. Genomförande/utvecklingsperiod - Den tyngsta perioden är den då man går ifrån novis till - relativt - lärd inom ett område. Detta kräver tid, disciplin och vilja för att lyckas.
Man kan exempelvis dela upp steg 2:

A. Upplärningen - grundstenarna inom området.
B. Vidareutvecklingen - den generella utvecklingen inom området.
C. Specialiseringen - Vad man är extra intresserad av.

Steg 3. Resultat - När man nått sitt mål, slutfört sitt projekt, erhåller man resultatet av detta. Ju mer tid man givit - under realistiska former så klart - steg 2 dess mer har man förfinat sitt resultat.

Om än den har ett pretentiöst uttryck fungerar utvecklingstrappan som en tidsbudgetering och kan etableras på de flesta projekt. Precis som vissa väljer att använda sig av kalendrar, budgetar, eller annat för att planera framåt, kan man bryta ner en utvecklingstrappa för att planera utvecklingen inom ett område.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

måndag 21 oktober 2013

Skillnaden mellan debatt och diskussion

I dagens socio-politiska tillvaro premieras de som tycks ha svar på det mesta.
Genom att ropa högst och nyttja sig av ad hominem för att skämma ut sin(a) motståndare kan man bygga en beundrarkrets lika stabil som valfritt luftslott.
Men passar sig verkligen ett aggressivt beteende i diskussion så väl som debattering?

I en diskussion handlar det inte nödvändigtvis om att övertyga de andra deltagarna om att man har rätt, utan om sökandet efter kunskap, om den konsensus man når tillsammans. Tillåter man inte de andra deltagarna att uttrycka sin kunskap utvidgar man inte heller sin egen utan lämnar diskussionen med samma information man startade med. Det är litet "A och O" i ett demokratiskt samhälle: alla har rätt till en åsikt. Om t.ex. person B inte håller med om person A's åsikt är det endast upp till person B att - genom övertygande argumentation - omvända person A.
Ett säkert sätt att misslyckas med en sådan argumentation är att uppträda aggressivt, med icke övertygande argument, eller genom att nyttja s.k. ad hominem.

Med Internet har det blivit lättare att delta i öppna diskussionsforum, men då text kan tolkas väldigt objektivt är det svårt att föra framgångsrika diskussioner med oseriösa diskussionsdeltagare. En persons förmåga - om än begränsad sådan - att resonera objektivt är vital för att denne ska kunna åstadkomma någon skillnad i en seriös diskussionsgrupp. Ex. på icke fruktsamma diskussioner: att diskutera förintelsen med en "förnekare", eller månlandningen med en konspirationsteoretiker som är övertygad om att det hela var en bluff, eller varför inte vapenlagar i USA med en person som bestämt sig för att regeringen tänker attackera landets befolkning, av någon outgrundlig anledning. Sådan diskussion skulle istället kallas för debatt, då de parter som deltager försöker övertyga andra om deras redan etablerade tankegångar. Man är inte på plats för att ifrågasätta den egna logiken, endast för att förnedra sina motståndare och/eller framhäva sin egen logik.
För att återgå till den litterära problematiken: beroende på hur en person är inställd till författaren kommer denne tolka det skrivna ordet på olika sätt. Då en positivt - alt. objektivt - inställd person läser en relativt objektiv text kommer denne inte nödvändigtvis reagera nämnvärt, men om en negativt inställd person läser samma text kan den finna kritik i sådant den tidigare aldrig skulle kunna.
Ett typexempel är frågan "varför då?". Där en objektivt/vänligt inställd person läser meningen just som den skrivs kan en negativt inställd individ läsa det som "VARFÖR DÅ!?". Genast blir meningen aggressiv och hotande, inte för att författaren valde att skriva det så, utan för att opponenten bestämt sig för att läsa det så. Har en opponent slagit rot i en fråga som väcks ifrån annan ståndpunkt, av annan part, är det - vanligtvis - väldigt svårt att få den förstnämnde att omvärdera sin åsikt.

Mycket i världen är för oss okänt men genom att skapa förhållningssätt och sociala regler i vardagen befäster vi regelverk som underlättar vår tillvaro. Behovet av ett sådant förhållningssätt kommer troligtvis ifrån vår oförmåga att förstå sådant det inte existerar regler för.
Att diskutera fysik experter emellan är ingen konst, men börjar man tala om kvarkar, naturmekaniska förhållningssätt m.m. med någon utan kunskap om fysik kommer denne troligtvis känna sig illa till mods och försöka avsluta den diskussionen. Detta är vanligt förekommande då individer känner sig osäkra: man håller sig till det man bestämt sig för, på så vis känner man sig säker. Men samtidigt går man miste om väldigt mycket spännande när man inte vågar ifrågasätta allt, även sina egna idéer.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

torsdag 17 oktober 2013

Kalla inte mig för "hen" så kallar inte jag dig för "häst"

Språktillskottet "hen" har sina positiva, men även negativa, sidor.
Positivt, då tänker jag först och främst i obestämd form, är ex. då man inte vet vilket kön en ofödd bebis har kan man referera till denne som hen.
Men när bebisen sedan föds bör denne erhålla korrekt epitet: "han" eller "hon".

Men, då gör vi ju skillnad på kvinnor och män! Ökar inte det samhällsklyftorna ytterligare?
Nej. Identifiering sammanfaller inte med segregation, det handlar istället om miljöpåverkan. Att benämna en individ "han" eller "hon" är inget som bör ses som en social hierarkisk-separationsaktion, utan äger snarare syftet att stärka personens individualitet. De som saknar en individualitet tenderar att senare i livet utveckla en osäkerhet, emot den egna individen och omgivningen. En sådan osäkerhet kan förstärka social alienering gentemot andra etniciteter, nationaliteter, och även kön m.m. Då inte sagt att allt detta står eller faller i och med det epitet ett barn erhåller, men det kan mycket väl vara den lilla droppe som får bägaren att rinna över.

Kampen för jämställdhet vinns inte genom att ersätta ord i ett lexikon. Det handlar om att förändra en existerande samhällsparadigm.
En vän till mig berättade att denne under ett besök i Afrika häpnat över den totala brist på objektifiering som rådde där. Männen och kvinnorna betedde sig - relativt - som jämlikar runtom varandra, inga vandrande blickar, busvisslingar eller sexistiska kommentarer. Givetvis finns även platser där sådant beteende förekommer också i Afrika, men för honom var det fascinerande just p.g.a. skillnaden mellan vår västerländska syn på sexualitet och det samhälle han nu befann sig mitt i. En samhällsparadigm jag knappast tror har framkommit p.g.a. litterär genus-neutral progression.

Hur kan jag arbeta för ett mer jämställt samhälle?
Genom att stötta modeindustrin, segregerande inslag i media, och idén om bestämda könsroller, motarbetar man arbetet för ett jämställt samhälle. Att rikta sitt fokus mot något så o-fruktsamt som positivistisk genus-definiering är ingenting som kommer ge resultat.
Missförstå mig inte, ordet hen är ett välkommet tillskott i rätt kontext, men bör absolut inte ersätta han eller hon när man talar om någon i bestämd form, då man negligerar en del av personens individualitet. Det i sin tur kan vara lika kränkande som att ge något ett öknamn, kalla någon för ett fult ord, eller ignorera någon.
Ex. när jag som yngre hade långt hår och arbetade inom serviceyrket. Ibland dök det upp personer - såväl män som kvinnor - som sa "oj, jag trodde att du var en tjej/kvinna" för att sedan hånskratta. Det var inte särskilt lustigt. Inte p.g.a. könsbestämmelsen, nej de hade likväl kunnat säga "oj, jag trodde att du var en häst" (jag är medveten om att denna mening går att misstolka om man är ute efter onödigt bråk) då det handlade om en härskarteknik, att frånta någon ett epitet som är en vital del av dennes individualitet.

Har du en idé som rör samhällets utformning, tänk över den först. Våga syna den ifrån olika naturalistiska, sociala och politiska håll. Våga utsätta den för andras kritik, och se om idén fortfarande håller. Om inte, kan man alltid återvända till ritbordet och förbättra idén. Men om den håller, kan det innebära en enorm, positiv samhällsförändring. Under den senare kategorin faller dock inte idén om att ersätta "han" och "hon" med "hen" i bestämd form.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

onsdag 16 oktober 2013

Ointresset som raserar demokratin (inlägg 100!)

Man ville ha sänkta skatter, men vill inte tumma på välfärden.
Man önskade mer pengar i fickorna, men blev sedan förbannad över att jobben "out-sourcas".
Människors ointresse för politiken fick dem att gå till valurnorna och lägga sina röster på en politisk motpol av rent missnöje, för att ett par år senare gnälla över resultatet av deras agerande.
Samtidigt får jag ofta höra ifrån människor att de "inte är intresserade av politik".
Vad gör de i sådant fall vid valurnorna?

Författaren Anatole France ska ha sagt något i stil med att folket i en demokrati är underkastat sin egen vilja, vilket är ett hårt arbete. Jag vill tro att han med detta försökte förklara hur det med individens demokratiska rättigheter också följer förpliktelser. Genom konformitetssamhället tycks dock många ha tagit avstånd ifrån sådana förpliktelser för att förlita sig blint på medias politiska täckning. Vad som är farligt med att endast förlita sig på en viss politiskt färgad källa är att informationen konstant vinklas och förvrids för att passa in i den politiska paradigm som råder inom färgningen.
Där man exempelvis anser sig värna om solidariteten på vänsterkanten, anser man sig arbeta för liberala ändamål på högerkanten. Detta går givetvis att bryta ner i mindre komponenter.
Inom såväl vänster- som högerblocket finns extremister, sådana som väljer att ta det steget längre. Sådana grupperingar kan vara mer eller mindre skadliga för omgivningen, men vad de alla har gemensamt är "gruppindoktrineringen" som formar individernas sociala-medvetanden.

Men utanför de politiska ramarna rör sig idag människor som saknar intresse för politik, samma politik som påverkar deras barn, barn-barn, i fortsättande led. Med bristande politik följer också bristande levnadsförhållanden. Jag lägger ingen värdering i huruvida sådan politik är röd eller blå, utan är övertygad om att man genom symbios bör kunna frambringa en hybrid med det bästa ifrån båda sidor.
I dagens politiska klimat är det inte väljarnas intresse som står i centrum, det har blivit ett maktspel där man med alla medel försöker hamna på topp. Och om våra politiker inte kan bete sig som vuxna och förtjäna sina väljares respekt, hur kan de då förvänta sig deras lojalitet?
Genom att bete sig som vuxna, ansvarstagande individer i ex. tv-debatter, genom att ge sina väljare svar istället för fler frågor, eller genom att inte peka ut sin motståndares brister för att täcka upp sina egna, kan man få väljare att intressera sig för politiken och förhoppningsvis börja se den politiska banan för den värdefulla yrkesinriktning det faktiskt är.
Men då krävs att alla politiker föregår med gott exempel, också beter sig värdigt och inte kränker den politiska seriositeten genom diverse tjuvknep!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

- - - - -

Detta är mitt 100:ade inlägg! Jag vill tacka alla som följer/har följt denna blogg och bemödar sig att besvara inläggen, såväl kritiskt som upplyftande. Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt, det kan jag hålla med om.
Flera gånger har jag kikat på äldre inlägg och känt att "oj, där kunde jag uttryckt mig bättre", eller i vissa fall, inte uttryckt mig alls. Men samtliga inlägg får vara kvar som en påminnelse till mig själv och andra om den konstanta utvecklingen alla bör gå igenom. Vågar man inte utvecklas, ifrågasätta sig själv och de åsikter man bär på, tappar man en stor bit av vad det är att vara en fri individ. Även den friaste politiska inriktningen kan ha en fängslande effekt på tillvaron.

Så, 100 inlägg. Jag planerar att fortsätta länge än och fastän många av de saker jag tar upp är återkommande, hoppas jag att även Du finner det intressant att se hur tankebanorna utvecklas samt hur ny information och nya tankesätt kommer till. Tack än en gång för att Du väljer att läsa det här.

torsdag 3 oktober 2013

Tokflummigt om människans vetenskapliga förhållande till naturen

En fraktal är en figur vars mindre beståndsdelar påminner om den totala figuren.
I början av 80-talet började man använda detta matematiskt för att ex. skapa datoriserade naturscener för film.
Men även om vi idag lätt kan skapa fraktaler virtuellt, samt applicera fraktal-matematiken på redan existerande ting, betyder det att fraktaler utgör basis för allt?
I detta segment är jag ganska säker på att jag kommer att bli missförstådd, men jag gör ett försök.

Jag vill börja med att säga att matematik är fantastiskt! Genom matematiken har vi skapat en förståelse för vår omgivning som tagit oss framåt med enorma kliv de senaste seklen. Men genom den ökade förståelsen har också en hybris vuxit fram hos oss, likt en ung tonåring som "vet allt".

Matematiker menar att det går att finna matematiska lösningar på allt som existerar, vissa genom exempelvis fraktaler. Man kan skapa datorgenererade moln, berg och öppna landskap. Men som de flesta kodarna kan intyga, under ytan är det tomt! De gånger man fyllt ett datorgenererat objekt med någonting, är det ändå bara "fyllt". Än så länge existerar inte möjligheten att verklighetstroget gröpa ur ett berg i en datorsimulering. För att skapa sig en uppfattning gällande form, dimension etc. räcker matematiken lång väg, dock inte nödvändigtvis för substantiellt innehåll. Fastän vi skapat oss förmågan att läsa av och fånga information fysiskt, samt skapa egen information, har vi inte lyckats förstå den "naturliga" informationen ännu.
Vissa gånger är detta möjligt, exempelvis då man räknar hur mycket luft det finns i ett bildäck eller en fotboll, eller vilken massa någonting har. När vi ser ett berg kan vi ta reda på hur högt det är samt hur långt det sträcker sig, och - efter mycket slit - även ta reda på dess massa.
Men så långt går det. Vi har skaffat oss förmågan att läsa av, men vad vi läser av är sådant som funnits här långt innan vi uppstod. Nu talar jag förstås inte om de fantastiska byggnadsverk m.m. vi lyckats skapa, utan det naturalistiska, det som klarar sig utan vår inblandning.
Matematiken och människan klarar sig inte utan naturen, men naturen klarar sig utan oss.

Vi har, som jag nämnt i tidigare inlägg, en rädsla inför det okända, men bär också på en nyfikenhet inför det. Fram till dess vi lärt oss acceptera det okända, alt. lärt oss om det, blir vi aggressiva eller apatiska när vi möter det. Eller så kan man göra som den där unga tonåringen som vet allt, och använda sig av anekdotisk bevisföring.
Och det är här som "riktig" forskning skiljer sig ifrån sådan som förlitar sig för sällande parter och hörsägen, d.v.s. då människor ser/hör om någonting för att sedan direkt upplysa resten av världen om detta utan att själva ha undersökt påståendets validitet. Detta betyder så klart inte att allt som påstås skulle vara falskt, att hävda något sådant vore diktomiskt.

Att ställa sig absolut positivistisk till vår värld är att stänga sig för det metafysiska, de saker vi inte vet om, och som många aldrig kommer att veta någonting om.
Om forskare ställer sig absolut positivistiska till vår värld kommer vi aldrig att undersöka själslivet hos andra varelser på andra sätt än genom behaviorismen.
Om vi ställer oss absolut positivistiska till vår värld, hur kommer vår fortsatta utveckling att te sig?
Genom att erkänna vår ovetskap, samt att människor omkring oss bär på samma ovetskap, för oss själva, sällar vi oss inte lika lätt till någon annans realitet.

Tack för att du läste dagens inlägg!

Ps: Dagens inlägg är litet abstrakt varpå jag erbjuder en s.k. "tl;dr" här nedanför:

tl;dr: Ingenting är säkert, oavsett vem som säger det. Vetenskap är bra, men det är vårt verktyg för att förstå vår omgivning, och inte nödvändigtvis omgivningen självt. Vi får inte glömma att det är mycket som vi inte vet, och helst också acceptera det. Men det betyder inte att man ska sluta forska/söka!

onsdag 2 oktober 2013

Släpp forskarna loss, det är höst!

Allt som är knutet till ett samhälles resurser måste begränsas på ett eller annat vis.
I och med att resurser vanligen är limiterade måste dessa också fördelas jämnt.
Men vem kan egentligen bestämma vad som är en jämn fördelning av samhällsresurser?
Och finns det några områden som äger större värde än andra?

Frågor som de ovan har delat människor sedan mannaminne. Vissa baserar sin åsikt utefter tempus-princip och menar att våra problem ligger i forn-, nu-, eller framtiden, andra social-politiskt - exempelvis "motsträviga röda som motsäger sig det nya, förbättrade samhället", eller "bistra borgare som vill skapa ett samhälle där man roffar åt sig" (källa: politiskt engagerade).
Men det finns de områden som objektivt sett - och jag förstår ironin i detta uttalande - bör anses viktigare än andra. Områden som skulle kunna klara sig utan den nivå av samhällsresurser de tilldelas idag, genom att inte beskattas eller krävas på några utgifter! Ett exempel på sådant område är seriös forskning. Medicinsk, astronomisk, andra naturvetenskapliga inriktningar m.m. D.v.s. sådant som för oss människor framåt som art.
Genom att låta dessa forskare/forskningscenter undslippa betalning för sådant essentiellt för deras forskning, samt beskattning, bör man - teoretiskt - kunna se en s.k. "forsknings-boom". För att sedan behålla detta privilegium skulle en utomstående grupp kunna följa utvecklingen av projekt för att verifiera konstant utveckling samt att projektets seriositet inte tummas på till förmån för en simplistisk livsstil. På så vis bör man kunna öka intresset för forskning - både i stor, som i mindre, skala - samt ta större kliv gällande vår förståelse för omvärlden, något som kommer visa sig även inom skolväsendet, och samhället i stort. Ju mer en individ förstår sin omvärld, dess mindre benägen är den att hitta enkla lösningar och/eller beskylla andra i sin omgivning för sina egna "tillkortakommanden".
Därav anser jag att man bör befria forskare ifrån allt ekonomiskt betungande, samt skapa någon form av bidrag till seriösa forskare.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
“Everything we hear is an opinion, not a fact. Everything we see is a perspective, not the truth.” - Marcus Aurelius