måndag 25 juli 2016

Nej, alla har inte "rätt till sin åsikt"!

Redan 1995 så förutspådde Alexander Bard hur internet skulle ta en central position i samhället. Genom det skulle människor över hela jorden kunna nå varandra, på bara några sekunder.
En ny era, där allas röster skulle få höras. Och så blev det väl?

Jag tror inte att någon säger emot påståendet om att alla kan göra sig hörda via internet, men frågan är bara vem/vilka som lyssnar?
Människan har en tendens att söka upp grupperingar vars idéer om hur världen är förskaffad stämmer överens med den egna uppfattningen. Där av skapas det starka organisationer som kan driva igenom enorma sociala projekt. Som en produkt av den demokratiska idén som genomsyrar våra västerländska samhällen, så har också ett antal nya sociala kontrakt kommit till. Bland annat ett - då vi (officiellt) hatar orättvisor - som innebär att "alla ska ha rätt till sin åsikt".

Det är inte svårt att förstå idén bakom, men samtidigt blir det aningen paradoxalt då vissa åsikter kommer att sätta käppar i hjulet för andra. Ska exempelvis sådana personer med konservativa åsikter tillåtas förhindra progressiva att driva igenom sina idéer? Eller hur långt bör man egentligen ta tanken om allas rätt till den egna åsikten?

Vid diskussioner brukar det talas om att det "är okej så länge ingen annan person skadas". Problemet med detta uttalande är fenomenologisk, det vill säga vad som skadar en person kan bara den personen själv avgöra. Därför blir påståendet "alla ska få ha rätt till sin åsikt, så länge ingen annan person skadas" väldigt problematiskt, för det är mer eller mindre omöjligt att avgöra vad som skadar en annan person. Något som kan tyckas som ett harmlöst skämt för en person, på grund av dennes världsuppfattning, kan vara en enorm kränkning emot en annan.
Detta kan också skapa ringar på vattnet: människor kan bli rädda för att ta socialt ansvar om det inte längre finns några tydliga definitioner på vad som är "okej" och vad som "inte är okej”, vad som bör anses innefattas i någons "rätt till en egen åsikt" samt vad som inte innefattas i detta luddiga uttalande.
Och det känns inte alls som ett mål vi bör sträva emot.

fredag 22 juli 2016

"Är det en pojke eller en flicka?" - Ålderism

Jag har sett det hända på stan, jag har hört många vänner och bekanta lyfta upp hur otäckt de tycker att fenomenet är: ålderismen.

För den som känner som osäker på begreppet "ålderism" så handlar det om att man systematiskt åtsidosätter åsikter som kommer ifrån människor som (vanligtvis) är mycket äldre än man själv, till exempel med argumentet att "han/hon växte upp i en annan tid", eller liknande.
Ett exempel på detta är den debatt som skedde för något år sedan, som grundade sig i att pensionärer frågade vilket kön en bebis hade, vilket gjorde mamman till barnet väldigt upprörd. Hon ville inte styra barnet mot ett visst kön, och valde att uttrycka detta till pensionären. Eller snarare skälla ut personen för att denne ställt en så nedvärderande fråga. Händelsen fick luft under vingarna och omnämndes i debattartiklar.
Detta beteende återkommer inom många socialpolitiska frågor, att unga personer "läxar upp" äldre som "inte hänger med", som om det skulle handla om att de äldre inte bryr sig alls, och inte om att de har en annan syn på tillvaron än de yngre. Givetvis finns det fajter man behöver ta, inte minst rörande exempelvis en föråldrad syn på andra nationaliteter eller etniciteter.

Men man glömmer någonting väldigt viktigt under de hetska tillrättavisningarna.

Troligtvis hade man inte kunnat föra socialpolitiska frågor om t.ex. HBTQ, trygghet, frihet, etc., om inte dessa pensionärer först hade banat vägen genom att skapa ett samhälle där sådan trygghet är möjlig!

Om inte de som kom före oss, som levde och slet svårt i Sverige, hade gjort just det, skapat och upprätthållit ett samhällskontrakt rörande fri skolgång, uttrycksfrihet, varandras lika värde, rätt till socialt skyddsnät, m.m., så hade vi aldrig kunnat engagera oss i sakfrågor som grundar sig i individens egna tankar och önskemål.
Glöm inte att vi har inte tagit oss dit vi är på helt egen hand. Vi står på giganters axlar, människor som riskerat liv och lem för att vi ska få leva i ett sånt här samhälle.

Avslutningsvis vill jag än en gång poängtera att ja: det finns fajter man behöver ta, men att högljutt skälla ut en pensionär för att denne undrar om ditt barn är "en pojke eller flicka", är inte en legitim sådan.
“Everything we hear is an opinion, not a fact. Everything we see is a perspective, not the truth.” - Marcus Aurelius