fredag 8 januari 2016

"Space..."

"Space, the final frontier."
So vast, with no beginning nor an end which is probably why it is so difficult for us humans to embrace the share meaning of it. Because we always keep telling ourselves that we have some sort of clue about most things going on, but when trying to realize how much we really know considering the size of space... it all just seems impossible... and terrifying. And it is. It is impossible to know even 0,000001 % of what the heck is going on! Even so, it is damn interesting to try.

* * * * *

Efter nästan två års tystnad är jag tillbaka på en blogg som nu besökts av över 10 000 personer, en siffra jag bara kunde drömma om när jag startade upp den för snart fem år sedan. Huruvida min avhållsamhet beror på att jag spenderat år med att gräva ner mig i frågeställningar och komma ut litet visare på andra sidan, eller att jag bara glömde lösenordet till sidan, låter vi vara osagt.
Men för att återkoppla till det inledande segmentet: rymden. Så oerhört spännande!
Tankarna kring det hela blir väldigt abstrakta, och påverkar mina genuina försök att greppa det som inte går att förstå: den mätbara storleken i det största vi är medvetna om. Och vad finns sen utanför det? Och utanför det? Och vad pratar vi om för storlek då?

Vad är egentligen vår korta tid på jorden, som likt ett litet sandkorn i en enorm öken knappast gör mycket väsen av sig i ett oändligt universum, och vad är egentligen vi? Ett syfte, eller någonting större, är det ens möjligt?
En fråga människor ställt i alla tider: "vad är meningen med allt?"
En fråga som skapats i och med vår förståelse för naturens gång, i och med att allt vi känner till och förstår någon gång kommer till, för att sekunder, dagar, månader, år, sekler senare plötsligt upphör. Upphörande är en självklarhet för oss, i och med att vi själva en gång kommer att upphöra. Inte bara som individer, utan även som art. En smärtsam påminnelse när den väl faller på.
Det är utifrån denna förståelse vi tolkar vår omvärld: saker skapas -> saker finns -> saker försvinner. Att det skulle uppehålla sig på något annat sätt är för de flesta otänkbart. Samtidigt kan man skönja en viss skepsis emot resonemanget genom den första termodynamiska lagen:

"Ingenting kommer att skapas ur intet,
ingenting kommer någonsin heller att försvinna."

Alla atomer och strukturer som bygger upp dig och din kropp, ditt medvetande, har alltid existerat och kommer alltid att existera, om än i annan form. När våra fysiska kroppar ger med sig och återgår till det stadie de spenderat majoriteten av universums existens i - obefintlighet - så vänder sig dess partiklar till ett annat göromål. Men varje atom finns kvar. Den har bara funnit någonting annat att göra. På så vis är varje individ som någonsin levt kvar. Det fanns bara någonting annat de som byggde upp individens fysiska form var tvungna att göra. Och vår saknad, är till den fysiska formen. Den där som vi kunde ställa oss öga mot öga med, krama om, eller till och med slå till. Men den vi kunde röra vid.
Fastän våra fysiska kroppar ger oss möjligheten att röra vid varandra, och komma varandra så nära inpå, så innebär de också en kontinuerlig vägg mellan våra medvetanden, som varar hela livstider.

Nu för tiden studerar jag medvetandet på universitetsnivå, och det är inte långt kvar innan jag har avslutat min utbildning. Tack för att du ville läsa detta inlägg, och välkommen tillbaka till Mitt liv som fri.
“Everything we hear is an opinion, not a fact. Everything we see is a perspective, not the truth.” - Marcus Aurelius