Alla är inte lika mycket värda

I dagens Sverige pågår en debatt kring människovärde.
Troligtvis är detta en diskussion som sporrats av vissa partiers växande popularitet.
Men frågan i sig är intressant:

Finns det någon situation då en individs värde skiljer sig ifrån en annans?

Ja, det finns det.
Men innan du som läser detta går i taket över påståendet, låt mig förklara min ansats.

Varje individ har ett grundläggande människovärde. Detta skiljer sig inte från individ till individ. Därav kan en människa aldrig anses vara "mindre värd" än någon annan endast på basis av exempelvis nationalitet eller "etnicitet". Till detta människovärde läggs däremot små pusselbitar till, vilka skapar individens åsikter och inställning till världen.
Det bör tilläggas att individen inte nödvändigtvis har "koll" på när alla dessa pusselbitar adderas till dennes liv, människan har inte utvecklats förmågan att ifrågasätta den egna verklighetsuppfattningen. Vår hjärna har istället utvecklats till att förstå omvärlden och våra sinnesintryck, inte ifrågasätta deras validitet. Därför kan det hända att vissa pusselbitar "läggs till" utan att individen själv förstår detta. Vissa av dessa bitar kommer påverka individen positivt, andra negativt. Genom självrannsakan kan en individ bli bättre på att se dessa bitar, samt arbeta bort dom, efter önskemål, för att ersätta dom med andra bitar.

Du har troligtvis redan gissat dig till resonemanget bakom svaret men jag önskar ändå uttala det.
En individs värde bestäms utifrån situationen den befinner sig i. En läkare är exempelvis mer värdefull vid en olycksplats med många skadade än en person utan några medicinska kunskaper, liksom en lärare är mer värdefull i ett klassrum än en person utan pedagogiska kunskaper.
Givetvis finns de som saknar den där pusselbiten som gör en person till en bra läkare/lärare, men det påverkar inte nödvändigtvis värdet i deras kunskap.
På samma sätt kan en helt outbildad men väldigt empatisk person vara mer värd än en individ med filosofie doktorsgrad inom psykologi, om den sistnämnde saknar värme eller empati, om det gäller en individ som bara vill få lätta sitt hjärta eller behöver en kram.

Så, en individs värde bestäms utifrån behov, men ingen människa kan på basis av sin nationalitet, ursprung, språk, namn, eller sexuella identitet regelrätt anses vara mindre värd än någon annan.

Tack för att du läste dagens inlägg!

Nu är det slut på fjantandet!

Ibland undrar jag: Du som tycker att "seriös debatt" är att besvara alla ens egna argument med "nej…", utan att erbjuda några hållbara motargument. Hur resonerar Du?

Jag har under många år, i många olika diskussioner, fått utstå smädelser och personangrepp. Dessa har inte format mina åsikter nämnvärt men är ändock frustrerande, inte minst när det är den mötande personen som bett mig deltaga i diskussionen från första början. Ett exempel är sociala medier:
Flertalet individer anser säkert att det inte är särskilt svårt, "det är ju bara att strunta i människors inlägg så slipper man bli kallad för en massa elaka saker". Men jag vill värna om mina medmänniskors intresse för olika områden, så när en bekant lägger upp en politisk fråga/påstående vill jag visa mitt stöd för dennes engagemang. Kort och gott; jag svarar på inlägget.
Grovdraget brukar "diskussionen" här att ta en av tre inriktningar:

1. En fruktsam diskussion uppstår och andra ansluter med tankar och konstruktiv kritik kring ämnet.
Tyvärr är detta inte lika vanligt som alternativ 2 och 3, men smått underbart när det faktiskt sker.

2. De som ansluter till diskussionen tycker likadant och den dör ganska snabbt ut i brist på ny input.
Även intressanta frågor kan kvickt försvinna från väggen på grund av att ingen uppdaterar, bara "lajkar".

3. De som ansluter sig till diskussionen har redan en bestämd åsikt i frågan och ansluter endast för att få ett erkännande från andra. De som ifrågasätter deras åsikt är PK, borgarsvin, kulturmarxister, manschauvinister etc. beroende på politisk inriktning.
Detta känns tyvärr som en väldigt vanlig inriktning när det kommer till diskussioner på forum och sociala medier. Den som förutbestämt sin position i frågan och vägrar öppet resonera i frågor väljer istället att sätta käppar i hjulet för alla försök till en seriös diskussion genom att smäda andra deltagare som inte håller med den, kasta ur sig falska påståenden skapad ur affekt (att man hittar på "fakta" som stöder de egna påståendena) och gör allt i sin makt för att underminera andras trovärdighet. Tyvärr är det troligen också många som faller för detta beteende då människan genom sin önskan att tillhöra en gruppering, i kombination med viss Darwinistisk teori, tenderar följa den individ som skriker högst, oavsett om det denne skriker är sant. Det handlar mest om hur mycket det denne skriker överensstämmer med deras egna världsbild.

De politiska åsikter jag har idag är sprungna ur evidensbaserad vetenskap, rapporter som påvisat vad som gjorts bra respektive mindre bra genom åren. Det har sedan varit min egen uppgift att resonera kring när i vår politiska historia som de mindre bra sakerna vägts upp av de bra sakerna. Utefter detta har jag sedan fattat ett beslut där jag till sist etablerat mig politiskt. Och som sagt, mitt beslut är taget utifrån ett öppet resonemang baserat på reell evidens, och det kommer att krävas samma sorts evidens för att få mig att omvärdera mitt beslut.
Vad som däremot inte kommer att få mig att ändra uppfattning är när du ifrågasätter min verklighetsförankring, kallar det jag säger för "jävla blockpolitik", eller använder dina "vässade retoriska kunskaper" och kallar mig för ett fån.

Människors totala oförmåga att debattera och diskutera utan att ta till personangrepp och andra härskartekniker är något som skrämmer mig. Samtidigt bör de som opponerar sig på detta vis ha en sak väldigt klar för sig:

Det barnsliga sätt du beter dig på kommer aldrig att ändra min uppfattning, varken via dina härskartekniker, hot om våld eller kränkande uttalanden. Men det är inget du bryr dig om. I din värld har alla andra fel, du har rätt. Du "diskuterar" inte för att utvecklas, utan för att få uttrycka ditt hat emot andra människor. Du röstar på det parti du känner är det enda som kan lösa frågan av endast en anledning: deras fascistiska inställning stämmer överens med din redan utstakade världsbild.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Chemtrails och ödlor i människokostym!

“Åtgärder måste vidtas nu för att förhindra en hotande hälsokatastrof av enorma proportioner, om projektet inte stoppas omedelbart. Annars kommer vi att se en explosionsartad ökning av neurodegenerativa sjukdomar som förekommer hos vuxna och äldre i aldrig tidigare skådad takt samt nervsystemets sjukdomar i våra barn. Vi ser redan en dramatisk ökning av dessa neurologiska sjukdomar, och det förekommer hos yngre människor mer än någonsin tidigare..”  /konkursverket.se

Texten ovan är hämtad ifrån en sida där man är anti-aerosolbesprutning, eller "chemtrails" som det även kallas. Fenomenet har engagerat bland annat minst en MP-politiker men tycks inte riktigt få något större genomslag, inte minst inom forskarvärlden. Och hur kommer detta sig? Om det stämmer som förespråkare säger om "chemtrails": att det är gift som sprutas ut i atmosfären för att förkorta människors livslängd, förstöra atmosfären m.m., hur kommer det sig då de att framstående förespråkare består av individer som David Icke, med fasta agendor involverande satanister, pedofiler, och interdimensionella ödlor, och inte av vetenskapligt fokuserade personer? David Icke som för övrigt fick veta att han var Guds son, vilket bör vara tillräckligt för att ifrågasätta dennes uttalat altruistiska natur.

Att han ständigt lyckas få reda på saker som ingen annan människa lyckats snappa upp lämnar minst tre möjligheter: (1) han är Guds son, (2) han är galen, eller (3) han utnyttjar människor som söker mening i tillvaron. Det är litet lustigt att den "mall" han använder sig av för att skapa sig en följarskara inte är helt olik den sektledare använder sig av, om än i global skala.
På sidan som nämns i inledningen av texten hävdar man att neuro-läkare varnar för att antalet neurologiska sjukdomar har ökat "dramatiskt", men detta påstående saknar källa. Ser man till statistik har - i vart fall - antalet individer som avlider på grund av stroke minskat (då inte sagt att stroke är den enda neurologiska sjukdomen).

Åter till "chemtrails". Dessa existerar säkerligen, men huruvida det man väljer att spraya ut i atmosfären är giftigt eller inte är svårt att uttala sig om då de enda källorna på vad som finns i dessa behållare tycks bestå av pensionärer, avhoppade militärer eller andra - minst sagt - excentriska individer.

Vad som är mest oroande över dessa länkars spridning i Facebookflöden runtom i världen är att det intresse som ständigt uppvisas för att ifrågasätta vetenskapliga undersökningar är som bortblåst när det gäller argument från oppositionen. Enkelt förklarat: dyker det upp någonting som ställer teknologisk/medicinsk vetenskap i god dager fylls kommentatorsfältet snabbt upp av ifrågasättanden. Men är det ett inlägg som hävdar att vaccin ger barn autism (vilket inte stämmer) eller annat som är direkt skadligt mot sjukvårdens rykte delar man det direkt. Att vaccin kan vara en utlösande faktor om det finns risk för utvecklandet av sådan sjukdom är en annan sak.

Men världen är ju så oerhört mycket enklare om man väljer att göra den dikotomisk, alltså uppdelad i svart och vitt/rätt och fel. Men väljer man att vara kritisk bör man vara kritisk mot alla källor, och inte bara mot dem man själv redan bestämt sig för har fel.

Avslutningsvis önskar jag återkoppla till den mest basala, men inte nödvändigtvis önskvärda, av våra mänskliga egenskaper: bekräftelsebehovet. Kanske är det så att vardagen är litet grå; jobbet är tråkigt, pengarna räcker inte riktigt till, den där resan eller nya teven man skulle vilja skaffa känns alltför långt borta. Då är det enkelt att krydda till tillvaron genom att bestämma sig för att någon är ute efter att skada en eller de man tycker om, eller att det finns bestämda livsregler som avgör om man får det bra eller dåligt när man dör, eller skylla sin tillvaro på ödlor i människokostym...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Problemen: arbetslöshet och invandring?

Dagens politiska maktkamp är mer eller mindre diktomisk i sin natur: "för eller emot" är i många fall de enda val som ges den enskilde individen. Istället för att presentera ytterligare valmöjligheter skapar falsk diktomi en minst lika falsk trygghet med sin dogmatiska redovisning av politiska frågor.
För inte så länge sedan träffade jag en grupp politiskt engagerade i Stockholm. En av dem kläckte ur sig, som vore det inte särskilt underligt, att de flesta av dem som har möjlighet att faktiskt göra skillnad i den politiska sfären istället använder sig av denna makt för att säkerställa en fortsatt - relativt - dekadent tillvaro åt sig själva och sin familj. Personens politiska inriktning var rödfärgad, men denne fick medhåll även från blått håll. Och det bör väl egentligen inte anses underligt att man önskar det bästa åt sig själv och sin familj? Men nog blir det problematiskt om sådan person förväntas fatta beslut som samtidigt kan komma att påverka över nio miljoner andra individer.

När det kommer till invandringsfrågan så är majoriteten av partierna i riksdagen överens, med bara ett parti i opposition. Det ensamma partiet tycker att man bör "begränsa invandringen", vilket i viss grad redan görs men det är inget man lyfter fram då det inte låter särskilt lockande med fraser som "stängda nationsgränser" m.m. Samtidigt står den stora massan av politiskt engagerade och skanderar sitt hat mot rasism och nazism. Och det är ju bra att det är åt detta håll den politiska kappan ändå vajar. Men också inom denna gruppering väljer man att peka finger åt varandra. Vänstern menar att högern är känslokall, högern menar att vänstern inte har en realistisk pengasyn. Så vem har egentligen rätt?

Den politik som drivs i dagens samhälle står i direkt anknytning till det så kallade "arbetssamhället", det vill säga en samhällsmodell som bygger på att individer arbetar utefter marknadsliberala villkor; fortsatt överkonsumtion och arbetsnarkomani är sådant som uppmuntras i sådant samhälle. Detta gäller inte bara högersidan då man även ifrån vänsterns håll propagerar för "rätten till ett arbete", inte "rätten till livsglädje".

För att lösa de sociala frågeställningar som ligger på bordet i dag så behöver vi ifrågasätta det marknadsliberala samhället, en samhällsmodell som är - precis som många andra modeller - en praktiskt god tankemodell, men som visat sig inte fungera i praktiken. Men då måste även de som har makt att göra skillnad inse att det krävs väsentliga omstruktureringar av deras politik. Politik tänkt att verka till förmån för folket får inte utstå kompromisser till förmån för företag och organisationers diton.
Människan måste prioriteras före organisationen. Och då är det hög tid att se över samhällsmodellen. Hög tid att se över möjligheterna för basinkomst/medborgarlön för att säkerställa en dräglig tillvaro för alla!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Det är brudarnas fel!"

När man åker kollektivt får man höra många intressanta diskussioner, vare sig man vill eller inte.
Nyligen satt ett gäng yngre killar och diskuterade o-jämnställdhet.
En av dem avslutar litet kaxigt med "Det är brudarnas fel! Man måste säga ifrån om något inte är okej."

I sin studie The History of Sexuality presenterar Marina Warner en tes rörande individers, i detta fall kvinnors, förhållningssätt till stereotyper. Hon menar att kvinnor kan välja att godkänna det patriarkala samhällssystemet för att på så vis skapa sig en plats i det ("[…] in the same vocabulary, using the same categories by which [they were] disqualified", s. 101).
Warners studie lyfter även idén om att kvinnor dras till den fysiska representationen av "den krigande mannen", ett påstående som - om sant - definitivt bör anses sätta käppar i hjulet för den feministiska rörelsen.

Marina Warners förstnämnda tes kan tolkas som att kvinnor mer eller mindre "ger upp" inför samhällsnormer och därför anammar "godkända" beteendemönster. Men för att kunna ge upp måste individen först och främst anat en diktomisk framtidsutsikt, alltså två skilda möjligheter att fortskrida, varav ett av dessa måste väljas. Ur nationalekonomisk synpunkt som den rationella människan (homo economicus) är människan mer eller mindre fulländad inom detta området, vilket borde göra att Warners idé inte bör stöta på större problem att befästas som sanning i vårt marknadsliberala samhälle. Men ur teori om den sociologiska människan (homo sociologicus) kan tesen ifrågasättas då man anser att människan inte har alla svar, eller vetskapen om utfallet av alla interaktioner/händelser.
En tydligare förklaring: för att en person ska kunna välja väg i ett samhälle måste samhället presentera minst två olika vägar för denne. Om personen endast får en väg presenterad för sig är möjligheten betydligt mindre för denne att avvika från den önskade rutt samhället har planerat.

Kan man verkligen hävda att kvinnor "godkänner" sin roll i samhället om de aldrig erhållit något annat alternativ? Samtidigt bör samma fråga kunna ställas om männen som omedvetet upprätthåller sådan maktordning; kan man verkligen hävda att män "godkänner" denna samhällsmaktordning om de aldrig fått reda på något annat alternativ?
Nog går det att resonera kring det egna ansvaret och individens förmåga att ta initiativ inför samhällsförändringar, men liksom en person som aldrig lärt sig räkna troligtvis inte kommer att kunna lösa ett såpass simpelt matematiskt problem som (a * b)(b * a) så kommer en person som aldrig lärt sig att resonera kring andra samhällsmodeller troligen inte heller att ifrågasätta det i dag rådande.
För tyvärr är det så att det inte är ett särskilt fritt politiskt klimat ens i den demokratiska delen av världen. Det finns fortfarande frågor som är relativt tabu, om än att vissa tabu sakta men säkert börjar luckras upp i samband med samhällets ofrånkomliga progression. Och tur är väl det.
Nu gäller det bara att denna progression går åt "rätt håll".

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Att driva med tjejer

Här om dagen kollade jag igenom humorserien "Full Patte" på SVT play. Ett roligt program där ett humorpar slänger sig med vass samhällskritik kryddat med en stor portion humor; rekommenderas!
Men det var en figur som särskilt fick mig att fundera. "Kikar-killen", för er som sett programmet.

Sist jag hörde någon kille prata på detta sätt var i 16-årsåldern. Kanske beror det på att jag inte har sådana personer i min omgivning men jag kände inte alls igen den personen hos någon av mina kompisar som passerat 20. Möjligtvis har jag mött någon som beter sig på detta sätt, men de tillfällena bör kunna räknas med ena handens fingrar.
Jag inser att det är komik och att detta är en extrem stereotyp, men blir samtidigt lätt oroad. Är det så här de som stämplats med genusrollen kvinna ser på den motsatta sidan av samhällets könsparadigm? I så fall förstår jag varför vissa hatar män, "kikarkillen" är ju rent motbjudande i sina uttryck.

Ser man hur feminister porträtteras i film, tv-serier och annan media, samt responsen denna stereotypiska framställning får, så skiljer den sig inte nämnvärt mot den respons vissa män uttrycker för stereotypiska framställningar som tidigare nämnda. Skillnaden blir dock att om en "man" uttrycker irritation för en sådan framställning är denne en "arg, kränkt, (vit) man" men om en "kvinna" uttrycker detsamma så är hon en "stark kvinna, och en förebild".
Att det existerar segregation i samhället rörande genus är det ingen fråga om; kvinnor och män är inte jämställda. Statistik visar gång på gång att män tjänar bättre, generellt sett har högre positioner inom arbetslivet, samt spenderar mindre tid med arbete i hushållet än kvinnan. Problematiken uppstår dock i det etiska dilemmat: har en förtryckt individ större rätt att uttrycka sig ont om oppositionen, utan att förtjäna få något mothugg?
De jag ställt denna fråga till återkommer med samma argument: "ja, man får inte sparka på den som ligger", i diverse omformuleringar. Men då möter vi istället ett än större dilemma i det att oppositionen då istället censureras, vilket i sin tur också är en sorts förtryck, om än i annan form.

Jag är inte helt övertygad om att en sak skulle vara mer okej än någon annan. Så länge vi fortsätter resonera strikt diktomiskt kommer vi aldrig att nå ett jämställt samhälle.
Oavsett vilket "läger" en tillhör är "vi och dom"-resonemanget skadligt för jämställdhetsarbetet, oavsett om man motarbetar orättvisor genom att peka ut detta, eller söker att upprätthålla dem alternativt öka segregationen ytterligare. Självklart behöver man i vis mån lyfta problemet för att kunna ta itu med det, och då kommer ju klass-, kön-, etnicitetstillhörighet m.m. att få en central roll. Men utöver detta bör en inte spekulera och resonera kring individers "tillhörighet".

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Arga, kränkta, vita kvinnor

Jag är sedan ett tag tillbaka uttalad feminist, vilket egentligen inte är någonting att orda om då det känns relativt självklart att man bör se sig som det, oavsett om man föredrar någon annan benämning än just det ordet. Viss bibehållen skepsis - kanske till och med cynism - rörande den mänskliga faktorn har fått mig att upptäcka vissa pinsamma situationer, där det snarare känns som om man gömmer sig bakom "feminism".

Den senaste veckan blev det ramaskri i tidningarna efter ett uttalande om kvinnliga komiker. För dig som lyckats undgå denna fars tänker jag kvickt återberätta vad det handlade om:

En av Sveriges mer kända (manliga) nöjesprofiler skulle leda en tävling för kvinnliga komiker. När tävlingen närmar sig visar det sig att man inte alls lyckats sälja ett godtagbart antal biljetter till händelsen. Nöjesprofilen uttrycker sitt missnöje över detta genom kommentaren "varför ska en bokare boka kvinnliga komiker när ingen vill se dem??" i ett mail till dennes kvinnliga samarbetspartner varpå det tar hus i h*lvete i media.

Och visst, kommentaren kan anses vara plump, men är väl egentligen en kommentar om vår samtid och inte ett bevis för att källan till uttalandet skulle dras med manschauvinistiska drag? Eller?

Kan man inte längre uttala sig om problem som existerar utan att ensam ställas till svars för detta?

Kort efter händelsen gick flertalet deltagare ut och tillkännagav att de inte ville medverka i tävlingen på grund av nöjesprofilens utspel. Men mitt fokus då jag läste texten låg inte hos nöjesprofilen eller hos de deltagande, utan den förutsätta publiken.

Hur kommer det sig att man inte lyckades sälja fler biljetter än den uttalat låga siffra som uppnåddes? Och kan man egentligen beskylla arrangörerna för att vi - publiken - inte köpt biljett?

Här har "feminismen" tagits ur sitt kontext och börjar istället bli något direkt farligt. Om individer väljer att (förhoppningsvis inte medvetet) feltolka det någon säger för att skapa debatt, tappas fokus på de riktiga kärnfrågorna. Som i detta fall - nu tredje gången nämnt: är det arrangörerna eller den faktiska publiken som arrangörerna sätter upp tävlingen inför som bör beskyllas för att biljettförsäljningen var så låg? Och om detta berodde på att deltagarna var kvinnor, är det något vi kan skylla på arrangörerna eller är det så att vi måste inse att problemet kanske snarare ligger hos oss själva. Det var ju faktiskt vi som inte köpte biljett.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Reinfeldt religiösa utspel; "företagen viktigare än staten"

Kommer du ihåg hur det under 90-talet munhöggs mellan dem som ägde olika bilar? "Sälj aset, annars byt" kläckte någon ur sig skojfriskt om ett visst bilmärke, medan någon annan drog paralleller mellan fallos och det tidigare nämnda. De flesta sociala forskare skulle troligtvis ge medhåll till teorin om att dessa små "fajter" grundade sig i stoltheten över den grupp man tillhörde. I fallet ovan handlade det alltså om att man ägde en viss typ av bil.

I dag pratar man inte lika mycket om bilmärken på samma vis, idag är det istället PC eller Mac, iPhone eller Android, McDonalds eller Burger King, o.s.v. Även de mest luckrade individualisterna tenderar ha något särskilt de samlas kring, vare det ett särskilt tv-program, en viss maträtt, eller en viss typ av dammsugare från USA.

Max Weber talade om att det är individernas agerande som skapar samhällsförändringar, Emile Durkheim menade att det är samhällsinstitutionerna som gör det. I dagens läge bör man kunna ge dem båda rätt, om än med en övergång mot Durkheims teori. För visst finns chansen/oron inför att man, genom att ge organisationer ökat inflytande på vårt sociala liv, också ger dem mer samhällsmakt. Och då organisationer erhåller mer samhällsmakt ökar också möjligheten för oligarker att växa fram. Se bara på Stefan Persson, H&Ms styrelseordförande, som lyckades få till stånd en omstrukturering av Sveriges skattepolitik tack vare sina aktier inom företaget. Det enda man - inofficiellt - behövde hota med var att lämna landet på grund av "för hög beskattning". Givetvis kunde man inte flytta själva utan skulle i så fall tvingas plocka med sig hela H&M kedjan ifrån Sverige(?).

Sett till vår arts tid på jorden så var det inte länge sedan man började intressera sig för det marknadsliberala samhället. Det har inte "alltid existerat i viss form" som vissa förespråkare hävdar. Under 1800-talets framväxt av bättre villkor för arbetarna, med ett klimax under 1900-talets tidigare hälft, skapades en möjlighet för de flesta att gå till arbetet, tjäna in sitt levnadsbröd, utan att utsätta sig för några större, eller livshotande, dagliga risker. Men där arbetet länge setts som ett nödvändigt ont har det idag erhållit en central plats i många människors liv:

"Där vi förr arbetade för att leva, lever vi idag för att arbeta!"

Detta är inte någonting som växt fram naturligt. Man har genom marknadsekonomin lyckats skapa sig vikt i samhället, då det marknadsliberala samhället inte kan överleva utan företagen. Dock finns en viktig bundsförvant för företagen, och det är individen.

För individen kan överleva utan företagen, företagen kan inte överleva utan individen. En tom affärslokal fyller inget syfte, men en ensam individ kan ibland vara det enda som behövs för att åstadkomma underverk.

Nog finns det goda sidor detta samhälle fört med sig, inte minst i Sverige. Men samtidigt är vi många som oroar oss när företagen erhåller mer makt i samhället, när Persson lyckas ändra på Svensk lagstiftning med sitt kapital som grund, och när man vill införa möjligheten för organisationer att stämma länder om de försvårar oligarkernas arbete för att behålla sin plats på toppen.

Allt eftersom tiden går tycks inställningen till marknadsliberalismen ta en allt mer religiös antoning. Precis som inom religionen samlas man kring individer, objekt, samt texter. Principen är densamma, även om det inte direkt faller under samma kategori.

Religionen och önskan att få tillhöra en grupp har aldrig släppt fästet om vårt samhälle. Den har bara antagit en annan form där du istället förväntas vara beredd att betala för ditt medlemskap.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Alla drar Bylunds skämt!

Sverigedemokraternas Linus Bylund hamnade rejält i blåsvädret nyligen när han uttryckte sig plumpt på Twitter. Efter att Sverige fick en "12-poängare" av Rumänien i Eurovision kläckte han litet käckt ur sig:

I efterhand uttrycker Bylund irritation över att så många tagit hans skämtsamma inlägg på för stort allvar:

Först och främst bör man lyfta ironin i det sista inlägget här ovan. Fällt av en högt uppsatt medlem i ett parti som är vida känt för att ikläda sig offerkåpan så snart deras politik ifrågasätts. "Lulz" som man säger.

Vad som är intressant med ett uttalande som detta är vad som även gör det så irriterande: detta är inte alls ovanligt!

Under större delen av min uppväxt har jag hört liknande kommentarer fällas runtomkring mig, i syfte att vara "roliga". Men jag har aldrig kunnat finna det roliga i dem. Jag förstår att det handlar om humor som grundar sig i stereotypa värderingar, men har väl alltid känt att sådana "skämt" väcker mer hat än glädje. Litet som i "mainstreammedia"'s skildringar, där till och med Kristdemokraterna skulle kunna framställas som Hin Håle självt. När Janne Josefsson trycker upp mikrofonen under näsan på någon blir denne i stort sett genast skyldig, oavsett hur denne pläderar till anklagelserna.

Men åter till Bylunds kommentarer. Som jag sa, det är inte ovanligt att höra kommentarer av detta slaget i "medelklass"-/"arbetarhem". Kring matbordet slänger någon ur sig det senaste "afrikaskämtet" eller något minst lika smaklöst. Skrattar man inte så är man litet jobbig, litet udda. Litet för "PK".

Men det är ett problem som lever kvar i folkhemmet. Skälet till att det börjar uppmärksammas nu är Internet. Istället för att spara sina "helfestliga vitsar" till fredagstacosen, kläcker man ur sig det litet snabbt på Twitter. För man vill ju framstå som en festlig figur! Problemet för Bylund är att inte alla tycks dela hans smak av humor. Snarare tycks väldigt många tycka att den inte är okej.

Istället för att göra som vilken god retoriker som helst skulle gjort - bett om ursäkt och lärt sig att detta inte är okej - axlar Bylund åter martyrmanteln och tar en marsch längs med hycklarnas boulevard.

Avslutningsvis vill jag nämna att fenomenet tyvärr verkar vara särskilt förekommande i de "äldre generationerna". Kanske för att man inte är van vid immigration av den kaliber vi möter idag till följd av globaliseringen, m.m.. Sådant man inte vet så mycket om, eller kan så mycket om, skapar man sig en bild av ifrån media, för att sedan dölja sin osäkerhet inför det bakom plumpa vitsar eller hånfulla uttryck. Istället för att öppet möta det man inte kan så mycket om. Eller inte alls. Ingen tvingar någon att interagera med alla. Men det ger inte människor rätten att gömma sig bakom fördomar och elaka kommentarer. För oavsett vad SD hävdar så är det inte sådant som täcks in under lagen om yttrandefrihet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Kampen för kvinnors, och mäns, lika rättigheter!

Befann mig nyligen på Feministiskt Forum, en föreläsningsdag i Stockholm som kretsar kring feminism i samhällets alla hörn. Jag fick ta del av statistik, intressanta föreläsningar, och spännande individer.
På vägen hem var det även någonting som klarnade hos mig. En ganska självklar sak förvisso, men som jag inte riktigt lyckats sätta ord på tidigare; hur det kommer sig att begreppet "feminism" skapar så mycket irritation hos privilegierade grupper.

De flesta av oss vill gärna känna gemenskap med andra, vi är ju på ett sätt flockdjur, och föredrar sällan att exkluderas. Jag vill börja med att säga att jag på intet sätt anser att feminismen som rörelse är exkluderande, men jag förstår hur de som anser det vara så kan resonera.
Den amerikanske feministen Warren Farrell var länge en välkommen föreläsare på diverse feministiska forum. Han pratade om kvinnans nuvarande, generella samhällsposition, samt hur denna skulle kunna förändras. Detta pågick under lång tid och han skall under denna period varit mycket uppskattad.
När Farrell efter många år valde att även ta upp manlig genusproblematik avtog dock intresset för honom ganska kvickt. Vad som är tråkigt är att den nya riktlinjen han tagit inte agerade exkluderande för feminismen, hans tankar och idéer inom området fanns fortfarande med och utgjorde större delen i hans föreläsningarna om genusfrågor. Vad Farrell gjorde var att addera ytterligare problematiska komponenter, utöver de strikt feministiska han tidigare presenterat, fast denna gång rörande männens situation.
Vad var det då han presenterade? På vilket sätt skulle vissa män vara mindre privilegierade än kvinnor?
Främst var det i fråga om samhällets syn på stridande individer i krig, där Warren bland annat sagt följande:

"The single biggest barrier to getting men to look within is that what any other group would call powerlessness, men have been taught to call power. We don't call "male-killing" sexism; we call it "glory." We don't call the one million men who were killed or maimed in one battle in World War I (the Battle of the Somme) a holocaust, we call it "serving the country." We don't call those who selected only men to die "murderers." We call them "voters." Our slogan for women is "A Woman's Body, A Woman's Choice"; our slogan for men is "A Man's Gotta Do What a Man's Gotta Do."

Detta är tänkvärda ord, som inte på något sätt minerar den feministiska rörelsen. Det går att driva sådana frågor sida vid sida och jag tror - samt hoppas - att jämlikhet kan uppnås även på detta vis.
Det primära fokusen ligger så klart fortfarande på feminism, det är inom det området mest arbete måste ske för att skapa en jämlik balans mellan samtliga samhällsgenus. Men att lyfta sådana här frågor till ytan är ingenting som är synonymt med att sluta fokusera på feminismen som kärnfråga.

Här väljer jag att återkoppla till min inledning. De feminister som tagit väldigt illa vid sig av Farrells genusbreddning i frågan anser sig - mig veterligen - riskera att deras kärnfrågor hamnar i skuggan av dessa. Inte en helt oberättigad farhåga, men samtidigt bör man kunna driva dessa frågor vid sidan av varandra, ja rentav "baka" dem samman.
Vad jag ville återkomma till är att flertalet av de män som motsätter sig feminismen har samma farhågor, fast åt andra hållet: att feminismen skall överbrygga de (få?) problem de möter under sina liv.
Våra problem bör vi kunna lösa gemensamt för att skapa en bättre framtid. Jag har svårt att tro att vi, genom att fokusera enskilt på specifika frågor, kan söka oss till att förbättra samhället. Det är bara att se till alla de grupper som existerar sida vid sida.
Feminism existerar för människans bästa. Men att få bort alla samhällsorättvisor är utopin så väl för detta förhållningssätt som andra filantropiska diton.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Socialarbetare, martyrer i vår tid?

För inte så länge sedan vandrade jag och några vänner ner igenom Gamla Stan. Där mötte vi på en demonstration som leddes av en person som högt propagerade någonting i en mikrofon som var kopplat till ett gällt PA-system, vilket i sin tur riktats mot en grupp åhörare.
Givetvis väcks ett socialt intresse för vad det är som pågår, man vill ju inte gå miste om något spännande eller viktigt. Så vi tar några steg framåt och får se skyltar med texter som "staten tar våra barn!", "stoppa mass-omhändertagandet nu!" o.s.v.
Som tur var det endast ett fåtal förbipasserande som tycktes finna intresse för propagandan.
Själv började jag koka inombords…

Först och främst möter socialen idag alldeles för många regleringar och byråkrati för att kunna fungera optimalt. Exempelvis måste man som socialsekreterare höra av sig och boka tid om man önskar åka ut för att undersöka ett barns hemsituation, något som man förhoppningsvis inte behöver förklara idiotin i.
När Janne Josefsson-gänget sparkar in dörren och börjar ifrågasätta socialarbetaren om varför denne "tar barn ifrån sina rättmätiga föräldrar" står denne stum.

Av vilken anledning? Jo, tystnadsplikt.
Hade det bara handlat om föräldrarnas roll i det hela hade socialsekreteraren kunnat ge Josefsson en klar och tydlig bild över varför man valt att omhänderta barnet. "Osanitära förhållanden", "misshandel", "utnyttjande" m.m. är sådana förklaringar som tyvärr skulle vara ständigt återkommande skäl.
Så varför gör de inte det? Varför tar socialsekreteraren inte chansen, och förklarar sig inför alla?
För barnet/barnens skull.

Det är inte föräldrarna som får ta den största smällen om sådan information skulle komma ut. Det är barnet. Och socialens huvuduppdrag är att se till barnets bästa, inte föräldrarnas!
I enstaka fall kan socialen givetvis begå misstag, men ofta är föräldrarnas bild av situationen inte helt sanningsenlig.
De går ut i media och förklarar hur deras älskade barn rycktes från dem, när det i själva verket snarare är troligare att man - från socialens sida - till sist lyckades få rätt tillstånd för att gå in och rädda barnet som under många år fått utstå misshandel och övergrepp av olika slag.
Den socialarbetare som till sist lyckas befria ett barn på detta sätt får sedan stå och ta emot oerhörda spöstraff av samhället, vilka är mer benägna att tro på föräldrarnas lögner än tro på den som räddade barnet från ett liv i misär. Detta till trots öppnar inte socialsekreteraren sin mun och skvallrar om allt barnet blivit utsatt för, utan tar hellre själv stryk för att skydda barnet från att den känsliga informationen ska läcka ut.
Då är frågan vem som egentligen har barnets bästa i åtanke; familjen, vars destruktiva beteende lett fram till denna situationen, eller socialsekreteraren, som är beredd att ta enorma mängder stryk för att barnet ska få chans till ett bättre liv?

Tack för att du läste dagens inlägg.

Att sätta småbarn, i vuxen ålder, i beslutande position.

Platon och Aristoteles är två exempel på dem; människor vars bångstyrighet format vårt samhälle.

Som jag nämnde i förra inlägget ansåg de att människans arbete ledde till dennes fördärv (Paulsen, 2010). Samtidigt valde de att nyttja de resurser som framställdes via andras produktion. "Hyckleri!" skanderar vissa. Andra tycker att det är helt naturligt att ett samhälle ser ut på följande vis.

Men skillnaden mellan de gamla filosoferna och dagens oligarker ter sig inte nämnvärt stor, de har ju båda via bångstyrighet skärmat av första parkett för dem själva och sina vänner, framför livets operett.

Dessa individer vill inte bli av med makten, de är vana vid att få precis som de vill. Genom att Vi stått bredvid och ignorerat deras småbarnsfasoner har De tillåtits skapa sitt drömsamhälle där Vi sår och De njuter av frukten.

Nu blir det säkerligen liv i luckan, "Ingvar Kamprad har minsann slitit för sina pengar!", "Gates skapade ju hemmadatorn!", "Jobs var en visionär!" etc. Man kan då kontra med en äldre herre som idag blivit en ny bekantskap för många: Nicolas Tesla. En av pionjärerna rörande vår förmåga att kontrollera ström, men tack vare sina solidariska ambitioner ska han ha dött utfattig. Man skulle kunna säga att Teslas forskning låg till grund för Gates och Jobs möjligheter att utföra sina "stordåd".

Att deras uppfinningar betytt mycket för samhället råder inga större tvivel om, men frågan är huruvida de förtjänar den statusen de erhåller p.g.a. sina monetära resurser? Kan en människa placeras på denna nivå i samhällshierarkin, i dagens läge, utan några monetära resurser, exklusivt baserat på dennes intellekt?

Försök komma på fem personer som i dagens läge är internationellt kända (i positiv bemärkelse) på samma nivå som Gates och Jobs samt saknar större ekonomiska resurser. Skådespelare och musiker skulle kunna falla under denna kategorin, men deras kändisskap består oftare av ren idoldyrkan än deras bidrag till samhällsutvecklingen. Där av bör de inte medräknas. Detsamma gäller kriminella individer. Kanske lyckas du. Då får du väldigt gärna delge dig av dessa till mig.

I slutänden handlar inte detta om att samhället utvecklas åt ett oönskat håll, det handlar om att vi som anser utvecklingen vara oönskad inte gör någonting för att direkt stoppa den! I många fall väljer man istället att sitta och klaga vid köksbordet, till arbetskollegorna, eller till kassören på snabbköpet.

Men förordningar författas, och beslut tas på individuell nivå! Alla beslut som påverkar oss har någon gång tagits av en grupp människor någonstans. Och i den gruppen har varje röst räknats för att nå ett avgörande.

Din röst gör skillnad!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ut med livskvalitén och in med vinstintresset!

Ni som följt bloggen under en längre tid har säkert märkt hur den "röda tråden" skiftat färg, form och - inte minst - fokus mellan perioder. Jag vill dock återigen framställa mitt intresse för att särskilja mellan objektivism och subjektivism i den grad det är möjligt. Inom vissa områden är nämligen detta oerhört svårt, på gränsen till omöjligt.
Ett återkommande tema i mina tidigare texter är det monetära systemet, ett ämne som väcker oerhört mycket känslor. "Cash is king" hävdar vissa förespråkare, medan den andra sidan istället talar i termer som "blodspeng" eller "slaverilön" vilket inte lämnar mycket tolkande till övers för andra i något av fallen. Eller kanske litet mer i det första.

Jag har fått höra utav många i min omgivning att pengar är någonting vi måste lära oss leva med, att ett samhälle stöttat på det monetära systemet är framtiden. Förespråkare av marknadsliberalism tenderar åberopa Darwinism. Vad det har med frågan att göra har jag inte en aning om då Darwin menade att den med bäst förmåga att anpassa sig skulle stå som segrare. En Darwinistisk syn på det monetära samhället kontra ett samhälle utan valuta vore snarare att hävda att den som klarar den transitionen bäst, står som vinnare i det Darwinistiska spelet.
Nej, marknadsliberalismen har inte vuxit fram ur social evolution. Snarare handlar det nog om ett idogt slit av människor som önskat sig en högre position i samhället samt möjligheten att sätta sig över andra, alternativt slippa arbetet men ändå erhålla stor förtjänst.
För dig som lyfter på ögonbrynen, häpnar eller tappar din kopp te i marken av förskräckelse över detta uttalandet ska jag här redogöra kort för historiken bakom dagens marknadsliberalism…

De filosofer vi håller så högt i dagens samhälle, Aristoteles och hela gänget, ansåg det vara fult att arbeta. Men de åt gärna av den mat bönderna slitit ihop. Man skulle kunna kalla dem för dåtidens aristokrater, om än med vissa förbehåll. Men det fanns något som var än fulare än att slita för brödfödan och det var att upplåta sin tid åt någon annan; att arbeta för någon annan. Arbetsledare och de arbetande ägde vid denna tidpunkt väldigt låg status.
En tid förflöt, saker hände, kristendomen slog igenom som Ranelid i Melodifestivalen: alla började snacka om det! Och precis som med Ranelids bidrag slog det fäste i samhället, till stor del på grund av skrämseltaktik.
När religionen växte till sig tyckte vissa att man skulle få göka med skydd medan andra tyckte att det var det värsta de hade hört! Så skapades protestantismen och katolicismen. (Jo, givetvis var det en hel del annat också men det tycks ju vara detta folk känner till som primär anledning.)
Protestantismen växte sig starkare, det verkade som att de flesta tyckte att det var ganska trevligt med litet kuttrasju utan att behöva tänka på att leta ny lya vartannat år. I samband med att religionen etablerades behövde kyrkan och dess högmän rättfärdiga sina - monetära - "behov" varpå det inarbetades att det nog var rätt schyst att få tjäna litet kosing vid sidan av.
Industrisamhället kom och helt plötsligt fick alla möjligheten att tjäna pengar för att även tillgodose sina egna behov. Dock fanns de som gärna ville ha litet mer av kakan, som började erbjuda möjligheter att, i utbyte mot viss del av arbetarens förtjänst, erbjuda ett arbete med framtidsutsikter. När tillräckligt många var på den idén föddes arbetarsamhället som vi har det idag: arbetare och arbetsledare.
När arbetsuppgifterna blev fler segregerades människor från varandra. Nu var man inte längre jordbrukare, länsman, direktör etc. Nu kunde man vara datachipkonstruktör, elektronikansvarig på El-Giganten, telefonförsäljare av strumpbyxor för välväxta kvinnor ifrån Gällivare, eller medium som spår i kaffesump med annons i Expressen.

Med sådana skillnader mellan människorna kvarstår bara en gemensam nämnare: att vi är människor! Och vad är det enda vi gemensamt kan hålla högt, som vi alla delar? Jo, den mänskliga kroppen och egenrätten till den. Men vi tappade något på vägen. Empatin.
Där det i dagens samhälle borde handla om "rätten till livskvalitet" har det istället kommit att handla om "rätten till arbete".
Nu är det valår, partierna skanderar att "Fler företag ger fler jobb", "Ett eget jobb är viktigt" och att "Arbetskraften lyfter Sverige". Men vart är rader som "Ökad social trygghet ger välbefinnande", "En egen bostad är viktigt", eller "medmänsklighet lyfter Sverige"?

Mänskligheten kan överleva utan ekonomin, ekonomin kan inte överleva utan mänskligheten.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Alla ska inte ha rätt till yttrandefrihet!"

När jag talar med människor om Sverigedemokraterna drar man ofta till med "yttrandefrihets"- och "demokrati"-korten. De menar att att SD har precis lika stor rätt att höras som vilket annat parti som helst då de är folkvalda.
Vissa säger att man genom argumentation och diskussion kommer att ge en rättvis bild av SD, med följden att deras väljarskara kommer minska till antal.

Jag håller med om att de ska bemötas med argumentation och diskussion, dock ringer påståendet om att "alla ska ha rätt att uttrycka sin åsikt, hur frånstötande den än är" väldigt illa.
Nej! Alla ska inte ha rätt att uttrycka sin åsikt, om det är så att åsikten syftar till att förtrycka eller skada någon annan människa eller dennes integritet. Särskilt inte om man endast går utefter personliga åsikter! (Inte för att det sistnämnda gör någon egentlig skillnad.)Grovdragna exempel för att förtydliga vad som händer om "alla ska ha rätt att uttrycka sin åsikt, oavsett hur frånstötande den är":
- Nationalsocialister och rasister tillåts skälla ut invandrare/de som kan antas vara invandrare på gatan endast för att deras hy har en annan nyans eller för att de - i nationalsocialisterna/rasisternas ögon - kopplas ihop med "problem".- Öppnar vi upp för det i samhället ger vi rätt till arga gubbar/tanter att skälla ut småbarn för att de gråter/skriker- Näthatare, mobbare och andra missdådare tillåts fortsätta ostörda med sin "verksamhet": att hata och psykiskt misshandla andra människor.
Så nej, alla ska inte "ha rätt att uttrycka sin åsikt, hur frånstötande den än är".
Det pågår en samhällsdebatt om huruvida SD:s politik egentligen kan placeras under skydd av yttrandefriheten eller om dessa element bör klassas som "hets mot folkgrupp", vilket i Sverige är straffbart. Efter "järnrörsligan"-filmen, diverse spekulerande twitterinlägg samt att man vid flertalet tillfällen ertappats med feltolkad - eller möjligtvis felaktigt presenterad - "fakta" tycks det väga allt mer åt det sistnämnda.

Om vi återgår till argumentet för att bemöta partiet under ordnade former kan man se till forskning gjord rörande domedagssekter vars domedagsdatum löpt ut. Då ett sådant datum passerat tycker man att medlemmarna bör ta sitt förnuft till fånga och lämna sekten, men i flertalet fall godtar man bara ett nytt datum eller fortsätta leva vidare - kvar i sekten - med endast små förändringar i agendan och eventuellt någon ny premiss (Festinger, 1956). Vissa forskare menar att vi av naturen är benägna att dyrka/underkasta oss någonting "högre".
Att påstå att det skulle existera en naturlig korrelation mellan att bli motbevisad och att som en följd av detta ändra sitt förhållningssätt till omgivningen är därför inte ett argument lika säkert som det kan tyckas vid första anblicken.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ökat fokus på pojken hjälper feminismen

I dagsläget är det populärt att snacka jämställdhet/-likhet, vilket troligtvis är något vårt samhälle mår bra, samt utvecklas igenom. När problem som exempelvis det högaktuella fotbollsvåldet tas upp lyfter man idag fram genus i ledare rörande ämnet, något som - enligt min vetskap - inte gjorts lika utbrett sedan 70-talets Sverige. Om ens då.

Det tycks som om genus börjar bli alltmer accepterat att diskutera, samt forska kring. Det sistnämnda är särskilt viktigt för att skapa sig större förståelse för de eventuella skillnader som kan existera mellan kvinnor och män. Skillnader som än så länge i majoriteten endast tycks bestå av hur våra kroppar är konstruerade på utsidan. De flesta av oss har hjärtat och hjärnan på samma plats i kroppen.

Vad som skiljer könen åt utöver dessa fysiologiska aspekter menar vissa helt kan knytas till samhällsnormer. De kvinnor som är mindre bra på att köra bil är inte det på grund av sitt kön, lika litet som de män vars begränsade kunskaper i köket gör dem till olämpliga kockar är det. Det handlar om vad man fått lära sig under sin tid på jorden.

Men det är svårare att säga emot rapporter om att män generellt sett skulle vara våldsammare än kvinnor då de - utifrån dagens samhällsparadigm - anses överrepresenterade i brottsstatistiken.

Amy Wharton talar om en möjlig orsak till detta (Wharton 2012, kap 2 s. 44), vilken går öppnar för teoretiska resonemang á följande art:

Pojkar växer liksom flickorna generellt upp med sin moder närmast, vilket inte nödvändigtvis är särskilt underligt då man kan anses dela ett annorlunda band till sin mor, än sin far.

Vad som skiljer flickor och pojkar åt är att de vid en punkt i livet börjar tyngas ner av de samhällsnormer som gäller för deras kön. Där det är godkänt för flickor att fortsätta ty sig samt ta efter sin mor förväntas pojken börja ta efter sin far. Detta efter att pojkens emotionella förståelse grundar sig från den information/"upplärning" denne erhåller av sin mor, vilken oftast har tagit större del i barnens uppväxt än fadern. Inte alltid, men ofta.

Vissa teorier rörande detta uppbrott menar att det uppbrott infaller ungefär samtidigt som pojkarnas hormoner börjar göra sig påminda, ungefär mellan 10-16 år. Uppbrottet skapar ett trauma hos pojkar. Detta trauma leder till osäkerhet vilket i sin tur kan leda till ett aggressivt utåtriktat beteende. Att hela ett sådant trauma är troligen svårt, vilket skulle kunna leda till att män istället tenderar anamma sådant beteende, mer än kvinnor, under sin resterande levnadstid. Då denna transition troligtvis sker för majoriteten av männen skapar det i sig en samhällsinstitution/-norm.

Durkheims diskussion om unga mäns tendens att ta självmord skulle också den kunna anknytas till teorin, liksom de undersökningsrönn som visar att länder med stort antal män mellan 20-30 äger större risk att utsättas för revolution eller politiska kupper än motsatsen.

Kanske är det så att nyckeln till mäns våldstendenser kan anknytas till detta uppbrott från modern. Likaså kan osäkerheten inför det manliga känslolivets plats i samhället - män anses på många håll uppvisa en kallare attityd till sin omgivning - härstamma härur.

Samhällsnormer påverkar oss alla. De normer jag räknat upp härovan, tillsammans med många fler samt det traumatiska uppbrottet mellan mor-och-son som redogörs i texten ovan, bör samhället se över de normer som existerar för män, samt se till att transformationen från "mammas lilla pojke" till "den starke mannen" sker med mindre friktion för att på så vis minska på det psykologiska trauma män erhåller i deras plötsliga samhällsomställning. Först då kommer troligtvis mäns våldstendenser att minska, och då har vi tagit ett stort kliv i jämlikhetsfrågan. Orättvisa maktstrukturer hör ju som bekant ihop med bland annat aggression och osäkerhet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Alla andra har fel."

Vi lever i ett samhälle där människors möjligheter till viss del regleras av den familj/sociala grupp de föds in i. Inom exempelvis sociologin är det mer eller mindre vedertaget att individer med ett större ekonomiskt samt högt socialt kapital har betydligt större möjligheter att uppfylla sina mål än de individer som brister i de samma.

En studie av Högskoleverket tyder på att endast två av tio universitetsstuderande kommer ifrån så kallade "arbetarhem". Men vad säger detta egentligen om de möjligheter man egentligen har?
Inte särskilt mycket. Att studera på universitet eller högskola är inte endast få förunnat, alla ges möjligheten. Om det sedan existerar en samhällsparadigm utefter vilken man anser sig "lämplig" eller "olämplig" för högre studier har endast att göra med den inställning man har till omvärlden. Återigen väljer jag att hänvisa till Thomas-teoremet: individer som bestämmer sig för att det "är borgerligt med en högre utbildning" eller att man "inte är smart nog för att plugga vidare" kommer begränsa sin verklighet efter denna övertygelse. Det innebär inte att det skulle vara sant ur ett objektivt världsåskådnings-perspektiv, bara att individen själv smällt upp barriärer kring dennes nuvarande livssituation.
Barriärer av detta slag kan vara svåra att riva ner men likt alla varelser som lever inom sådana begränsningsområden tär det psykiskt på dem. Allt eftersom tiden går distanseras man ifrån verkligheten djupare ner i den egna "verkligheten". I detta fall blir "universitets-" eller "högskolestudier" begrepp med negativ innebörd, just för att man självt beslutat sig för att de inte fyller någon funktion.
Man anser att det är värdelöst att utbilda sig inom psykologi: "de tänker ju bara på snusk allihop", och generaliserar en hel vetenskap utefter en person som levde för snart ett sekel sedan! Eller så tycker man att den som önskar följa sin dröm om vidareutbildning "försöker göra sig märkvärdig".
Men varför bryr man sig om andra personers göromål? Nu kommer slutklämmen, den där som kommer få några av er att glädjas och känna igen det, men som kommer att göra andra helt vansinniga och arga.

Det vanligaste skälet till att man känner irritation utav andras göromål är att man avundas dem.

Ett sådant påstående kan anses vara kvasi-vetenskapligt då det - per automatik - använder sig av stödteorem för att överleva. Med sådana menar jag att de individer som bestämt hävdar att de inte är avundsjuk på någon antingen vägrar erkänna det på grund av princip eller missar den större bilden. Det behöver inte vara den specifika händelsen de är avundsjuka på utan kan istället vara ett särskilt karaktärsdrag som exempelvis att personen är utåtriktad, intelligent, vältränad, ambitiös, vetgirig m.m.
Ta gärna med det i ryggsäcken till de gånger du möter en individ som gör dig irriterad och fundera då på: "vad är det med mig som gör att jag irriteras av den här personen?", och "hur kan jag ändra på detta?"
För man vill ju må så bra som möjligt, så ofta som möjligt, eller hur?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Låt lämna gammal politik bakom oss!"

Ibland tycks kålsupandet inte veta några gränser inom den politiska världen.
Det talas om människors rätt till dit och dat, men läser man mellan raderna i politiska manifest kan man finna fascistiska tendenser såsom rättfärdigandet av orättvis fördelning av ekonomiska resurser baserat på feltolkad Darwinism. Eller det psykologiska fjättrandet av de mer psykologiskt utvecklade.
Staten skall existera i syfte att hjälpa medborgarna samt upprätthålla den sociala ordning som kräver upprätthållelse för att samhället skall fortsätta att fungera. Om rättsväsendet går enskilda individers ärenden har idén om staten förlorat sitt värde.

Alla människor har i grunden samma värde. Detta är ingenting som kan förändras, oavsett våldsdåd eller progressiva göromål. Vad en individs beteende påverkar är dess samhällsnytta.
De flesta skulle nog hålla med om att en läkare eller en lärare gör mer samhällsnytta än en person som tjänar sitt leverne på att begå brottsliga handlingar. Detta betyder inte att personernas grundvärde skiljer sig åt, däremot påverkar deras handlingar samhället. Utifrån detta kan man sedan fastställa en individs "samhällsvärde".
Utifrån detta resonemang ställer vissa sig frågande till den politik där man önskar begränsa vissa individers önskemål om att utbilda sig, endast av skälet att alla skall vara "jämlika". Genom att "de starka" hjälper "de svaga" hamnar de båda på samma nivå, med skillnaden att bara en av parterna tvingas uppoffra sin tillvaro, en tillvaro där denne kunde ta tillvara på sina egenskaper för att upptäcka hur vår omvärld fungerar, upptäcka nya naturvänliga drivmedel och farkoster, samt undersöka andra områden för att bredda vår arts förståelse för världen. Jag förstår tanken bakom men förstår samtidigt inte hur man kan anse sig vara för frihet genom tvång. Det blir för mig en olöslig paradox.

Det finns teorier om varför människor väljer en viss politisk inriktning. Teorier som väcker mycket ilska och irritation, inte minst över att de delar in människor i fack. Inte helt olikt hur politiskt aktiva individer aktivt delar alla andra i olika fack. Skillnaden är den mellan förförståelse (förutfattade meningar) och vetenskap. I de förstnämnda teorierna ligger gemensamma nämnare till grund för teorin. Rörande människors förförståelse är vetenskap inte alls nödvändig. Där handlar det snarare om vad man själv tycker är rätt utefter sina åsikter, inte vad som bevisats rätt genom ex. vetenskap eller undersökningar.
Om man baserar hela sitt liv utefter endast affektiva argumentationer och den egna förförståelsen är det så klart enkelt att säga att högre utbildning inte är att eftertrakta. Men det är ju en subjektiv reflektion!
Att någon anser att en högre utbildning inte fyller någon funktion betyder bara att det inte fyller någon funktion för den. Det kan däremot fylla en högre funktion för någon annan.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Ingen har koll, alla bara gissar!"

"Ingen har koll, alla bara gissar!"
Ett staterande som många blir arga över, men som många andra förstår. För det är väl så att vi alla i första hand är människor med - mer eller mindre - samma grundförutsättningar. Föreställningar om kön, etnicitet, nationalitet m.m. är ju bara just det: föreställningar! Det är inte universella fakta och kan därför inte anses bära något värde i den objektiva verkligheten.
För att förtydliga mitt resonemang vill jag påpeka att man inte bör anamma ett nihilistiskt synsätt. Det kommer inte att hjälpa. Att låsa sig till en viss tro, eller för all del en viss roll vilket är vanligt förekommande, kan däremot vara minst lika kontraproduktivt rörande vår arts utveckling. Om man väljer att ignorera ena sidan av en konflikt, hur ska man då kunna få en rättvis bild av konflikten? Eller än viktigare: hur skapar man den mest optimala lösningen för samtliga parter? I vissa fall går det inte att hitta en optimal lösning, men är det verkligen skäl nog att aldrig ens försöka?

Vi har valt ett system där vi väljer individer som ska föra våra talan för att vi ska kunna fokusera på annat. De som för vår talan bär således ett ansvar mot oss men ibland tycks vi glömma att vi fortfarande har ett ansvar mot varandra. Att hänge sig åt någonting och genom det avsäga sig sitt personliga ansvar är en direkt provokation mot din omgivning, dina vänner, men inte minst dig själv. Våga ta ansvar!
Få människor jag talat med kan godkänna att soldater i krig avsäger sig ansvar genom att hänvisa till order. Inte lika många människor bryr sig om det handlar om delar av en politisk övertygelse. Exempel på detta kan vara en socialdemokrat som tar avstånd till den nya skattepolitiken för att denne inte håller med partiet i frågan. Den krassa sanningen är dock att så länge individen har samröre med partiet kommer den även kopplas ihop med den frågan. När någon sedan frågar varför individen "tycker" som den gör (läs: som "partiet" gör) och denne inte kan argumentera för det just för att det inte är en övertygelse som stämmer med individen så kan det bli litet knasigt.

Utgår man från tanken att vi i grunden är densamma sorts varelse, kan man verkligen rättfärdiga överlämnandet av ansvar till någon annan? För även om man hänger sig är ju själva "hängivelsen" ett eget, mer eller mindre medvetet val.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Det liberala förhållningssättet: en produkt av evolutionen?

Människan är fascinerande! Eller ja, egentligen är ju alla djur, vår natur, hela universum fascinerande, men detta inlägg kommer att handla om människan. Vad är det då jag syftar på som är intressant?
Jo, exempelvis väljer vi att leva med individer vi inte har någon koppling till genom partnerskap, vänskaps- samt jobbrelationer. Det finns egentligen ingen begränsning för vem eller vilka vi skulle kunna skapa en sådan relation med, men vanligtvis väljer vi de personer som påminner om oss själva. Få individer har vänner de inte kan prata med, eller diskutera saker med. Men genom att begränsa sig till individer som påminner om oss själva riskerar vi också gå miste om viktiga insikter. Insikter som bara kan uppnås genom att kliva ur sin bekvämlighetszon, ifrågasätta sina egna värderingar och/eller kanske kombinera dem med andras. Den absolutistiska banan är väldigt stram och lämnar ju som sagt inte mycket rum för eget resonemang.

Alla individer har olika sociala behov, det förstår nog de flesta. Trots det är det svårt för vissa att praktisera denna förståelse. När person A blir ledsen över någonting person B sagt så tycker person B att person A är konstig, löjlig, eller till och med dum. Person B vet ju att denne inte menade någonting illa med vad denne sa. Kanske har person A och B haft en historia av interaktion på samma sätt men just denna gång uppskattar inte person A sättet denne bemöts på.
Det finns en risk i fallet ovan att person B väljer att nedvärdera person A's reaktion, vilket primärt kommer skada relationen mellan de båda. Vad person B bör göra för att behålla relationen intakt är att erkänna person A's åsikt rörande interaktionen, även om denne inte nödvändigtvis håller med. Ur empatisk synpunkt är det inte särskilt svårt att ge efter när det handlar om en person man tycker om. Men hur kommer det sig att vissa människor ändå väljer att domdera i vissa förhållanden?
Detta har att göra med förhållandet de har till sig själva. En trygg individ behöver inte trycka ner eller attackera andra för att må bra. En sådan kan låta saker och ting bero och gör så att säga inte hönor av enstaka fjädrar. Kanske är ett mer liberalt förhållningssätt till tillvaron en produkt av evolutionen? Därtill inte menat att man inte bör ta hand om och hjälpa varandra. Det är skillnad på att äga en liberal livssyn och ett "ekonomiskt-rationell" dito.
Vart kommer ett sådant påstående ifrån kan man undra? Jo, det är svårt att utvecklas om man vägrar ta in ny information. Den som beslutat sig för en politisk eller religiös inriktning riskerar att gå miste om "bättre" alternativ inom vissa ämnesområden om denne fokuserar på ett enskilt partiprogram. Nu menar jag så klart inte att man inte bör intressera sig för politik för att arbeta för en bättre framtid, utan syftar till att framhäva vikten av att vara öppen för andra infallsvinklar. Genom att förstå oppositionens argument kan man även förbättra sina egna samt skapa strategier för att överträffa deras.

Jag äger inom vissa områden högre kredibilitet än inom andra. För inte så länge sedan valde jag att inte kalla mig för feminist p.g.a. mina dåvarande åsikter. Men efter diskussion med personer av annan mening ändrade jag mig då deras argument var överväldigande: det tedde sig mer logiskt!
Negativa sidor av detta är att flertalet individer jag diskuterar ämnet med, som varit med i "gemet" längre än mig, kan agera negligerande. I deras medvetande är jag den där personen som en gång betraktades som del av oppositionen. Kanske kommer de att lära sig att människor kan ändra åsikt, eller så kommer deras cementerade osäkerhet att göra en sådan upplysning omöjlig att nå.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Världens mest perfekta människa!

Alla har vi mött dem. De där personerna som aldrig har fel eller alltid är ett offer oavsett situation. Enligt dem själva har de rätt att uttrycka sig hur som helst, det är ju inte deras fel att de beter sig så. Människor i deras omgivning som påverkas av deras beteende tar de ingen större notis till. De tycks sakna empatiförmåga. Inte rörande sig själva. I själva verket riktar de den lilla bit av empati de rår över mot sig själva. Varför? För att enligt dem - medvetet eller undermedvetet - är det ingen annan som gör det.

Bekräftelseteorin kan beskyllas för att vara omöjlig att falsifiera då den använder sig av stödteorier. Den filosofiska diskussionen rörande denna är dock huruvida den ändå inte kan överstämma relativt väl med omgivningen.
För dig som inte är bekant med bekräftelseteorin utgår den från antagandet att varje människa handlar efter sitt eget bekräftelsebehov. Individens behov av bekräftelse etableras i unga år, exakt hur det framställs kan diskuteras. Det barn som erhåller stor del positiv uppmärksamhet av sina föräldrar, och av andra personer i sin omgivning kan antingen komma att kräva samma mängd uppmärksamhet i vuxna år, eller erhålla en social-egoistisk "mättnadskänsla".
Att individen "kräver" samma uppmärksamhet då den blir äldre är inte nödvändigtvis något den är medveten om. Utifrån dennes världsbild finns inget abnormalt med behovet.
Ämnen där en person med ett högt bekräftelsebehov överträffas av andra anses äga mindre värde än de ämnen där personen själv anser sig framgångsrik. Exempelvis på detta är då en politiker som inte äger intresse för skolväsendet önskar minska resurserna för detta till förmån för sitt eget intresseområde.
En person med starkt bekräftelsebehov tenderar även ta det mesta personligt istället för professionellt. Ifrågasätts individens resonemang utgår individen från att kommentaren är riktad mot denne istället för argumentet. Detta får individen att tycka synd om sig själv, samt gå till motattack mot sin - troligtvis helt paffa - opponent, vilket fungerar som en sorts psykologiskt försvar. Opponenten blir förvånad över att få ett såpass aggressivt gensvar och svarar genom att - även den - gå in i försvarsställning. Eller så lämnar denne interaktionen varpå den förstnämnda individen anser sig ha "vunnit" en diskussion som egentligen aldrig ägt rum. På så sätt cementeras tanken om den egna suveräniteten hos den bekräftelsetörstande individen.

En person med starkt bekräftelsebehov har som tidigare nämnt troligtvis inte någon aning om det själv. Denne intar en defensiv position mot omvärlden och ser inga problem hos sig själv utan endast hos andra. I den bekräftelsetörstande individens ögon är denne en martyr i en värld där den står själv emot alla andra, vilka drivs av egoistiska mål. Detta leder så klart till att denne blir oerhört svår att diskutera med då den anser sig redan äga definitiva svar på alla frågor, att oppositionen inte har det, samt att den har rätt att bete sig/uttrycka sig precis hur denne vill då "felet ligger hos andra" som inte ser det denne ser. Egentligen handlar det bara om en falsk självbild som summerats utifrån dennes egen osäkerhet. Och en falsk självbild håller sällan upp i det långa loppet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Vegetarianer som mumsar i sig kött!

Jag brukar inte skylta med mina kostvanor inför människor som tycker annorlunda. Inte heller känner jag någon som valt samma kost som mig själv som beter sig som den stereotypiska vegetarianen.
Henrik Schyffert sa en gång att "om det var förbjudet för vegetarianer att berätta för andra att de var vegetarianer" så skulle ingen vara det. Självklart! Alla mina vänner kan vittna på hur jag konstant trycker ner mina kostråd i halsen på dem och hur jäkla jobbig jag är när jag för tredje gången målar om deras nya vinterpäls med Falu rödfärg. Nej, så är det självklart inte. Jag var ironisk.

De gånger kostval kommer på tal är exempelvis om jag äter lunch tillsammans med någon och tar en grekisk sallad, en vegetarisk burgare eller en falafel, istället för kebab, i bröd. Det är svårt att inte "skylta" med kostvalet just då i och med att det inte finns några etablerade kodord för vegetarisk mat mellan mig och restaurangpersonalen. Därför måste jag säga "en vegetarisk burgare tack", för hör och häpna: om jag beställer "en burgare" så får jag ju en icke-vegetarisk. Här ställs jag inför ett problem: hur ska jag göra för att beställa en vegetarisk burgare utan att behöva säga vad det är jag vill ha?
Ska jag kanske skriva ner det på en lapp och försiktigt skicka det över disken? Då kanske personalen tror att jag planerar att råna dem och då blir det tok-knas! Men visst, jag kan prova.

Idag fick jag se ett Facebook-inlägg som gjorde mig konfunderad. Det är en person som kallar sig "Svegetarian" och proklamerar att denne endast tänker äta svenskt kött. Då måste denne så klart också använda sig av termen "vegetarian"… ett ord som enkelt sagt betyder just "grönsaksätare"… men okej då.
Eller nej, det känns inte riktigt okej.
Hur hade det sett ut om en mer etablerad term använts av dess opposition?
Vänstern blir irriterade när Moderaterna kallar sig för "det nya arbetarpartiet", högersidan blir minst lika förargad när Socialdemokraterna menar att de vill föra en mer "ekonomiskt ansvarsfull" politik. Eller hur HBTQ rörelsen bli ledsna över att inte få ta del av kyrkoinstitutionens giftermål. Men det är så klart någonting helt annat än ett kostval. Det är ju någonting viktigt.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Att göra det man inte fått lära sig

Mäns interaktion i grupp kan skilja sig ganska markant ifrån deras beteende i mindre konstellationer, som den personliga 1-on-1 konversationen. Mäns beteenden i intima miljöer och under personliga samtal kan väcka särskilt intresse hos den person vars intresse ligger i frågor rörande socialt genus. Då främst i den markanta skillnad som märks mellan dryadbaserade interaktioner (mellan max 2 deltagare) och triadbaserade interaktioner (minst 3 deltagare). När minst 3 personer är närvarande upprätthålls interaktionen generellt sett via en förutbestämd mall. Denna mall har undermedvetet skapats av gruppen och ger förslag på godkända, samt icke godkända diskussionsämnen, vem som får uttrycka sig hur m.m. Detta sociala ”regelverk” växer fram tillsammans med etableringen av gruppen.

Vad som är särskilt intressant är då två personer som normalt möts i en grupp möts utanför denna grupp. Då uppstår ett nytt socialt regelverk som bestäms av dem själva. Om en särskilt dominant part inte längre är del i en sådan interaktion kan detta ta sig uttryck i att någon, eller båda parterna, vågar uttrycka egna idéer och tankar på ett annat plan. Kommer individerna överens om att man vill ha ett mer ”öppet forum” och inte begränsa varandra, finns chansen att dryaden lämnar triaden för att forma en annan, mer social-liberal gruppering. Givetvis kan det även gå åt andra hållet, exempelvis då religiösa grupperingar lämnar moderreligionen för att man anser sig vara mer radikal och önskar reglera gruppen ytterligare. Om en part som önskar reglera en socialt liberal grupp ansluter sig till denna finns tre olika utfall: (1) personen erhåller legitimitet i gruppen och övertygar eller övertalar individerna att gå med på dennes förslag, (2) personens värderingar förändras över tid varpå den anammar gruppens värderingar, eller (3) personen utesluts och/eller ignoreras av gruppen. 

För att återknyta till genustemat tycks det alltså existera en mer avslappnad, mer "moderlig" sida som kommer fram under enskilda samtal eller då gruppens normer tillåter sådana uttrycksätt. Vart härstammar då denna sida?

Generellt sett uppfostras barnet av modern; det är emot henne barnet visar känslor och vänder sig när det känner sig hotat. Faderns roll är av mer "familje-juridisk" natur. I det genomsnittliga hemmet understår sig kvinnan - mer eller mindre - mannen. Detta behöver inte betyda att man som kvinna går omkring med kutrygg och gömmer sig i huset, eller ens att man betraktas som hunsad. Samhällsnormer är inte alltid så enkla att ta fäste på.

Skälet till att mannens "lugna" sida uppvisas i miljöer där sådant godkänns kan ha sitt ursprung just i dennes koppling till modern. När pojken blir äldre skapar den sig en egen identitet som via rådande samhällsnormer omöjliggör uppvisande av sådan femininitet denne tidigare fått bekanta sig med och känt trygghet i. Till detta ansluts den påtvingade bilden av fadern som den korrekta förebilden, en roll barnet väldigt sällan har samma koppling till. Därav måste barnet, som då blir tonåring, kvickt skapa sig en bild av den manliga rollen som kan bli väldigt skev vilket därigenom ger upphov den osäkerhet inför dennes nya samhällsroll. Detta skulle teoretiskt kunna vara ett skäl till att pojkar i tonåren är såpass osäkra, särskilt med anknytning till kvinnorättkampens framväxt då allt fler tonårspojkar tycks uppvisa ett större känsloliv än tidigare generationer, under samma ålder. Den långa period man lärt sig bli människa under mammans vingar tillintetgörs alltså i samband med att barnet kastas ut i samhället och förväntas "bete sig som en man", en roll denne aldrig nödvändigtvis förväntats ta - på egen hand - tidigare.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den riktiga verkligheten

Den värld vi lever i kan uppfattas på olika sätt. Vissa lyfter fram orättvisor, andra lyfter fram möjligheter. När människor ifrån sådana motpoler diskuterar tenderar viss turbulens uppstå på grund av deras skilda världsbilder. Vem har egentligen rätt?

Individers värderingar, personliga historik samt möjligheter begränsar deras förmåga att intressera sig för olika ämnen. En person med gott ekonomiskt kapital har exempelvis möjlighet att ägna sig åt filantropi i annan utsträckning än någon med stramare dito. Den med stramare dito väljer kanske att ägna sig åt någon annan fråga som bär vikt för denne. Då exemplet handlar om ekonomiskt kapital skulle sådan inriktning kunna handla om orättvis fördelning av ekonomiska resurser samt hur detta möjliggör ett klassamhälle. Om den sistnämnda individen anser att ett sådant samhälle existerar.

Sociologen William Isaac Thomas presenterade en teori som idag går under namnet "Thomasteoremet". Teorin lyder: "om folk definierar situationer som verkliga så kommer de att vara verkliga i sina konsekvenser". Abstrakt förklarat: om någon äger en viss övertygelse formas dennes bild av omvärlden efter detta.
Som exempel kan vi lyfta de individer som är övertygade om att alla poliser är onda. Då de hamnar i interaktion med en polis kan deras kroppsspråk, tonfall, omedvetna rörelser/ryckningar m.m. göra att situationen blir mer hätsk än vad den från början var. I detta fall kan polisen uppfatta att personen har någonting att dölja eller kanske att den är påverkad av någon substans varpå denne frågar ut personen om detta. Den utfrågade personen påbörjade interaktionen med den förutfattade meningen att polisens mål är att utöva makt över andra vilket leder till att denne uppfattar polisens agerande som nedvärderande och hotfullt. Chansen ökar att personen känner sig inträngd varpå reptilhjärnan gör sig påmind. När en individ känner sig trängd vad händer då? Jo, man slår tillbaka med det man har.
Personen möter polisen på det sätt denne känner är nödvändig. Lyckas personen lägga band på sig själv slutar interaktionen ganska snart med resultatet att dennes bild av polisstyrkan som en "översittargrupp" cementerats ytterligare. Om personen inte har den disciplin som krävs för att lägga band på sig ökar risken att den tar till hotfull konversation eller i värsta fall våld varpå polisen enligt samhällesnormen har rätt att ingripa. Återigen cementeras personens övertygelse om poliskåren som en "översittargrupp".

Frågeställningen som lyfts ovan är just: vart ligger den utlösande faktorn i interaktionen ovan? Håller sig personen lugn i interaktionen bör det rimligtvis inte uppstå någon konfrontation. Och även om det gör det, kan man verkligen göra en generalisering av en hel yrkeskår utefter en persons agerande?
Teoremet går även att knyta an till människor som engagerar sig politiskt, religiöst eller på annat vis. Den som propagerar för rättvisa i samhället har troligtvis lättare att se orättvisor än den som inte gör det. Om detta har att göra med att denne "sänker ribban" eller om den som inte ser det ignorerar dessa är dock oklart.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den rätta övertygelsen

I dagens samhälle kan det vara svårt att välja, vi möter ju konstant så många olika alternativ. När man börjar skärskåda dem upptäcker man saker man håller med om och saker man aldrig skulle kunna hålla med om. Men vem orkar med sådant? Då är det väl bättre att bara "haka på".

Vissa människor har övertygelsen att individerna måste kontrolleras av en övre suveränitet för att inte social anarki ska uppstå. Denna suveränitet erhåller ett "socialt kontrakt" av folket där det går med på att erkänna dennes auktoritet. På så vis erhåller exempelvis staten sin legitimitet, liksom polis, militär, den juridiska sektorn med flera. Varför antar man då att människor behöver styras på sådant vis?
En del statliga förespråkare menar att människan är osäker och egoistisk i sin natur. För att bibehålla ett fungerande samhälle måste individerna därför styras av en grupp som representerar det allmänna intresset. Vad som talar emot statlig översyn är exempelvis fall runtom i världen som påvisar statens otillräcklighet eller anti-empatiska förhållningssätt och där individer, trots hot om livet, vågat säga emot; Raoul Wallenberg under andra världskriget, Bradley Manning som läckte ett brutalt videoklipp där USA's lufttrupper mördar civila eller de journalister som bekräftade att Carl Bildt läckt statlig information till USA.
För att ett statligt styrt samhälle ska fungera tvingas individerna infinna sig i den mekaniska solidaritet ett sådant samhälle vilar på. En individ kan då inte längre fritt välja sitt arbete, sin bostadsort eller sitt umgänge utan förpassas dit den föds eller placeras av staten.

Andra människor menar att individen är god och att statlig kontroll syftar till att bromsa individens egentliga potential. Om människor inte kontrolleras kommer de att utvecklas såväl moral-rationalistiskt som framgångsrikt. Vad som talar emot detta är de begränsade resurser vi äger i världen. Om de ekonomiska resurserna är begränsade går det inte att skapa fler sådana resurser utan att påverka värdet hos de redan existerande. Om antalet ekonomiskt framgångsrika individer ökar måste man - för att inte tvingas kräva resurser utav de som redan har - skapa nya ekonomiska resurser för att erbjuda de "ny-framgångsrika". Då detta görs minskar som sagt värdet på de redan existerande ekonomiska resurserna varpå de som inte lyckas nå framgång distanseras ytterligare ifrån de som når framgång. Ett extremt klassamhälle uppstår.
För att ett samhälle byggt på kapitalistisk marknadsliberalism ska fungera krävs att majoriteten (folket, "arbetarna") godkänner en mindre resurstilldelning än minoriteten (chefer, VD, regeringspolitiker m.fl.). Detta då inte alla kan "lyckas" i ett sådant samhälle där positioner kraftigt begränsas högre upp i samhälle hierarkin.

Det finns givetvis betydligt fler sätt att leva i ett samhälle än de två ovan, men dessa i relation till varandra tycks vara vad som är på tapeten för majoriteten jag debatterar och konverserar med idag.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Gruppdynamik - Misstolkad Darwinism

En individs ingrupp är den man önskar förknippas med. För att en ingrupp ska bestå krävs en motpol, d.v.s. en "utgrupp". Utgruppen är de personer som på ett eller annat vis motsätter sig ingruppens normer. När exempelvis en grupp människor möter en annan grupp uppstår ett "vi-mot-dom"-tankesätt. Ju längre ifrån varandra - ex. fysiskt, psykologiskt, geografiskt - grupperna befinner sig, dess mer ökar risken för att man börjar generalisera om dessa likt man idag gör i västvärlden gällande samhällen i mellanöstern, Afrika och Asien. Men in- och utgrupper behandlar inte bara nationalitet utan även ämnen som klass, kön, intressen m.fl.. Grupperna kan vara små eller stora, begränsas till en liten ort, en stad, en nation eller sträcka sig över hela världen. Nivån av utgruppens demonisering bestäms till viss del av ingruppens storlek. (Detta betyder dock inte att man måste använda sig utav nedvärderande retorik för att sammanbinda en grupp.) En större grupp kräver också en större anledning till att hålla samman. Någonting som överstiger den friktion som kan uppstå mellan gruppens medlemmar. Ju fler medlemmar dess större risk för friktion inom det egna ledet.

Även om ingrupper och utgrupper återkommer inom politiken önskar man vanligtvis som politiskt engagerad vinna över individer till den egna politiska banan. Flertalet folkvalda svenska politiker tycks däremot idag vara nöjda med sin position. Istället för att ägna sig åt debatt och öppna diskussioner väljer man att nedvärdera sina motståndare samt inte ge svar på de frågor som ställs, varesig av väljarna eller oppositionen. En skicklig retoriker kan däremot använda sig av de negativa aspekter oppositionen presenterar gentemot denne. Ett exempel är Barack Obama. Oppositionen spred budskapet att han endast arbetade med den svarta befolkningens intressen i åtanke. Istället för att påbörja en direkt pajkastning i frågan valde han istället att konfrontera påståendet. Rakt på! Han förklarade att han var för jämställdhet och skapades sig tilltro genom etosargumentation (personlig karaktär). Obama hade nämligen såväl afrikansk som europeiskt ursprung. Hos många släppte misstron som skapats av oppositionens budskap. Genom att uppträda som öppen skapade han trovärdighet hos väljarna, men också nyfikenhet inför hans budskap. "Change!", skanderade man på gator och torg i USA. Utifrån det tidigare politiska missnöjet i landet var det inte särskilt svårt att samla människor kring slagordet och presidentkandidaten så snart man lagt oppositionens rasargumentation åt sidan.

Vad som är intressant i texterna ovan är människans återkommande önskan om att få ingå i en grupp. Mindre grupper är vanligen för vardaglig socialisation medan de större kan tänkas fyller ett mer existentiellt syfte. Att endast ägna sig åt det förstnämnda riskerar individuell stagnation då man aldrig utvecklas eller finner ett riktigt syfte med tillvaron. Men samtidigt kan detta också bli syftet med tillvaron. Personen ifråga kanske alltid är festens medelpunkt, har en uppskattad komisk tajming eller har koll på den senaste musiken. Frågan som då istället uppstår är: vad händer med personen om resterande gruppen "växer ifrån" beteendet? De andra börjar studera, gifter sig, skaffar barn och orkar inte längre med festlivet. De lämnar var och en gruppen för en annan ingrupp. När en ingrupp tillintetgörs försvinner också dess syfte.
De individer som väljer att ägna sig åt den sistnämnda av de två finner en större mening med livet. Man sällar sig till en övertygelse istället för en "fysisk" gruppering. Om en närstående individ närmar grupperingen har man fortfarande flertalet bekanta som fortfarande är hängiva följare av den. Ur positiv mening skapar detta en säkerhet hos individen. Genom att hålla sig till tron finns det människor som känner solidaritet med denne. Livet utan tro kan därför ses som osäkert. Och väldigt få människor uppskattar osäkerhet utan önskar ett tryggt liv där de vet vad som kommer att ske inom relativt rimliga ramar.
Inom de båda uppstår problem om individen väljer att socialisera utanför ingrupperna. Då en ingrupp bygger på att distansera sig ifrån andra - troligtvis på grund av misstänksamhet och osäkerhet - skapar ett sådant beteende osäkerhet också emot den person som motsätter sig gruppens normer. I mindre grupper kan ett sådant beteende göra att individen blir alienerad, ignoreras av gruppmedlemmar eller helt enkelt utesluts ur gemenskapen. I större grupperingar väljer man troligtvis att tala med individen om detta innan den utesluts för att ge denne chansen via ett socialt val. I mindre grupperingar räds individerna istället möjligheten att gruppen vid minsta turbulens ska upphöra varpå man väljer att kvickt utesluta en icke-normföljande individ för att behålla stabiliteten. Detta kan skapa oro och osäkerhet hos den exploderade individen, inte minst till följd av att denne inte fått någon anledning till exkluderingen. Med rädsla för att själva drabbas av exkludering ifrån gruppen - eller att utsättas för ett socialt mord - väljer kvarvarande medlemmar att inte berättiga denne till en sådan utan uppträder istället som om inget särskilt hänt. Vilket det heller inte gjort, i deras värld.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Medicinsk forskning: till och för män"

Visste du att man nästan bara använder "manliga" dockor i krocktester?
"Och?" kanske du resonerar nu och det var inte länge sedan jag också gjorde det. Idag förstår jag att problematiken i detta handlar om att tyngdpunkten på sådana dockor är placerad på olika platser i kroppen, precis som den riktiga människokroppen, därav fungerar de som referenser då man utför krocktester. Kanske hade mängden kvinnor som skadas i trafiken minskat om man använt sig av "kvinnliga" krockdockor.

"Men män då?!"
Ta det lugnt nu, män i trafiken är en annan femma. Att yngre män är vårdslösare i trafiken är relativt etablerad samhällsfakta. Teorier kring detta är att dessa män undermedvetet försöker hävda sin maskulinitet genom detta beteende. Individer inom lägre- och medelklassen - där arbetet vanligtvis anses vara en del av den egna identiteten - är det vanligen förekommande att arbetslösa män hävdar sin maskulinitet genom att vara vårdslösa i trafiken, att agera dominant eller ta till våld. Sådana beteenden utgör troligtvis inte deras egentliga personlighet utan fungerar snarare som en distraktion ifrån avsaknaden av sådan. En individ till freds med sig själv känner inte behovet att uttrycka sig nedsättande till andra utan använder sig istället av en mer pedagogisk inriktning.

Medicinvetenskapen är ett område de flesta av oss förhoppningsvis känner tillit inför då den länge haft en central roll i samhället. Att den ackumulerade medicinska kunskap vi äger idag bör kunna etableras på alla individer är väl en självklarhet! Eller?
I Hammarströms avhandling "Genusperspektiv på Medicinen" står att läsa om den ensidiga uppdelning man gjort av människosläktet under större delen av medicinvetenskapens historia. Majoriteten av de tester man genomfört har involverat majoriteten män eller endast män, exempelvis de om hjärt- och kärlsjukdomar. Efter avslutade tester tog man för givet att samma studieresultat gällde för det feminina könet dock utan att genomföra forskning på just kvinnor. När man i efterhand gjort liknande tester visar det sig att det är en annan typ av blodfett - triglycerider - som utgör fara för kvinnor till skillnad ifrån kolesterol som man tidigare antagit.

När intresset ökade för jämställdheten inom medicinsk vetenskap visade det sig att män oftare erhållit adekvat medicinering samt vård medan kvinnor flertalet gånger mött nedsättande kommentarer. Detta beror inte nödvändigtvis på att läkarna är sexistiska. Skälet ligger snarare i det faktum att de symptom kvinnor räknar upp, som bör kopplas samman med hjärt- och kärlsjukdomar hos kvinnor, inte är de symptom läkarna fått lära sig ska sammankopplas med sjukdomen. Detta p.g.a. vetenskapen kring sjukdomen är byggd kring mäns symptom, inte kvinnors, då de forskningsresultat som ligger till grund för den medicinska inlärningen kommer ifrån vetenskapliga experiment på män.
Detta är så klart helt oacceptabelt! Varför ska endast 50 % av mänskligheten ha möjlighet till fullgod medicinering och medicinsk kunskap vid sjukdom? Och hur kommer det sig att så var fallet tills för bara femton år sedan?
Visste du till exempel att man på 90-talet förespråkade medicinering av kvinnor i klimakteriet?

Tack för att du läste dagens inlägg.

Manlig feminist

Idag har jag inga problem med att kallas feminist, men det hade jag för ett tag sedan.
Vad som fick mig att ändra åsikt var ett antal personer som lugnt och sansat resonerade kring varför jag borde kalla mig för det, alternativt inte bry mig om att andra sätter den stämpeln på mig.
När vi först började diskutera ämnet var det svårt då dessa personer inte var de enda som anslöt till debatten. Majoriteten av inläggen handlade om hur jag antingen "stöttade patriarkatet", att jag var blind, vägrade inse sanningen eller helt enkelt dum i huvudet. För att kunna genomföra en rättvis debatt krävdes således att oseriösa inlägg sållades ut till förmån för de som på riktigt önskade debattera utan att hänge sig åt härskartekniker och översittarfasoner.
Det tog inte särskilt lång stund innan de mer genomtänkta resonemangen hade vunnit över mig till deras sida. Inte för att jag lätt ger mig i diskussioner eller debatter utan för att argumenten var bra. Riktigt bra!
Och jag lever efter devisen att en åsikt som tycks bättre än en tidigare invand bör överta dennes plats.

Så har jag kallat mig feminist i ett par månader nu.
Innan den psykologiska transformationen ägde rum tyckte jag precis som många andra runtomkring mig att man ifrån feminismens sida "blåste upp" saker och ting, det tänker jag inte sticka under stolen. Men så snart jag anammade tankesättet uppdagades synsätt och hierarkier jag inte tidigare lagt märke till. STOPP!
Nu stannar säkert flera av er upp och funderar på att klicka ner sidan. Varför då?
Jag kommer inte att propagera för att alla måste hänge sig åt feminism, men kontentan i meningarna ovanför är att det var saker som var osynliggjorda för mig tidigare. Idag består nyfikenheten i vad det är jag fortfarande inte vet om men som kommer vara solklart om ett halvår.

När det idag debatteras feminism så väljer jag att göra det på samma sätt som de människorna som lugnt förklarade begreppet i den diskussionstråd som omnämns i början av dagens inlägg. Detta har bidragit till ökad förståelse hos opponenter samt uppkomsten av diskussioner som de kanske aldrig skulle haft.
Men när man bekänt färg i frågan får man utstå smädelser och kränkande kommentarer, såväl av utomstående som individer av samma åsikt. Antingen har de "arbetat längre med frågorna" eller så kan jag "aldrig förstå dem för att jag inte har samma kön", och visst, absolut! Ingen kan förstå någon annan människa och ett samhällsproblem såsom detta påverkar en hel grupp individer. Vissa av dessa individer väljer att se problemet och ta upp frågan, andra bryr sig inte om det.
Men det gör litet ont varje gång jag ställs till svars för vad oppositionen tycker på grund av mitt kön. Och med den kommentaren öppnar jag upp för kommentarer som syftar till att nedvärdera och genast placera mig i "kränkta vita män" kategorin. Men så klart inte av alla.
Vissa väljer att lyssna på vad jag har att säga och förstår att mitt arbete för ett jämställt samhälle inte påverkas av mina egna upplevelser av de mest radikala sympatisörerna utan av mitt engagemang för frågan. Jag är feminist, propagerar för jämställdhet och kommer inte bli mer feminist för att någon spyr sitt missriktade hat mot mig. Detta inlägg handlar bara om min första tid i arbetet...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Man fick våldta djur innan 2013…"

Det går nästan inte en dag utan att jag stöter på ett tids-hybriskt inlägg, det vill säga ett sådant där man förkunnar hur människor förr i tiden var så "oerhört korkade" och hur vi som lever idag är nästintill fullkomna. "Nog har vi brister" säger samma människor, "men det är ju inte alls så illa som (insert vad som helst)". Och nej, det kanske inte "är så illa som…" men det betyder inte alls att människan nått något sorts naturvetenskapligt apex. Vi gör fortfarande dumheter, dumheter våra barn-barn kommer att skratta åt att vi höll på med.

2013 införde man ifrån regeringens sida ett förbud mot sexuella övergrepp på djur. Ja, 2013!
Ett sådant beteende var kanske inte socialt acceptabelt innan 2013, men detta var året då man lagstadgade emot det. De som önskar utnyttja djur sexuellt blir istället tvungna att supa djuret under bordet och/eller klä det "slampigt", då kanske domstolen friar den åtalade med motiveringen att djuret bad om det.
"Nä alltså, Maja var ju nyklippt. Går man omkring sådär tunnhårig och stryker sig mot folk så får man väl va' beredd på att de tar det på fel sätt?" (Ooo, vad mycket ironi det fick plats med så tidigt i texten.)

Ifrån regeringsnivå inför man reformer som syftar till att urholka den välfärdsmodell Sverige är känd över hela världen för. Sjukvården, skolan och ålderdomshemmen, ja allt ska plötsligt privatiseras!
Vad gör befolkningen åt detta? Vissa sitter hemma och klagar, vissa sitter på jobbet och klagar, vissa bryr sig inte alls utan tycker att det är rättvist. "Varför ska jag hjälpa någon annan?" är ord som betecknar den ny-liberala cynism som genomsyrar samhället idag.
När man ser någon misshandlas på gatan så går man inte emellan. "Han/hon har säkert gjort något för att förtjäna det" är även de ord jag hört många kläcka ur sig. Men vart tar samhället vägen om ingen bryr sig eller vill hjälpa någon annan? Vad händer den där gången du attackeras då du går hem sent på kvällen och de som ser detta tänker likadant: "du har säkert förtjänat det"?

Varför jämför vi oss själva med personer som levde i samhällen som inte i närheten hade tillgång till den teknologi, vetenskap, kunskap om världen som vi faktiskt har idag? Är det enda sättet vi skiljer oss ifrån dåtiden, att vi inte längre mördar och våldtar i samma omfattning man gjorde förr?
Kanske vore det bättre att fokusera på nutiden, det underlättar troligtvis. Önskar man utveckla dagens samhälle till någonting ännu bättre är det svårt att göra det genom att endast se till vad vi har idag som vi inte hade för 100 år sedan. Men samtidigt borde ju en sådan tillbakablick också visa för oss att progression faktiskt är möjligt. Vi kan ändra allt om vi bara vill!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.