söndag 25 maj 2014

Att driva med tjejer

Här om dagen kollade jag igenom humorserien "Full Patte" på SVT play. Ett roligt program där ett humorpar slänger sig med vass samhällskritik kryddat med en stor portion humor; rekommenderas!
Men det var en figur som särskilt fick mig att fundera. "Kikar-killen", för er som sett programmet.

Sist jag hörde någon kille prata på detta sätt var i 16-årsåldern. Kanske beror det på att jag inte har sådana personer i min omgivning men jag kände inte alls igen den personen hos någon av mina kompisar som passerat 20. Möjligtvis har jag mött någon som beter sig på detta sätt, men de tillfällena bör kunna räknas med ena handens fingrar.
Jag inser att det är komik och att detta är en extrem stereotyp, men blir samtidigt lätt oroad. Är det så här de som stämplats med genusrollen kvinna ser på den motsatta sidan av samhällets könsparadigm? I så fall förstår jag varför vissa hatar män, "kikarkillen" är ju rent motbjudande i sina uttryck.

Ser man hur feminister porträtteras i film, tv-serier och annan media, samt responsen denna stereotypiska framställning får, så skiljer den sig inte nämnvärt mot den respons vissa män uttrycker för stereotypiska framställningar som tidigare nämnda. Skillnaden blir dock att om en "man" uttrycker irritation för en sådan framställning är denne en "arg, kränkt, (vit) man" men om en "kvinna" uttrycker detsamma så är hon en "stark kvinna, och en förebild".
Att det existerar segregation i samhället rörande genus är det ingen fråga om; kvinnor och män är inte jämställda. Statistik visar gång på gång att män tjänar bättre, generellt sett har högre positioner inom arbetslivet, samt spenderar mindre tid med arbete i hushållet än kvinnan. Problematiken uppstår dock i det etiska dilemmat: har en förtryckt individ större rätt att uttrycka sig ont om oppositionen, utan att förtjäna få något mothugg?
De jag ställt denna fråga till återkommer med samma argument: "ja, man får inte sparka på den som ligger", i diverse omformuleringar. Men då möter vi istället ett än större dilemma i det att oppositionen då istället censureras, vilket i sin tur också är en sorts förtryck, om än i annan form.

Jag är inte helt övertygad om att en sak skulle vara mer okej än någon annan. Så länge vi fortsätter resonera strikt diktomiskt kommer vi aldrig att nå ett jämställt samhälle.
Oavsett vilket "läger" en tillhör är "vi och dom"-resonemanget skadligt för jämställdhetsarbetet, oavsett om man motarbetar orättvisor genom att peka ut detta, eller söker att upprätthålla dem alternativt öka segregationen ytterligare. Självklart behöver man i vis mån lyfta problemet för att kunna ta itu med det, och då kommer ju klass-, kön-, etnicitetstillhörighet m.m. att få en central roll. Men utöver detta bör en inte spekulera och resonera kring individers "tillhörighet".

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

onsdag 21 maj 2014

Arga, kränkta, vita kvinnor

Jag är sedan ett tag tillbaka uttalad feminist, vilket egentligen inte är någonting att orda om då det känns relativt självklart att man bör se sig som det, oavsett om man föredrar någon annan benämning än just det ordet. Viss bibehållen skepsis - kanske till och med cynism - rörande den mänskliga faktorn har fått mig att upptäcka vissa pinsamma situationer, där det snarare känns som om man gömmer sig bakom "feminism".

Den senaste veckan blev det ramaskri i tidningarna efter ett uttalande om kvinnliga komiker. För dig som lyckats undgå denna fars tänker jag kvickt återberätta vad det handlade om:
En av Sveriges mer kända (manliga) nöjesprofiler skulle leda en tävling för kvinnliga komiker. När tävlingen närmar sig visar det sig att man inte alls lyckats sälja ett godtagbart antal biljetter till händelsen. Nöjesprofilen uttrycker sitt missnöje över detta genom kommentaren "varför ska en bokare boka kvinnliga komiker när ingen vill se dem??" i ett mail till dennes kvinnliga samarbetspartner varpå det tar hus i h*lvete i media.
Och visst, kommentaren kan anses vara plump, men är väl egentligen en kommentar om vår samtid och inte ett bevis för att källan till uttalandet skulle dras med manschauvinistiska drag? Eller?
Kan man inte längre uttala sig om problem som existerar utan att ensam ställas till svars för detta?

Kort efter händelsen gick flertalet deltagare ut och tillkännagav att de inte ville medverka i tävlingen på grund av nöjesprofilens utspel. Men mitt fokus då jag läste texten låg inte hos nöjesprofilen eller hos de deltagande, utan den förutsätta publiken.
Hur kommer det sig att man inte lyckades sälja fler biljetter än den uttalat låga siffra som uppnåddes? Och kan man egentligen beskylla arrangörerna för att vi - publiken - inte köpt biljett?

Här har "feminismen" tagits ur sitt kontext och börjar istället bli något direkt farligt. Om individer väljer att (förhoppningsvis inte medvetet) feltolka det någon säger för att skapa debatt, tappas fokus på de riktiga kärnfrågorna. Som i detta fall - nu tredje gången nämnt: är det arrangörerna eller den faktiska publiken som arrangörerna sätter upp tävlingen inför som bör beskyllas för att biljettförsäljningen var så låg? Och om detta berodde på att deltagarna var kvinnor, är det något vi kan skylla på arrangörerna eller är det så att vi måste inse att problemet kanske snarare ligger hos oss själva. Det var ju faktiskt vi som inte köpte biljett.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

måndag 19 maj 2014

Reinfeldt religiösa utspel; "företagen viktigare än staten"

Kommer du ihåg hur det under 90-talet munhöggs mellan dem som ägde olika bilar? "Sälj aset, annars byt" kläckte någon ur sig skojfriskt om ett visst bilmärke, medan någon annan drog paralleller mellan fallos och det tidigare nämnda. De flesta sociala forskare skulle troligtvis ge medhåll till teorin om att dessa små "fajter" grundade sig i stoltheten över den grupp man tillhörde. I fallet ovan handlade det alltså om att man ägde en viss typ av bil.

I dag pratar man inte lika mycket om bilmärken på samma vis, idag är det istället PC eller Mac, iPhone eller Android, McDonalds eller Burger King, o.s.v. Även de mest luckrade individualisterna tenderar ha något särskilt de samlas kring, vare det ett särskilt tv-program, en viss maträtt, eller en viss typ av dammsugare från USA.
Max Weber talade om att det är individernas agerande som skapar samhällsförändringar, Emile Durkheim menade att det är samhällsinstitutionerna som gör det. I dagens läge bör man kunna ge dem båda rätt, om än med en övergång mot Durkheims teori. För visst finns chansen/oron inför att man, genom att ge organisationer ökat inflytande på vårt sociala liv, också ger dem mer samhällsmakt. Och då organisationer erhåller mer samhällsmakt ökar också möjligheten för oligarker att växa fram. Se bara på Stefan Persson, H&Ms styrelseordförande, som lyckades få till stånd en omstrukturering av Sveriges skattepolitik tack vare sina aktier inom företaget. Det enda man - inofficiellt - behövde hota med var att lämna landet på grund av "för hög beskattning". Givetvis kunde man inte flytta själva utan skulle i så fall tvingas plocka med sig hela H&M kedjan ifrån Sverige(?).

Sett till vår arts tid på jorden så var det inte länge sedan man började intressera sig för det marknadsliberala samhället. Det har inte "alltid existerat i viss form" som vissa förespråkare hävdar. Under 1800-talets framväxt av bättre villkor för arbetarna, med ett klimax under 1900-talets tidigare hälft, skapades en möjlighet för de flesta att gå till arbetet, tjäna in sitt levnadsbröd, utan att utsätta sig för några större, eller livshotande, dagliga risker. Men där arbetet länge setts som ett nödvändigt ont har det idag erhållit en central plats i många människors liv:

"Där vi förr arbetade för att leva, lever vi idag för att arbeta!"

Detta är inte någonting som växt fram naturligt. Man har genom marknadsekonomin lyckats skapa sig vikt i samhället, då det marknadsliberala samhället inte kan överleva utan företagen. Dock finns en viktig bundsförvant för företagen, och det är individen.
För individen kan överleva utan företagen, företagen kan inte överleva utan individen. En tom affärslokal fyller inget syfte, men en ensam individ kan ibland vara det enda som behövs för att åstadkomma underverk.
Nog finns det goda sidor detta samhälle fört med sig, inte minst i Sverige. Men samtidigt är vi många som oroar oss när företagen erhåller mer makt i samhället, när Persson lyckas ändra på Svensk lagstiftning med sitt kapital som grund, och när man vill införa möjligheten för organisationer att stämma länder om de försvårar oligarkernas arbete för att behålla sin plats på toppen.

Allt eftersom tiden går tycks inställningen till marknadsliberalismen ta en allt mer religiös antoning. Precis som inom religionen samlas man kring individer, objekt, samt texter. Principen är densamma, även om det inte direkt faller under samma kategori.
Religionen och önskan att få tillhöra en grupp har aldrig släppt fästet om vårt samhälle. Den har bara antagit en annan form där du istället förväntas vara beredd att betala för ditt medlemskap.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

måndag 12 maj 2014

Alla drar Bylunds skämt!

Sverigedemokraternas Linus Bylund hamnade rejält i blåsvädret nyligen när han uttryckte sig plumpt på Twitter. Efter att Sverige fick en "12-poängare" av Rumänien i Eurovision kläckte han litet käckt ur sig:
I efterhand uttrycker Bylund irritation över att så många tagit hans skämtsamma inlägg på för stort allvar:

Först och främst bör man lyfta ironin i det sista inlägget här ovan. Fällt av en högt uppsatt medlem i ett parti som är vida känt för att ikläda sig offerkåpan så snart deras politik ifrågasätts. "Lulz" som man säger.

Vad som är intressant med ett uttalande som detta är vad som även gör det så irriterande: detta är inte alls ovanligt!
Under större delen av min uppväxt har jag hört liknande kommentarer fällas runtomkring mig, i syfte att vara "roliga". Men jag har aldrig kunnat finna det roliga i dem. Jag förstår att det handlar om humor som grundar sig i stereotypa värderingar, men har väl alltid känt att sådana "skämt" väcker mer hat än glädje. Litet som i "mainstreammedia"'s skildringar, där till och med Kristdemokraterna skulle kunna framställas som Hin Håle självt. När Janne Josefsson trycker upp mikrofonen under näsan på någon blir denne i stort sett genast skyldig, oavsett hur denne pläderar till anklagelserna.
Men åter till Bylunds kommentarer. Som jag sa, det är inte ovanligt att höra kommentarer av detta slaget i "medelklass"-/"arbetarhem". Kring matbordet slänger någon ur sig det senaste "afrikaskämtet" eller något minst lika smaklöst. Skrattar man inte så är man litet jobbig, litet udda. Litet för "PK".
Men det är ett problem som lever kvar i folkhemmet. Skälet till att det börjar uppmärksammas nu är Internet. Istället för att spara sina "helfestliga vitsar" till fredagstacosen, kläcker man ur sig det litet snabbt på Twitter. För man vill ju framstå som en festlig figur! Problemet för Bylund är att inte alla tycks dela hans smak av humor. Snarare tycks väldigt många tycka att den inte är okej.
Istället för att göra som vilken god retoriker som helst skulle gjort - bett om ursäkt och lärt sig att detta inte är okej - axlar Bylund åter martyrmanteln och tar en marsch längs med hycklarnas boulevard.

Avslutningsvis vill jag nämna att fenomenet tyvärr verkar vara särskilt förekommande i de "äldre generationerna". Kanske för att man inte är van vid immigration av den kaliber vi möter idag till följd av globaliseringen, m.m.. Sådant man inte vet så mycket om, eller kan så mycket om, skapar man sig en bild av ifrån media, för att sedan dölja sin osäkerhet inför det bakom plumpa vitsar eller hånfulla uttryck. Istället för att öppet möta det man inte kan så mycket om. Eller inte alls. Ingen tvingar någon att interagera med alla. Men det ger inte människor rätten att gömma sig bakom fördomar och elaka kommentarer. För oavsett vad SD hävdar så är det inte sådant som täcks in under lagen om yttrandefrihet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

lördag 10 maj 2014

Kampen för kvinnors, och mäns, lika rättigheter!

Befann mig nyligen på Feministiskt Forum, en föreläsningsdag i Stockholm som kretsar kring feminism i samhällets alla hörn. Jag fick ta del av statistik, intressanta föreläsningar, och spännande individer.
På vägen hem var det även någonting som klarnade hos mig. En ganska självklar sak förvisso, men som jag inte riktigt lyckats sätta ord på tidigare; hur det kommer sig att begreppet "feminism" skapar så mycket irritation hos privilegierade grupper.

De flesta av oss vill gärna känna gemenskap med andra, vi är ju på ett sätt flockdjur, och föredrar sällan att exkluderas. Jag vill börja med att säga att jag på intet sätt anser att feminismen som rörelse är exkluderande, men jag förstår hur de som anser det vara så kan resonera.
Den amerikanske feministen Warren Farrell var länge en välkommen föreläsare på diverse feministiska forum. Han pratade om kvinnans nuvarande, generella samhällsposition, samt hur denna skulle kunna förändras. Detta pågick under lång tid och han skall under denna period varit mycket uppskattad.
När Farrell efter många år valde att även ta upp manlig genusproblematik avtog dock intresset för honom ganska kvickt. Vad som är tråkigt är att den nya riktlinjen han tagit inte agerade exkluderande för feminismen, hans tankar och idéer inom området fanns fortfarande med och utgjorde större delen i hans föreläsningarna om genusfrågor. Vad Farrell gjorde var att addera ytterligare problematiska komponenter, utöver de strikt feministiska han tidigare presenterat, fast denna gång rörande männens situation.
Vad var det då han presenterade? På vilket sätt skulle vissa män vara mindre privilegierade än kvinnor?
Främst var det i fråga om samhällets syn på stridande individer i krig, där Warren bland annat sagt följande:

"The single biggest barrier to getting men to look within is that what any other group would call powerlessness, men have been taught to call power. We don't call "male-killing" sexism; we call it "glory." We don't call the one million men who were killed or maimed in one battle in World War I (the Battle of the Somme) a holocaust, we call it "serving the country." We don't call those who selected only men to die "murderers." We call them "voters." Our slogan for women is "A Woman's Body, A Woman's Choice"; our slogan for men is "A Man's Gotta Do What a Man's Gotta Do."

Detta är tänkvärda ord, som inte på något sätt minerar den feministiska rörelsen. Det går att driva sådana frågor sida vid sida och jag tror - samt hoppas - att jämlikhet kan uppnås även på detta vis.
Det primära fokusen ligger så klart fortfarande på feminism, det är inom det området mest arbete måste ske för att skapa en jämlik balans mellan samtliga samhällsgenus. Men att lyfta sådana här frågor till ytan är ingenting som är synonymt med att sluta fokusera på feminismen som kärnfråga.

Här väljer jag att återkoppla till min inledning. De feminister som tagit väldigt illa vid sig av Farrells genusbreddning i frågan anser sig - mig veterligen - riskera att deras kärnfrågor hamnar i skuggan av dessa. Inte en helt oberättigad farhåga, men samtidigt bör man kunna driva dessa frågor vid sidan av varandra, ja rentav "baka" dem samman.
Vad jag ville återkomma till är att flertalet av de män som motsätter sig feminismen har samma farhågor, fast åt andra hållet: att feminismen skall överbrygga de (få?) problem de möter under sina liv.
Våra problem bör vi kunna lösa gemensamt för att skapa en bättre framtid. Jag har svårt att tro att vi, genom att fokusera enskilt på specifika frågor, kan söka oss till att förbättra samhället. Det är bara att se till alla de grupper som existerar sida vid sida.
Feminism existerar för människans bästa. Men att få bort alla samhällsorättvisor är utopin så väl för detta förhållningssätt som andra filantropiska diton.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

onsdag 7 maj 2014

Socialarbetare, martyrer i vår tid?

För inte så länge sedan vandrade jag och några vänner ner igenom Gamla Stan. Där mötte vi på en demonstration som leddes av en person som högt propagerade någonting i en mikrofon som var kopplat till ett gällt PA-system, vilket i sin tur riktats mot en grupp åhörare.
Givetvis väcks ett socialt intresse för vad det är som pågår, man vill ju inte gå miste om något spännande eller viktigt. Så vi tar några steg framåt och får se skyltar med texter som "staten tar våra barn!", "stoppa mass-omhändertagandet nu!" o.s.v.
Som tur var det endast ett fåtal förbipasserande som tycktes finna intresse för propagandan.
Själv började jag koka inombords…

Först och främst möter socialen idag alldeles för många regleringar och byråkrati för att kunna fungera optimalt. Exempelvis måste man som socialsekreterare höra av sig och boka tid om man önskar åka ut för att undersöka ett barns hemsituation, något som man förhoppningsvis inte behöver förklara idiotin i.
När Janne Josefsson-gänget sparkar in dörren och börjar ifrågasätta socialarbetaren om varför denne "tar barn ifrån sina rättmätiga föräldrar" står denne stum.

Av vilken anledning? Jo, tystnadsplikt.
Hade det bara handlat om föräldrarnas roll i det hela hade socialsekreteraren kunnat ge Josefsson en klar och tydlig bild över varför man valt att omhänderta barnet. "Osanitära förhållanden", "misshandel", "utnyttjande" m.m. är sådana förklaringar som tyvärr skulle vara ständigt återkommande skäl.
Så varför gör de inte det? Varför tar socialsekreteraren inte chansen, och förklarar sig inför alla?
För barnet/barnens skull.

Det är inte föräldrarna som får ta den största smällen om sådan information skulle komma ut. Det är barnet. Och socialens huvuduppdrag är att se till barnets bästa, inte föräldrarnas!
I enstaka fall kan socialen givetvis begå misstag, men ofta är föräldrarnas bild av situationen inte helt sanningsenlig.
De går ut i media och förklarar hur deras älskade barn rycktes från dem, när det i själva verket snarare är troligare att man - från socialens sida - till sist lyckades få rätt tillstånd för att gå in och rädda barnet som under många år fått utstå misshandel och övergrepp av olika slag.
Den socialarbetare som till sist lyckas befria ett barn på detta sätt får sedan stå och ta emot oerhörda spöstraff av samhället, vilka är mer benägna att tro på föräldrarnas lögner än tro på den som räddade barnet från ett liv i misär. Detta till trots öppnar inte socialsekreteraren sin mun och skvallrar om allt barnet blivit utsatt för, utan tar hellre själv stryk för att skydda barnet från att den känsliga informationen ska läcka ut.
Då är frågan vem som egentligen har barnets bästa i åtanke; familjen, vars destruktiva beteende lett fram till denna situationen, eller socialsekreteraren, som är beredd att ta enorma mängder stryk för att barnet ska få chans till ett bättre liv?

Tack för att du läste dagens inlägg.
“Everything we hear is an opinion, not a fact. Everything we see is a perspective, not the truth.” - Marcus Aurelius