Det liberala förhållningssättet: en produkt av evolutionen?

Människan är fascinerande! Eller ja, egentligen är ju alla djur, vår natur, hela universum fascinerande, men detta inlägg kommer att handla om människan. Vad är det då jag syftar på som är intressant?
Jo, exempelvis väljer vi att leva med individer vi inte har någon koppling till genom partnerskap, vänskaps- samt jobbrelationer. Det finns egentligen ingen begränsning för vem eller vilka vi skulle kunna skapa en sådan relation med, men vanligtvis väljer vi de personer som påminner om oss själva. Få individer har vänner de inte kan prata med, eller diskutera saker med. Men genom att begränsa sig till individer som påminner om oss själva riskerar vi också gå miste om viktiga insikter. Insikter som bara kan uppnås genom att kliva ur sin bekvämlighetszon, ifrågasätta sina egna värderingar och/eller kanske kombinera dem med andras. Den absolutistiska banan är väldigt stram och lämnar ju som sagt inte mycket rum för eget resonemang.

Alla individer har olika sociala behov, det förstår nog de flesta. Trots det är det svårt för vissa att praktisera denna förståelse. När person A blir ledsen över någonting person B sagt så tycker person B att person A är konstig, löjlig, eller till och med dum. Person B vet ju att denne inte menade någonting illa med vad denne sa. Kanske har person A och B haft en historia av interaktion på samma sätt men just denna gång uppskattar inte person A sättet denne bemöts på.
Det finns en risk i fallet ovan att person B väljer att nedvärdera person A's reaktion, vilket primärt kommer skada relationen mellan de båda. Vad person B bör göra för att behålla relationen intakt är att erkänna person A's åsikt rörande interaktionen, även om denne inte nödvändigtvis håller med. Ur empatisk synpunkt är det inte särskilt svårt att ge efter när det handlar om en person man tycker om. Men hur kommer det sig att vissa människor ändå väljer att domdera i vissa förhållanden?
Detta har att göra med förhållandet de har till sig själva. En trygg individ behöver inte trycka ner eller attackera andra för att må bra. En sådan kan låta saker och ting bero och gör så att säga inte hönor av enstaka fjädrar. Kanske är ett mer liberalt förhållningssätt till tillvaron en produkt av evolutionen? Därtill inte menat att man inte bör ta hand om och hjälpa varandra. Det är skillnad på att äga en liberal livssyn och ett "ekonomiskt-rationell" dito.
Vart kommer ett sådant påstående ifrån kan man undra? Jo, det är svårt att utvecklas om man vägrar ta in ny information. Den som beslutat sig för en politisk eller religiös inriktning riskerar att gå miste om "bättre" alternativ inom vissa ämnesområden om denne fokuserar på ett enskilt partiprogram. Nu menar jag så klart inte att man inte bör intressera sig för politik för att arbeta för en bättre framtid, utan syftar till att framhäva vikten av att vara öppen för andra infallsvinklar. Genom att förstå oppositionens argument kan man även förbättra sina egna samt skapa strategier för att överträffa deras.

Jag äger inom vissa områden högre kredibilitet än inom andra. För inte så länge sedan valde jag att inte kalla mig för feminist p.g.a. mina dåvarande åsikter. Men efter diskussion med personer av annan mening ändrade jag mig då deras argument var överväldigande: det tedde sig mer logiskt!
Negativa sidor av detta är att flertalet individer jag diskuterar ämnet med, som varit med i "gemet" längre än mig, kan agera negligerande. I deras medvetande är jag den där personen som en gång betraktades som del av oppositionen. Kanske kommer de att lära sig att människor kan ändra åsikt, eller så kommer deras cementerade osäkerhet att göra en sådan upplysning omöjlig att nå.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Världens mest perfekta människa!

Alla har vi mött dem. De där personerna som aldrig har fel eller alltid är ett offer oavsett situation. Enligt dem själva har de rätt att uttrycka sig hur som helst, det är ju inte deras fel att de beter sig så. Människor i deras omgivning som påverkas av deras beteende tar de ingen större notis till. De tycks sakna empatiförmåga. Inte rörande sig själva. I själva verket riktar de den lilla bit av empati de rår över mot sig själva. Varför? För att enligt dem - medvetet eller undermedvetet - är det ingen annan som gör det.

Bekräftelseteorin kan beskyllas för att vara omöjlig att falsifiera då den använder sig av stödteorier. Den filosofiska diskussionen rörande denna är dock huruvida den ändå inte kan överstämma relativt väl med omgivningen.
För dig som inte är bekant med bekräftelseteorin utgår den från antagandet att varje människa handlar efter sitt eget bekräftelsebehov. Individens behov av bekräftelse etableras i unga år, exakt hur det framställs kan diskuteras. Det barn som erhåller stor del positiv uppmärksamhet av sina föräldrar, och av andra personer i sin omgivning kan antingen komma att kräva samma mängd uppmärksamhet i vuxna år, eller erhålla en social-egoistisk "mättnadskänsla".
Att individen "kräver" samma uppmärksamhet då den blir äldre är inte nödvändigtvis något den är medveten om. Utifrån dennes världsbild finns inget abnormalt med behovet.
Ämnen där en person med ett högt bekräftelsebehov överträffas av andra anses äga mindre värde än de ämnen där personen själv anser sig framgångsrik. Exempelvis på detta är då en politiker som inte äger intresse för skolväsendet önskar minska resurserna för detta till förmån för sitt eget intresseområde.
En person med starkt bekräftelsebehov tenderar även ta det mesta personligt istället för professionellt. Ifrågasätts individens resonemang utgår individen från att kommentaren är riktad mot denne istället för argumentet. Detta får individen att tycka synd om sig själv, samt gå till motattack mot sin - troligtvis helt paffa - opponent, vilket fungerar som en sorts psykologiskt försvar. Opponenten blir förvånad över att få ett såpass aggressivt gensvar och svarar genom att - även den - gå in i försvarsställning. Eller så lämnar denne interaktionen varpå den förstnämnda individen anser sig ha "vunnit" en diskussion som egentligen aldrig ägt rum. På så sätt cementeras tanken om den egna suveräniteten hos den bekräftelsetörstande individen.

En person med starkt bekräftelsebehov har som tidigare nämnt troligtvis inte någon aning om det själv. Denne intar en defensiv position mot omvärlden och ser inga problem hos sig själv utan endast hos andra. I den bekräftelsetörstande individens ögon är denne en martyr i en värld där den står själv emot alla andra, vilka drivs av egoistiska mål. Detta leder så klart till att denne blir oerhört svår att diskutera med då den anser sig redan äga definitiva svar på alla frågor, att oppositionen inte har det, samt att den har rätt att bete sig/uttrycka sig precis hur denne vill då "felet ligger hos andra" som inte ser det denne ser. Egentligen handlar det bara om en falsk självbild som summerats utifrån dennes egen osäkerhet. Och en falsk självbild håller sällan upp i det långa loppet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Vegetarianer som mumsar i sig kött!

Jag brukar inte skylta med mina kostvanor inför människor som tycker annorlunda. Inte heller känner jag någon som valt samma kost som mig själv som beter sig som den stereotypiska vegetarianen.
Henrik Schyffert sa en gång att "om det var förbjudet för vegetarianer att berätta för andra att de var vegetarianer" så skulle ingen vara det. Självklart! Alla mina vänner kan vittna på hur jag konstant trycker ner mina kostråd i halsen på dem och hur jäkla jobbig jag är när jag för tredje gången målar om deras nya vinterpäls med Falu rödfärg. Nej, så är det självklart inte. Jag var ironisk.

De gånger kostval kommer på tal är exempelvis om jag äter lunch tillsammans med någon och tar en grekisk sallad, en vegetarisk burgare eller en falafel, istället för kebab, i bröd. Det är svårt att inte "skylta" med kostvalet just då i och med att det inte finns några etablerade kodord för vegetarisk mat mellan mig och restaurangpersonalen. Därför måste jag säga "en vegetarisk burgare tack", för hör och häpna: om jag beställer "en burgare" så får jag ju en icke-vegetarisk. Här ställs jag inför ett problem: hur ska jag göra för att beställa en vegetarisk burgare utan att behöva säga vad det är jag vill ha?
Ska jag kanske skriva ner det på en lapp och försiktigt skicka det över disken? Då kanske personalen tror att jag planerar att råna dem och då blir det tok-knas! Men visst, jag kan prova.

Idag fick jag se ett Facebook-inlägg som gjorde mig konfunderad. Det är en person som kallar sig "Svegetarian" och proklamerar att denne endast tänker äta svenskt kött. Då måste denne så klart också använda sig av termen "vegetarian"… ett ord som enkelt sagt betyder just "grönsaksätare"… men okej då.
Eller nej, det känns inte riktigt okej.
Hur hade det sett ut om en mer etablerad term använts av dess opposition?
Vänstern blir irriterade när Moderaterna kallar sig för "det nya arbetarpartiet", högersidan blir minst lika förargad när Socialdemokraterna menar att de vill föra en mer "ekonomiskt ansvarsfull" politik. Eller hur HBTQ rörelsen bli ledsna över att inte få ta del av kyrkoinstitutionens giftermål. Men det är så klart någonting helt annat än ett kostval. Det är ju någonting viktigt.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Att göra det man inte fått lära sig

Mäns interaktion i grupp kan skilja sig ganska markant ifrån deras beteende i mindre konstellationer, som den personliga 1-on-1 konversationen. Mäns beteenden i intima miljöer och under personliga samtal kan väcka särskilt intresse hos den person vars intresse ligger i frågor rörande socialt genus. Då främst i den markanta skillnad som märks mellan dryadbaserade interaktioner (mellan max 2 deltagare) och triadbaserade interaktioner (minst 3 deltagare). När minst 3 personer är närvarande upprätthålls interaktionen generellt sett via en förutbestämd mall. Denna mall har undermedvetet skapats av gruppen och ger förslag på godkända, samt icke godkända diskussionsämnen, vem som får uttrycka sig hur m.m. Detta sociala ”regelverk” växer fram tillsammans med etableringen av gruppen.

Vad som är särskilt intressant är då två personer som normalt möts i en grupp möts utanför denna grupp. Då uppstår ett nytt socialt regelverk som bestäms av dem själva. Om en särskilt dominant part inte längre är del i en sådan interaktion kan detta ta sig uttryck i att någon, eller båda parterna, vågar uttrycka egna idéer och tankar på ett annat plan. Kommer individerna överens om att man vill ha ett mer ”öppet forum” och inte begränsa varandra, finns chansen att dryaden lämnar triaden för att forma en annan, mer social-liberal gruppering. Givetvis kan det även gå åt andra hållet, exempelvis då religiösa grupperingar lämnar moderreligionen för att man anser sig vara mer radikal och önskar reglera gruppen ytterligare. Om en part som önskar reglera en socialt liberal grupp ansluter sig till denna finns tre olika utfall: (1) personen erhåller legitimitet i gruppen och övertygar eller övertalar individerna att gå med på dennes förslag, (2) personens värderingar förändras över tid varpå den anammar gruppens värderingar, eller (3) personen utesluts och/eller ignoreras av gruppen. 

För att återknyta till genustemat tycks det alltså existera en mer avslappnad, mer "moderlig" sida som kommer fram under enskilda samtal eller då gruppens normer tillåter sådana uttrycksätt. Vart härstammar då denna sida?

Generellt sett uppfostras barnet av modern; det är emot henne barnet visar känslor och vänder sig när det känner sig hotat. Faderns roll är av mer "familje-juridisk" natur. I det genomsnittliga hemmet understår sig kvinnan - mer eller mindre - mannen. Detta behöver inte betyda att man som kvinna går omkring med kutrygg och gömmer sig i huset, eller ens att man betraktas som hunsad. Samhällsnormer är inte alltid så enkla att ta fäste på.

Skälet till att mannens "lugna" sida uppvisas i miljöer där sådant godkänns kan ha sitt ursprung just i dennes koppling till modern. När pojken blir äldre skapar den sig en egen identitet som via rådande samhällsnormer omöjliggör uppvisande av sådan femininitet denne tidigare fått bekanta sig med och känt trygghet i. Till detta ansluts den påtvingade bilden av fadern som den korrekta förebilden, en roll barnet väldigt sällan har samma koppling till. Därav måste barnet, som då blir tonåring, kvickt skapa sig en bild av den manliga rollen som kan bli väldigt skev vilket därigenom ger upphov den osäkerhet inför dennes nya samhällsroll. Detta skulle teoretiskt kunna vara ett skäl till att pojkar i tonåren är såpass osäkra, särskilt med anknytning till kvinnorättkampens framväxt då allt fler tonårspojkar tycks uppvisa ett större känsloliv än tidigare generationer, under samma ålder. Den långa period man lärt sig bli människa under mammans vingar tillintetgörs alltså i samband med att barnet kastas ut i samhället och förväntas "bete sig som en man", en roll denne aldrig nödvändigtvis förväntats ta - på egen hand - tidigare.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den riktiga verkligheten

Den värld vi lever i kan uppfattas på olika sätt. Vissa lyfter fram orättvisor, andra lyfter fram möjligheter. När människor ifrån sådana motpoler diskuterar tenderar viss turbulens uppstå på grund av deras skilda världsbilder. Vem har egentligen rätt?

Individers värderingar, personliga historik samt möjligheter begränsar deras förmåga att intressera sig för olika ämnen. En person med gott ekonomiskt kapital har exempelvis möjlighet att ägna sig åt filantropi i annan utsträckning än någon med stramare dito. Den med stramare dito väljer kanske att ägna sig åt någon annan fråga som bär vikt för denne. Då exemplet handlar om ekonomiskt kapital skulle sådan inriktning kunna handla om orättvis fördelning av ekonomiska resurser samt hur detta möjliggör ett klassamhälle. Om den sistnämnda individen anser att ett sådant samhälle existerar.

Sociologen William Isaac Thomas presenterade en teori som idag går under namnet "Thomasteoremet". Teorin lyder: "om folk definierar situationer som verkliga så kommer de att vara verkliga i sina konsekvenser". Abstrakt förklarat: om någon äger en viss övertygelse formas dennes bild av omvärlden efter detta.
Som exempel kan vi lyfta de individer som är övertygade om att alla poliser är onda. Då de hamnar i interaktion med en polis kan deras kroppsspråk, tonfall, omedvetna rörelser/ryckningar m.m. göra att situationen blir mer hätsk än vad den från början var. I detta fall kan polisen uppfatta att personen har någonting att dölja eller kanske att den är påverkad av någon substans varpå denne frågar ut personen om detta. Den utfrågade personen påbörjade interaktionen med den förutfattade meningen att polisens mål är att utöva makt över andra vilket leder till att denne uppfattar polisens agerande som nedvärderande och hotfullt. Chansen ökar att personen känner sig inträngd varpå reptilhjärnan gör sig påmind. När en individ känner sig trängd vad händer då? Jo, man slår tillbaka med det man har.
Personen möter polisen på det sätt denne känner är nödvändig. Lyckas personen lägga band på sig själv slutar interaktionen ganska snart med resultatet att dennes bild av polisstyrkan som en "översittargrupp" cementerats ytterligare. Om personen inte har den disciplin som krävs för att lägga band på sig ökar risken att den tar till hotfull konversation eller i värsta fall våld varpå polisen enligt samhällesnormen har rätt att ingripa. Återigen cementeras personens övertygelse om poliskåren som en "översittargrupp".

Frågeställningen som lyfts ovan är just: vart ligger den utlösande faktorn i interaktionen ovan? Håller sig personen lugn i interaktionen bör det rimligtvis inte uppstå någon konfrontation. Och även om det gör det, kan man verkligen göra en generalisering av en hel yrkeskår utefter en persons agerande?
Teoremet går även att knyta an till människor som engagerar sig politiskt, religiöst eller på annat vis. Den som propagerar för rättvisa i samhället har troligtvis lättare att se orättvisor än den som inte gör det. Om detta har att göra med att denne "sänker ribban" eller om den som inte ser det ignorerar dessa är dock oklart.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den rätta övertygelsen

I dagens samhälle kan det vara svårt att välja, vi möter ju konstant så många olika alternativ. När man börjar skärskåda dem upptäcker man saker man håller med om och saker man aldrig skulle kunna hålla med om. Men vem orkar med sådant? Då är det väl bättre att bara "haka på".

Vissa människor har övertygelsen att individerna måste kontrolleras av en övre suveränitet för att inte social anarki ska uppstå. Denna suveränitet erhåller ett "socialt kontrakt" av folket där det går med på att erkänna dennes auktoritet. På så vis erhåller exempelvis staten sin legitimitet, liksom polis, militär, den juridiska sektorn med flera. Varför antar man då att människor behöver styras på sådant vis?
En del statliga förespråkare menar att människan är osäker och egoistisk i sin natur. För att bibehålla ett fungerande samhälle måste individerna därför styras av en grupp som representerar det allmänna intresset. Vad som talar emot statlig översyn är exempelvis fall runtom i världen som påvisar statens otillräcklighet eller anti-empatiska förhållningssätt och där individer, trots hot om livet, vågat säga emot; Raoul Wallenberg under andra världskriget, Bradley Manning som läckte ett brutalt videoklipp där USA's lufttrupper mördar civila eller de journalister som bekräftade att Carl Bildt läckt statlig information till USA.
För att ett statligt styrt samhälle ska fungera tvingas individerna infinna sig i den mekaniska solidaritet ett sådant samhälle vilar på. En individ kan då inte längre fritt välja sitt arbete, sin bostadsort eller sitt umgänge utan förpassas dit den föds eller placeras av staten.

Andra människor menar att individen är god och att statlig kontroll syftar till att bromsa individens egentliga potential. Om människor inte kontrolleras kommer de att utvecklas såväl moral-rationalistiskt som framgångsrikt. Vad som talar emot detta är de begränsade resurser vi äger i världen. Om de ekonomiska resurserna är begränsade går det inte att skapa fler sådana resurser utan att påverka värdet hos de redan existerande. Om antalet ekonomiskt framgångsrika individer ökar måste man - för att inte tvingas kräva resurser utav de som redan har - skapa nya ekonomiska resurser för att erbjuda de "ny-framgångsrika". Då detta görs minskar som sagt värdet på de redan existerande ekonomiska resurserna varpå de som inte lyckas nå framgång distanseras ytterligare ifrån de som når framgång. Ett extremt klassamhälle uppstår.
För att ett samhälle byggt på kapitalistisk marknadsliberalism ska fungera krävs att majoriteten (folket, "arbetarna") godkänner en mindre resurstilldelning än minoriteten (chefer, VD, regeringspolitiker m.fl.). Detta då inte alla kan "lyckas" i ett sådant samhälle där positioner kraftigt begränsas högre upp i samhälle hierarkin.

Det finns givetvis betydligt fler sätt att leva i ett samhälle än de två ovan, men dessa i relation till varandra tycks vara vad som är på tapeten för majoriteten jag debatterar och konverserar med idag.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.