Ibland undrar jag: Du som tycker att "seriös debatt" är att besvara alla ens egna argument med "nej…", utan att erbjuda några hållbara motargument. Hur resonerar Du?
Jag har under många år, i många olika diskussioner, fått utstå smädelser och personangrepp. Dessa har inte format mina åsikter nämnvärt men är ändock frustrerande, inte minst när det är den mötande personen som bett mig deltaga i diskussionen från första början. Ett exempel är sociala medier:
Flertalet individer anser säkert att det inte är särskilt svårt, "det är ju bara att strunta i människors inlägg så slipper man bli kallad för en massa elaka saker". Men jag vill värna om mina medmänniskors intresse för olika områden, så när en bekant lägger upp en politisk fråga/påstående vill jag visa mitt stöd för dennes engagemang. Kort och gott; jag svarar på inlägget.
Grovdraget brukar "diskussionen" här att ta en av tre inriktningar:
1. En fruktsam diskussion uppstår och andra ansluter med tankar och konstruktiv kritik kring ämnet.
Tyvärr är detta inte lika vanligt som alternativ 2 och 3, men smått underbart när det faktiskt sker.
2. De som ansluter till diskussionen tycker likadant och den dör ganska snabbt ut i brist på ny input.
Även intressanta frågor kan kvickt försvinna från väggen på grund av att ingen uppdaterar, bara "lajkar".
3. De som ansluter sig till diskussionen har redan en bestämd åsikt i frågan och ansluter endast för att få ett erkännande från andra. De som ifrågasätter deras åsikt är PK, borgarsvin, kulturmarxister, manschauvinister etc. beroende på politisk inriktning.
Detta känns tyvärr som en väldigt vanlig inriktning när det kommer till diskussioner på forum och sociala medier. Den som förutbestämt sin position i frågan och vägrar öppet resonera i frågor väljer istället att sätta käppar i hjulet för alla försök till en seriös diskussion genom att smäda andra deltagare som inte håller med den, kasta ur sig falska påståenden skapad ur affekt (att man hittar på "fakta" som stöder de egna påståendena) och gör allt i sin makt för att underminera andras trovärdighet. Tyvärr är det troligen också många som faller för detta beteende då människan genom sin önskan att tillhöra en gruppering, i kombination med viss Darwinistisk teori, tenderar följa den individ som skriker högst, oavsett om det denne skriker är sant. Det handlar mest om hur mycket det denne skriker överensstämmer med deras egna världsbild.
De politiska åsikter jag har idag är sprungna ur evidensbaserad vetenskap, rapporter som påvisat vad som gjorts bra respektive mindre bra genom åren. Det har sedan varit min egen uppgift att resonera kring när i vår politiska historia som de mindre bra sakerna vägts upp av de bra sakerna. Utefter detta har jag sedan fattat ett beslut där jag till sist etablerat mig politiskt. Och som sagt, mitt beslut är taget utifrån ett öppet resonemang baserat på reell evidens, och det kommer att krävas samma sorts evidens för att få mig att omvärdera mitt beslut.
Vad som däremot inte kommer att få mig att ändra uppfattning är när du ifrågasätter min verklighetsförankring, kallar det jag säger för "jävla blockpolitik", eller använder dina "vässade retoriska kunskaper" och kallar mig för ett fån.
Människors totala oförmåga att debattera och diskutera utan att ta till personangrepp och andra härskartekniker är något som skrämmer mig. Samtidigt bör de som opponerar sig på detta vis ha en sak väldigt klar för sig:
Det barnsliga sätt du beter dig på kommer aldrig att ändra min uppfattning, varken via dina härskartekniker, hot om våld eller kränkande uttalanden. Men det är inget du bryr dig om. I din värld har alla andra fel, du har rätt. Du "diskuterar" inte för att utvecklas, utan för att få uttrycka ditt hat emot andra människor. Du röstar på det parti du känner är det enda som kan lösa frågan av endast en anledning: deras fascistiska inställning stämmer överens med din redan utstakade världsbild.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!
