Drömmen om en diktatur.

Uttrycket "demokrati" är lustigt.

Vad betyder det egentligen?

Precis som jag tidigare tagit upp skulle ordets betydelse i en utopisk miljö vara en självklarhet men i dagens läge vet jag inte riktigt...

Vänds blicken mot länder där befolkningen fortfarande står under ett diktatoriskt ledarskap känner man sig glad att man lever i ett "demokratiskt" samhälle.

Samtidigt menar en fjärdedel av landets unga att man skulle föredra en diktatur framför den "demokrati" landet lever med idag.

Dessa nya rönn har väckt oro hos många men vad menar de tillfrågade egentligen med diktatur?

Troligen tänker ungdomarna på forna propagandafigurer som bringat ära, heder och rikedom till folket, inte den typen som utför avrättningar, förbud mot yttrandefrihet och folkmord.

Kan det vara så att landet Sveriges invånare idag saknar en stark ledare att se upp till?

Under hela min uppväxt har det klagats på kung, riksdag och samtliga partier.

Oavsett vilket parti som suttit vid makten har man avskytt statsministern och dennes allierade samt dagdrömt om andra alternativ.

Men så snart det nya alternativet aktualiserats har man snabbt satt dess nuna på samma piltavla.

I en tid där en stor del av befolkningen inte längre verkar intresserade av att ta reda på vad de politiska partierna står för utan fortsätter att rösta som de alltid gjort p.g.a. tristess (?), är det verkligen ett så otroligt scenario som målas upp i ovannämnda undersökning?

Livet och lågan måste åter väckas hos de människor som endast lever med en tunn strimma glöd kvar i kroppen.

Pretentiöst? Kanske det. Viktigt? Det kan du ge dig på!

Tack för att du tog dig tid att läsa dagens inlägg.

Att vara introvert...

... i dagens samhälle är svårt.

Att inte ständigt föra ett samtal när man befinner sig tillsammans med vänner tycks vara underligt.

Men är det verkligen det?

Jag snubblade över en sida vilken visade sig innehålla intressant läsning nämligen "Top tio myter om introverta människor".

Nedan har jag valt att översätta punkterna som finns på sidan till svenska.

Myt #1 - Introverta tycker inte om att prata.

Detta är inte sant, dock väljer introverta personer att inte tala om de inte har någonting att säga. De hatar småprat men om du tar upp ett ämne som de tycker är intressant slutar de aldrig prata om det.

Myt #2 - Introverta är blyga.

Blyghet har inget att göra med att vara introvert. Introverta människor är inte nödvändigtvis rädda för andra individer men behöver en anledning för att ge sig in i en konversation. De pratar sällan för pratets skull. Vill man tala med en introvert ska man bara börja prata och bortse från sociala etikettsregler.

Myt #3 - Introverta är otrevliga.

Introverta personer ser ingen anledning till att gå som katten kring het gröt. De föredrar att man är ärlig och "rakt-på". Dessvärre är detta beteende vanligtvis inte socialt accepterat vilket kan göra att introverta människor känner sig pressade att passa in vilket i sig är väldigt utmattande.

Myt #4 - Introverta tycker inte om andra människor.

Raka motsatsen; introverta älskar intensivt sina närmaste vänner. Dem kan räknas upp på ena handen men om en introvert anser dig vara en nära vän så har du troligen en lojal allierad kamrat för resten av livet.

Myt #5 - Introverta uppskattar inte allmänna platser.

Introverta människor känner inget behov av att befinna sig på samma plats för länge. En introvert individ kan ganska fort känna sig "färdig" med en plats eller en aktivitet. Då är denne redo att bege sig hemåt eller till en lugn, säker miljö för att "ladda batterierna" vilket är viktigt för introverta personer.

Myt #6 - Introverta vill alltid vara ifred.

Introverta trivs med sina egna tankar. De tänker mycket, dagdrömmer och tycker ofta om problemlösning. Men en introvert person kan också känna sig mycket ensam om denne inte har någon att dela sina upptäckter med och är i starkt behov av autentisk kontakt med en person i taget.

Myt #7 - Introverta är underliga.

Vanligtvis är introverta också individualister. Man följer inte strömmen utan väljer att tänka efter på egen hand vilket kan leda till att den introverte utmanar den sociala normen. De flesta beslut en introvert person fattar baseras på helt andra grunder än vad som är populärt för stunden.

Myt #8 - Introverta är egocentriska.

Introverta föredrar ofta att fokusera sin energi på sina egna tankar och känslor för att utvecklas. Detta kan kännas mer lukrativt ur ett individualistiskt perspektiv än att fokusera sin energi utåt.

Myt #9 - Introverta vet inte hur man slappnar av och har roligt.

En introvert person föredrar att slappna av hemma eller i naturen, dock sällan i en upptagen, allmän miljö. De söker sällan spänning och är det för mycket oljud runtom en introvert kan den "stänga av". En introverts hjärna är känsligare för Dopamin och klarar inte av samma halter som en extrovert person.

#10 (inte nödvändigtvis en myt) - Introverta kan "fixa sig själva" och bli extroverta.

Varför ska en introvert person behöva ändra på sig?

I dagens samhälle tenderar extroverta att premieras alltmedan en introvert diskrediteras (bl.a. i media).

De människor som "tar sig" någonstans (!) beskrivs ofta som utåtriktade och socialt medvetna men vad man ofta glömmer är att det bakom presidenter, VD-personligheter samt andra kända profiler ofta existerar introverta som hjälp dem framåt. 

(Glöm inte att det finns många personer som åstadkommit en hel del men som sällan syns i media.)

Dessa introverta personer har sällan något intresse av att få för mycket uppmärksamhet.

Tyvärr för detta beteende även med sig en misstro mot introverta som en typ av individer.

Då man sällan hör om introverta vet man kanske inte riktigt vad de gör och i sedvanlig social anda väljer man att sikta in sitt negativa kikarsikte på dem för att sedan trycka av...

Tack för att du orkade läsa igenom hela inlägget.

Ha en bra dag!

En ointressant demokrati?

Fortfarande talas det om Göteborgskravallerna.
Denna händelse som skulle kunna vara bara ännu en i mängden men genom vilken många fick en helt annan bild av det svenska rättsväsendet.
Ty mannen/kvinnan bakom uniformen märkt Polis är ju precis som vi andra; "bara" ännu en individ och liksom vilken människa som helst lär denne (oavsett uniformering) reagera på sin omgivning via mänskliga försvarsmekanismer...

Det talas om ungdomars ointresse för demokrati samtidigt som vi ser hur medlemsantalen i partiernas ungdomsförbund ökar.
Enligt den första länken anser en femtedel av de tillfrågade ungdomarna att de kan tänka sig att rösta på ett parti som erbjuder någon form av personlig kompensation.
Strax över en femtedel anser att landet Sverige bör anamma ett diktatoriskt styre.
"Ett hot mot demokratins grundvalar" kallas det, no shit!
Det är ett hot mot vår "demokrati", ett system som inte fungerat som det sig bör på många år nu.

Vår demokrati
Vart fjärde år har vi rätt att rösta på ett antal partier bestående av individer med liknande åsikter.
I media lyftes endast ett litet antal fram som de självklara partierna (kanske skulle man kunna sammanställa en tidning med samtliga partier där de får berätta om sina ståndpunkter inom vissa frågor).
En dålig idé? Japp.

Intresset för demokratin har svalnat kraftigt!
I och med att valdeltagande sjunker för varje år är det inte konstigt att tunt representerade partier som SD tar sig in. Det har inte bara med ett ökat folkligt missnöje att göra utan även ett minskat valdeltagande.
Om individerna i samhället inte bryr sig om att rösta längre, är det då inte dags att börja omstrukturera eller får folket skylla sig själva om de inte röstar?

Jag menar på intet sätt att vi skulle kunna göra det bättre men får vi chansen försöker vi gärna...

En förlust för demokratin?

I går var det omval i Västra Götalands-distrikt vilket har kallats för en "förlust för demokratin" då man räknat med betydligt färre väljare.
När en delfinal i den stora pajkastar-tävlingen måste spelas om på grund av en miss i räkenskaperna sliter man i media fram vattenhinken med is i som sedan hejdlöst kastas ut över folkmassorna.
Väljer man att inte rösta så förstör man den fina demokrati man är lyckligt lottad att leva i.
Men om individerna som understår sig demokratin tappar intresset för den fars vi idag refererar till som ”val" och det styre vi lever under mer eller mindre förlorar sitt fäste om halsen på sina undersåtar, är det en förlust för folket eller för de regerande?
Hur stor procentdel av folket måste avstå sin röst för att man ska förstå att det kanske är fel på systemet och inte individerna?

Det demokratiska samhället Sverige idag styrs via är måhända det mer acceptabla av de flesta sätt att styra.
Man har taktiskt täckt människors ögon med en illusion om att allt är bra med hjälp av piller, alkohol och auktoritetsfigurer.
Om man ifrågasätter något av det som (enligt "dem") vår "frihet" och "säkerhet" vilar på kan man förvänta sig en rejäl avhyvling från den indoktrinerade massan.
"- Vill du hellre ha diktatur eller kommunism!?"
Ett standardmothugg tillika effekt av den genomförda indoktrineringen av individen.

Beteendet kan liknas vid hovmästaren vars bror bakar pasta.
Under arbetstid presenterar denne endast broderns pasta med tummen över de andra alternativen.
På så sätt har hovmästaren begränsat besluten samt säkrat en lukrativ utgång för honom själv och brodern...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Pengahysteri!

Nästan varje dag sitter jag i en diskussion som på ett eller annat sätt har med pengar att göra.

Det involverar allt mellan framtida jorden-runt-resor till så banala ting som räkningar.

Alldeles för ofta handlar det dock om utlånade pengar.

Om någon kommer till mig och ber om ett lån så tänker jag igenom tre saker innan jag svarar:

1. Brukar denna personen betala tillbaka sina lån?

2. Hur står summan i proportion till personens önskemål?

3. Vad händer om denne inte betalar/kan betala tillbaka?

Efter att ha analyserat situationen via dessa tre frågor kommer jag ganska snabbt fram med ett svar.

Sedan jag börjat tänka på detta sätt har jag aldrig haft problem med utlånade pengar.

Vissa gånger får jag inte tillbaka dem men det är en "risk" jag medvetet tagit när jag lånat ut till personen.

Ibland kan det vara svårt att säga ifrån men med de här tre punkterna i ryggen kan man alltid rättfärdiga ett beslut.

Personen kan bli irriterad eller till och med arg över beslutet man fattat men är det verkligen den största otjänsten man kan göra en annan individ? Att inte låna denne pengar?

De människor som återkommande dementerar pengars värde säger å andra hand att pengar är viktigt.

Man sliter sönder sig för krediter som sedan byts emot mat och husrum hos samma individer som betalar ut pengarna.

Är vi då inte alla ständiga låntagare?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Om mordet på bin Ladin.

Glädjetjuten i USA hörs världen runt, människor skrattar tillsammans åt att djävulen än en gång kuvats.

Även i bundsförvanten Sverige klingar glädjeropen om än inte med samma kraft.

Ur välbesökta bloggar kan man läsa hur författarna kan "andas ut till sist"...

Som jag tidigare nämnt har jag aldrig känt mig hotad av vare sig bin Ladin eller de flesta andra som utmålas som onda i media.

Usama bin Ladin var en man som troligen stod bakom många illdåd och bör inte på något sätt prisas för sitt uppförande men när jag ser hur hela världen firar mordet av en människa brister någonting inom mig.

Hatet som grott inom de amerikaner som påverkats av 9/11 är förståeligt. Hat är en reaktion till förlust och osäkerhet.

Men att det ska vara godtagbart att avrätta en människa utanför det juridiska system (varpå större delen av vår samhällsstruktur vilar) är katastrof!

De senaste åren har vi sett grova brott mot de mänskliga rättigheterna men vi fortsätter att vända andra kinden till. Varför då?

Guantanamo, händelserna i Irak, avrättningar utan rättegångar och glöm inte inte alla händelser innan dessa.

Bin Ladin var en nagel i ögat på världen, utsågs till djävul precis som många andra tidigare och eliminerades. Men rättfärdigar hans agerande den metod han avrättades på? (Just i detta fall finns givetvis risken att en individ i bin Ladins position skulle erhålla martyrstatus efter sin död.)

Men vad rättfärdigar mordet på en annan människa och vem är det som satt upp de riktlinjerna?
Ska rättssystemet endast vara till för vissa människor eller ska alla äga samma rätt till systemet?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Rättvisa har skipats.

9/11 2001.
Västvärlden paralyseras vid nio-tiden då dess polisstat attackerats av terrorister.
Flertalet plan har kapats och används som projektiler gentemot utvalda mål av politisk betydelse i landet.
Oron lägger sig som en matta över hela västvärlden som inte stått på denna sida revolvern på många år.
Redan klockan 11 samma dag aviserar Bush-administrationen bin Laden's inblandning i attacken.
En familj som tidigare haft ett oljeavtal där Bushfamiljen varit inblandad...
Givetvis har de flesta av er redan hört detta men för de o-invigna så har alltså familjen Bush och familjen bin Ladin genomfört affärstransaktioner sedan flera år tillbaka.

Efter att ha landat i Sverige efter en flygresa idag "twittrade" Carl Bildt om den avlidne Osama bin Ladin;

"A world without Osama Bin Laden is a better world. His hatred was a threat to us all."


Jag förstår oron som spred sig i t.ex. U.S.A. efter terrordåden den 9/11 2001 men kan aldrig påstå att jag någonsin känt mig hotad av vare sig al-Qaida eller bin Ladin.
Inte för att jag inte förstår den makten gruppen ändå tycks ha i världen däremot anser jag mig inte vara av intresse för deras agenda.
Men utifrån den vision vi sett i media tycks vi alla vara tilltänkta offer.
Men vad är mest skrämmande? En mindre rebellarmé som syns på tv-skärmen då och då via suddiga bilder och undermåligt ljud eller den teknologiskt överlägsna armé som bestämmer vad vi ska få se hemma på tv-skärmarna?
Jag säger inte att vi skulle kunna göra det bättre, men fick vi en chans skulle vi i alla fall försöka.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.