lördag 25 januari 2014

Gruppdynamik - Misstolkad Darwinism

En individs ingrupp är den man önskar förknippas med. För att en ingrupp ska bestå krävs en motpol, d.v.s. en "utgrupp". Utgruppen är de personer som på ett eller annat vis motsätter sig ingruppens normer. När exempelvis en grupp människor möter en annan grupp uppstår ett "vi-mot-dom"-tankesätt. Ju längre ifrån varandra - ex. fysiskt, psykologiskt, geografiskt - grupperna befinner sig, dess mer ökar risken för att man börjar generalisera om dessa likt man idag gör i västvärlden gällande samhällen i mellanöstern, Afrika och Asien. Men in- och utgrupper behandlar inte bara nationalitet utan även ämnen som klass, kön, intressen m.fl.. Grupperna kan vara små eller stora, begränsas till en liten ort, en stad, en nation eller sträcka sig över hela världen. Nivån av utgruppens demonisering bestäms till viss del av ingruppens storlek. (Detta betyder dock inte att man måste använda sig utav nedvärderande retorik för att sammanbinda en grupp.) En större grupp kräver också en större anledning till att hålla samman. Någonting som överstiger den friktion som kan uppstå mellan gruppens medlemmar. Ju fler medlemmar dess större risk för friktion inom det egna ledet.

Även om ingrupper och utgrupper återkommer inom politiken önskar man vanligtvis som politiskt engagerad vinna över individer till den egna politiska banan. Flertalet folkvalda svenska politiker tycks däremot idag vara nöjda med sin position. Istället för att ägna sig åt debatt och öppna diskussioner väljer man att nedvärdera sina motståndare samt inte ge svar på de frågor som ställs, varesig av väljarna eller oppositionen. En skicklig retoriker kan däremot använda sig av de negativa aspekter oppositionen presenterar gentemot denne. Ett exempel är Barack Obama. Oppositionen spred budskapet att han endast arbetade med den svarta befolkningens intressen i åtanke. Istället för att påbörja en direkt pajkastning i frågan valde han istället att konfrontera påståendet. Rakt på! Han förklarade att han var för jämställdhet och skapades sig tilltro genom etosargumentation (personlig karaktär). Obama hade nämligen såväl afrikansk som europeiskt ursprung. Hos många släppte misstron som skapats av oppositionens budskap. Genom att uppträda som öppen skapade han trovärdighet hos väljarna, men också nyfikenhet inför hans budskap. "Change!", skanderade man på gator och torg i USA. Utifrån det tidigare politiska missnöjet i landet var det inte särskilt svårt att samla människor kring slagordet och presidentkandidaten så snart man lagt oppositionens rasargumentation åt sidan.

Vad som är intressant i texterna ovan är människans återkommande önskan om att få ingå i en grupp. Mindre grupper är vanligen för vardaglig socialisation medan de större kan tänkas fyller ett mer existentiellt syfte. Att endast ägna sig åt det förstnämnda riskerar individuell stagnation då man aldrig utvecklas eller finner ett riktigt syfte med tillvaron. Men samtidigt kan detta också bli syftet med tillvaron. Personen ifråga kanske alltid är festens medelpunkt, har en uppskattad komisk tajming eller har koll på den senaste musiken. Frågan som då istället uppstår är: vad händer med personen om resterande gruppen "växer ifrån" beteendet? De andra börjar studera, gifter sig, skaffar barn och orkar inte längre med festlivet. De lämnar var och en gruppen för en annan ingrupp. När en ingrupp tillintetgörs försvinner också dess syfte.
De individer som väljer att ägna sig åt den sistnämnda av de två finner en större mening med livet. Man sällar sig till en övertygelse istället för en "fysisk" gruppering. Om en närstående individ närmar grupperingen har man fortfarande flertalet bekanta som fortfarande är hängiva följare av den. Ur positiv mening skapar detta en säkerhet hos individen. Genom att hålla sig till tron finns det människor som känner solidaritet med denne. Livet utan tro kan därför ses som osäkert. Och väldigt få människor uppskattar osäkerhet utan önskar ett tryggt liv där de vet vad som kommer att ske inom relativt rimliga ramar.
Inom de båda uppstår problem om individen väljer att socialisera utanför ingrupperna. Då en ingrupp bygger på att distansera sig ifrån andra - troligtvis på grund av misstänksamhet och osäkerhet - skapar ett sådant beteende osäkerhet också emot den person som motsätter sig gruppens normer. I mindre grupper kan ett sådant beteende göra att individen blir alienerad, ignoreras av gruppmedlemmar eller helt enkelt utesluts ur gemenskapen. I större grupperingar väljer man troligtvis att tala med individen om detta innan den utesluts för att ge denne chansen via ett socialt val. I mindre grupperingar räds individerna istället möjligheten att gruppen vid minsta turbulens ska upphöra varpå man väljer att kvickt utesluta en icke-normföljande individ för att behålla stabiliteten. Detta kan skapa oro och osäkerhet hos den exploderade individen, inte minst till följd av att denne inte fått någon anledning till exkluderingen. Med rädsla för att själva drabbas av exkludering ifrån gruppen - eller att utsättas för ett socialt mord - väljer kvarvarande medlemmar att inte berättiga denne till en sådan utan uppträder istället som om inget särskilt hänt. Vilket det heller inte gjort, i deras värld.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

onsdag 22 januari 2014

"Medicinsk forskning: till och för män"

Visste du att man nästan bara använder "manliga" dockor i krocktester?
"Och?" kanske du resonerar nu och det var inte länge sedan jag också gjorde det. Idag förstår jag att problematiken i detta handlar om att tyngdpunkten på sådana dockor är placerad på olika platser i kroppen, precis som den riktiga människokroppen, därav fungerar de som referenser då man utför krocktester. Kanske hade mängden kvinnor som skadas i trafiken minskat om man använt sig av "kvinnliga" krockdockor.

"Men män då?!"
Ta det lugnt nu, män i trafiken är en annan femma. Att yngre män är vårdslösare i trafiken är relativt etablerad samhällsfakta. Teorier kring detta är att dessa män undermedvetet försöker hävda sin maskulinitet genom detta beteende. Individer inom lägre- och medelklassen - där arbetet vanligtvis anses vara en del av den egna identiteten - är det vanligen förekommande att arbetslösa män hävdar sin maskulinitet genom att vara vårdslösa i trafiken, att agera dominant eller ta till våld. Sådana beteenden utgör troligtvis inte deras egentliga personlighet utan fungerar snarare som en distraktion ifrån avsaknaden av sådan. En individ till freds med sig själv känner inte behovet att uttrycka sig nedsättande till andra utan använder sig istället av en mer pedagogisk inriktning.

Medicinvetenskapen är ett område de flesta av oss förhoppningsvis känner tillit inför då den länge haft en central roll i samhället. Att den ackumulerade medicinska kunskap vi äger idag bör kunna etableras på alla individer är väl en självklarhet! Eller?
I Hammarströms avhandling "Genusperspektiv på Medicinen" står att läsa om den ensidiga uppdelning man gjort av människosläktet under större delen av medicinvetenskapens historia. Majoriteten av de tester man genomfört har involverat majoriteten män eller endast män, exempelvis de om hjärt- och kärlsjukdomar. Efter avslutade tester tog man för givet att samma studieresultat gällde för det feminina könet dock utan att genomföra forskning på just kvinnor. När man i efterhand gjort liknande tester visar det sig att det är en annan typ av blodfett - triglycerider - som utgör fara för kvinnor till skillnad ifrån kolesterol som man tidigare antagit.

När intresset ökade för jämställdheten inom medicinsk vetenskap visade det sig att män oftare erhållit adekvat medicinering samt vård medan kvinnor flertalet gånger mött nedsättande kommentarer. Detta beror inte nödvändigtvis på att läkarna är sexistiska. Skälet ligger snarare i det faktum att de symptom kvinnor räknar upp, som bör kopplas samman med hjärt- och kärlsjukdomar hos kvinnor, inte är de symptom läkarna fått lära sig ska sammankopplas med sjukdomen. Detta p.g.a. vetenskapen kring sjukdomen är byggd kring mäns symptom, inte kvinnors, då de forskningsresultat som ligger till grund för den medicinska inlärningen kommer ifrån vetenskapliga experiment på män.
Detta är så klart helt oacceptabelt! Varför ska endast 50 % av mänskligheten ha möjlighet till fullgod medicinering och medicinsk kunskap vid sjukdom? Och hur kommer det sig att så var fallet tills för bara femton år sedan?
Visste du till exempel att man på 90-talet förespråkade medicinering av kvinnor i klimakteriet?

Tack för att du läste dagens inlägg.

fredag 17 januari 2014

Manlig feminist

Idag har jag inga problem med att kallas feminist, men det hade jag för ett tag sedan.
Vad som fick mig att ändra åsikt var ett antal personer som lugnt och sansat resonerade kring varför jag borde kalla mig för det, alternativt inte bry mig om att andra sätter den stämpeln på mig.
När vi först började diskutera ämnet var det svårt då dessa personer inte var de enda som anslöt till debatten. Majoriteten av inläggen handlade om hur jag antingen "stöttade patriarkatet", att jag var blind, vägrade inse sanningen eller helt enkelt dum i huvudet. För att kunna genomföra en rättvis debatt krävdes således att oseriösa inlägg sållades ut till förmån för de som på riktigt önskade debattera utan att hänge sig åt härskartekniker och översittarfasoner.
Det tog inte särskilt lång stund innan de mer genomtänkta resonemangen hade vunnit över mig till deras sida. Inte för att jag lätt ger mig i diskussioner eller debatter utan för att argumenten var bra. Riktigt bra!
Och jag lever efter devisen att en åsikt som tycks bättre än en tidigare invand bör överta dennes plats.

Så har jag kallat mig feminist i ett par månader nu.
Innan den psykologiska transformationen ägde rum tyckte jag precis som många andra runtomkring mig att man ifrån feminismens sida "blåste upp" saker och ting, det tänker jag inte sticka under stolen. Men så snart jag anammade tankesättet uppdagades synsätt och hierarkier jag inte tidigare lagt märke till. STOPP!
Nu stannar säkert flera av er upp och funderar på att klicka ner sidan. Varför då?
Jag kommer inte att propagera för att alla måste hänge sig åt feminism, men kontentan i meningarna ovanför är att det var saker som var osynliggjorda för mig tidigare. Idag består nyfikenheten i vad det är jag fortfarande inte vet om men som kommer vara solklart om ett halvår.

När det idag debatteras feminism så väljer jag att göra det på samma sätt som de människorna som lugnt förklarade begreppet i den diskussionstråd som omnämns i början av dagens inlägg. Detta har bidragit till ökad förståelse hos opponenter samt uppkomsten av diskussioner som de kanske aldrig skulle haft.
Men när man bekänt färg i frågan får man utstå smädelser och kränkande kommentarer, såväl av utomstående som individer av samma åsikt. Antingen har de "arbetat längre med frågorna" eller så kan jag "aldrig förstå dem för att jag inte har samma kön", och visst, absolut! Ingen kan förstå någon annan människa och ett samhällsproblem såsom detta påverkar en hel grupp individer. Vissa av dessa individer väljer att se problemet och ta upp frågan, andra bryr sig inte om det.
Men det gör litet ont varje gång jag ställs till svars för vad oppositionen tycker på grund av mitt kön. Och med den kommentaren öppnar jag upp för kommentarer som syftar till att nedvärdera och genast placera mig i "kränkta vita män" kategorin. Men så klart inte av alla.
Vissa väljer att lyssna på vad jag har att säga och förstår att mitt arbete för ett jämställt samhälle inte påverkas av mina egna upplevelser av de mest radikala sympatisörerna utan av mitt engagemang för frågan. Jag är feminist, propagerar för jämställdhet och kommer inte bli mer feminist för att någon spyr sitt missriktade hat mot mig. Detta inlägg handlar bara om min första tid i arbetet...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

torsdag 9 januari 2014

"Man fick våldta djur innan 2013…"

Det går nästan inte en dag utan att jag stöter på ett tids-hybriskt inlägg, det vill säga ett sådant där man förkunnar hur människor förr i tiden var så "oerhört korkade" och hur vi som lever idag är nästintill fullkomna. "Nog har vi brister" säger samma människor, "men det är ju inte alls så illa som (insert vad som helst)". Och nej, det kanske inte "är så illa som…" men det betyder inte alls att människan nått något sorts naturvetenskapligt apex. Vi gör fortfarande dumheter, dumheter våra barn-barn kommer att skratta åt att vi höll på med.

2013 införde man ifrån regeringens sida ett förbud mot sexuella övergrepp på djur. Ja, 2013!
Ett sådant beteende var kanske inte socialt acceptabelt innan 2013, men detta var året då man lagstadgade emot det. De som önskar utnyttja djur sexuellt blir istället tvungna att supa djuret under bordet och/eller klä det "slampigt", då kanske domstolen friar den åtalade med motiveringen att djuret bad om det.
"Nä alltså, Maja var ju nyklippt. Går man omkring sådär tunnhårig och stryker sig mot folk så får man väl va' beredd på att de tar det på fel sätt?" (Ooo, vad mycket ironi det fick plats med så tidigt i texten.)

Ifrån regeringsnivå inför man reformer som syftar till att urholka den välfärdsmodell Sverige är känd över hela världen för. Sjukvården, skolan och ålderdomshemmen, ja allt ska plötsligt privatiseras!
Vad gör befolkningen åt detta? Vissa sitter hemma och klagar, vissa sitter på jobbet och klagar, vissa bryr sig inte alls utan tycker att det är rättvist. "Varför ska jag hjälpa någon annan?" är ord som betecknar den ny-liberala cynism som genomsyrar samhället idag.
När man ser någon misshandlas på gatan så går man inte emellan. "Han/hon har säkert gjort något för att förtjäna det" är även de ord jag hört många kläcka ur sig. Men vart tar samhället vägen om ingen bryr sig eller vill hjälpa någon annan? Vad händer den där gången du attackeras då du går hem sent på kvällen och de som ser detta tänker likadant: "du har säkert förtjänat det"?

Varför jämför vi oss själva med personer som levde i samhällen som inte i närheten hade tillgång till den teknologi, vetenskap, kunskap om världen som vi faktiskt har idag? Är det enda sättet vi skiljer oss ifrån dåtiden, att vi inte längre mördar och våldtar i samma omfattning man gjorde förr?
Kanske vore det bättre att fokusera på nutiden, det underlättar troligtvis. Önskar man utveckla dagens samhälle till någonting ännu bättre är det svårt att göra det genom att endast se till vad vi har idag som vi inte hade för 100 år sedan. Men samtidigt borde ju en sådan tillbakablick också visa för oss att progression faktiskt är möjligt. Vi kan ändra allt om vi bara vill!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

tisdag 7 januari 2014

Motsägelsefull argumentation

Jag förundras över människor som äger övertygelser de själva inte klarar av att försvara.
Det är relativt enkelt att upptäcka huruvida en individ är införstådd eller inte med ett visst ämne vilket också gör det extra tragiskt vid de tillfällen då denne försöker debattera/propagera emot en insatt opponent. Givetvis kan man vid tillfällen såsom dessa även se en tragikomisk sida, som då exempelvis debatterande nationalsocialister kläcker ur sig att "invandrare stjäl våra jobb" och att de samtidigt "lever på socialbidrag". Om så är fallet bör ju ultra-Darwinister, såsom de själva, direkt ge upp kampen då det bör vara solklart att de "invandrare" man talar om i detta fallet är överlägsna dem själva, de som generellt endast lyckas leva på socialbidrag, alternativt arbeta. (Håll i hatten, här slängs det med ironi!)
Ett annat exempel är då anhängare av den ultraradikala feminismen - alltså de få som tillhör den skaran som inte strävar efter jämlikhet utan snarare önskar ett polskifte där patriarkatet övergår i ett matriarkat - menar att "det inte finns några skillnader alls mellan män och kvinnor" utan att dessa endast är "programmerade av samhället" för att sekunder senare sätta krokben för sig själva med meningar som: "om kvinnorna styrde skulle vi inte ha krig!" Wow! Fastän reliabilitet baserad på naturvetenskaplig teorier stöder tanken om att kvinnor generellt sett inte äger samma våldsamma tendenser som män saknar argumentet reell validitet då, A: eftersom det idag inte existerar några matriarkat som skulle kunna påvisa sådant, och B - det går direkt emot det förstnämnda argumentet. Om det inte existerar några biologiska skillnader kvinnor och män emellan, hur kan man då hävda att en sådan markant skillnad skulle ske vid ett maktskifte? Nu motsätter jag mig absolut inte idén, men jag förstår inte resonemanget hos de personer som går in i debatter med motsägelsefulla argument.

Nu har jag radat upp två radikala grupperingar och kanske sitter du nu och tänker "ja så är det ju i extrema fall", men förekommer ingen motsägelsefull argumentation inom "mainstream-politiken"? Jodå, det är klart att det gör. De flesta - om inte alla - sådana partier är minst lika goda kålsupare som sina extrema blockfränder, för visst finns det motsägelsefulla agendor även här.
Inom högern anser man sig strida för liberalism och menar att det innebär mer frihet för individen när det i själva verket handlar om mer frihet för företagsverksamheten, därav det mer passande uttrycket "marknadsliberalism". Önskar man strida för individuell frihet borde man lägga fokus på att förbättra skolväsendet, sjukvården och äldreomsorgen med hjälp av skattepengar m.m., inte privatisera dessa för att införa konkurrens och upprätta samhällsklyftor. För reliabiliteten - utifrån historiska fakta - står i fallet ovan till favör för en ytterligare samhällssplittring där de som huserar över majoriteten av resurserna också har råd med bättre skola, sjukvård och äldreomsorg, men då resurserna inte är oändliga innebär det även att denna del troligtvis kommer vara procentuellt liten.
Inom vänstern anser man sig arbeta för solidaritet samt social rättvisa och menar att alla människor har samma värde. Genom historien har man dock vid flertalet tillfällen tummat på sådana värderingar genom att exempelvis ge efter för utländsk politik eller inte ens dyka upp när man i riksdagen röstar om kärnfrågor. Det sistnämnda exemplet är särskilt viktigt då det är relativt färskt och faktiskt berör miljontals människor.

Att lyfta fram att alla inom politiken är vanliga människor är viktigt. Självklart kommer de göra bort sig någon gång ibland, precis som vi andra då och då gör våra misstag. Men sådana misstag bör inte uppstå ur chansningar, egocentriska val eller hybris. Vi är ju många som påverkas av en "liten" grupp människors val, bråk och idéer, en grupp som dessutom ska företräda oss. Då är väl det minsta man kan begära att de också gör just det, utan att låta deras personliga vinstintresse och/eller känsloliv gå före.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

lördag 4 januari 2014

Att vara språkligt intresserad i en illiterat samtid

Ibland uppkommer känslor och idéer man inte tycks kunna sätta ord på.
Detta är dock inte särskilt förekommande då vi idag har ord, samt snarlika synonymer för att förtydliga exempelvis intensitet m.m., för det mesta.
Men nyligen nådde vi en vändpunkt där den lingvistiska progressionen vände riktning, och de som inte valde att vända klassisk lingvistik ryggen hånas idag av en smått "lingvistik-apatisk" majoritet.

Dagens inledning kan vara bland de mest elitistiska jag nedtecknat i denna blogg, men patos-värdet minskar inte till följd av detta. Jag och flertalet andra med mig känner saknad till den möjligheten att generellt kunna utbyta idéer med vänner, bekanta eller till och med främmande människor, utan att råda brist på förklarande ord. Jag förklarar gärna ord i efterhand för en person som ännu inte känner till det, men att bli bespottad på grund av intresse eller - i detta fall - lingvistiska kunskaper är minst sagt irriterande.
Jag skulle aldrig håna någon för att denne inte förstod innebörden av ett ord. Att någon hånar mig just för att jag förstår innebörden av ett ord är för mig egendomligt, mest för att en annan människa väljer att håna mig utifrån dennes egna begränsningar, samt/eller egen avundsjuka. Jo, avundsjuka är egentligen den enda anledning jag kan tänka mig ligger bakom ett sådant påhopp då det direkt handlar om "opponentens" irritation över just de egna begränsningarna. En person som inte känner sig trängd har heller ingen anledning att slå ifrån sig en argumentation användandes härskartekniker eller på annat sätt retoriskt låga knep, utan klarar klarar sig bra såväl verbalt som psykiskt.

Nu vill jag här ta en kort paus i mitt eldiga propagerande i syfte att förklara min övertygelse utifrån vilken detta inlägg bygger: jag anser inte att någon kan anse sig vara bättre än någon annan utifrån dennes förvärvad kunskap. Inte heller anser jag någon vara mer värd för att denne inte äger densamma kunskap. Kort sagt; oavsett om man kan eller inte kan någonting betyder inte det att man är mer eller mindre värd, det är snarare hur man ställer sig till de som står i motpol till en själv som avgör individens värde.
Enda undantaget i detta resonemang är då en viss uppgift måste lösas. Då bör givetvis färdigheter premieras.

Hur som haver, vad jag med detta inlägg vill säga - och jag förstår om avslutningen kan ställa sig ironisk till inledningen - är att en individ inte nödvändigtvis kan anses vara generellt "bättre" än någon annan på grund av dennes kunskap, alt. okunskap inom ett specifikt område. Därtill bör nämnas att man inte heller bör bete sig nedsättande mot opponerande om denne inte förstår, alt. man själv inte äger tillräcklig lingvistisk förståelse för att begripa innebörden av dennes argument.

Ingen person kommer någonsin att ändra åsikt för att den blir trampad på.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!
“Everything we hear is an opinion, not a fact. Everything we see is a perspective, not the truth.” - Marcus Aurelius