"Alla andra har fel."

Vi lever i ett samhälle där människors möjligheter till viss del regleras av den familj/sociala grupp de föds in i. Inom exempelvis sociologin är det mer eller mindre vedertaget att individer med ett större ekonomiskt samt högt socialt kapital har betydligt större möjligheter att uppfylla sina mål än de individer som brister i de samma.

En studie av Högskoleverket tyder på att endast två av tio universitetsstuderande kommer ifrån så kallade "arbetarhem". Men vad säger detta egentligen om de möjligheter man egentligen har?
Inte särskilt mycket. Att studera på universitet eller högskola är inte endast få förunnat, alla ges möjligheten. Om det sedan existerar en samhällsparadigm utefter vilken man anser sig "lämplig" eller "olämplig" för högre studier har endast att göra med den inställning man har till omvärlden. Återigen väljer jag att hänvisa till Thomas-teoremet: individer som bestämmer sig för att det "är borgerligt med en högre utbildning" eller att man "inte är smart nog för att plugga vidare" kommer begränsa sin verklighet efter denna övertygelse. Det innebär inte att det skulle vara sant ur ett objektivt världsåskådnings-perspektiv, bara att individen själv smällt upp barriärer kring dennes nuvarande livssituation.
Barriärer av detta slag kan vara svåra att riva ner men likt alla varelser som lever inom sådana begränsningsområden tär det psykiskt på dem. Allt eftersom tiden går distanseras man ifrån verkligheten djupare ner i den egna "verkligheten". I detta fall blir "universitets-" eller "högskolestudier" begrepp med negativ innebörd, just för att man självt beslutat sig för att de inte fyller någon funktion.
Man anser att det är värdelöst att utbilda sig inom psykologi: "de tänker ju bara på snusk allihop", och generaliserar en hel vetenskap utefter en person som levde för snart ett sekel sedan! Eller så tycker man att den som önskar följa sin dröm om vidareutbildning "försöker göra sig märkvärdig".
Men varför bryr man sig om andra personers göromål? Nu kommer slutklämmen, den där som kommer få några av er att glädjas och känna igen det, men som kommer att göra andra helt vansinniga och arga.

Det vanligaste skälet till att man känner irritation utav andras göromål är att man avundas dem.

Ett sådant påstående kan anses vara kvasi-vetenskapligt då det - per automatik - använder sig av stödteorem för att överleva. Med sådana menar jag att de individer som bestämt hävdar att de inte är avundsjuk på någon antingen vägrar erkänna det på grund av princip eller missar den större bilden. Det behöver inte vara den specifika händelsen de är avundsjuka på utan kan istället vara ett särskilt karaktärsdrag som exempelvis att personen är utåtriktad, intelligent, vältränad, ambitiös, vetgirig m.m.
Ta gärna med det i ryggsäcken till de gånger du möter en individ som gör dig irriterad och fundera då på: "vad är det med mig som gör att jag irriteras av den här personen?", och "hur kan jag ändra på detta?"
För man vill ju må så bra som möjligt, så ofta som möjligt, eller hur?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Låt lämna gammal politik bakom oss!"

Ibland tycks kålsupandet inte veta några gränser inom den politiska världen.
Det talas om människors rätt till dit och dat, men läser man mellan raderna i politiska manifest kan man finna fascistiska tendenser såsom rättfärdigandet av orättvis fördelning av ekonomiska resurser baserat på feltolkad Darwinism. Eller det psykologiska fjättrandet av de mer psykologiskt utvecklade.
Staten skall existera i syfte att hjälpa medborgarna samt upprätthålla den sociala ordning som kräver upprätthållelse för att samhället skall fortsätta att fungera. Om rättsväsendet går enskilda individers ärenden har idén om staten förlorat sitt värde.

Alla människor har i grunden samma värde. Detta är ingenting som kan förändras, oavsett våldsdåd eller progressiva göromål. Vad en individs beteende påverkar är dess samhällsnytta.
De flesta skulle nog hålla med om att en läkare eller en lärare gör mer samhällsnytta än en person som tjänar sitt leverne på att begå brottsliga handlingar. Detta betyder inte att personernas grundvärde skiljer sig åt, däremot påverkar deras handlingar samhället. Utifrån detta kan man sedan fastställa en individs "samhällsvärde".
Utifrån detta resonemang ställer vissa sig frågande till den politik där man önskar begränsa vissa individers önskemål om att utbilda sig, endast av skälet att alla skall vara "jämlika". Genom att "de starka" hjälper "de svaga" hamnar de båda på samma nivå, med skillnaden att bara en av parterna tvingas uppoffra sin tillvaro, en tillvaro där denne kunde ta tillvara på sina egenskaper för att upptäcka hur vår omvärld fungerar, upptäcka nya naturvänliga drivmedel och farkoster, samt undersöka andra områden för att bredda vår arts förståelse för världen. Jag förstår tanken bakom men förstår samtidigt inte hur man kan anse sig vara för frihet genom tvång. Det blir för mig en olöslig paradox.

Det finns teorier om varför människor väljer en viss politisk inriktning. Teorier som väcker mycket ilska och irritation, inte minst över att de delar in människor i fack. Inte helt olikt hur politiskt aktiva individer aktivt delar alla andra i olika fack. Skillnaden är den mellan förförståelse (förutfattade meningar) och vetenskap. I de förstnämnda teorierna ligger gemensamma nämnare till grund för teorin. Rörande människors förförståelse är vetenskap inte alls nödvändig. Där handlar det snarare om vad man själv tycker är rätt utefter sina åsikter, inte vad som bevisats rätt genom ex. vetenskap eller undersökningar.
Om man baserar hela sitt liv utefter endast affektiva argumentationer och den egna förförståelsen är det så klart enkelt att säga att högre utbildning inte är att eftertrakta. Men det är ju en subjektiv reflektion!
Att någon anser att en högre utbildning inte fyller någon funktion betyder bara att det inte fyller någon funktion för den. Det kan däremot fylla en högre funktion för någon annan.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Ingen har koll, alla bara gissar!"

"Ingen har koll, alla bara gissar!"
Ett staterande som många blir arga över, men som många andra förstår. För det är väl så att vi alla i första hand är människor med - mer eller mindre - samma grundförutsättningar. Föreställningar om kön, etnicitet, nationalitet m.m. är ju bara just det: föreställningar! Det är inte universella fakta och kan därför inte anses bära något värde i den objektiva verkligheten.
För att förtydliga mitt resonemang vill jag påpeka att man inte bör anamma ett nihilistiskt synsätt. Det kommer inte att hjälpa. Att låsa sig till en viss tro, eller för all del en viss roll vilket är vanligt förekommande, kan däremot vara minst lika kontraproduktivt rörande vår arts utveckling. Om man väljer att ignorera ena sidan av en konflikt, hur ska man då kunna få en rättvis bild av konflikten? Eller än viktigare: hur skapar man den mest optimala lösningen för samtliga parter? I vissa fall går det inte att hitta en optimal lösning, men är det verkligen skäl nog att aldrig ens försöka?

Vi har valt ett system där vi väljer individer som ska föra våra talan för att vi ska kunna fokusera på annat. De som för vår talan bär således ett ansvar mot oss men ibland tycks vi glömma att vi fortfarande har ett ansvar mot varandra. Att hänge sig åt någonting och genom det avsäga sig sitt personliga ansvar är en direkt provokation mot din omgivning, dina vänner, men inte minst dig själv. Våga ta ansvar!
Få människor jag talat med kan godkänna att soldater i krig avsäger sig ansvar genom att hänvisa till order. Inte lika många människor bryr sig om det handlar om delar av en politisk övertygelse. Exempel på detta kan vara en socialdemokrat som tar avstånd till den nya skattepolitiken för att denne inte håller med partiet i frågan. Den krassa sanningen är dock att så länge individen har samröre med partiet kommer den även kopplas ihop med den frågan. När någon sedan frågar varför individen "tycker" som den gör (läs: som "partiet" gör) och denne inte kan argumentera för det just för att det inte är en övertygelse som stämmer med individen så kan det bli litet knasigt.

Utgår man från tanken att vi i grunden är densamma sorts varelse, kan man verkligen rättfärdiga överlämnandet av ansvar till någon annan? För även om man hänger sig är ju själva "hängivelsen" ett eget, mer eller mindre medvetet val.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.