De där som kan allting

Visst är det fantastiskt att vi lever i en värld där alla kan allt!
Det räcker med att ställa en fråga på Facebook, Twitter eller någon annanstans för att det ska hagla in respons. Vad som kan tyckas underligt är att dessa inlägg kan erbjuda helt olika svar på frågan som ställdes, och flera av svarspersonerna kommer vägra erkänna att deras svar kan vara felaktiga. Att ens försöka resonera kring objektivitet kontra subjektivitet med dessa människor är generellt sett poänglöst då dessa tenderar ta ett ifrågasättande som direkt, oprovocerad kritik av hela deras person. Att det sedan är påståendet man ifrågasätter och inte nödvändigtvis personen som fällt det har ingen betydelse: så snart man ifrågasätter en person av sådant slag som nämns ovan anser denne att man gjort en krigsförklaring gentemot allt denne står för!
Jag har samtalat med kommunister, nazister, rasister, socialister, liberaler m.fl. och varje gång mött minst en person som är övertygad om att denne känner mig utan och innan baserat endast utifrån den fråga som diskuteras.
Utdrag från en diskussion med en SD-anhängare:
"Jaså, du tycker inte att vi ska slänga ut invandrarna? Du är väl en sån där som tycker att uttrycksfriheten gäller alla så länge som dom tycker precis som du".

VARNING!

I avsnittet nedan följer s.k. "ironi". Du som är obekant med termen,

eller bara allmänt sur bör hoppa över följande avsnitt.

Är jag emot en nazistisk/rasistisk politik är jag visst medlem i "PK-maffian", jag vill att alla "vita män" ska förpassas till botten av samhället till förmån för resterande mänskligheten, samt önskar könsstympa mig för att verkligen bevisa min avsky inför manssamhället.

Är jag emot en kommunistisk/socialistisk politik är jag av allt att döma såväl en fascist som nazist och rasist. Uppenbarligen hatar jag alla andra människor, är oerhört trångsynt och, just det, jag äter tydligen barn också.

Nu kan du pusta ut för här tar ironin slut.

Det var väl inte så farligt, eller?

Varför hänger sig då vissa åt sådan "absolutism"? Ja, det kan man verkligen fundera över.
Mig veterligen handlar det troligtvis om osäkerhet inför omvärlden, samt maktlösheten många känner i dagens samhälle. Jag kan tänka mig att känslan av maktlöshet tillfälligt lämnar en om man äger en övertygelse om att man ex. är utvald/får delta i en grupp m.m. För nog är det så att det finns oerhört många saker man inte vet någonting om varpå det kanske är lättare att fokusera sin energi på att skapa egna regler och en egen liten värld där man själv får bestämma vad som är rätt och fel.
Ett litet "rike i riket" om man så vill, där man själv regerar utan undantag. Och det är klart att det måste kännas skönt. I de egna tankarna finns ingen mer än den egna individen och den enda som kan ifrågasätta de egna funderingarna är just den. Man kan anta att de individer som hänger sig åt absolutism inför ett "diktatoriskt" tänk där man tystar eventuella mot-argumentationer i den egna tankeverksamheten, så till den grad att hjärnan till sist slutar argumentera och istället bara accepterar.
Man blir alltså en slav under den egna övertygelsen, oförmögen att tänka i andra banor. Vem är det då som är den trångsynte?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Jag stöder idén om egalitarism, kalla mig "egalitarist" är du snäll REVIDERAD

Vissa tveksamheter till tidigare inlägg till trots är detta första gången jag faktiskt valt att revidera ett inlägg i efterhand. I inlägget nedan förklarade jag varför jag hellre ville kallas egalitarist istället för feminist. Den debatt som följde var oerhört intressant att delta i och i denna debatt presenterades också flertalet intressanta synsätt jag själv inte reflekterat över.

Jag väljer därför att ta tillbaka min absolutiska övertygelse. Då jag själv inte förespråkar absolutism måste jag här medge att jag med detta inlägg så att säga "trampade i klaveret". Självklart går det bra att kalla mig feminist då begreppet egalitarism bäst finner sig i en annan diskussion.

Som en person uttryckte det: "om jag diskuterar SD är jag antirasist, om jag diskuterar löner är jag feminist/då behöver jag inte dra till med det enorma begreppet egalitarist, utan tar det som verkar vettigast i sammanhanget".

I framtiden när jag diskuterar frågor inom ett ämne kommer jag istället att nyttja den term som passar ämnet som diskuteras.

Tack till Dig som läser detta, och tack till alla de underbara människor som deltog i gårdagens debatt.

------------

Jag vill inte att andra personer ska referera till mig som "feminist" såvida inte detta är absolut nödvändigt för att skapa förståelse i ett referat.
Detta betyder inte att jag ser ner på den som väljer att kalla sig feminist då det viktigaste för mig är den sociala kampen och inte namnet...

Personligen tycker jag inte om ordet "feminism" då det ringer illa ur lingvistisk synpunkt. Vad äkta feminister försöker att åstadkomma är dock något jag värderar och stöttar till fullo, så länge det inte innebär att någon annan förlorar rättigheter. Sådan är också min ståndpunkt inom de flesta områden.
Då jag efter tidigare inlägg förstått att vissa tar väldigt illa vid sig av att jag föredrar det politiska epitetet "egalitarism" framför det tidigare nämnda, vill jag återigen tydliggöra att jag inte alls motsätter mig den kamp dessa personer utkämpar.
Ibland blir jag dock fundersam över om det är kampen eller rätten till namnet som ÄR kampen?

Majoriteten av de individer jag känner som kallar sig själva för feminister är väldigt sunda individer som förstår och godtager mitt önskemål om att inte kallas för feminist, troligtvis för att de förstått att kamper för jämställdhet inte handlar om vad man ska kalla sig själv eller sin politiska inriktning, utan att kampen faktiskt går framåt! Då menar jag givetvis inte att den som kallar sig feminist inte arbetar för ett bättre samhälle, det förstår jag att man gör om man väljer att fokusera på jämställdhetsfrågan.
Men handlar inte jämställdhet om att låta var individ uttrycka sin åsikt och fastställa sociala-/politiska epitet i identitetsbyggande syfte?
Nu blir detta så klart en fråga om direkt subjektivitet: anser man att feminism är korrekt lingvistiskt begrepp, eller anser man att så inte är fallet.
Med risk för att låta pretentiös men genom att förstå skillnaden mellan människor och deras världsbild kan man också förstå att en persons åsikt inte behöver innebära något hot mot de egna. Rätten att kalla sig själv för feminist är inte något jag vill förbjuda. Varje människa måste själv har rätt att kalla sig - utefter rimliga grunder - vad den önskar, och jag lägger inga värderingar i det. Som tidigare nämnt är majoriteten av mina vänner som går under epitetet feminist sunda, vänliga och varma människor, som jag tycker om att umgås och prata med. Men jag vill inte kallas för feminist just för att jag känner att det, ur lingvistisk synpunkt, inte känns som rätt benämning på vad jag står för.

Jag hoppas att jag presenterat mina argument på tillräckligt gott sätt men stålsätter mig för de som ändå väljer att missförstå texten ovan genom att för tredje gången förklara att jag inte är emot att individer kallar sig för feminister, jag vill bara inte själv bli kallad det. Individers förmåga att förstå det bygger på att deras empatiska förmåga överstiger deras ego.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Mening med existensen?

Vissa menar att människor finns för att vi är skapade i avbild av en gud, vissa menar att flera gudar står bakom vår existens, och vissa säger att vi skapades av en slump.
De flesta av oss tycks söka efter ett generellt syfte med vår existens, men måste en sådan finnas?

Människan har en fantastisk förmåga att fylla i luckor som uppstår i omvärlden. Flertalet av dessa "fyllningar" är av tveksam karaktär. Detta till trots står individer på rad för att få ta del av idéerna, utan att ifrågasätta, utan att fundera över den validitet påståendet äger, för visst är det lättare att bara godta någon annans idé utan att behöva fundera över den?
Men varför är människor så benägna om att finna en generell mening med vår existens?

Känner vi oss verkligen så ensamma att vi måste söka efter samhörighet på "existentiell" nivå?

Vi skapas, därefter väljer vi - eller som vissa psykologiska banor menar, väljer vår omgivning - vad vi ska anamma för "mening" med vårt liv. Men oavsett inriktning så delar vi ändå - kanske p.g.a. logistiska begränsningar då vi fortfarande är fast här på vår planet - någonting: den inriktning vi tar i livet fyller en samhällsnytta. Man går med i spelet och väljer den bricka som passar bäst, eller i vissa fall - tyvärr - den man tilldelas och försöker sedan göra det bästa man kan med vad man fått. För man får ju inte glömma att den enda som kan styra upp i tillvaron är man själv!

Generellt sett har människan getts en fantastisk frihet att själv bestämma sin livsmening, i vart fall i större utsträckning än många andra varelser vi delar jorden med. Det finns individer som använt denna möjlighet för att skapa en lyxtillvaro för sig själva utan att ta hänsyn till andra, men det finns också de individer som driver på i sitt anletes svett, ger upp av sin egen tid för att andra människor ska ha få leva i en bättre tillvaro, och självklart de som lever i mitten av de två.
Kontentan är att de som tar tillfallet i akt och kommenderar livet åt det håll man önskar är de enda som har möjlighet att nå sitt önskade mål. Att sälla sig till redan existerande grupperingar kan skapa en social gemenskap i vårt liv, och om det räcker så absolut! Kör på! Men för de som känner att någonting fortfarande fattas, för de som ofta byter social gruppering: det är troligtvis inte nog. Vad är det Du egentligen vill göra? Vad är din högsta önskan utöver att fylla det där sociala tomrummet?
Självklart behöver vi social kontakt, men det får aldrig vara på bekostnad av oss själva eller våra önskningar!

Tack för att du läste dagens inlägg.

Människorna som kan allt om allt.

Absolutistiska drag genomsyrar större delen av samhället, såväl politiskt som religiöst.

Det svart/vita tänk epitetet hänvisar till skapar mer problem än lösningar.

"Antingen är du med oss eller emot oss" talar mer om människans förmåga att överdramatisera och skuldbelägga andra, än om vår empatiska förmåga.

Varför skulle ex. min åsikt i en fråga avgöra min ståndpunkt i en annan?

Efter en små-hetsk debatt nyligen fick jag av en observatör frågan "kommer du och den andra personen att slåss när ni träffas nästa gång?". För mig var svaret ett självklart "nej, vi kommer inte slåss" då jag inte anser att en diskussion bör övergå i handgemäng om medverkande parter inte kommer överens. Det är inte första gången jag fått den frågan och jag har konfronterats med individer som önskar orsaka mig fysisk skada p.g.a. mina övertygelser. Vill man bli respektabelt bemött av andra individer är det i min mening ett väldigt underlig sätt att visa engagemang på.

I dagens samhälle bör våld inte användas mer än som en försvarsmekanism. Om en individ på något vis  innebär ett direkt hot mot den egna personen och/eller dennes frihet kan det vara nödvändigt att bruka våld i syfte att försvara sig, men i en diskussion är det väldigt svårt att utgöra ett direkt fysiskt hot då det är ord man växlar och inte knytnävar.

Ett problem som uppstår är då givetvis människors världssyn: vad uppfattar man som hotfullt, vad anser man sig behöva försvar emot?
Valerie Solanas uppfattning om män delas inte av särskilt många, men i hennes manifest utgjorde det manliga könet ett såpass allvarligt hot mot människans existens att det måste kontrolleras och - till viss del - utplånas. En motsatt världsåskådning är att männen på något vis skulle vara överlägsna kvinnor, en idé som också den är bisarr - för mig!

Via relativt objektiv överblick och självkritisk analys kan man också börja förstå att man kanske inte står med alla kort på hand. Utifrån etik och humanistiska värderingar kan man anpassa sin relation till verkligheten, men även här uppstår problematik för...

... vad är egentligen en korrekt värdering?

Har alla individer rätt till sitt liv? Ett "ja" på frågan innefattar ju såväl mördare, våldtäktsmän, pedofiler m.fl. Ett "nej" till frågan kan fortfarande presenteras med diverse förbehåll men ett ja är mer eller mindre slutgiltigt. "Ja, men..." är i detta fall inte en valid formulering.

Är föräldraskap en rättighet? Åter igen är ett "ja" betydligt mer problematiskt än ett "nej" med vissa förbehåll. Anser man föräldraskap vara en rättighet ger man rätt till de föräldrar som utnyttjar sina barn eller utsätter dem för våld, droger eller andra situationer, att skaffa fler barn även om tidigare omhändertagits.

Kan en åsikt någonsin vara fel? Menar man att en åsikt kan vara fel, kan man fortfarande räkna sig som demokratisk? Om andra individers motsätter sig de egna åsikterna, hur kan man egentligen veta att man själv står med någon form av universell sanning om man aldrig levt som någon annan, upplevt det denne upplevt, sett och hört världen ur den personens ögon och öron? Kanske är det så att en åsikts validitet handlar om hur många som gagnas av den i slutänden.

Absolutism är ett av de största problemen vi har i dagens samhälle. Människor förväntar sig definitiva svar från andra individer. Om svaren sedan är korrekta eller inte bryr man sig inte om, det viktigaste är att svaret sammanfaller med egna övertygelser, då duger det gott och väl.

Men man får inte glömma att det finns många människor som också gör det omvända. Som resonerar, diskuterar och håller sig förstående med människans subjektivitet och avstår ifrån absolutistiska idéer. Jag önskar att vi alla kan följa i deras fotspår, lämna vårt gudskomplex bakom oss och återupptäcka samma nyfikenhet vi hade gentemot vår omvärld som barn.

Tack för att du läste dagens inlägg!

Det är vi som skapar idealet!

En ständig debatt pågår om medias inverkan på vårt liv.

Man beskyller mediala kampanjer för att unga flickor lider av anorexia, att unga män är osäkra över sin manlighet och mycket annat.

Men hur kommer det sig att media har sådant stort inflytande på vårt liv?

Visst, media finns överallt så det är svårt att inte lägga märke till det. Men det är skillnad på att lägga märke till något och vara uppmärksam på något. Ett vanligt förekommande fenomen är människor som låter media påverka deras liv, hur man ser på andra, hur man beter sig m.m. Men kan man nödvändigtvis beskylla media för detta, eller är det omgivningen som uppmuntrar efterapning av fiktiv verklighet?

En "normal" person som ser en actionfilm kommer inte att skaffa sig ett vapen för att sedan gå ut och skjuta andra människor lika litet som en skräckfilmsentusiast kommer ge sig ut med kökskniv och börja attackera andra nattetid. Hur kommer det sig då att man influeras så kraftigt av andra inslag?

Korrelationen mellan att vara - för tjejer - pinnsmal och litet korkad, eller - för killar - muskulös och högljudd, samt äga monetär rikedom och vara framgångsrik är ständigt förekommande. Kanske för att makt och "skönhet" är sådant som intresserar oss. Att skönhetsidealet är ju pinnsmal och muskulös är inte ett problem i sig, snarare är problemet att man accepterat ett sådant skönhetsideal. Möjligtvis för att media presenterat den bilden för oss under en längre tid, men med den tankegången hamnar man tyvärr bara i ett cirkelresonemang.

Så hur skulle man kunna göra för att se till att människor inte influeras av denna typen av ideal?

När vi umgås med vår släkt och våra vänner, slänger vi - vad vi själv anser vara - deras fysiska "brister" i ansiktet på dem? Nej, jag känner få personer som gör det. Så varför inte etablera ett liknande tänk på sin omgivning. För det är ju så att våra åsikter formar vår världsbild. Äger man en negativ åsikt om någonting bävar man för att själv hamna i en sådan position, ex. att inte vara nöjd med en kroppsdel eller sin livssituation. Men den fysiska skepnaden påverkar egentligen inte den psykiska. En mindre attraktiv människa kan ha den vackraste personligheten precis som den mest attraktiva kan vara rent apatisk i sitt uttryck. Och de flesta säger sig redan veta detta men fortsätter ändå att beklaga sig över hur media påverkar oss alla.

Men, nu vill jag påpeka, som jag gjort mycket den senaste tiden, att ingenting har mer inflytande över vårt liv än vad vi är villiga att ge det. Går man runt och försöker hitta fel på sig själv eller sin omgivning kommer man också att göra det. Om man lär sina barn att de är bra som de är kommer de troligtvis att bry sig mindre om hur reklamen hävdar att man ska se ut. Det är en knepig balansgång men jag tror tyvärr att många tar den kortare vägen och väljer att beskylla media för sina egna, eller sina barn, vänner och bekanta beter sig, än att faktiskt bete sig som en vuxen människa och ta ansvar för sina egna handlingar! Att gå omkring och beskylla någon annan för det egna beteendet är barnsligt!

Så, man kan gå på hela mediacirkusen och vara övertygad om att man måste skaffa det senaste klädesplagget, den nya prylen, den nyaste bilen och sedan bete sig på ett stereotypiskt sätt. Eller så kan man inse att den enda som skapar min omgivning och världsbild är jag själv. Det kan vara litet jobbigt att möta andra som helst svalt en samhällsparadigm men frågan är ändå om det inte är värt det i slutändan.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Är det moraliskt korrekt att första Maj är en helgdag?

I dagarna har man ifrån riksdagen lagt fram ett förslag om att avskaffa första Maj som helgdag.
Huruvida detta är en välkommen/icke välkommen motion bestäms troligtvis av var och ens politiska övertygelse och engagemang.
Men nog finns det argument både för och emot idén.

Först och främst bör man inte glömma att Sverige har en stolt socialdemokratisk tradition, där första Maj varit av stor vikt för många. Under senare tid har datumet etsat sig in i det sociala medvetandet som en dag då man celebrerar uttrycksrätten och andra friheter många i västvärlden idag tar för givet.
Under första Maj stoltserar dagligt politiskt engagerade sida vid sida med icke politiskt intresserade för att propagera för sin sak. Men det är i detta propagerande man upptäcker att den politiska bredden på de medverkande är ganska smal.
Senast jag observerade ett första Maj tåg talade samtliga plakat om önskemål utifrån en röd-grön politik, vilket i och för sig inte är särskilt underligt då första Maj är en dag med i arbetarnas intresse i fokus. Men inte ett endaste plakat talade om blåa åsikter, om jag dristar att uttrycka mig såpass generellt.
Är det rätt att avsätta en dag i en politisk inriktnings tecken?
Ur historiskt perspektiv skiljer sig vårt förhållande till det röda blocket relativt kraftigt ifrån det vi har med det blå, men är det i dagens samhälle verkligen moraliskt korrekt att låta en dag vara avsedd för endast en viss politisk inriktning?

Om vi vinklar resonemanget en aning: hur känns det för de politiska organisationer som befinner sig höger om den centrala delen av den politiska "linjalen" att de på andra sidan har en egen helgdag? Om man stöttar en högerpolitik kan det säkert kännas diskriminerande att man lever i ett land där motståndarblocket fått en helgdag till sin ära. Då inte sagt att man bör införa ex. en "första September" för den motsatta sidan, det är inte nödvändigtvis en lösning.
Ett förslag är ju att man - på samma vis man visar hänsyn för religion - låter de som önskar fira första Maj också ta ut den dagen som en helgdag, om motionen röstas igenom. Men då uppstår ju också problematik. Hur vet man vem som kommer vilja ta ut den helgdagen på moraliskt korrekta grunder, och bör denne då erhålla även den helgdag som institutionerats för resterande samhällspopulationen? Om man återigen drar jämförelsen till religion så är det ju faktiskt så att man tillåter religiösa helgdagar varpå det senast nämnda förslaget i denna text inte låter så fel ändå.
Men då uppstår ett annat demokratiskt dilemma: vem ska bestämma vad man bör ta hänsyn till och inte? Vart drar man gränsen för vad som kan anses vara viktigt p.g.a. en individs politiska eller religiösa övertygelse?

Första Maj har en viktig plats i Sveriges historia. Tack vare socialdemokratin och arbetarrörelsen har landets invånare erhållit gratis sjukvård, skola och en social säkerhet som andra länders invånare blickar på med avund. På många platser världen om framhålls Sverige som ett exemplariskt samhälle, just tack vare denna sociala trygghet, men ur objektiv synvinkel: finns verkligen risken att detta kommer att förändras om man avskaffar första Maj som nationell helgdag? Fortsätter inte inte den socialdemokratiska etiken och moralen att existera i folksjälen hos de som anammat den?

Min egen åsikt om denna motion är spretig. I försöket att hålla mig objektiv inom resonemanget ser jag såväl negativa som positiva sidor med motionen. Men vad tycker du? Lämna gärna en kommentar.

Tack för att du läste dagens inlägg!

"Skillnaden mellan dig och mig är att jag erkänner att jag kan ha fel."

Har man inte argument nog att bemöta någon i en debatt kan man istället säga att denne äger ett karaktärsdrag som åhörarna troligtvis inte uppskattar.
Sanningshalten i påståendet är tydligen inte särskilt viktigt då sådana angrepp tenderar differentiera kraftigt från sanningen om de lusläses.
Men hur kommer det sig att vissa individer hellre smutskastar, förnedrar och sprider falska påståenden om andra än erkänner sin egen retoriska dödlighet?

En generellt vedertagen lögn är den om att de personer som hörs och syns mest är de personer man bör följa/rätta sig efter. Detta är en föreställning även de själva - troligtvis - dras med.
Min nuvarande teori är att de individer som aggressivt propagerar för någonting gör detta p.g.a. undermedveten rädsla. En rädsla för att ha fel, att vara ensam i sin övertygelse. Om en annan person inte håller med om de egna synpunkterna går man hellre till angrepp och försöker tvinga på denne sin egen bild istället för att lugnt och sansat förklara varför man tycker som man gör. Kanske beror det på kunskapsbrist, en stark övertygelse, eller rastlöshet?
Oavsett skäl omvänder man inte en människa på detta sätt. Visst, man kanske lyckas få denne att för stunden ställa sig på den egna sidan, men så snart en annan individ dyker upp, som har ett mer spännande synsätt, eller skriker högre och beter sig än mer aggressivt, vad är det då som får den omvände att inte åter omvändas?
Genom att resonera, diskutera och våga ta upp frågor kan man skapa sig en solid grund inom i stort sett vilken tro som helst. Finner man om så bara ett uns av sanning inom någonting är det ändå betydligt lättare att behålla den tankegången än vid motsatt läge. Kanske är det just detta som föder de där arga individerna, de som skriker ut sina åsikter, kallar sina meningsmotståndare för "idioter" eller ännu värre ord. I och med att ingen satt sig ner med dem, låtit dem ta upp sina idéer och tankar i en diskussion, så har de heller aldrig fått möjligheten att utveckla sin debatteringsförmåga. När sedan ett retoriskt eldprov uppstår får de inte grepp om terminologi eller argument, istället far allt detta omkring i en enda stor röra.
Om opponenten börjar bemöta argument med valida motargument man själv inte kan bemöta är chansen stor att man som osäker debattör sakta men säkert målar in sig i ett hörn och börjar känna sig frustrerad över den egna okunskapen, det hårda motståndet. Allt utefter att den egna argumentationen fallerar gör så också självbilden hos en semi-elitistisk individ. Och vad gör ett djur när det känner sig hotat?
Jo, antingen ger det upp - ex. "jag vill inte prata mer om detta"/"äsch, du fattar ju ändå inte" - eller så tar den till alla medel den kan för att försöka ta sig ur situationen, ex. "du är ju dum i huvudet"/"du är ju (gruppering)-fob!", tar till fysiskt våld eller använder sig av andra härskartekniker. Behöver man sätta en social-etikett på en individ, under ex. en debatt, är det troligt att denne egentligen inte faller under den påstådda kategoriseringen.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!