När man åker kollektivt får man höra många intressanta diskussioner, vare sig man vill eller inte.
Nyligen satt ett gäng yngre killar och diskuterade o-jämnställdhet.
En av dem avslutar litet kaxigt med "Det är brudarnas fel! Man måste säga ifrån om något inte är okej."
I sin studie The History of Sexuality presenterar Marina Warner en tes rörande individers, i detta fall kvinnors, förhållningssätt till stereotyper. Hon menar att kvinnor kan välja att godkänna det patriarkala samhällssystemet för att på så vis skapa sig en plats i det ("[…] in the same vocabulary, using the same categories by which [they were] disqualified", s. 101).
Warners studie lyfter även idén om att kvinnor dras till den fysiska representationen av "den krigande mannen", ett påstående som - om sant - definitivt bör anses sätta käppar i hjulet för den feministiska rörelsen.
Marina Warners förstnämnda tes kan tolkas som att kvinnor mer eller mindre "ger upp" inför samhällsnormer och därför anammar "godkända" beteendemönster. Men för att kunna ge upp måste individen först och främst anat en diktomisk framtidsutsikt, alltså två skilda möjligheter att fortskrida, varav ett av dessa måste väljas. Ur nationalekonomisk synpunkt som den rationella människan (homo economicus) är människan mer eller mindre fulländad inom detta området, vilket borde göra att Warners idé inte bör stöta på större problem att befästas som sanning i vårt marknadsliberala samhälle. Men ur teori om den sociologiska människan (homo sociologicus) kan tesen ifrågasättas då man anser att människan inte har alla svar, eller vetskapen om utfallet av alla interaktioner/händelser.
En tydligare förklaring: för att en person ska kunna välja väg i ett samhälle måste samhället presentera minst två olika vägar för denne. Om personen endast får en väg presenterad för sig är möjligheten betydligt mindre för denne att avvika från den önskade rutt samhället har planerat.
Kan man verkligen hävda att kvinnor "godkänner" sin roll i samhället om de aldrig erhållit något annat alternativ? Samtidigt bör samma fråga kunna ställas om männen som omedvetet upprätthåller sådan maktordning; kan man verkligen hävda att män "godkänner" denna samhällsmaktordning om de aldrig fått reda på något annat alternativ?
Nog går det att resonera kring det egna ansvaret och individens förmåga att ta initiativ inför samhällsförändringar, men liksom en person som aldrig lärt sig räkna troligtvis inte kommer att kunna lösa ett såpass simpelt matematiskt problem som (a * b)(b * a) så kommer en person som aldrig lärt sig att resonera kring andra samhällsmodeller troligen inte heller att ifrågasätta det i dag rådande.
För tyvärr är det så att det inte är ett särskilt fritt politiskt klimat ens i den demokratiska delen av världen. Det finns fortfarande frågor som är relativt tabu, om än att vissa tabu sakta men säkert börjar luckras upp i samband med samhällets ofrånkomliga progression. Och tur är väl det.
Nu gäller det bara att denna progression går åt "rätt håll".
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
