onsdag 18 december 2013

Finns tid?

Vissa personer jag talat med hävdar bestämt att tid är ett mänsklig påhitt, något jag inte håller med om.
Sättet vi mäter tiden på är ett mänsklig påhitt, men då djur åldrats, naturen ändrats redan innan vi förstod konceptet "tid" måste den ju existerat redan innan oss.
Vi människor har troligtvis inte "kommit på tid", lika litet som vi kommit på luft eller jord.

Inom människornas värld står uppkomsten vanligtvis för när vi uppfann ett begrepp eller ett sätt att mäta någonting. Detta gäller så klart inte när man talar om historisk uppkomst, men exempelvis då man talar om vår förmåga att mäta/förstå tidsförloppet, eller avstånd. För att förstå dessa begrepp har människor under historiens gång finslipat mätinstrument, matematiska formler m.m.
Men formler och mätinstrument skapar inte nödvändigtvis.
Vad det gör är att underlätta vår förståelse för det. Då menar jag förstås sådant som existerat före vår uppkomst, såsom tyngdlagen, planeternas bana runt solen, eller tid, inte ett hus, en elektronisk apparat etc. I detta fall kan man ikläda sig rollen som filosof och mena att "hur vet vi att någonting existerat innan vi har vetskap om det?" Och visst, det vet vi kanske inte, men sannolikt var tyngdlagen verksam redan innan Newton "upptäckte" den då upptäckten inte gav upphov till någon större, fysisk förändring på internationellt plan.

Däremot finns de som menar att vår förståelse för tid - som en rak linje - kan skilja sig ifrån andra entiteters förståelse för detsamma. Exempelvis finns teorier om att vår hjärna under sömnperioden har möjlighet att frigöra - i brist på bättre ordval - "själen" samt att denna har en annan syn på tid och därför kan färdas fritt i tid och rum.
Oavsett hur abstrakt det låter finns möjligheten att det existerar ett sådant tidsperspektiv i någon annan dimension. Möjligheten att någon ska kunna påverka tidens flöde finns så klart också, något som kan te sig litet obehagligt…
Förmågan att färdas fritt mellan tidsepoker är teoretiskt möjlig om man skulle klara av att tygla tiden.
Kanske har något sådant redan hänt? Knappast. En dimensions historia går troligtvis inte att förändra.
Skulle man resa "bakåt" i tiden för att ändra någonting hamnar man troligtvis i en annan dimension vars nutid överensstämmer med den dåtid man önskade besöka. I denna dimension utgör man sedan förändringarna men så snart man återvänder till den egna dimensionen har inga förändringar skett. Istället behöver man stanna kvar och se tiden fortlöpa i den andra tidsdimensionen.
Utifrån detta resonemang är det möjligt att "resa" bakåt i tiden, till en annan dimension, men inte framåt i tiden, i samma dimension. Samma teori möjliggör ju en framtidsresa, då in i en annan tidsdimension som ligger - tidsmässigt - före den egna.
Krasst talat går det alltså inte att ändra den egna tidsdimensionens förflutna för att exempelvis bli rik och berömd. Ett sådant scenario måste utspela sig i en annan tidsdimension då den tidigare historien redan utspelat sig.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

måndag 9 december 2013

Kvinnor sämre bilförare än fulla män?

Rubriken till detta inlägg får säkert många att höja ögonbrynen: "ingen vettig människa kan väl tro på ett sådant uttalande!?"
Det håller jag med om.
Men i Schweiz tror man tydligen att så är fallet.

2006 valde man tydligen att återgå till den tidigare tillåtna alkoholhalten på 0,8 promille för rattfylleri i landet då man menade att antalet trafikolyckor ökade markant efter sänkningen till 0,5 promille. Och vad menade man var anledningen? Jo, enligt beslutsfattarna berodde det på att kvinnorna hämtade sina män på krogen då de hade druckit.
Redan här uppstår så många frågor, inte minst den om könsfördelningen i hemmet.
Om det sedan är så att påståendet om ökat antal bilolyckor stämmer, finns det verkligen validitet i påståendet att det är p.g.a. kvinnor? Nog borde väl andra faktorer än kön spela in i ökningen?
Nu vet jag väldigt litet om den samhällsparadigm som råder i landet Schweiz men kanske är det så att kvinnor inte tillåts köra bil i samma utsträckning som i andra länder.

Det är obehagligt är det att få höra hur man i vissa andra nationer anser att vi i Sverige är förslavade under feminismen och att vår önskan om jämställdhet inte går att uppnå. Att anses vara feg och underlägsen bara för att man är av manligt kön, född i Sverige och önska jämlikhet mellan alla. "Ni är ju förslavade under kvinnornas förtryck", "äsch, du vill ju bara få ligga", eller "ska du kastrera dig också?", är uttalanden jag mött flera gånger på mina resor igenom andra länder. Vilka tokerier va?
Skälet till att jag tycker att alla ska ha samma rättigheter är att jag anser det vara en självklarhet. Men oj vad tokigt! Vi lever ju tydligen redan i ett jämställt samhälle och det är visst jag som står i vägen för det. Förlåt mig, det visste jag inte. Och kanske skulle jag flytta på mig om det inte vore så att det går helt emot min övertygelse. En övertygelse som grundar sig i fakta och inte i hörsägner, patos-exklusivt tänkande, eller någon samhällsparadigm skapad av konservativa män i företagsstyrelser.

Om två personer genomför samma arbete ska de belönas lika. Anser någon av parterna att arbetet är för jobbigt så kan denne hitta något annat att göra, och kanske är det så att denne personen får ut mindre, eller mer, än den som väljer att stanna kvar på det förstnämnda jobbet, beroende på samhällsnyttan tjänsten fyller. Än längre fram i tiden hjälps man åt för att det känns bra att dra sitt stråk till stacken, då behöver man inte längre belöna folk utan alla får det man behöver. Nu är ju detta ett drömscenario, men om man inte arbetar sig emot någonting, hur ska man då någonsin veta om man kommer någonstans?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

söndag 8 december 2013

De nyfrälstas övertygelse

Alla människor äger vissa övertygelser utifrån vilka de strukturerar sin tillvaro efter.
Som religiös tror man kanske på en omnipotent, högre makt som kontrollerar allt som sker, som övertygad marknadsliberalist är man övertygad om att den fria marknaden är framtidens melodi, och som socialist strävar man mot ett solidariskt samhälle.
Vid diskussion märks det ganska kvickt vem som äger en övertygelse på riktigt, samt vem som endast ikläder sig en sådan.
Men sedan finns ju de som hamnar i mitten: de "nyfrälsta".

Med termen nyfrälst syftar jag inte nödvändigtvis endast till den religiösa massan utan snarare samhällsfenomenet i stort. När man upptäcker något man anser vara rätt vill man sprida budskapet vidare till andra individer, för om det är så att jag mår bra av att leva på detta sättet så gör ju säkert alla det, eller hur? (Fotnot: den sista meningen fick ironimätarna på kontoret att ge kraftiga utslag, varpå ledningen önskar inskjuta att man bör förklara ironin i meningen för sinnesslöa läsare.)
Nej, så klart inte. Vad som kan kännas rätt för mig kan kännas fel för dig och vice versa. Det handlar väl då kanske egentligen om vad som får flest människor att må bra tillsammans, och där flyger så klart främlingsfientlighet och andra ultra-konservativa åsikter direkt ut genom fönsterrutan.

För att återgå till ämnet så händer relativt ofta att nyfrälsta kanske inte står med särskilt mycket vetskap inom området som de tror. När deras väg sedan korsas av en mer rutinerad, övertygad individ kan det uppstå konflikter.
Den nyfrälste anser sig vara mer påläst än den - objektivt - mer rutinerade. En övertygad individ som behållit sin övertygelse under längre tid har troligtvis också funderat över samma idéer och frågeställningar, fast under längre tid, än den nyfrälste, och har då förhoppningsvis också hunnit syna och argumentera ur fler vinklar. Tidsspannet kan dock fördunklas inför den nyfrälste som anser sig vara så pass trogen sina nya ideal att denne ändå menar sig förstå budskapet, historien bakom, eventuella svårare frågeställningar m.m., till samma grad som den rutinerade. I vissa fall menar den nyfrälste sig till och med äga mer förståelse inom området än den rutinerade, ett problem som återknyter till idén om Utvecklingstrappan som jag tog upp tidigare i år. Kort sagt, väljer man att hoppa över inlärningsprocessen för att gå direkt på praktisering riskerar man att skada sig själv, och andra människor. Oförmågan att känna ödmjukhet inför människor mer insatta än en själv speglar det förhållande man har till sitt eget ego: individer med ett sundare förhållningssätt till sitt ego är medvetna om att de kan ha fel, men det betyder inte att de inte ska sluta propagera till dess de överbevisas (om ens då?).

Alltså, de individer som länge befunnit sig inom det området du just upptäckt har troligtvis befunnit sig på samma plats som du gör just nu med skillnaden att de kan ha flera års erfarenhet av att resonera kring samma tankar, idéer och problem som du bara börjat nosa på. Fastän man inte håller med dem idag så kan det ju vara så att man delar deras idéer om 5 år. Tänk då vilket försprång man får om man är beredd att ta emot och själv argumentera i samma banor, tillsammans med de rutinerade redan ifrån dag 1.
Jag är säker på att också de rutinerade uppskattar att få diskutera frågor med färsk input ifrån en ny individ!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

måndag 2 december 2013

"Klart man bryr sig"

"RIP Paul Walker."
Genom Facebook-flödet återkommer namnet på den numer framlidne skådespelaren ifrån bl.a. Fast and the Furious-franchisen, som omkom i en bilolycka under lördagen.
Samtidigt avlider människor dagligen i såväl bilkrascher som andra olyckor, vad är det egentligen som gör att så många individer samlas kring en enskild person de flesta av dem inte vet särskilt mycket om?

Det sociala fenomen en kändis bortgång innebär är, så klart en tragedi, men också oerhört intressant ur social-psykologiskt perspektiv. Att se människor uppvisa sitt intresse för en individ de aldrig träffat, vissa på fler sätt än andra. Och allt eftersom dessa människor sprider sina sörjande ord finns de som måste påvisa sitt eget gillande via ex. en "Facebook-like", en ledsen smiley-kommentar, eller genom en egen uppdatering. Denna iakttagelse syftar inte till att demonifiera sådant beteende, att sörja är nyttigt och att hålla sådana känslor inom sig kan orsaka mer skada, såväl psykisk som fysisk, än att ge utlopp för dom.
Jag förstår att man kan uppskatta en skådespelares/musikers/konstnärs (m.m.) arbete, men har också mött de personer som tycks till synes orörda av en väns/familjemedlems bortgång för att sedan bryta ihop totalt då en idol möter samma öde. Måhända handlar det kanske om en splittrad familj eller någon psykologisk problematik hos personen.

Med Emilé Durkheims idéer om religionen som ett sätt att föra individer samman i medvetandet kan man anta att beteendet, i dagens relativt sekulariserade samhälle, är ett sätt att känna samhörighet med andra individer. Då en person man har en meningsfull relation till uttrycker en viss åsikt önskar man visa sitt godtycke för att på så vis bibehålla/öka sin status i den relation man äger till personen/gruppen i fråga, liksom "talaren" i detta fall uttrycker något med hopp om att erhålla bekräftelse ifrån de individer denne omger sig med. Grovdraget kan man sluta teorin att det är så dagens människa erhåller sin "dos" gemenskap, liksom forntidens människor tillsammans hängav sig åt religiösa riter för att känna gemenskap med andra. Och ju större den avlidnes kändiskap är, desto fler individer medverkar i sorgeprocessen, där majoriteten av de riktiga känslor man uttrycker troligen grundar sig i andra händelser som inte nödvändigtvis rör den kändisperson man sörjer inom gruppen.
Då omgivningen ger sitt godkännande kan känslor som existerat latent i en individ komma forsande ur denne då vi lever i en tid då majoriteten av människorna sakta alieneras till förmån för ekonomisk vinst samt - kanske - för att minska direkt interaktion individer emellan för att på så vis minska folkets makt över företagens samhällsinflytande, oligarker och annan kortsiktig, smutsig politik som drivs av personer som endast är intresserade av att skapa sig själva ett litet paradis på jorden, även om de som ännu inte är födda kommer tvingas städa upp, eller leva i misär, i framtiden.

Kan det vara så att fallet detta inlägg blommar ur är ett typexempel på att det sociala bekräftelsebehov man under medeltiden stillade med hjälp av religiösa riter, inte skiljer sig särskilt mycket ifrån dagens samhälle där vi gör detsamma? Och nu, liksom då, värderar vi fortfarande ädelstenar, mode, monetär rikedom, kändisar och uttrycker detta genom att medverka i sociala riter genom sport, tv-tittande, radio-lyssnande, digitala sorgetåg m.m.
Runt omkring oss har världen utvecklats såväl teknologiskt som socialt och politiskt, men när det handlar om människors oförmåga att slita sig ifrån sociala normer gör dagens individer ingen större skillnad på sig ifrån de individer som kontinuerligt bett för att kunna försäkra sig om ett drägligt liv, som hurrat högt för de gladiatorer som slagits för sina liv i underhållningssyfte, eller som haft dekadenta tillställningar med juveler och mat i överflöd för att fira vad som är trenden för tillfället.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
“Everything we hear is an opinion, not a fact. Everything we see is a perspective, not the truth.” - Marcus Aurelius