Nej, alla har inte "rätt till sin åsikt"!

Redan 1995 så förutspådde Alexander Bard hur internet skulle ta en central position i samhället. Genom det skulle människor över hela jorden kunna nå varandra, på bara några sekunder.
En ny era, där allas röster skulle få höras. Och så blev det väl?

Jag tror inte att någon säger emot påståendet om att alla kan göra sig hörda via internet, men frågan är bara vem/vilka som lyssnar?
Människan har en tendens att söka upp grupperingar vars idéer om hur världen är förskaffad stämmer överens med den egna uppfattningen. Där av skapas det starka organisationer som kan driva igenom enorma sociala projekt. Som en produkt av den demokratiska idén som genomsyrar våra västerländska samhällen, så har också ett antal nya sociala kontrakt kommit till. Bland annat ett - då vi (officiellt) hatar orättvisor - som innebär att "alla ska ha rätt till sin åsikt".

Det är inte svårt att förstå idén bakom, men samtidigt blir det aningen paradoxalt då vissa åsikter kommer att sätta käppar i hjulet för andra. Ska exempelvis sådana personer med konservativa åsikter tillåtas förhindra progressiva att driva igenom sina idéer? Eller hur långt bör man egentligen ta tanken om allas rätt till den egna åsikten?

Vid diskussioner brukar det talas om att det "är okej så länge ingen annan person skadas". Problemet med detta uttalande är fenomenologisk, det vill säga vad som skadar en person kan bara den personen själv avgöra. Därför blir påståendet "alla ska få ha rätt till sin åsikt, så länge ingen annan person skadas" väldigt problematiskt, för det är mer eller mindre omöjligt att avgöra vad som skadar en annan person. Något som kan tyckas som ett harmlöst skämt för en person, på grund av dennes världsuppfattning, kan vara en enorm kränkning emot en annan.
Detta kan också skapa ringar på vattnet: människor kan bli rädda för att ta socialt ansvar om det inte längre finns några tydliga definitioner på vad som är "okej" och vad som "inte är okej”, vad som bör anses innefattas i någons "rätt till en egen åsikt" samt vad som inte innefattas i detta luddiga uttalande.
Och det känns inte alls som ett mål vi bör sträva emot.

"Är det en pojke eller en flicka?" - Ålderism

Jag har sett det hända på stan, jag har hört många vänner och bekanta lyfta upp hur otäckt de tycker att fenomenet är: ålderismen.

För den som känner som osäker på begreppet "ålderism" så handlar det om att man systematiskt åtsidosätter åsikter som kommer ifrån människor som (vanligtvis) är mycket äldre än man själv, till exempel med argumentet att "han/hon växte upp i en annan tid", eller liknande.
Ett exempel på detta är den debatt som skedde för något år sedan, som grundade sig i att pensionärer frågade vilket kön en bebis hade, vilket gjorde mamman till barnet väldigt upprörd. Hon ville inte styra barnet mot ett visst kön, och valde att uttrycka detta till pensionären. Eller snarare skälla ut personen för att denne ställt en så nedvärderande fråga. Händelsen fick luft under vingarna och omnämndes i debattartiklar.
Detta beteende återkommer inom många socialpolitiska frågor, att unga personer "läxar upp" äldre som "inte hänger med", som om det skulle handla om att de äldre inte bryr sig alls, och inte om att de har en annan syn på tillvaron än de yngre. Givetvis finns det fajter man behöver ta, inte minst rörande exempelvis en föråldrad syn på andra nationaliteter eller etniciteter.

Men man glömmer någonting väldigt viktigt under de hetska tillrättavisningarna.

Troligtvis hade man inte kunnat föra socialpolitiska frågor om t.ex. HBTQ, trygghet, frihet, etc., om inte dessa pensionärer först hade banat vägen genom att skapa ett samhälle där sådan trygghet är möjlig!

Om inte de som kom före oss, som levde och slet svårt i Sverige, hade gjort just det, skapat och upprätthållit ett samhällskontrakt rörande fri skolgång, uttrycksfrihet, varandras lika värde, rätt till socialt skyddsnät, m.m., så hade vi aldrig kunnat engagera oss i sakfrågor som grundar sig i individens egna tankar och önskemål.
Glöm inte att vi har inte tagit oss dit vi är på helt egen hand. Vi står på giganters axlar, människor som riskerat liv och lem för att vi ska få leva i ett sånt här samhälle.

Avslutningsvis vill jag än en gång poängtera att ja: det finns fajter man behöver ta, men att högljutt skälla ut en pensionär för att denne undrar om ditt barn är "en pojke eller flicka", är inte en legitim sådan.

Företag och organisationer: framtidens sociala trygghet?

Nietzsche (1967) menade att när människan inte längre tror på någon Gud så kommer hon istället att sätta sina egna önskemål i första rummet. Avsaknaden av en objektiv sanning, som en teologisk övertygelse ändå innebär, riskerar att leda till att människan känner sig alienerad.
I och med att vi inte alla delar samma medvetande så kommer vi att se annorlunda på saker och ting: tycka olika om många saker. Detta riskerar att skapa klyftor mellan olika grupper, och kan leda till att människor börjar arbeta mer för sig själva samt undvika att hjälpa varandra. Där av motarbetas Hamiltons klassiska teori för när vi väljer att hjälpa andra (rb>c*), då människor kräver att det ska "kosta" mindre att hjälpa andra, samt att utfallet av att hjälpa andra behöver vara betydligt högre, än tidigare, för att det skall kännas värt ansträngningen.

(* r = relatedness/hur nära släkt man är/hur väl man känner varandra;
b = benefit for recipient/hur mycket mottagaren blir hjälpt;
c = cost for altruist/hur mycket det "kostar" för den som hjälper till.)

"Styrka i nummer" brukar komma upp då man pratar om organisationer. En teori om varför organisationer existerar menar att det är betydligt enklare att åstadkomma saker i grupp, där olika moment kan delas upp mellan deltagarna, samt där man kan tillgodose sig många fler individuella styrkor, vilket leder till att man kan nå bättre resultat (under kortare tid) än vad som är möjligt om man arbetar med någonting på egen hand (Abrahamssom & Andersen, 2005). Detta leder mig fram till den problematik som kan uppstå i ett samhälle där vissa söker sig till organisationer medan andra fokuserar på sin egen framgång.

Problemställning
Våra samhällen har sedan en lång tid tillbaka grundat sig i gemensamma intressen: religion, nationstillhörighet, politisk tillhörighet, etc. Om de här luckras upp utan några substitut, exempelvis andra organisationer, företag, etc., så riskerar splittringarna mellan individer öka ytterligare. Och vad händer då med individer som söker en social gemenskap, om det inte längre finns tillräckligt med organisationer som erbjuder sådan gemenskap? Risken finns att fler börjar uttrycka sig genom våldshandlingar.
Det är därför viktigt att vi inte helt grottar ner oss i individualismen, utan även i framtiden ser de möjligheter som organisatoriskt samarbete faktiskt erbjuder, samt tar vara på dessa.

Med detta sagt så innebär inte individualismen nödvändigtvis ett problem. Idéer om att individer bär på olika styrkor, samt att man bör tillåtas utveckla dessa, är någonting som kommer gagna de organisationer som tar tillvara på detta. Så möjligtvis är nyckeln till människans hållbara framtid en kombination av de båda, där vi tar hand om varandra samtidigt som vi hjälper varandra att kultivera de positiva egenskaper som var och en bär på.

- - - - -

Källor:
Abrahamsson, B, & Andersen, J. A. (2005). Organisation - Att Beskriva och Förstå Organisationer. Malmö: Liber.
Nietzsche, F. (1967). The Will to Power. New York: Random House Inc.

Vem blir religiös, vem tror på det paranormala, och vem tror inte på någonting?

Någon gång har du säkert berättat en historia om någonting som har hänt dig, när någon annan flikar in "nä men så var det ju inte!", fastän du själv är tvärsäker på att du inte minns fel. Och det behöver inte vara så att någon av er egentligen har fel, ni har bara uppfattat situationen olika.

Ordet "fenomenologi" syftar till hur människor uppfattar saker som händer omkring dem.
Beroende på en persons sociala bakgrund, genetiska disposition. m.m., så tolkar man händelser på olika sätt. En individ som fått lära sig att poliser är "elaka" kommer att reagera starkare när de finns i dennes omgivning, eller om denne av någon anledning måste interagera med en polis. Likaså kan en person med social ångest uppfatta ett rum fullt med nya människor som väldigt otäckt, medan en annan person kan må som bäst i samma situation.
Fenomenologi påverkar alltså oss människor i allra högsta grad. Men vad jag är intresserad av i detta inlägget är hur det kommer sig att vissa människor tror på det paranormala medan andra inte gör det, samt varför vissa människor blir religiösa medan andra inte blir det.
Som tur är finns det idag en hel del forskning att tillgå på ämnet.

För den som inte orkar läsa vidare gör jag här en kort - grovdragen - summering av innehållet:

De som tror på det paranormala, samt de som blir religiösa, tycks i högre grad än de som inte tror på liknande, vara övertygade om att...
... medvetandet och kroppen är två skilda saker.
... andra djur, och naturen, har samma tankar och känslor som människor.
... människans intuition har rätt och att man kan lita på den.

Utöver detta tycks det också vara mer vanligt att dessa grupper är relativt oinsatta i naturvetenskapliga förklaringar till varför saker och ting händer (kemi, fysik, matematik, etc.), vilket leder till att man godtar alternativa förklaringar på frågor.
Utbildningsnivån tycks inte kunna påverka människors skeptiska förmåga, vilket backar upp idén om att de som tror på det paranormala, eller de som blir religiösa, tror mer på sin egen intuition, än att de skulle "sakna" en analytisk förmåga.

För den som vill veta mer:

Skillnaden mellan de människor som tror på det paranormala, som blir religiösa, och de som "inte tror".
Jag vill börja med att be om ursäkt för att det saknas en fräsig rubrik till denna sektion. Så, till frågeställningen: hur kommer det sig att vissa blir troende - på ett eller annat vis - medan andra inte blir det?
Där man tidigare spekulerat om att människor utvecklar en tro på det paranormala på grund av "brist på analytisk förmåga pekar forskningsresultat ifrån Helsingfors Universitet på att det istället handlar om en högre tillit till den egna intuitionen(1).

De första två grupperna (de som tror på det paranormala, samt de religiösa) kopplas samman via deras  övertygelse om den "reflektiva dualismen", det vill säga att medvetandet och kroppen är två olika saker(2). Den tredje gruppen (de som inte tror/skeptikerna) kan anamma en annan inriktning: monism, vilket innebär att medvetandet och kroppen hör samman. Det finns olika förklaringar på hur de hör samman, ex. att hjärnans tolkning av omvärlden skapar vårat medvetande.

De som tror på det paranormala, och de som blir religiösa.
Människor som blir religiösa, eller tror på det paranormala menar att deras intuition är korrekt: när de känner att det är på ett visst sätt, då stämmer det. De personer som inte tror på det paranormala tycks oftare ha en bättre förståelse för de grundläggande naturvetenskapliga koncept som lärs ut i skolmiljö, det vill säga hur saker och ting fungerar, vilket man ska få lära sig på exempelvis kemi-, fysik-, och matematiklektionerna. Den som tror på det paranormala är mer benägen att godta alternativa förklaringar på saker som det redan finns goda förklaringsmodeller för(3).
Människor som tror på det paranormala tror i många fall också på antropomorfism, det vill säga att djur och natur har samma karaktärsdrag och känslor som människor. Denna idé delas vanligtvis inte av religiösa(4).

Religiösa människor tycks också vara övertygade om att deras intuition är sann. Men de skiljer sig ifrån den andra gruppen då de i mindre utsträckning tror på paranormala fenomen. Den religiösa skaran människor tenderar också vara mer välvilliga, samt konservativa, än de personer som tror på det paranormala.

Som det ser ut idag tycks hypotesen om att människor som låter sig styras mer av sina känslor, också är mer benägna att tro på det paranormala/bli religiösa, än de människor som inte gör det, inte helt orealistisk. Dock menar vissa att begreppsförvirring är en mer trolig bakomliggande faktor. Det vill säga att de som tror på paranormala fenomen gör det för att de inte har kunskap om hur en viss sak annars kan hända(3).

Påverkar utbildningsnivån människors förmåga att vara skeptiska?
Nej. Universitetsstuderande verkar i högre grad vara mer skeptiska än exempelvis de som studerar på yrkeshögskola, men universitetsstudier i sig tycks inte påverka människors skeptiska förmåga. Detta styrker också idén om att människor som tror på det paranormala/blir religiösa inte har lägre analytisk förmåga, utan att de är mer övertygade om att deras intuition stämmer(1).

Källor:

(1) "Paranormal, superstitious, magical, and religious beliefs" - https://helda.helsinki.fi/handle/10138/19774?locale-attribute=en

(2) "Conceptions about the mind-body problem and their relations to afterlife beliefs, paranormal beliefs, religiosity, and ontological confusions" - http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4158462/

(3) "Superstitious, magical, and paranormal beliefs: An integrative model" - http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0092656606000869

(4) "Cognitive biases explain religious belief, paranormal belief, and belief in life's purpose" - http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0010027713001492

Vissa skadas tydligen inte av terrorism

Je suis Paris!
Men inte Afghanistan (x2), Indien, Irak (x4), Libyen (x2), Egypten, Turkiet, Indonesien, Somalien (x2), Burkina Faso, Pakistan (x2), Kamerun, Nigeria, Elfenbenskusten, och Jemen.

Antal döda: 471+ (2016)
Antal skadade: 853+ (2016)

Detta är länder som sedan första januari i år har drabbats av terrordåd ifrån de som tagit på sig ansvaret för dåden i Belgien, för någon vecka sedan, och i Frankrike förra året. När attackerna i centrala Europa ägde rum tog det upp spaltmetrar i svenska tidningar, men när jag frågat runt tycks bara ett fåtal individer ens ha hört talas om de andra attackerna.
Hur kommer det sig?

En undersökning ifrån Göteborgs Universitet visar att år 2011 var skillnaderna mellan svenska journalisters, och gemene individers, partisympatier påtaglig(1). Ett direkt utdrag kan ses nedan:

Trots att stödet för den rödgröna politiken ökat markant inom den svenska journalistkåren, den politik som talar mest om solidaritet, öppnare gränser, "vi måste ta hand om varandra", så väljer man ändå att inte lyfta fram de terrordåd som nämns ovan. Skälet till detta menar journalisterna själva handlar om att de inte längre har lika stort inflytande över sina texter, utan att läsarna numera har mycket högre makt. D.v.s. om läsarna tycker om/blir intresserade av nyheten, så köper de tidningen.
Men vad blir det långsiktiga resultatet av ett sådant förhållningssätt till nyhetsrapportering: att man bara ska rapportera det "som säljer"?
Risken för att en felaktig nyhetsbild skapas, är markant. Exempelvis är det lättare att uppehålla idén om förekomsten av radikal jihadism som ett problem som genomsyrar hela Islam, om man inte rapporterar att cirka 88 % (21 av 24) av de terrorbrott som begåtts sedan starten av året, har begåtts i länderna ovan. Antalet döda i dessa länder, under samma period, överstiger 471 stycken, med över 853 skadade.

Jag vill påpeka att varje liv som förloras till terrorister är en stor sorg, och det ska inte drabba någon människa. Men i svensk medias fall tycks rapporteringen vara mer centrerad kring nationstillhörighet än antalet påverkade. Och det är mycket möjligt att så är fallet, och det behöver inte heller nödvändigtvis vara av ondo! Som tidigare nämnt: människor köper nyheter som de vill läsa/som de är intresserade av. Och då är det inte konstigt om man är mer intresserad av nyheter rörande människor som man känner igen sig själv i.
Men, om våra nyheter allt mer grundar sig i populism, d.v.s. "vad människor vill se", oavsett politisk färgning, är det verkligen ett nyhetsflöde som är värt att behålla i sin nuvarande form?
Är vinsterna med sådan nyhetsrapportering högre än de potentiella förlusterna?

Ska våra nyheter bestämmas av populism?

Källor:

(1) "Svenska Journalister 1989-2011" - http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1385/1385205_journalistboken.pdf

(2) "x--- goes global" - http://edition.cnn.com/2015/12/17/world/mapping-isis-attacks-around-the-world/

Kanske handlar det inte om "mäns makt över kvinnor"?

Idag förekommer den feministiska rörelsens röster i de flesta debatter, vilket är bra. För att nå en god koncensus krävs allas syn på saker och ting. Genom att öppna upp för samtal om att segregation inte endast grundar sig i socialekonomi, eller etnisk tillhörighet, så skapar man också möjlighet att minska klyftorna mellan könen.
Men liksom inom alla andra organisationer finns även här extrema röster. Individer som lyfter fram S.C.U.M.-manifestet som "en bra bok", och som uttrycker ett tydligt hat emot den upplevda oppositionen. På andra sidan finns det minst lika extrema röster, som hotar utsätta de människor som uttrycker sig positivt om feminism för våld.
De båda grupperna eldar på varandra, vilket leder till att de båda också sjunker djupare ner i sin övertygelse. Där den sistnämnda sidan menar att "det inte förekommer ojämlikheter", menar den förstnämnda att det visst gör det, samt att dessa beror på mäns makt över kvinnor.

Men kanske handlar det inte om "mäns makt över kvinnor"?

Jag är väl medveten om att män idag har betydligt mer fördelar än kvinnor i samhället. Inom yrken där kvinnor är i majoritet betalar man generellt sett ut mindre i lön. Vid sexualbrott ifrågasätter man kvinnors klädsel och nykterhet, fastän ingen människa borde behöva oroa sig för att bli sexuellt utnyttjad oavsett dennes klädsel eller påverkade tillstånd.
Med det sagt, kanske handlar detta om en samhällsstruktur som funnits mycket länge, och som finjusterats över århundraden, med avsikt att ett fåtal skall få behålla sin plats i gräddfilen?
I brottsstatistiken år 2010 förekom män mellan 15-30 år i majoritet (1), och män i denna åldern är mer benägen att begå fysiska våldshandlingar än kvinnor (2). Då ter det sig inte så underligt om de i maktposition i högre grad strävar efter att "hålla männen nöjda".

Men det är under inga omständigheter rätt!

Samtidigt får man inte glömma att det finns förhållningsregler även för män. Då unga mäns negativa känslor riskerar att leda till våldsamma motaktioner, så har man skapat ett samhälls-tabu för detta. Män uppvisar inte känslor i samma grad som kvinnor gör, och genom att upprätthålla den obalansen så ser man till att män också behåller - den smått galna - idén om att kvinnor måste beskyddas, samt att det är männens "arbete" att göra det. Samtidigt skapas män som inte finner sig i den beskyddande rollen, utan som är ute efter att skada kvinnor på olika vis. Och så upprätthålls denna obalansen.

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att ojämlikheten inte är någonting vi ska blunda för, utan någonting vi måste kunna diskutera och lösa, under ordnade former. Extremism skapar betydligt mer problem än vad det löser i detta fall.
Det är vårt gemensamma ansvar, män och kvinnor, då vi alla är en del av samhället och därför även en del av de problem som vi uppfattar i samma samhälle.

Källor:
(1) "Kriminalitet" - http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0201_2010A01_BR_11_X10BR1001.pdf

(2) "The development of aggression during adolescence: Sex differences in trajectories of physical and social aggression among youth in rural areas" - http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2773662/

"Space..."

"Space, the final frontier."
So vast, with no beginning nor an end which is probably why it is so difficult for us humans to embrace the share meaning of it. Because we always keep telling ourselves that we have some sort of clue about most things going on, but when trying to realize how much we really know considering the size of space... it all just seems impossible... and terrifying. And it is. It is impossible to know even 0,000001 % of what the heck is going on! Even so, it is damn interesting to try.

* * * * *

Efter nästan två års tystnad är jag tillbaka på en blogg som nu besökts av över 10 000 personer, en siffra jag bara kunde drömma om när jag startade upp den för snart fem år sedan. Huruvida min avhållsamhet beror på att jag spenderat år med att gräva ner mig i frågeställningar och komma ut litet visare på andra sidan, eller att jag bara glömde lösenordet till sidan, låter vi vara osagt.

Men för att återkoppla till det inledande segmentet: rymden. Så oerhört spännande!

Tankarna kring det hela blir väldigt abstrakta, och påverkar mina genuina försök att greppa det som inte går att förstå: den mätbara storleken i det största vi är medvetna om. Och vad finns sen utanför det? Och utanför det? Och vad pratar vi om för storlek då?

Vad är egentligen vår korta tid på jorden, som likt ett litet sandkorn i en enorm öken knappast gör mycket väsen av sig i ett oändligt universum, och vad är egentligen vi? Ett syfte, eller någonting större, är det ens möjligt?

En fråga människor ställt i alla tider: "vad är meningen med allt?"

En fråga som skapats i och med vår förståelse för naturens gång, i och med att allt vi känner till och förstår någon gång kommer till, för att sekunder, dagar, månader, år, sekler senare plötsligt upphör. Upphörande är en självklarhet för oss, i och med att vi själva en gång kommer att upphöra. Inte bara som individer, utan även som art. En smärtsam påminnelse när den väl faller på.

Det är utifrån denna förståelse vi tolkar vår omvärld: saker skapas -> saker finns -> saker försvinner. Att det skulle uppehålla sig på något annat sätt är för de flesta otänkbart. Samtidigt kan man skönja en viss skepsis emot resonemanget genom den första termodynamiska lagen:

"Ingenting kommer att skapas ur intet,
ingenting kommer någonsin heller att försvinna."

Alla atomer och strukturer som bygger upp dig och din kropp, ditt medvetande, har alltid existerat och kommer alltid att existera, om än i annan form. När våra fysiska kroppar ger med sig och återgår till det stadie de spenderat majoriteten av universums existens i - obefintlighet - så vänder sig dess partiklar till ett annat göromål. Men varje atom finns kvar. Den har bara funnit någonting annat att göra. På så vis är varje individ som någonsin levt kvar. Det fanns bara någonting annat de som byggde upp individens fysiska form var tvungna att göra. Och vår saknad, är till den fysiska formen. Den där som vi kunde ställa oss öga mot öga med, krama om, eller till och med slå till. Men den vi kunde röra vid.

Fastän våra fysiska kroppar ger oss möjligheten att röra vid varandra, och komma varandra så nära inpå, så innebär de också en kontinuerlig vägg mellan våra medvetanden, som varar hela livstider.

Nu för tiden studerar jag medvetandet på universitetsnivå, och det är inte långt kvar innan jag har avslutat min utbildning. Tack för att du ville läsa detta inlägg, och välkommen tillbaka till Mitt liv som fri.

Alla är inte lika mycket värda

I dagens Sverige pågår en debatt kring människovärde.
Troligtvis är detta en diskussion som sporrats av vissa partiers växande popularitet.
Men frågan i sig är intressant:

Finns det någon situation då en individs värde skiljer sig ifrån en annans?

Ja, det finns det.
Men innan du som läser detta går i taket över påståendet, låt mig förklara min ansats.

Varje individ har ett grundläggande människovärde. Detta skiljer sig inte från individ till individ. Därav kan en människa aldrig anses vara "mindre värd" än någon annan endast på basis av exempelvis nationalitet eller "etnicitet". Till detta människovärde läggs däremot små pusselbitar till, vilka skapar individens åsikter och inställning till världen.
Det bör tilläggas att individen inte nödvändigtvis har "koll" på när alla dessa pusselbitar adderas till dennes liv, människan har inte utvecklats förmågan att ifrågasätta den egna verklighetsuppfattningen. Vår hjärna har istället utvecklats till att förstå omvärlden och våra sinnesintryck, inte ifrågasätta deras validitet. Därför kan det hända att vissa pusselbitar "läggs till" utan att individen själv förstår detta. Vissa av dessa bitar kommer påverka individen positivt, andra negativt. Genom självrannsakan kan en individ bli bättre på att se dessa bitar, samt arbeta bort dom, efter önskemål, för att ersätta dom med andra bitar.

Du har troligtvis redan gissat dig till resonemanget bakom svaret men jag önskar ändå uttala det.
En individs värde bestäms utifrån situationen den befinner sig i. En läkare är exempelvis mer värdefull vid en olycksplats med många skadade än en person utan några medicinska kunskaper, liksom en lärare är mer värdefull i ett klassrum än en person utan pedagogiska kunskaper.
Givetvis finns de som saknar den där pusselbiten som gör en person till en bra läkare/lärare, men det påverkar inte nödvändigtvis värdet i deras kunskap.
På samma sätt kan en helt outbildad men väldigt empatisk person vara mer värd än en individ med filosofie doktorsgrad inom psykologi, om den sistnämnde saknar värme eller empati, om det gäller en individ som bara vill få lätta sitt hjärta eller behöver en kram.

Så, en individs värde bestäms utifrån behov, men ingen människa kan på basis av sin nationalitet, ursprung, språk, namn, eller sexuella identitet regelrätt anses vara mindre värd än någon annan.

Tack för att du läste dagens inlägg!

Nu är det slut på fjantandet!

Ibland undrar jag: Du som tycker att "seriös debatt" är att besvara alla ens egna argument med "nej…", utan att erbjuda några hållbara motargument. Hur resonerar Du?

Jag har under många år, i många olika diskussioner, fått utstå smädelser och personangrepp. Dessa har inte format mina åsikter nämnvärt men är ändock frustrerande, inte minst när det är den mötande personen som bett mig deltaga i diskussionen från första början. Ett exempel är sociala medier:
Flertalet individer anser säkert att det inte är särskilt svårt, "det är ju bara att strunta i människors inlägg så slipper man bli kallad för en massa elaka saker". Men jag vill värna om mina medmänniskors intresse för olika områden, så när en bekant lägger upp en politisk fråga/påstående vill jag visa mitt stöd för dennes engagemang. Kort och gott; jag svarar på inlägget.
Grovdraget brukar "diskussionen" här att ta en av tre inriktningar:

1. En fruktsam diskussion uppstår och andra ansluter med tankar och konstruktiv kritik kring ämnet.
Tyvärr är detta inte lika vanligt som alternativ 2 och 3, men smått underbart när det faktiskt sker.

2. De som ansluter till diskussionen tycker likadant och den dör ganska snabbt ut i brist på ny input.
Även intressanta frågor kan kvickt försvinna från väggen på grund av att ingen uppdaterar, bara "lajkar".

3. De som ansluter sig till diskussionen har redan en bestämd åsikt i frågan och ansluter endast för att få ett erkännande från andra. De som ifrågasätter deras åsikt är PK, borgarsvin, kulturmarxister, manschauvinister etc. beroende på politisk inriktning.
Detta känns tyvärr som en väldigt vanlig inriktning när det kommer till diskussioner på forum och sociala medier. Den som förutbestämt sin position i frågan och vägrar öppet resonera i frågor väljer istället att sätta käppar i hjulet för alla försök till en seriös diskussion genom att smäda andra deltagare som inte håller med den, kasta ur sig falska påståenden skapad ur affekt (att man hittar på "fakta" som stöder de egna påståendena) och gör allt i sin makt för att underminera andras trovärdighet. Tyvärr är det troligen också många som faller för detta beteende då människan genom sin önskan att tillhöra en gruppering, i kombination med viss Darwinistisk teori, tenderar följa den individ som skriker högst, oavsett om det denne skriker är sant. Det handlar mest om hur mycket det denne skriker överensstämmer med deras egna världsbild.

De politiska åsikter jag har idag är sprungna ur evidensbaserad vetenskap, rapporter som påvisat vad som gjorts bra respektive mindre bra genom åren. Det har sedan varit min egen uppgift att resonera kring när i vår politiska historia som de mindre bra sakerna vägts upp av de bra sakerna. Utefter detta har jag sedan fattat ett beslut där jag till sist etablerat mig politiskt. Och som sagt, mitt beslut är taget utifrån ett öppet resonemang baserat på reell evidens, och det kommer att krävas samma sorts evidens för att få mig att omvärdera mitt beslut.
Vad som däremot inte kommer att få mig att ändra uppfattning är när du ifrågasätter min verklighetsförankring, kallar det jag säger för "jävla blockpolitik", eller använder dina "vässade retoriska kunskaper" och kallar mig för ett fån.

Människors totala oförmåga att debattera och diskutera utan att ta till personangrepp och andra härskartekniker är något som skrämmer mig. Samtidigt bör de som opponerar sig på detta vis ha en sak väldigt klar för sig:

Det barnsliga sätt du beter dig på kommer aldrig att ändra min uppfattning, varken via dina härskartekniker, hot om våld eller kränkande uttalanden. Men det är inget du bryr dig om. I din värld har alla andra fel, du har rätt. Du "diskuterar" inte för att utvecklas, utan för att få uttrycka ditt hat emot andra människor. Du röstar på det parti du känner är det enda som kan lösa frågan av endast en anledning: deras fascistiska inställning stämmer överens med din redan utstakade världsbild.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Chemtrails och ödlor i människokostym!

“Åtgärder måste vidtas nu för att förhindra en hotande hälsokatastrof av enorma proportioner, om projektet inte stoppas omedelbart. Annars kommer vi att se en explosionsartad ökning av neurodegenerativa sjukdomar som förekommer hos vuxna och äldre i aldrig tidigare skådad takt samt nervsystemets sjukdomar i våra barn. Vi ser redan en dramatisk ökning av dessa neurologiska sjukdomar, och det förekommer hos yngre människor mer än någonsin tidigare..”  /konkursverket.se

Texten ovan är hämtad ifrån en sida där man är anti-aerosolbesprutning, eller "chemtrails" som det även kallas. Fenomenet har engagerat bland annat minst en MP-politiker men tycks inte riktigt få något större genomslag, inte minst inom forskarvärlden. Och hur kommer detta sig? Om det stämmer som förespråkare säger om "chemtrails": att det är gift som sprutas ut i atmosfären för att förkorta människors livslängd, förstöra atmosfären m.m., hur kommer det sig då de att framstående förespråkare består av individer som David Icke, med fasta agendor involverande satanister, pedofiler, och interdimensionella ödlor, och inte av vetenskapligt fokuserade personer? David Icke som för övrigt fick veta att han var Guds son, vilket bör vara tillräckligt för att ifrågasätta dennes uttalat altruistiska natur.

Att han ständigt lyckas få reda på saker som ingen annan människa lyckats snappa upp lämnar minst tre möjligheter: (1) han är Guds son, (2) han är galen, eller (3) han utnyttjar människor som söker mening i tillvaron. Det är litet lustigt att den "mall" han använder sig av för att skapa sig en följarskara inte är helt olik den sektledare använder sig av, om än i global skala.
På sidan som nämns i inledningen av texten hävdar man att neuro-läkare varnar för att antalet neurologiska sjukdomar har ökat "dramatiskt", men detta påstående saknar källa. Ser man till statistik har - i vart fall - antalet individer som avlider på grund av stroke minskat (då inte sagt att stroke är den enda neurologiska sjukdomen).

Åter till "chemtrails". Dessa existerar säkerligen, men huruvida det man väljer att spraya ut i atmosfären är giftigt eller inte är svårt att uttala sig om då de enda källorna på vad som finns i dessa behållare tycks bestå av pensionärer, avhoppade militärer eller andra - minst sagt - excentriska individer.

Vad som är mest oroande över dessa länkars spridning i Facebookflöden runtom i världen är att det intresse som ständigt uppvisas för att ifrågasätta vetenskapliga undersökningar är som bortblåst när det gäller argument från oppositionen. Enkelt förklarat: dyker det upp någonting som ställer teknologisk/medicinsk vetenskap i god dager fylls kommentatorsfältet snabbt upp av ifrågasättanden. Men är det ett inlägg som hävdar att vaccin ger barn autism (vilket inte stämmer) eller annat som är direkt skadligt mot sjukvårdens rykte delar man det direkt. Att vaccin kan vara en utlösande faktor om det finns risk för utvecklandet av sådan sjukdom är en annan sak.

Men världen är ju så oerhört mycket enklare om man väljer att göra den dikotomisk, alltså uppdelad i svart och vitt/rätt och fel. Men väljer man att vara kritisk bör man vara kritisk mot alla källor, och inte bara mot dem man själv redan bestämt sig för har fel.

Avslutningsvis önskar jag återkoppla till den mest basala, men inte nödvändigtvis önskvärda, av våra mänskliga egenskaper: bekräftelsebehovet. Kanske är det så att vardagen är litet grå; jobbet är tråkigt, pengarna räcker inte riktigt till, den där resan eller nya teven man skulle vilja skaffa känns alltför långt borta. Då är det enkelt att krydda till tillvaron genom att bestämma sig för att någon är ute efter att skada en eller de man tycker om, eller att det finns bestämda livsregler som avgör om man får det bra eller dåligt när man dör, eller skylla sin tillvaro på ödlor i människokostym...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Problemen: arbetslöshet och invandring?

Dagens politiska maktkamp är mer eller mindre diktomisk i sin natur: "för eller emot" är i många fall de enda val som ges den enskilde individen. Istället för att presentera ytterligare valmöjligheter skapar falsk diktomi en minst lika falsk trygghet med sin dogmatiska redovisning av politiska frågor.
För inte så länge sedan träffade jag en grupp politiskt engagerade i Stockholm. En av dem kläckte ur sig, som vore det inte särskilt underligt, att de flesta av dem som har möjlighet att faktiskt göra skillnad i den politiska sfären istället använder sig av denna makt för att säkerställa en fortsatt - relativt - dekadent tillvaro åt sig själva och sin familj. Personens politiska inriktning var rödfärgad, men denne fick medhåll även från blått håll. Och det bör väl egentligen inte anses underligt att man önskar det bästa åt sig själv och sin familj? Men nog blir det problematiskt om sådan person förväntas fatta beslut som samtidigt kan komma att påverka över nio miljoner andra individer.

När det kommer till invandringsfrågan så är majoriteten av partierna i riksdagen överens, med bara ett parti i opposition. Det ensamma partiet tycker att man bör "begränsa invandringen", vilket i viss grad redan görs men det är inget man lyfter fram då det inte låter särskilt lockande med fraser som "stängda nationsgränser" m.m. Samtidigt står den stora massan av politiskt engagerade och skanderar sitt hat mot rasism och nazism. Och det är ju bra att det är åt detta håll den politiska kappan ändå vajar. Men också inom denna gruppering väljer man att peka finger åt varandra. Vänstern menar att högern är känslokall, högern menar att vänstern inte har en realistisk pengasyn. Så vem har egentligen rätt?

Den politik som drivs i dagens samhälle står i direkt anknytning till det så kallade "arbetssamhället", det vill säga en samhällsmodell som bygger på att individer arbetar utefter marknadsliberala villkor; fortsatt överkonsumtion och arbetsnarkomani är sådant som uppmuntras i sådant samhälle. Detta gäller inte bara högersidan då man även ifrån vänsterns håll propagerar för "rätten till ett arbete", inte "rätten till livsglädje".

För att lösa de sociala frågeställningar som ligger på bordet i dag så behöver vi ifrågasätta det marknadsliberala samhället, en samhällsmodell som är - precis som många andra modeller - en praktiskt god tankemodell, men som visat sig inte fungera i praktiken. Men då måste även de som har makt att göra skillnad inse att det krävs väsentliga omstruktureringar av deras politik. Politik tänkt att verka till förmån för folket får inte utstå kompromisser till förmån för företag och organisationers diton.
Människan måste prioriteras före organisationen. Och då är det hög tid att se över samhällsmodellen. Hög tid att se över möjligheterna för basinkomst/medborgarlön för att säkerställa en dräglig tillvaro för alla!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Det är brudarnas fel!"

När man åker kollektivt får man höra många intressanta diskussioner, vare sig man vill eller inte.
Nyligen satt ett gäng yngre killar och diskuterade o-jämnställdhet.
En av dem avslutar litet kaxigt med "Det är brudarnas fel! Man måste säga ifrån om något inte är okej."

I sin studie The History of Sexuality presenterar Marina Warner en tes rörande individers, i detta fall kvinnors, förhållningssätt till stereotyper. Hon menar att kvinnor kan välja att godkänna det patriarkala samhällssystemet för att på så vis skapa sig en plats i det ("[…] in the same vocabulary, using the same categories by which [they were] disqualified", s. 101).
Warners studie lyfter även idén om att kvinnor dras till den fysiska representationen av "den krigande mannen", ett påstående som - om sant - definitivt bör anses sätta käppar i hjulet för den feministiska rörelsen.

Marina Warners förstnämnda tes kan tolkas som att kvinnor mer eller mindre "ger upp" inför samhällsnormer och därför anammar "godkända" beteendemönster. Men för att kunna ge upp måste individen först och främst anat en diktomisk framtidsutsikt, alltså två skilda möjligheter att fortskrida, varav ett av dessa måste väljas. Ur nationalekonomisk synpunkt som den rationella människan (homo economicus) är människan mer eller mindre fulländad inom detta området, vilket borde göra att Warners idé inte bör stöta på större problem att befästas som sanning i vårt marknadsliberala samhälle. Men ur teori om den sociologiska människan (homo sociologicus) kan tesen ifrågasättas då man anser att människan inte har alla svar, eller vetskapen om utfallet av alla interaktioner/händelser.
En tydligare förklaring: för att en person ska kunna välja väg i ett samhälle måste samhället presentera minst två olika vägar för denne. Om personen endast får en väg presenterad för sig är möjligheten betydligt mindre för denne att avvika från den önskade rutt samhället har planerat.

Kan man verkligen hävda att kvinnor "godkänner" sin roll i samhället om de aldrig erhållit något annat alternativ? Samtidigt bör samma fråga kunna ställas om männen som omedvetet upprätthåller sådan maktordning; kan man verkligen hävda att män "godkänner" denna samhällsmaktordning om de aldrig fått reda på något annat alternativ?
Nog går det att resonera kring det egna ansvaret och individens förmåga att ta initiativ inför samhällsförändringar, men liksom en person som aldrig lärt sig räkna troligtvis inte kommer att kunna lösa ett såpass simpelt matematiskt problem som (a * b)(b * a) så kommer en person som aldrig lärt sig att resonera kring andra samhällsmodeller troligen inte heller att ifrågasätta det i dag rådande.
För tyvärr är det så att det inte är ett särskilt fritt politiskt klimat ens i den demokratiska delen av världen. Det finns fortfarande frågor som är relativt tabu, om än att vissa tabu sakta men säkert börjar luckras upp i samband med samhällets ofrånkomliga progression. Och tur är väl det.
Nu gäller det bara att denna progression går åt "rätt håll".

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Att driva med tjejer

Här om dagen kollade jag igenom humorserien "Full Patte" på SVT play. Ett roligt program där ett humorpar slänger sig med vass samhällskritik kryddat med en stor portion humor; rekommenderas!
Men det var en figur som särskilt fick mig att fundera. "Kikar-killen", för er som sett programmet.

Sist jag hörde någon kille prata på detta sätt var i 16-årsåldern. Kanske beror det på att jag inte har sådana personer i min omgivning men jag kände inte alls igen den personen hos någon av mina kompisar som passerat 20. Möjligtvis har jag mött någon som beter sig på detta sätt, men de tillfällena bör kunna räknas med ena handens fingrar.
Jag inser att det är komik och att detta är en extrem stereotyp, men blir samtidigt lätt oroad. Är det så här de som stämplats med genusrollen kvinna ser på den motsatta sidan av samhällets könsparadigm? I så fall förstår jag varför vissa hatar män, "kikarkillen" är ju rent motbjudande i sina uttryck.

Ser man hur feminister porträtteras i film, tv-serier och annan media, samt responsen denna stereotypiska framställning får, så skiljer den sig inte nämnvärt mot den respons vissa män uttrycker för stereotypiska framställningar som tidigare nämnda. Skillnaden blir dock att om en "man" uttrycker irritation för en sådan framställning är denne en "arg, kränkt, (vit) man" men om en "kvinna" uttrycker detsamma så är hon en "stark kvinna, och en förebild".
Att det existerar segregation i samhället rörande genus är det ingen fråga om; kvinnor och män är inte jämställda. Statistik visar gång på gång att män tjänar bättre, generellt sett har högre positioner inom arbetslivet, samt spenderar mindre tid med arbete i hushållet än kvinnan. Problematiken uppstår dock i det etiska dilemmat: har en förtryckt individ större rätt att uttrycka sig ont om oppositionen, utan att förtjäna få något mothugg?
De jag ställt denna fråga till återkommer med samma argument: "ja, man får inte sparka på den som ligger", i diverse omformuleringar. Men då möter vi istället ett än större dilemma i det att oppositionen då istället censureras, vilket i sin tur också är en sorts förtryck, om än i annan form.

Jag är inte helt övertygad om att en sak skulle vara mer okej än någon annan. Så länge vi fortsätter resonera strikt diktomiskt kommer vi aldrig att nå ett jämställt samhälle.
Oavsett vilket "läger" en tillhör är "vi och dom"-resonemanget skadligt för jämställdhetsarbetet, oavsett om man motarbetar orättvisor genom att peka ut detta, eller söker att upprätthålla dem alternativt öka segregationen ytterligare. Självklart behöver man i vis mån lyfta problemet för att kunna ta itu med det, och då kommer ju klass-, kön-, etnicitetstillhörighet m.m. att få en central roll. Men utöver detta bör en inte spekulera och resonera kring individers "tillhörighet".

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Arga, kränkta, vita kvinnor

Jag är sedan ett tag tillbaka uttalad feminist, vilket egentligen inte är någonting att orda om då det känns relativt självklart att man bör se sig som det, oavsett om man föredrar någon annan benämning än just det ordet. Viss bibehållen skepsis - kanske till och med cynism - rörande den mänskliga faktorn har fått mig att upptäcka vissa pinsamma situationer, där det snarare känns som om man gömmer sig bakom "feminism".

Den senaste veckan blev det ramaskri i tidningarna efter ett uttalande om kvinnliga komiker. För dig som lyckats undgå denna fars tänker jag kvickt återberätta vad det handlade om:

En av Sveriges mer kända (manliga) nöjesprofiler skulle leda en tävling för kvinnliga komiker. När tävlingen närmar sig visar det sig att man inte alls lyckats sälja ett godtagbart antal biljetter till händelsen. Nöjesprofilen uttrycker sitt missnöje över detta genom kommentaren "varför ska en bokare boka kvinnliga komiker när ingen vill se dem??" i ett mail till dennes kvinnliga samarbetspartner varpå det tar hus i h*lvete i media.

Och visst, kommentaren kan anses vara plump, men är väl egentligen en kommentar om vår samtid och inte ett bevis för att källan till uttalandet skulle dras med manschauvinistiska drag? Eller?

Kan man inte längre uttala sig om problem som existerar utan att ensam ställas till svars för detta?

Kort efter händelsen gick flertalet deltagare ut och tillkännagav att de inte ville medverka i tävlingen på grund av nöjesprofilens utspel. Men mitt fokus då jag läste texten låg inte hos nöjesprofilen eller hos de deltagande, utan den förutsätta publiken.

Hur kommer det sig att man inte lyckades sälja fler biljetter än den uttalat låga siffra som uppnåddes? Och kan man egentligen beskylla arrangörerna för att vi - publiken - inte köpt biljett?

Här har "feminismen" tagits ur sitt kontext och börjar istället bli något direkt farligt. Om individer väljer att (förhoppningsvis inte medvetet) feltolka det någon säger för att skapa debatt, tappas fokus på de riktiga kärnfrågorna. Som i detta fall - nu tredje gången nämnt: är det arrangörerna eller den faktiska publiken som arrangörerna sätter upp tävlingen inför som bör beskyllas för att biljettförsäljningen var så låg? Och om detta berodde på att deltagarna var kvinnor, är det något vi kan skylla på arrangörerna eller är det så att vi måste inse att problemet kanske snarare ligger hos oss själva. Det var ju faktiskt vi som inte köpte biljett.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Reinfeldt religiösa utspel; "företagen viktigare än staten"

Kommer du ihåg hur det under 90-talet munhöggs mellan dem som ägde olika bilar? "Sälj aset, annars byt" kläckte någon ur sig skojfriskt om ett visst bilmärke, medan någon annan drog paralleller mellan fallos och det tidigare nämnda. De flesta sociala forskare skulle troligtvis ge medhåll till teorin om att dessa små "fajter" grundade sig i stoltheten över den grupp man tillhörde. I fallet ovan handlade det alltså om att man ägde en viss typ av bil.

I dag pratar man inte lika mycket om bilmärken på samma vis, idag är det istället PC eller Mac, iPhone eller Android, McDonalds eller Burger King, o.s.v. Även de mest luckrade individualisterna tenderar ha något särskilt de samlas kring, vare det ett särskilt tv-program, en viss maträtt, eller en viss typ av dammsugare från USA.

Max Weber talade om att det är individernas agerande som skapar samhällsförändringar, Emile Durkheim menade att det är samhällsinstitutionerna som gör det. I dagens läge bör man kunna ge dem båda rätt, om än med en övergång mot Durkheims teori. För visst finns chansen/oron inför att man, genom att ge organisationer ökat inflytande på vårt sociala liv, också ger dem mer samhällsmakt. Och då organisationer erhåller mer samhällsmakt ökar också möjligheten för oligarker att växa fram. Se bara på Stefan Persson, H&Ms styrelseordförande, som lyckades få till stånd en omstrukturering av Sveriges skattepolitik tack vare sina aktier inom företaget. Det enda man - inofficiellt - behövde hota med var att lämna landet på grund av "för hög beskattning". Givetvis kunde man inte flytta själva utan skulle i så fall tvingas plocka med sig hela H&M kedjan ifrån Sverige(?).

Sett till vår arts tid på jorden så var det inte länge sedan man började intressera sig för det marknadsliberala samhället. Det har inte "alltid existerat i viss form" som vissa förespråkare hävdar. Under 1800-talets framväxt av bättre villkor för arbetarna, med ett klimax under 1900-talets tidigare hälft, skapades en möjlighet för de flesta att gå till arbetet, tjäna in sitt levnadsbröd, utan att utsätta sig för några större, eller livshotande, dagliga risker. Men där arbetet länge setts som ett nödvändigt ont har det idag erhållit en central plats i många människors liv:

"Där vi förr arbetade för att leva, lever vi idag för att arbeta!"

Detta är inte någonting som växt fram naturligt. Man har genom marknadsekonomin lyckats skapa sig vikt i samhället, då det marknadsliberala samhället inte kan överleva utan företagen. Dock finns en viktig bundsförvant för företagen, och det är individen.

För individen kan överleva utan företagen, företagen kan inte överleva utan individen. En tom affärslokal fyller inget syfte, men en ensam individ kan ibland vara det enda som behövs för att åstadkomma underverk.

Nog finns det goda sidor detta samhälle fört med sig, inte minst i Sverige. Men samtidigt är vi många som oroar oss när företagen erhåller mer makt i samhället, när Persson lyckas ändra på Svensk lagstiftning med sitt kapital som grund, och när man vill införa möjligheten för organisationer att stämma länder om de försvårar oligarkernas arbete för att behålla sin plats på toppen.

Allt eftersom tiden går tycks inställningen till marknadsliberalismen ta en allt mer religiös antoning. Precis som inom religionen samlas man kring individer, objekt, samt texter. Principen är densamma, även om det inte direkt faller under samma kategori.

Religionen och önskan att få tillhöra en grupp har aldrig släppt fästet om vårt samhälle. Den har bara antagit en annan form där du istället förväntas vara beredd att betala för ditt medlemskap.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Alla drar Bylunds skämt!

Sverigedemokraternas Linus Bylund hamnade rejält i blåsvädret nyligen när han uttryckte sig plumpt på Twitter. Efter att Sverige fick en "12-poängare" av Rumänien i Eurovision kläckte han litet käckt ur sig:

I efterhand uttrycker Bylund irritation över att så många tagit hans skämtsamma inlägg på för stort allvar:

Först och främst bör man lyfta ironin i det sista inlägget här ovan. Fällt av en högt uppsatt medlem i ett parti som är vida känt för att ikläda sig offerkåpan så snart deras politik ifrågasätts. "Lulz" som man säger.

Vad som är intressant med ett uttalande som detta är vad som även gör det så irriterande: detta är inte alls ovanligt!

Under större delen av min uppväxt har jag hört liknande kommentarer fällas runtomkring mig, i syfte att vara "roliga". Men jag har aldrig kunnat finna det roliga i dem. Jag förstår att det handlar om humor som grundar sig i stereotypa värderingar, men har väl alltid känt att sådana "skämt" väcker mer hat än glädje. Litet som i "mainstreammedia"'s skildringar, där till och med Kristdemokraterna skulle kunna framställas som Hin Håle självt. När Janne Josefsson trycker upp mikrofonen under näsan på någon blir denne i stort sett genast skyldig, oavsett hur denne pläderar till anklagelserna.

Men åter till Bylunds kommentarer. Som jag sa, det är inte ovanligt att höra kommentarer av detta slaget i "medelklass"-/"arbetarhem". Kring matbordet slänger någon ur sig det senaste "afrikaskämtet" eller något minst lika smaklöst. Skrattar man inte så är man litet jobbig, litet udda. Litet för "PK".

Men det är ett problem som lever kvar i folkhemmet. Skälet till att det börjar uppmärksammas nu är Internet. Istället för att spara sina "helfestliga vitsar" till fredagstacosen, kläcker man ur sig det litet snabbt på Twitter. För man vill ju framstå som en festlig figur! Problemet för Bylund är att inte alla tycks dela hans smak av humor. Snarare tycks väldigt många tycka att den inte är okej.

Istället för att göra som vilken god retoriker som helst skulle gjort - bett om ursäkt och lärt sig att detta inte är okej - axlar Bylund åter martyrmanteln och tar en marsch längs med hycklarnas boulevard.

Avslutningsvis vill jag nämna att fenomenet tyvärr verkar vara särskilt förekommande i de "äldre generationerna". Kanske för att man inte är van vid immigration av den kaliber vi möter idag till följd av globaliseringen, m.m.. Sådant man inte vet så mycket om, eller kan så mycket om, skapar man sig en bild av ifrån media, för att sedan dölja sin osäkerhet inför det bakom plumpa vitsar eller hånfulla uttryck. Istället för att öppet möta det man inte kan så mycket om. Eller inte alls. Ingen tvingar någon att interagera med alla. Men det ger inte människor rätten att gömma sig bakom fördomar och elaka kommentarer. För oavsett vad SD hävdar så är det inte sådant som täcks in under lagen om yttrandefrihet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Kampen för kvinnors, och mäns, lika rättigheter!

Befann mig nyligen på Feministiskt Forum, en föreläsningsdag i Stockholm som kretsar kring feminism i samhällets alla hörn. Jag fick ta del av statistik, intressanta föreläsningar, och spännande individer.
På vägen hem var det även någonting som klarnade hos mig. En ganska självklar sak förvisso, men som jag inte riktigt lyckats sätta ord på tidigare; hur det kommer sig att begreppet "feminism" skapar så mycket irritation hos privilegierade grupper.

De flesta av oss vill gärna känna gemenskap med andra, vi är ju på ett sätt flockdjur, och föredrar sällan att exkluderas. Jag vill börja med att säga att jag på intet sätt anser att feminismen som rörelse är exkluderande, men jag förstår hur de som anser det vara så kan resonera.
Den amerikanske feministen Warren Farrell var länge en välkommen föreläsare på diverse feministiska forum. Han pratade om kvinnans nuvarande, generella samhällsposition, samt hur denna skulle kunna förändras. Detta pågick under lång tid och han skall under denna period varit mycket uppskattad.
När Farrell efter många år valde att även ta upp manlig genusproblematik avtog dock intresset för honom ganska kvickt. Vad som är tråkigt är att den nya riktlinjen han tagit inte agerade exkluderande för feminismen, hans tankar och idéer inom området fanns fortfarande med och utgjorde större delen i hans föreläsningarna om genusfrågor. Vad Farrell gjorde var att addera ytterligare problematiska komponenter, utöver de strikt feministiska han tidigare presenterat, fast denna gång rörande männens situation.
Vad var det då han presenterade? På vilket sätt skulle vissa män vara mindre privilegierade än kvinnor?
Främst var det i fråga om samhällets syn på stridande individer i krig, där Warren bland annat sagt följande:

"The single biggest barrier to getting men to look within is that what any other group would call powerlessness, men have been taught to call power. We don't call "male-killing" sexism; we call it "glory." We don't call the one million men who were killed or maimed in one battle in World War I (the Battle of the Somme) a holocaust, we call it "serving the country." We don't call those who selected only men to die "murderers." We call them "voters." Our slogan for women is "A Woman's Body, A Woman's Choice"; our slogan for men is "A Man's Gotta Do What a Man's Gotta Do."

Detta är tänkvärda ord, som inte på något sätt minerar den feministiska rörelsen. Det går att driva sådana frågor sida vid sida och jag tror - samt hoppas - att jämlikhet kan uppnås även på detta vis.
Det primära fokusen ligger så klart fortfarande på feminism, det är inom det området mest arbete måste ske för att skapa en jämlik balans mellan samtliga samhällsgenus. Men att lyfta sådana här frågor till ytan är ingenting som är synonymt med att sluta fokusera på feminismen som kärnfråga.

Här väljer jag att återkoppla till min inledning. De feminister som tagit väldigt illa vid sig av Farrells genusbreddning i frågan anser sig - mig veterligen - riskera att deras kärnfrågor hamnar i skuggan av dessa. Inte en helt oberättigad farhåga, men samtidigt bör man kunna driva dessa frågor vid sidan av varandra, ja rentav "baka" dem samman.
Vad jag ville återkomma till är att flertalet av de män som motsätter sig feminismen har samma farhågor, fast åt andra hållet: att feminismen skall överbrygga de (få?) problem de möter under sina liv.
Våra problem bör vi kunna lösa gemensamt för att skapa en bättre framtid. Jag har svårt att tro att vi, genom att fokusera enskilt på specifika frågor, kan söka oss till att förbättra samhället. Det är bara att se till alla de grupper som existerar sida vid sida.
Feminism existerar för människans bästa. Men att få bort alla samhällsorättvisor är utopin så väl för detta förhållningssätt som andra filantropiska diton.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Socialarbetare, martyrer i vår tid?

För inte så länge sedan vandrade jag och några vänner ner igenom Gamla Stan. Där mötte vi på en demonstration som leddes av en person som högt propagerade någonting i en mikrofon som var kopplat till ett gällt PA-system, vilket i sin tur riktats mot en grupp åhörare.
Givetvis väcks ett socialt intresse för vad det är som pågår, man vill ju inte gå miste om något spännande eller viktigt. Så vi tar några steg framåt och får se skyltar med texter som "staten tar våra barn!", "stoppa mass-omhändertagandet nu!" o.s.v.
Som tur var det endast ett fåtal förbipasserande som tycktes finna intresse för propagandan.
Själv började jag koka inombords…

Först och främst möter socialen idag alldeles för många regleringar och byråkrati för att kunna fungera optimalt. Exempelvis måste man som socialsekreterare höra av sig och boka tid om man önskar åka ut för att undersöka ett barns hemsituation, något som man förhoppningsvis inte behöver förklara idiotin i.
När Janne Josefsson-gänget sparkar in dörren och börjar ifrågasätta socialarbetaren om varför denne "tar barn ifrån sina rättmätiga föräldrar" står denne stum.

Av vilken anledning? Jo, tystnadsplikt.
Hade det bara handlat om föräldrarnas roll i det hela hade socialsekreteraren kunnat ge Josefsson en klar och tydlig bild över varför man valt att omhänderta barnet. "Osanitära förhållanden", "misshandel", "utnyttjande" m.m. är sådana förklaringar som tyvärr skulle vara ständigt återkommande skäl.
Så varför gör de inte det? Varför tar socialsekreteraren inte chansen, och förklarar sig inför alla?
För barnet/barnens skull.

Det är inte föräldrarna som får ta den största smällen om sådan information skulle komma ut. Det är barnet. Och socialens huvuduppdrag är att se till barnets bästa, inte föräldrarnas!
I enstaka fall kan socialen givetvis begå misstag, men ofta är föräldrarnas bild av situationen inte helt sanningsenlig.
De går ut i media och förklarar hur deras älskade barn rycktes från dem, när det i själva verket snarare är troligare att man - från socialens sida - till sist lyckades få rätt tillstånd för att gå in och rädda barnet som under många år fått utstå misshandel och övergrepp av olika slag.
Den socialarbetare som till sist lyckas befria ett barn på detta sätt får sedan stå och ta emot oerhörda spöstraff av samhället, vilka är mer benägna att tro på föräldrarnas lögner än tro på den som räddade barnet från ett liv i misär. Detta till trots öppnar inte socialsekreteraren sin mun och skvallrar om allt barnet blivit utsatt för, utan tar hellre själv stryk för att skydda barnet från att den känsliga informationen ska läcka ut.
Då är frågan vem som egentligen har barnets bästa i åtanke; familjen, vars destruktiva beteende lett fram till denna situationen, eller socialsekreteraren, som är beredd att ta enorma mängder stryk för att barnet ska få chans till ett bättre liv?

Tack för att du läste dagens inlägg.

Att sätta småbarn, i vuxen ålder, i beslutande position.

Platon och Aristoteles är två exempel på dem; människor vars bångstyrighet format vårt samhälle.

Som jag nämnde i förra inlägget ansåg de att människans arbete ledde till dennes fördärv (Paulsen, 2010). Samtidigt valde de att nyttja de resurser som framställdes via andras produktion. "Hyckleri!" skanderar vissa. Andra tycker att det är helt naturligt att ett samhälle ser ut på följande vis.

Men skillnaden mellan de gamla filosoferna och dagens oligarker ter sig inte nämnvärt stor, de har ju båda via bångstyrighet skärmat av första parkett för dem själva och sina vänner, framför livets operett.

Dessa individer vill inte bli av med makten, de är vana vid att få precis som de vill. Genom att Vi stått bredvid och ignorerat deras småbarnsfasoner har De tillåtits skapa sitt drömsamhälle där Vi sår och De njuter av frukten.

Nu blir det säkerligen liv i luckan, "Ingvar Kamprad har minsann slitit för sina pengar!", "Gates skapade ju hemmadatorn!", "Jobs var en visionär!" etc. Man kan då kontra med en äldre herre som idag blivit en ny bekantskap för många: Nicolas Tesla. En av pionjärerna rörande vår förmåga att kontrollera ström, men tack vare sina solidariska ambitioner ska han ha dött utfattig. Man skulle kunna säga att Teslas forskning låg till grund för Gates och Jobs möjligheter att utföra sina "stordåd".

Att deras uppfinningar betytt mycket för samhället råder inga större tvivel om, men frågan är huruvida de förtjänar den statusen de erhåller p.g.a. sina monetära resurser? Kan en människa placeras på denna nivå i samhällshierarkin, i dagens läge, utan några monetära resurser, exklusivt baserat på dennes intellekt?

Försök komma på fem personer som i dagens läge är internationellt kända (i positiv bemärkelse) på samma nivå som Gates och Jobs samt saknar större ekonomiska resurser. Skådespelare och musiker skulle kunna falla under denna kategorin, men deras kändisskap består oftare av ren idoldyrkan än deras bidrag till samhällsutvecklingen. Där av bör de inte medräknas. Detsamma gäller kriminella individer. Kanske lyckas du. Då får du väldigt gärna delge dig av dessa till mig.

I slutänden handlar inte detta om att samhället utvecklas åt ett oönskat håll, det handlar om att vi som anser utvecklingen vara oönskad inte gör någonting för att direkt stoppa den! I många fall väljer man istället att sitta och klaga vid köksbordet, till arbetskollegorna, eller till kassören på snabbköpet.

Men förordningar författas, och beslut tas på individuell nivå! Alla beslut som påverkar oss har någon gång tagits av en grupp människor någonstans. Och i den gruppen har varje röst räknats för att nå ett avgörande.

Din röst gör skillnad!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ut med livskvalitén och in med vinstintresset!

Ni som följt bloggen under en längre tid har säkert märkt hur den "röda tråden" skiftat färg, form och - inte minst - fokus mellan perioder. Jag vill dock återigen framställa mitt intresse för att särskilja mellan objektivism och subjektivism i den grad det är möjligt. Inom vissa områden är nämligen detta oerhört svårt, på gränsen till omöjligt.
Ett återkommande tema i mina tidigare texter är det monetära systemet, ett ämne som väcker oerhört mycket känslor. "Cash is king" hävdar vissa förespråkare, medan den andra sidan istället talar i termer som "blodspeng" eller "slaverilön" vilket inte lämnar mycket tolkande till övers för andra i något av fallen. Eller kanske litet mer i det första.

Jag har fått höra utav många i min omgivning att pengar är någonting vi måste lära oss leva med, att ett samhälle stöttat på det monetära systemet är framtiden. Förespråkare av marknadsliberalism tenderar åberopa Darwinism. Vad det har med frågan att göra har jag inte en aning om då Darwin menade att den med bäst förmåga att anpassa sig skulle stå som segrare. En Darwinistisk syn på det monetära samhället kontra ett samhälle utan valuta vore snarare att hävda att den som klarar den transitionen bäst, står som vinnare i det Darwinistiska spelet.
Nej, marknadsliberalismen har inte vuxit fram ur social evolution. Snarare handlar det nog om ett idogt slit av människor som önskat sig en högre position i samhället samt möjligheten att sätta sig över andra, alternativt slippa arbetet men ändå erhålla stor förtjänst.
För dig som lyfter på ögonbrynen, häpnar eller tappar din kopp te i marken av förskräckelse över detta uttalandet ska jag här redogöra kort för historiken bakom dagens marknadsliberalism…

De filosofer vi håller så högt i dagens samhälle, Aristoteles och hela gänget, ansåg det vara fult att arbeta. Men de åt gärna av den mat bönderna slitit ihop. Man skulle kunna kalla dem för dåtidens aristokrater, om än med vissa förbehåll. Men det fanns något som var än fulare än att slita för brödfödan och det var att upplåta sin tid åt någon annan; att arbeta för någon annan. Arbetsledare och de arbetande ägde vid denna tidpunkt väldigt låg status.
En tid förflöt, saker hände, kristendomen slog igenom som Ranelid i Melodifestivalen: alla började snacka om det! Och precis som med Ranelids bidrag slog det fäste i samhället, till stor del på grund av skrämseltaktik.
När religionen växte till sig tyckte vissa att man skulle få göka med skydd medan andra tyckte att det var det värsta de hade hört! Så skapades protestantismen och katolicismen. (Jo, givetvis var det en hel del annat också men det tycks ju vara detta folk känner till som primär anledning.)
Protestantismen växte sig starkare, det verkade som att de flesta tyckte att det var ganska trevligt med litet kuttrasju utan att behöva tänka på att leta ny lya vartannat år. I samband med att religionen etablerades behövde kyrkan och dess högmän rättfärdiga sina - monetära - "behov" varpå det inarbetades att det nog var rätt schyst att få tjäna litet kosing vid sidan av.
Industrisamhället kom och helt plötsligt fick alla möjligheten att tjäna pengar för att även tillgodose sina egna behov. Dock fanns de som gärna ville ha litet mer av kakan, som började erbjuda möjligheter att, i utbyte mot viss del av arbetarens förtjänst, erbjuda ett arbete med framtidsutsikter. När tillräckligt många var på den idén föddes arbetarsamhället som vi har det idag: arbetare och arbetsledare.
När arbetsuppgifterna blev fler segregerades människor från varandra. Nu var man inte längre jordbrukare, länsman, direktör etc. Nu kunde man vara datachipkonstruktör, elektronikansvarig på El-Giganten, telefonförsäljare av strumpbyxor för välväxta kvinnor ifrån Gällivare, eller medium som spår i kaffesump med annons i Expressen.

Med sådana skillnader mellan människorna kvarstår bara en gemensam nämnare: att vi är människor! Och vad är det enda vi gemensamt kan hålla högt, som vi alla delar? Jo, den mänskliga kroppen och egenrätten till den. Men vi tappade något på vägen. Empatin.
Där det i dagens samhälle borde handla om "rätten till livskvalitet" har det istället kommit att handla om "rätten till arbete".
Nu är det valår, partierna skanderar att "Fler företag ger fler jobb", "Ett eget jobb är viktigt" och att "Arbetskraften lyfter Sverige". Men vart är rader som "Ökad social trygghet ger välbefinnande", "En egen bostad är viktigt", eller "medmänsklighet lyfter Sverige"?

Mänskligheten kan överleva utan ekonomin, ekonomin kan inte överleva utan mänskligheten.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.