Någon gång har du säkert berättat en historia om någonting som har hänt dig, när någon annan flikar in "nä men så var det ju inte!", fastän du själv är tvärsäker på att du inte minns fel. Och det behöver inte vara så att någon av er egentligen har fel, ni har bara uppfattat situationen olika.
Ordet "fenomenologi" syftar till hur människor uppfattar saker som händer omkring dem.
Beroende på en persons sociala bakgrund, genetiska disposition. m.m., så tolkar man händelser på olika sätt. En individ som fått lära sig att poliser är "elaka" kommer att reagera starkare när de finns i dennes omgivning, eller om denne av någon anledning måste interagera med en polis. Likaså kan en person med social ångest uppfatta ett rum fullt med nya människor som väldigt otäckt, medan en annan person kan må som bäst i samma situation.
Fenomenologi påverkar alltså oss människor i allra högsta grad. Men vad jag är intresserad av i detta inlägget är hur det kommer sig att vissa människor tror på det paranormala medan andra inte gör det, samt varför vissa människor blir religiösa medan andra inte blir det.
Som tur är finns det idag en hel del forskning att tillgå på ämnet.
För den som inte orkar läsa vidare gör jag här en kort - grovdragen - summering av innehållet:
De som tror på det paranormala, samt de som blir religiösa, tycks i högre grad än de som inte tror på liknande, vara övertygade om att...
... medvetandet och kroppen är två skilda saker.
... andra djur, och naturen, har samma tankar och känslor som människor.
... människans intuition har rätt och att man kan lita på den.
Utöver detta tycks det också vara mer vanligt att dessa grupper är relativt oinsatta i naturvetenskapliga förklaringar till varför saker och ting händer (kemi, fysik, matematik, etc.), vilket leder till att man godtar alternativa förklaringar på frågor.
Utbildningsnivån tycks inte kunna påverka människors skeptiska förmåga, vilket backar upp idén om att de som tror på det paranormala, eller de som blir religiösa, tror mer på sin egen intuition, än att de skulle "sakna" en analytisk förmåga.
För den som vill veta mer:
Skillnaden mellan de människor som tror på det paranormala, som blir religiösa, och de som "inte tror".
Jag vill börja med att be om ursäkt för att det saknas en fräsig rubrik till denna sektion. Så, till frågeställningen: hur kommer det sig att vissa blir troende - på ett eller annat vis - medan andra inte blir det?
Där man tidigare spekulerat om att människor utvecklar en tro på det paranormala på grund av "brist på analytisk förmåga pekar forskningsresultat ifrån Helsingfors Universitet på att det istället handlar om en högre tillit till den egna intuitionen(1).
De första två grupperna (de som tror på det paranormala, samt de religiösa) kopplas samman via deras övertygelse om den "reflektiva dualismen", det vill säga att medvetandet och kroppen är två olika saker(2). Den tredje gruppen (de som inte tror/skeptikerna) kan anamma en annan inriktning: monism, vilket innebär att medvetandet och kroppen hör samman. Det finns olika förklaringar på hur de hör samman, ex. att hjärnans tolkning av omvärlden skapar vårat medvetande.
De som tror på det paranormala, och de som blir religiösa.
Människor som blir religiösa, eller tror på det paranormala menar att deras intuition är korrekt: när de känner att det är på ett visst sätt, då stämmer det. De personer som inte tror på det paranormala tycks oftare ha en bättre förståelse för de grundläggande naturvetenskapliga koncept som lärs ut i skolmiljö, det vill säga hur saker och ting fungerar, vilket man ska få lära sig på exempelvis kemi-, fysik-, och matematiklektionerna. Den som tror på det paranormala är mer benägen att godta alternativa förklaringar på saker som det redan finns goda förklaringsmodeller för(3).
Människor som tror på det paranormala tror i många fall också på antropomorfism, det vill säga att djur och natur har samma karaktärsdrag och känslor som människor. Denna idé delas vanligtvis inte av religiösa(4).
Religiösa människor tycks också vara övertygade om att deras intuition är sann. Men de skiljer sig ifrån den andra gruppen då de i mindre utsträckning tror på paranormala fenomen. Den religiösa skaran människor tenderar också vara mer välvilliga, samt konservativa, än de personer som tror på det paranormala.
Som det ser ut idag tycks hypotesen om att människor som låter sig styras mer av sina känslor, också är mer benägna att tro på det paranormala/bli religiösa, än de människor som inte gör det, inte helt orealistisk. Dock menar vissa att begreppsförvirring är en mer trolig bakomliggande faktor. Det vill säga att de som tror på paranormala fenomen gör det för att de inte har kunskap om hur en viss sak annars kan hända(3).
Påverkar utbildningsnivån människors förmåga att vara skeptiska?
Nej. Universitetsstuderande verkar i högre grad vara mer skeptiska än exempelvis de som studerar på yrkeshögskola, men universitetsstudier i sig tycks inte påverka människors skeptiska förmåga. Detta styrker också idén om att människor som tror på det paranormala/blir religiösa inte har lägre analytisk förmåga, utan att de är mer övertygade om att deras intuition stämmer(1).
Källor:
(1) "Paranormal, superstitious, magical, and religious beliefs" - https://helda.helsinki.fi/handle/10138/19774?locale-attribute=en
(2) "Conceptions about the mind-body problem and their relations to afterlife beliefs, paranormal beliefs, religiosity, and ontological confusions" - http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4158462/
(3) "Superstitious, magical, and paranormal beliefs: An integrative model" - http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0092656606000869
(4) "Cognitive biases explain religious belief, paranormal belief, and belief in life's purpose" - http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0010027713001492
tisdag 29 mars 2016
måndag 28 mars 2016
Vissa skadas tydligen inte av terrorism
Je suis Paris!
Men inte Afghanistan (x2), Indien, Irak (x4), Libyen (x2), Egypten, Turkiet, Indonesien, Somalien (x2), Burkina Faso, Pakistan (x2), Kamerun, Nigeria, Elfenbenskusten, och Jemen.
Antal döda: 471+ (2016)
Antal skadade: 853+ (2016)
Detta är länder som sedan första januari i år har drabbats av terrordåd ifrån de som tagit på sig ansvaret för dåden i Belgien, för någon vecka sedan, och i Frankrike förra året. När attackerna i centrala Europa ägde rum tog det upp spaltmetrar i svenska tidningar, men när jag frågat runt tycks bara ett fåtal individer ens ha hört talas om de andra attackerna.
Hur kommer det sig?
En undersökning ifrån Göteborgs Universitet visar att år 2011 var skillnaderna mellan svenska journalisters, och gemene individers, partisympatier påtaglig(1). Ett direkt utdrag kan ses nedan:
Trots att stödet för den rödgröna politiken ökat markant inom den svenska journalistkåren, den politik som talar mest om solidaritet, öppnare gränser, "vi måste ta hand om varandra", så väljer man ändå att inte lyfta fram de terrordåd som nämns ovan. Skälet till detta menar journalisterna själva handlar om att de inte längre har lika stort inflytande över sina texter, utan att läsarna numera har mycket högre makt. D.v.s. om läsarna tycker om/blir intresserade av nyheten, så köper de tidningen.
Men vad blir det långsiktiga resultatet av ett sådant förhållningssätt till nyhetsrapportering: att man bara ska rapportera det "som säljer"?
Risken för att en felaktig nyhetsbild skapas, är markant. Exempelvis är det lättare att uppehålla idén om förekomsten av radikal jihadism som ett problem som genomsyrar hela Islam, om man inte rapporterar att cirka 88 % (21 av 24) av de terrorbrott som begåtts sedan starten av året, har begåtts i länderna ovan. Antalet döda i dessa länder, under samma period, överstiger 471 stycken, med över 853 skadade.
Jag vill påpeka att varje liv som förloras till terrorister är en stor sorg, och det ska inte drabba någon människa. Men i svensk medias fall tycks rapporteringen vara mer centrerad kring nationstillhörighet än antalet påverkade. Och det är mycket möjligt att så är fallet, och det behöver inte heller nödvändigtvis vara av ondo! Som tidigare nämnt: människor köper nyheter som de vill läsa/som de är intresserade av. Och då är det inte konstigt om man är mer intresserad av nyheter rörande människor som man känner igen sig själv i.
Men, om våra nyheter allt mer grundar sig i populism, d.v.s. "vad människor vill se", oavsett politisk färgning, är det verkligen ett nyhetsflöde som är värt att behålla i sin nuvarande form?
Är vinsterna med sådan nyhetsrapportering högre än de potentiella förlusterna?
Källor:
(1) "Svenska Journalister 1989-2011" - http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1385/1385205_journalistboken.pdf
(2) "x--- goes global" - http://edition.cnn.com/2015/12/17/world/mapping-isis-attacks-around-the-world/
Men inte Afghanistan (x2), Indien, Irak (x4), Libyen (x2), Egypten, Turkiet, Indonesien, Somalien (x2), Burkina Faso, Pakistan (x2), Kamerun, Nigeria, Elfenbenskusten, och Jemen.
Antal döda: 471+ (2016)
Antal skadade: 853+ (2016)
Detta är länder som sedan första januari i år har drabbats av terrordåd ifrån de som tagit på sig ansvaret för dåden i Belgien, för någon vecka sedan, och i Frankrike förra året. När attackerna i centrala Europa ägde rum tog det upp spaltmetrar i svenska tidningar, men när jag frågat runt tycks bara ett fåtal individer ens ha hört talas om de andra attackerna.
Hur kommer det sig?
En undersökning ifrån Göteborgs Universitet visar att år 2011 var skillnaderna mellan svenska journalisters, och gemene individers, partisympatier påtaglig(1). Ett direkt utdrag kan ses nedan:
Trots att stödet för den rödgröna politiken ökat markant inom den svenska journalistkåren, den politik som talar mest om solidaritet, öppnare gränser, "vi måste ta hand om varandra", så väljer man ändå att inte lyfta fram de terrordåd som nämns ovan. Skälet till detta menar journalisterna själva handlar om att de inte längre har lika stort inflytande över sina texter, utan att läsarna numera har mycket högre makt. D.v.s. om läsarna tycker om/blir intresserade av nyheten, så köper de tidningen.
Men vad blir det långsiktiga resultatet av ett sådant förhållningssätt till nyhetsrapportering: att man bara ska rapportera det "som säljer"?
Risken för att en felaktig nyhetsbild skapas, är markant. Exempelvis är det lättare att uppehålla idén om förekomsten av radikal jihadism som ett problem som genomsyrar hela Islam, om man inte rapporterar att cirka 88 % (21 av 24) av de terrorbrott som begåtts sedan starten av året, har begåtts i länderna ovan. Antalet döda i dessa länder, under samma period, överstiger 471 stycken, med över 853 skadade.
Jag vill påpeka att varje liv som förloras till terrorister är en stor sorg, och det ska inte drabba någon människa. Men i svensk medias fall tycks rapporteringen vara mer centrerad kring nationstillhörighet än antalet påverkade. Och det är mycket möjligt att så är fallet, och det behöver inte heller nödvändigtvis vara av ondo! Som tidigare nämnt: människor köper nyheter som de vill läsa/som de är intresserade av. Och då är det inte konstigt om man är mer intresserad av nyheter rörande människor som man känner igen sig själv i.
Men, om våra nyheter allt mer grundar sig i populism, d.v.s. "vad människor vill se", oavsett politisk färgning, är det verkligen ett nyhetsflöde som är värt att behålla i sin nuvarande form?
Är vinsterna med sådan nyhetsrapportering högre än de potentiella förlusterna?
Ska våra nyheter bestämmas av populism?
Källor:
(1) "Svenska Journalister 1989-2011" - http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1385/1385205_journalistboken.pdf
(2) "x--- goes global" - http://edition.cnn.com/2015/12/17/world/mapping-isis-attacks-around-the-world/
söndag 20 mars 2016
Kanske handlar det inte om "mäns makt över kvinnor"?
Idag förekommer den feministiska rörelsens röster i de flesta debatter, vilket är bra. För att nå en god koncensus krävs allas syn på saker och ting. Genom att öppna upp för samtal om att segregation inte endast grundar sig i socialekonomi, eller etnisk tillhörighet, så skapar man också möjlighet att minska klyftorna mellan könen.
Men liksom inom alla andra organisationer finns även här extrema röster. Individer som lyfter fram S.C.U.M.-manifestet som "en bra bok", och som uttrycker ett tydligt hat emot den upplevda oppositionen. På andra sidan finns det minst lika extrema röster, som hotar utsätta de människor som uttrycker sig positivt om feminism för våld.
De båda grupperna eldar på varandra, vilket leder till att de båda också sjunker djupare ner i sin övertygelse. Där den sistnämnda sidan menar att "det inte förekommer ojämlikheter", menar den förstnämnda att det visst gör det, samt att dessa beror på mäns makt över kvinnor.
Men kanske handlar det inte om "mäns makt över kvinnor"?
Jag är väl medveten om att män idag har betydligt mer fördelar än kvinnor i samhället. Inom yrken där kvinnor är i majoritet betalar man generellt sett ut mindre i lön. Vid sexualbrott ifrågasätter man kvinnors klädsel och nykterhet, fastän ingen människa borde behöva oroa sig för att bli sexuellt utnyttjad oavsett dennes klädsel eller påverkade tillstånd.
Med det sagt, kanske handlar detta om en samhällsstruktur som funnits mycket länge, och som finjusterats över århundraden, med avsikt att ett fåtal skall få behålla sin plats i gräddfilen?
I brottsstatistiken år 2010 förekom män mellan 15-30 år i majoritet (1), och män i denna åldern är mer benägen att begå fysiska våldshandlingar än kvinnor (2). Då ter det sig inte så underligt om de i maktposition i högre grad strävar efter att "hålla männen nöjda".
Men det är under inga omständigheter rätt!
Samtidigt får man inte glömma att det finns förhållningsregler även för män. Då unga mäns negativa känslor riskerar att leda till våldsamma motaktioner, så har man skapat ett samhälls-tabu för detta. Män uppvisar inte känslor i samma grad som kvinnor gör, och genom att upprätthålla den obalansen så ser man till att män också behåller - den smått galna - idén om att kvinnor måste beskyddas, samt att det är männens "arbete" att göra det. Samtidigt skapas män som inte finner sig i den beskyddande rollen, utan som är ute efter att skada kvinnor på olika vis. Och så upprätthålls denna obalansen.
Avslutningsvis vill jag bara påpeka att ojämlikheten inte är någonting vi ska blunda för, utan någonting vi måste kunna diskutera och lösa, under ordnade former. Extremism skapar betydligt mer problem än vad det löser i detta fall.
Det är vårt gemensamma ansvar, män och kvinnor, då vi alla är en del av samhället och därför även en del av de problem som vi uppfattar i samma samhälle.
Källor:
(1) "Kriminalitet" - http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0201_2010A01_BR_11_X10BR1001.pdf
(2) "The development of aggression during adolescence: Sex differences in trajectories of physical and social aggression among youth in rural areas" - http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2773662/
Men liksom inom alla andra organisationer finns även här extrema röster. Individer som lyfter fram S.C.U.M.-manifestet som "en bra bok", och som uttrycker ett tydligt hat emot den upplevda oppositionen. På andra sidan finns det minst lika extrema röster, som hotar utsätta de människor som uttrycker sig positivt om feminism för våld.
De båda grupperna eldar på varandra, vilket leder till att de båda också sjunker djupare ner i sin övertygelse. Där den sistnämnda sidan menar att "det inte förekommer ojämlikheter", menar den förstnämnda att det visst gör det, samt att dessa beror på mäns makt över kvinnor.
Men kanske handlar det inte om "mäns makt över kvinnor"?
Jag är väl medveten om att män idag har betydligt mer fördelar än kvinnor i samhället. Inom yrken där kvinnor är i majoritet betalar man generellt sett ut mindre i lön. Vid sexualbrott ifrågasätter man kvinnors klädsel och nykterhet, fastän ingen människa borde behöva oroa sig för att bli sexuellt utnyttjad oavsett dennes klädsel eller påverkade tillstånd.
Med det sagt, kanske handlar detta om en samhällsstruktur som funnits mycket länge, och som finjusterats över århundraden, med avsikt att ett fåtal skall få behålla sin plats i gräddfilen?
I brottsstatistiken år 2010 förekom män mellan 15-30 år i majoritet (1), och män i denna åldern är mer benägen att begå fysiska våldshandlingar än kvinnor (2). Då ter det sig inte så underligt om de i maktposition i högre grad strävar efter att "hålla männen nöjda".
Men det är under inga omständigheter rätt!
Samtidigt får man inte glömma att det finns förhållningsregler även för män. Då unga mäns negativa känslor riskerar att leda till våldsamma motaktioner, så har man skapat ett samhälls-tabu för detta. Män uppvisar inte känslor i samma grad som kvinnor gör, och genom att upprätthålla den obalansen så ser man till att män också behåller - den smått galna - idén om att kvinnor måste beskyddas, samt att det är männens "arbete" att göra det. Samtidigt skapas män som inte finner sig i den beskyddande rollen, utan som är ute efter att skada kvinnor på olika vis. Och så upprätthålls denna obalansen.
Avslutningsvis vill jag bara påpeka att ojämlikheten inte är någonting vi ska blunda för, utan någonting vi måste kunna diskutera och lösa, under ordnade former. Extremism skapar betydligt mer problem än vad det löser i detta fall.
Det är vårt gemensamma ansvar, män och kvinnor, då vi alla är en del av samhället och därför även en del av de problem som vi uppfattar i samma samhälle.
Källor:
(1) "Kriminalitet" - http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0201_2010A01_BR_11_X10BR1001.pdf
(2) "The development of aggression during adolescence: Sex differences in trajectories of physical and social aggression among youth in rural areas" - http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2773662/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)