söndagen den 10:e februari 2013

Könskvotering, rätt eller fel?

Genom att tillämpa könskvotering ex. på arbetsplatser ser man till att hälften av de arbetande är kvinnor och den andra män.
På så vis förhindrar man arbetsplatsens dominerande av ett visst kön.
Problemet är att vissa, bättre kvalificerade, kan uteslutas p.g.a. genus.

Den som förespråkar ett meritokratiskt samhälle menar att individer bör erhålla sin position baserad på kunskaperna de äger, något som kan kollidera med idén om könskvotering. Kvoteringsmekanismen går inte utefter de meriter en individ äger utan snarare på könstillhörigheten.
Hjälper eller stjälper könskvotering kampen för jämställdhet?

Genom att lyfta fram kvotering som ett alternativ för att öka antalet kvinnor/män på en arbetsplats, gräver man sig då inte djupare ner i det hål man försöker ta sig upp ifrån?

På vissa arbetsplatser arbetar man idag (om än inte officiellt) med könskvotering för att skapa en balans i personalstyrkan, något som förespråkas av vissa samhällsgrupper.
För inte så länge sedan uppstod dock en konflikt då man valde att göra detsamma inom högskoleväsendet.
P.g.a. ett underskott av män inom psykologiutbildningen på Lunds Universitet implementerades könskvotering, troligen för att skapa en jämnare balans i arbetslivet då antalet examinerade psykologer (kvinnor/män) det senaste decenniet haft en ratio på 70/30 (%). Detta skapade rubriker i tidningarna då en grupp kvinnor gick samman och stämde universitetet för diskriminering.
Men på vilket sätt skiljer sig könskvotering på arbetsplatsen med den på universitetet?
Via könskvotering redan på högskole-/universitetsnivå bör man (teoretiskt sett) kunna minska det framtida behovet av samma kvoteringstyp i arbetslivet. Eller?
I fallet som nämns ovan existerar problematiken i att samtliga intagna ifrån folkhögskolenivå var män, vilket betyder att könskvotering inte alls tillämpades (i den intagningen) vilket bör anses underligt om universitetet valt att ta den inriktningen (trots att den idag är olaglig(?)).
Men frågan kvarstår: är det rätt att könskvotera?

Ja, i vissa fall är det, men konceptet är inte generellt gångbart.
För att få fram det bästa resultatet bör rätt människor hamna på rätt plats. Om "rätt" människor i en utvals-grupp består av 10 kvinnor och 10 män som konkurrerar om 10 platser, med ungefär samma kompetens, så kan platserna kvoteras 50/50, men inte om kvoteringen påverkar slutresultatet negativt.
Inom de områden som betecknas "gubbsjuka" kan kvotering bidra med stabilitet, men existerar samma paradigm gällande de områden där kvinnor äger majoritet? Varför väljer då inte tidningar att presentera den könsmässiga procentuppdelning som gällt examinerade ifrån den omtalade utbildningen det senaste decenniet?
På vilket sätt skiljer sig könskvotering på högskola-/universitet från den som vissa förespråkar inom arbetslivet?
Den bäst lämpade bör väl få sin plats, kvinna eller man?

tisdagen den 5:e februari 2013

Subjektivitetens baksida.

Vi människor bär på många åsikter som vi vitt och brett kastar omkring oss i olika situationer.
Men hur ofta tänker vi igenom dessa resonemang på ett vetenskapligt sätt?

Enligt Karl Poppers falsifieringsprincip bör alla tankar och idéer granskas för att på så vis nå en slutsats. Den teori som äger störst reliabilitet är den teori man bör rätta sig efter, i vart fall objektivt sett.
Förförståelser och paradigmer kan spela in på ett sätt som stör ut vår förmåga att uppfatta saker objektivt. Är man exempelvis kristen kan man ändå välja att gå emot kreationismen, fastän denna äger en större vetenskaplig reliabilitet än den teologiska förklaringen för jordens ursprung.
Detta är ett harmlöst exempel, men det kan bli mycket farligt i politiska sammanhang.
Kungens besök i mellanöstern(?) är ett praktexempel på detta.
I det land han besökta finns många problem, problem han inte ställdes inför varpå han återvände hem med en mycket positiv syn på landet. När han sedan uttryckte sig om det presenterades annan fakta för honom, men det var försent. Han hade ju redan uttryckt åsikter om landet, åsikter som med tillsammans med denna (för honom) nyligen upptäckta fakta tycktes obscena.

Den hypotetiskt deduktiva metoden är ett sätt att undersöka reliabiliteten i de egna åsikterna.

- Teori: en teori presenteras baserad på en egen idé.
- Hypotes: om teorin överlever en s.k. deduktion (då man logiskt tänker igenom idén) blir den en hypotes.
- Observationer: man samlar den data som behövs för att kunna fastställa hypotesens reliabilitet.
- Analys av data: den insamlade datan analyseras.
- Resultat: här presenteras resultatet. Om resultatet inte är det önskade så får man omvärdera sin idé och börja om från början.

Var människa har rätt att tycka som denne vill, men om dennes röst kan påverka situationen för många andra, är det då inte rimligt att den har alla sina fakta rätt?
“Everything we hear is an opinion, not a fact. Everything we see is a perspective, not the truth.” - Marcus Aurelius