Att sätta småbarn, i vuxen ålder, i beslutande position.

Platon och Aristoteles är två exempel på dem; människor vars bångstyrighet format vårt samhälle.

Som jag nämnde i förra inlägget ansåg de att människans arbete ledde till dennes fördärv (Paulsen, 2010). Samtidigt valde de att nyttja de resurser som framställdes via andras produktion. "Hyckleri!" skanderar vissa. Andra tycker att det är helt naturligt att ett samhälle ser ut på följande vis.

Men skillnaden mellan de gamla filosoferna och dagens oligarker ter sig inte nämnvärt stor, de har ju båda via bångstyrighet skärmat av första parkett för dem själva och sina vänner, framför livets operett.

Dessa individer vill inte bli av med makten, de är vana vid att få precis som de vill. Genom att Vi stått bredvid och ignorerat deras småbarnsfasoner har De tillåtits skapa sitt drömsamhälle där Vi sår och De njuter av frukten.

Nu blir det säkerligen liv i luckan, "Ingvar Kamprad har minsann slitit för sina pengar!", "Gates skapade ju hemmadatorn!", "Jobs var en visionär!" etc. Man kan då kontra med en äldre herre som idag blivit en ny bekantskap för många: Nicolas Tesla. En av pionjärerna rörande vår förmåga att kontrollera ström, men tack vare sina solidariska ambitioner ska han ha dött utfattig. Man skulle kunna säga att Teslas forskning låg till grund för Gates och Jobs möjligheter att utföra sina "stordåd".

Att deras uppfinningar betytt mycket för samhället råder inga större tvivel om, men frågan är huruvida de förtjänar den statusen de erhåller p.g.a. sina monetära resurser? Kan en människa placeras på denna nivå i samhällshierarkin, i dagens läge, utan några monetära resurser, exklusivt baserat på dennes intellekt?

Försök komma på fem personer som i dagens läge är internationellt kända (i positiv bemärkelse) på samma nivå som Gates och Jobs samt saknar större ekonomiska resurser. Skådespelare och musiker skulle kunna falla under denna kategorin, men deras kändisskap består oftare av ren idoldyrkan än deras bidrag till samhällsutvecklingen. Där av bör de inte medräknas. Detsamma gäller kriminella individer. Kanske lyckas du. Då får du väldigt gärna delge dig av dessa till mig.

I slutänden handlar inte detta om att samhället utvecklas åt ett oönskat håll, det handlar om att vi som anser utvecklingen vara oönskad inte gör någonting för att direkt stoppa den! I många fall väljer man istället att sitta och klaga vid köksbordet, till arbetskollegorna, eller till kassören på snabbköpet.

Men förordningar författas, och beslut tas på individuell nivå! Alla beslut som påverkar oss har någon gång tagits av en grupp människor någonstans. Och i den gruppen har varje röst räknats för att nå ett avgörande.

Din röst gör skillnad!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ut med livskvalitén och in med vinstintresset!

Ni som följt bloggen under en längre tid har säkert märkt hur den "röda tråden" skiftat färg, form och - inte minst - fokus mellan perioder. Jag vill dock återigen framställa mitt intresse för att särskilja mellan objektivism och subjektivism i den grad det är möjligt. Inom vissa områden är nämligen detta oerhört svårt, på gränsen till omöjligt.
Ett återkommande tema i mina tidigare texter är det monetära systemet, ett ämne som väcker oerhört mycket känslor. "Cash is king" hävdar vissa förespråkare, medan den andra sidan istället talar i termer som "blodspeng" eller "slaverilön" vilket inte lämnar mycket tolkande till övers för andra i något av fallen. Eller kanske litet mer i det första.

Jag har fått höra utav många i min omgivning att pengar är någonting vi måste lära oss leva med, att ett samhälle stöttat på det monetära systemet är framtiden. Förespråkare av marknadsliberalism tenderar åberopa Darwinism. Vad det har med frågan att göra har jag inte en aning om då Darwin menade att den med bäst förmåga att anpassa sig skulle stå som segrare. En Darwinistisk syn på det monetära samhället kontra ett samhälle utan valuta vore snarare att hävda att den som klarar den transitionen bäst, står som vinnare i det Darwinistiska spelet.
Nej, marknadsliberalismen har inte vuxit fram ur social evolution. Snarare handlar det nog om ett idogt slit av människor som önskat sig en högre position i samhället samt möjligheten att sätta sig över andra, alternativt slippa arbetet men ändå erhålla stor förtjänst.
För dig som lyfter på ögonbrynen, häpnar eller tappar din kopp te i marken av förskräckelse över detta uttalandet ska jag här redogöra kort för historiken bakom dagens marknadsliberalism…

De filosofer vi håller så högt i dagens samhälle, Aristoteles och hela gänget, ansåg det vara fult att arbeta. Men de åt gärna av den mat bönderna slitit ihop. Man skulle kunna kalla dem för dåtidens aristokrater, om än med vissa förbehåll. Men det fanns något som var än fulare än att slita för brödfödan och det var att upplåta sin tid åt någon annan; att arbeta för någon annan. Arbetsledare och de arbetande ägde vid denna tidpunkt väldigt låg status.
En tid förflöt, saker hände, kristendomen slog igenom som Ranelid i Melodifestivalen: alla började snacka om det! Och precis som med Ranelids bidrag slog det fäste i samhället, till stor del på grund av skrämseltaktik.
När religionen växte till sig tyckte vissa att man skulle få göka med skydd medan andra tyckte att det var det värsta de hade hört! Så skapades protestantismen och katolicismen. (Jo, givetvis var det en hel del annat också men det tycks ju vara detta folk känner till som primär anledning.)
Protestantismen växte sig starkare, det verkade som att de flesta tyckte att det var ganska trevligt med litet kuttrasju utan att behöva tänka på att leta ny lya vartannat år. I samband med att religionen etablerades behövde kyrkan och dess högmän rättfärdiga sina - monetära - "behov" varpå det inarbetades att det nog var rätt schyst att få tjäna litet kosing vid sidan av.
Industrisamhället kom och helt plötsligt fick alla möjligheten att tjäna pengar för att även tillgodose sina egna behov. Dock fanns de som gärna ville ha litet mer av kakan, som började erbjuda möjligheter att, i utbyte mot viss del av arbetarens förtjänst, erbjuda ett arbete med framtidsutsikter. När tillräckligt många var på den idén föddes arbetarsamhället som vi har det idag: arbetare och arbetsledare.
När arbetsuppgifterna blev fler segregerades människor från varandra. Nu var man inte längre jordbrukare, länsman, direktör etc. Nu kunde man vara datachipkonstruktör, elektronikansvarig på El-Giganten, telefonförsäljare av strumpbyxor för välväxta kvinnor ifrån Gällivare, eller medium som spår i kaffesump med annons i Expressen.

Med sådana skillnader mellan människorna kvarstår bara en gemensam nämnare: att vi är människor! Och vad är det enda vi gemensamt kan hålla högt, som vi alla delar? Jo, den mänskliga kroppen och egenrätten till den. Men vi tappade något på vägen. Empatin.
Där det i dagens samhälle borde handla om "rätten till livskvalitet" har det istället kommit att handla om "rätten till arbete".
Nu är det valår, partierna skanderar att "Fler företag ger fler jobb", "Ett eget jobb är viktigt" och att "Arbetskraften lyfter Sverige". Men vart är rader som "Ökad social trygghet ger välbefinnande", "En egen bostad är viktigt", eller "medmänsklighet lyfter Sverige"?

Mänskligheten kan överleva utan ekonomin, ekonomin kan inte överleva utan mänskligheten.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Alla ska inte ha rätt till yttrandefrihet!"

När jag talar med människor om Sverigedemokraterna drar man ofta till med "yttrandefrihets"- och "demokrati"-korten. De menar att att SD har precis lika stor rätt att höras som vilket annat parti som helst då de är folkvalda.
Vissa säger att man genom argumentation och diskussion kommer att ge en rättvis bild av SD, med följden att deras väljarskara kommer minska till antal.

Jag håller med om att de ska bemötas med argumentation och diskussion, dock ringer påståendet om att "alla ska ha rätt att uttrycka sin åsikt, hur frånstötande den än är" väldigt illa.
Nej! Alla ska inte ha rätt att uttrycka sin åsikt, om det är så att åsikten syftar till att förtrycka eller skada någon annan människa eller dennes integritet. Särskilt inte om man endast går utefter personliga åsikter! (Inte för att det sistnämnda gör någon egentlig skillnad.)Grovdragna exempel för att förtydliga vad som händer om "alla ska ha rätt att uttrycka sin åsikt, oavsett hur frånstötande den är":
- Nationalsocialister och rasister tillåts skälla ut invandrare/de som kan antas vara invandrare på gatan endast för att deras hy har en annan nyans eller för att de - i nationalsocialisterna/rasisternas ögon - kopplas ihop med "problem".- Öppnar vi upp för det i samhället ger vi rätt till arga gubbar/tanter att skälla ut småbarn för att de gråter/skriker- Näthatare, mobbare och andra missdådare tillåts fortsätta ostörda med sin "verksamhet": att hata och psykiskt misshandla andra människor.
Så nej, alla ska inte "ha rätt att uttrycka sin åsikt, hur frånstötande den än är".
Det pågår en samhällsdebatt om huruvida SD:s politik egentligen kan placeras under skydd av yttrandefriheten eller om dessa element bör klassas som "hets mot folkgrupp", vilket i Sverige är straffbart. Efter "järnrörsligan"-filmen, diverse spekulerande twitterinlägg samt att man vid flertalet tillfällen ertappats med feltolkad - eller möjligtvis felaktigt presenterad - "fakta" tycks det väga allt mer åt det sistnämnda.

Om vi återgår till argumentet för att bemöta partiet under ordnade former kan man se till forskning gjord rörande domedagssekter vars domedagsdatum löpt ut. Då ett sådant datum passerat tycker man att medlemmarna bör ta sitt förnuft till fånga och lämna sekten, men i flertalet fall godtar man bara ett nytt datum eller fortsätta leva vidare - kvar i sekten - med endast små förändringar i agendan och eventuellt någon ny premiss (Festinger, 1956). Vissa forskare menar att vi av naturen är benägna att dyrka/underkasta oss någonting "högre".
Att påstå att det skulle existera en naturlig korrelation mellan att bli motbevisad och att som en följd av detta ändra sitt förhållningssätt till omgivningen är därför inte ett argument lika säkert som det kan tyckas vid första anblicken.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ökat fokus på pojken hjälper feminismen

I dagsläget är det populärt att snacka jämställdhet/-likhet, vilket troligtvis är något vårt samhälle mår bra, samt utvecklas igenom. När problem som exempelvis det högaktuella fotbollsvåldet tas upp lyfter man idag fram genus i ledare rörande ämnet, något som - enligt min vetskap - inte gjorts lika utbrett sedan 70-talets Sverige. Om ens då.

Det tycks som om genus börjar bli alltmer accepterat att diskutera, samt forska kring. Det sistnämnda är särskilt viktigt för att skapa sig större förståelse för de eventuella skillnader som kan existera mellan kvinnor och män. Skillnader som än så länge i majoriteten endast tycks bestå av hur våra kroppar är konstruerade på utsidan. De flesta av oss har hjärtat och hjärnan på samma plats i kroppen.

Vad som skiljer könen åt utöver dessa fysiologiska aspekter menar vissa helt kan knytas till samhällsnormer. De kvinnor som är mindre bra på att köra bil är inte det på grund av sitt kön, lika litet som de män vars begränsade kunskaper i köket gör dem till olämpliga kockar är det. Det handlar om vad man fått lära sig under sin tid på jorden.

Men det är svårare att säga emot rapporter om att män generellt sett skulle vara våldsammare än kvinnor då de - utifrån dagens samhällsparadigm - anses överrepresenterade i brottsstatistiken.

Amy Wharton talar om en möjlig orsak till detta (Wharton 2012, kap 2 s. 44), vilken går öppnar för teoretiska resonemang á följande art:

Pojkar växer liksom flickorna generellt upp med sin moder närmast, vilket inte nödvändigtvis är särskilt underligt då man kan anses dela ett annorlunda band till sin mor, än sin far.

Vad som skiljer flickor och pojkar åt är att de vid en punkt i livet börjar tyngas ner av de samhällsnormer som gäller för deras kön. Där det är godkänt för flickor att fortsätta ty sig samt ta efter sin mor förväntas pojken börja ta efter sin far. Detta efter att pojkens emotionella förståelse grundar sig från den information/"upplärning" denne erhåller av sin mor, vilken oftast har tagit större del i barnens uppväxt än fadern. Inte alltid, men ofta.

Vissa teorier rörande detta uppbrott menar att det uppbrott infaller ungefär samtidigt som pojkarnas hormoner börjar göra sig påminda, ungefär mellan 10-16 år. Uppbrottet skapar ett trauma hos pojkar. Detta trauma leder till osäkerhet vilket i sin tur kan leda till ett aggressivt utåtriktat beteende. Att hela ett sådant trauma är troligen svårt, vilket skulle kunna leda till att män istället tenderar anamma sådant beteende, mer än kvinnor, under sin resterande levnadstid. Då denna transition troligtvis sker för majoriteten av männen skapar det i sig en samhällsinstitution/-norm.

Durkheims diskussion om unga mäns tendens att ta självmord skulle också den kunna anknytas till teorin, liksom de undersökningsrönn som visar att länder med stort antal män mellan 20-30 äger större risk att utsättas för revolution eller politiska kupper än motsatsen.

Kanske är det så att nyckeln till mäns våldstendenser kan anknytas till detta uppbrott från modern. Likaså kan osäkerheten inför det manliga känslolivets plats i samhället - män anses på många håll uppvisa en kallare attityd till sin omgivning - härstamma härur.

Samhällsnormer påverkar oss alla. De normer jag räknat upp härovan, tillsammans med många fler samt det traumatiska uppbrottet mellan mor-och-son som redogörs i texten ovan, bör samhället se över de normer som existerar för män, samt se till att transformationen från "mammas lilla pojke" till "den starke mannen" sker med mindre friktion för att på så vis minska på det psykologiska trauma män erhåller i deras plötsliga samhällsomställning. Först då kommer troligtvis mäns våldstendenser att minska, och då har vi tagit ett stort kliv i jämlikhetsfrågan. Orättvisa maktstrukturer hör ju som bekant ihop med bland annat aggression och osäkerhet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.