Missförstånd, roten till mycket ont.

Två individer språkar om någonting.

Beroende på vad individerna härstammar ur, deras uppväxt, deras intressen m.m. har de olika uttryckssätt.

Individ A kan irritera sig på någonting hos individ B varpå denne säger någonting som individ A tolkar som helt ologiskt. Efter en lång diskussion kommer de båda fram till att de faktiskt delar samma åsikt.

Vad individ B sade till individ A uppfattades som negativt för individ A för att denne redan bestämt sig för vad individ B hade för åsikt i ämnet.

I många fall har individ B inte ens uttryckt sig innan individ A bestämt sig för detta...

Varför är det så viktigt för människor att veta precis hur en person är i samma sekund de möter denne?

Man brukar tala om det första intrycket. När jag hamnat i diskussioner om detta får jag ofta höra personer som menar att det första intrycket väldigt sällan stämmer. Men det är lätt att tala om det.

Förr dömde jag människor efter första intrycket men det är någonting jag försökt arbeta bort i så stor utsträckning som möjligt. I bland faller jag tillbaka i beteendet men jag anser mig ganska snabbt komma på mig själv. Då skäms jag litet men blir sedan glad över att jag ändå förstår problemet.

Många personer runtom mig är också duktiga på att uppvisa denna ödmjuka sida och inte döma någon i förhand. Jag är stolt över de omkring mig som fungerar på detta sätt.

Men de andra då? De som tycker att hela världen är emot dem, att alla andra är dumma i huvudet?

Är "alla andra" dumma i huvudet på riktigt eller är det bara personen som gör utlåtandet som bestämt sig för detta?

Vissa individer känner sig social alienerade från andra. Det kan vara så att de inte förstår sociala relationer eller känner osäkerhet inför andra människor. Mycket av denna osäkerhet bottnar i en osäkerhet gällande sig själv, personen känner sig inte säker med sitt eget känsloliv varpå denne väljer att ta ut sin osäkerhet på andra individer. En sådan person kan ses som annorlunda och bli en fokuseringspunkt för mobbning.

Personer som känner att de utsätts för social alienering kan börja skapa sig en elitistisk självbild som i vissa fall kan jämföras med mild(?) narcissism. När dessa individer sedan för konversationer med andra kan de sätta sig själva på en piedestal över sin samtalspartner vilket genast kan skapa missförstånd. Istället för att fokusera på vad partnern uttrycker väljer den med narcissistiska drag att se sig som lärare och sin samtalspartner för "eleven". Om det visar sig att "eleven" istället lär den med narcissistiska drag någonting kan den sistnämnde bli osäker och gå över i försvarsställning varefter allt som "eleven" säger låter dumt, oavsett vad denne säger.

Det bästa man kan göra i en diskussion är att låta alla höras och hålla ett öppet sinne i så stor utsträckning som möjligt oavsett ens tidigare erfarenheter.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Faktatexter" utan källor och bekräftelsebehov.

Under en filosofisk diskussion jag medverkade i gällande meningen med livet var det en person som menade att "bekräftas och att bekräfta andra" var meningen med livet. Ju mer jag tänkt på uttalandet dess mer är jag benägen att hålla med.
Då jag funderar över uttalandet tycks det som om allt jag och människorna runt omkring mig gör på ett eller annat vis handlar om att bekräfta eller bekräftas, men möjligheten finns att detta är standardsumman av en ny uppenbarelse, liksom då man lärt sig ett nytt ord och då tycker sig höra/se ordet användas överallt.

Oavsett om ovanstående är sant eller inte så tycks människan ha en förmåga att skapa sig egna sanningar för att ursäkta sina tillkortakommanden, i vissa fall genom egna antaganden men som den sociala varelse människan ändå är väljer vissa att sälla sig till redan etablerade idéer.
Jag har tidigare talat om Anni Sennov och hennes bok "Kristallbarn, Indigobarn o Framtidens vuxna", där jag uttryckt min skepsis inför boken då inga källor finns representerade samt subjektiviteten författaren uppvisar i sitt skrivande.
I de sista sidorna av boken förklaras också att man kan utbilda sig till "Auraförmedlare", en person som (väldigt ytligt förklarat) hjälper individer att koppla bort alla sina chakran exkluderat hjärtchakrat genom vilket personer med Kristallauror (själar?) lever helt genom. I samma del står det att kursen passar för: Människor som önskar använda sin potential.

På sidan 71 i boken står:

När barnen håller sig borta hemifrån är det inte alltid därför att de inte vill vara tillsammans med föräldrarna. Det beror helt enkelt på att de har tråkigt eller inte längre känner sig hemma i energierna längre ner i energitornet.

Utefter min egen subjektiva bild är detta ingen ny företeelse men det tycks som om författaren vill sammanbinda detta med sin egen världsbild. Sedan den kulturella ungdomsrevolutionen under 50/60(?)-talet har ångest uttryckts över ungdomars självständighet. Ett steg somliga anser är viktigt medan vissa äger den konservativa (och egoistiska) åsikten (undermedvetet) att deras barn ska fokusera på dem, möjligen som en "återbetalning" för allt de gjort för sina barn (måhända en extrem tes som kan låta galet, men är inte dagens människa smått galen?).
Vilket åter tar oss tillbaka till utgångspunkten för dagens inlägg: bekräftelsebehovet hos människor.
I min text säger jag inte att författaren av den nämnda boken äger ett bekräftelsebehov större än det hos andra men jag tycker mig kunna se egot skymta fram på flertalet ställen liksom det gör i många andra självutnämnda profeters skrifter.

Avslutningsvis vill jag säga att mycket in boken är intressant och trevligt att läsa men jag saknar källor och fakta bakom de påståenden som görs i boken som inte är direkt kopplade till det sunda förnuftet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

En värld fri från lögner?

Lögn: då en individ förvränger sanningen för att med lättja klara sig ur en situation.
Finns det något sätt att undvika detta? Självklart, men passar det in i vår samhällsstruktur?

Att vara rak och tydlig premieras (i alla fall officiellt), var gång en politiker öppnat munnen dröjer sig ett eko av arga människoröster kvar, men i många situationer tycks människor finna sig manade att böja på sanningen med ord ur vilka det kan uppstå negativa konsekvenser.
En lögn föder inte nödvändigtvis en annan men var gång man uttalar en lögn spelar man om sin egen trovärdighet. Det enda som krävs för att punktera lögnen är en kritisk individ med intresse och tid nog att undersöka kommentaren. En vit lögn kan ses som harmlös men en större lögn kan skapa stora problem.
Om vi återgår till exemplet politiker.
Då en politiker uttalar en lögn har denne i stort sett redan avsagt sig sin trovärdighet. Denne väljer kanske att adressera invånarna för att be om ursäkt eller väljer att gå ut med en följdhistoria vilken gör lögnen än mer invecklad vilket sätter större press på politikern som då måste leva lögnen som om den vore sann, den blir en del av dennes privatliv. När politikern inte längre klarar av att leva på detta vis eller blir påkommen bör den politiska karriären vara slut, eller? Inte nödvändigtvis.
Även i det sociala livet utanför de politiska partierna existerar fenomenet då människor som väljer att följa en tro, idé eller uppfattning egentligen följer en individ. När en medlem sviker gruppens ideal utesluts denne ur gruppen, så länge individen inte är gruppens ledare.

Än en gång tycks det vara det negativa egot som är boven i dramat.
I stället för att fokusera på den egna utvecklingen väljer individer att följa den person som erbjuder dem simplicitet och (i vissa fall) komfort. Inom grupper som denna kan sammanhållningen vara viktigare än fakta vilket kan bli riktigt farligt om gruppen bestämmer sig för att alla som inte är med dem är emot dem.

Genom att motarbeta det negativa egot, säga sanningen när svarsföljderna skiljer sig och genom att uppvisa hänsyn samt sunt förnuft skulle vår art kunna ta sig så mycket längre än den plats den befinner sig på idag; men makthungriga individer som är beredda att göra näst-intill vad som helst mot vem som helst för att inte bli av med sin makt, både på hög politisk nivå och vardaglig, social nivå.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Summan av det negativa egot.

Hur avgör man vem som är extremist?
Måste en extremist uppföra sig obscent, hota andra människor eller är det tillräckligt om personen uppvisar narcissistiska drag?
En ny trend inom det stora landet i väst är den så kallade "nyateismen", vilket kan vara en motpol till den tidigare strikta katolicismen. Men är det ena bättre än det andra?

Om man besöker imgur.com/r/atheism tycks majoriteten av inläggen handla om hur mycket bättre en ateist är jämfört med en kristen. I kommentarer till sådana inlägg (läs: bilder) framkommer att man anser sig ha svårt att göra sin röst hörd i en nation där en ledares syn på religiösa frågor väger tungt när det vankas val.
Men är det så viktigt vilken tro man lever efter? Är det inte viktigare hur man är som människa?
Vissa ateister menar att kristna betett sig illa mot homosexuella och andra minoriteter under en lång tid och att de nu "får vad de förtjänar". Men gör det verkligen ateisterna till bättre människor än vad de valt att vända ryggen åt eller är de båda två sidor av samma mynt?
En människa som inte nödvändigtvis vill stämpla sig själv under någon religiös övertygelse. Denne kanske "bara" anser sig vara skeptiker. Ingenting är fel i det så länge personen ifråga inte spottar på någon annan vilket är precis vad en individ gör när denne menar att en annan individ hamnar i helvetet eller att någon annan individ är sämre för att denne inte delar åsikt om någonting.
Att informera någon annan om sin egen verklighet skiljer sig kraftigt från att tvinga på någon densamma. Det är en individs fulla rätt att tycka vad denne vill men det är däremot inte någon annans skyldighet att acceptera den första personens åsikter som sanna.

Möjligheten finns att vi människor (socialt sett) skulle fungera betydligt bättre och åstadkomma mer som art om vi lärde oss att bemästra vårt ego då det är vad som fortfarande håller oss kvar på vårt nuvarande utvecklingsstadium. Man kan välja att tro att detta är sant eller inte men om man granskar grunden till majoriteten av de konflikter som existerar idag tycker jag mig kunna finna spår av sanning i det sistnämnda påståendet.

Ett utdrag från Wikipedia förklarar termen "ego":

Egot gör tre saker jämt och ständigt, den söker tvångsmässig bekräftelse, har ett tvångsmässigt behov av att kontrollera, har ett tvångsmässigt behov av att döma och försvara och har tvångsmässiga osanna förväntningar.

Egot tror att den är sig själv, det vill säga människan själv.

Man blir fri från egots grepp och når inre frid och frånvaro av rädsla, genom att avidentifiera sina tankeprocesser och känslor från sig själv.

Människan är inte sina tankar, utan människan är den medvetenheten om att dessa tankar finns i människan själv.

Man börjar sitt frigörande från egot när man börjar ifrågasätta och uppmärksamma den inre röst som man har i sitt huvud.

Dock kommer egot alltid att vara en del av människan.

Hur starkt egot är speglas av hur mycket rösten i huvudet styr människan i hennes handlingar och val.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

USA, en semianarkistisk oligarki?

Majoriteten av länderna inom dagens europeiska gränser har existerat (om kanske inte under samma namn, men) med snarlika kartgränser under en mycket lång tid och den nationella stoltheten brinner starkare hos vissa, svagare hos andra.
Nyligen lyssnade jag till ett radioinslag där man diskuterade Nordkorea och vad som pågår innanför landets gränser. En man som levt på plats menade att folket itutas att de lever i det bästa landet under demokratiskt styre, vilket inte är helt olikt ett annat land i väst...

Under ett besök i USA fann jag att våldet tycks spela en central roll i samhället jämfört med andra platser jag befunnit mig på.
Segregation existerar i högsta grad då klassklyftorna är stora; medelklassamhället är näst intill obefintligt. Slår man ihop den misär som kan uppstå ur detta med de fria vapenlagar som finns i landet står man med bostadsområden där en nästintill semi-anarkistisk livsstil införts.
Detta till trots(?) finns en värme mellan människor som jag aldrig träffat på i något annat land, en social "öppenhet" som torde avundas av de flesta europeiska länder jag besökt. Men detta är en värme som står i ständig konflikt till den oligarkiska sidan av USA.
I media kallas landets styre för "demokrati", då är det inte konstigt om en okritisk individ väljer att tro på detta. Genom att skapa medieimperium finns individer i landet som har total kontroll över den information som släpps ut i etern, något som betyder att de (teoretiskt(?)) kan styra en individs uppfattning av omvärlden. Finansiering av presidentval och liknande görs av rika människor med personliga agendor vilket kan göra det svårt för en kandidat som går emot de som skapat sig ett gott leverne grundat på kapitalismen då denne får svårare att nå ut via media.
På denna grogrund växer en försiktig tes fram där landets styre erhåller en etikett märkt "semianarkistisk oligarki".

Landet USA är ett relativt ungt land och det omogna beteende dess ledare och juridiska system uppvisar kan jämföras med vad man kan förvänta sig av en tonåring.
Man kan säga att landet drabbats av ett "flugornas herre"-scenario i stor skala då det ständigt är inblandat i konflikter innanför landets gränser. Det juridiska systemet förlitar sig också till stor del på det monetära systemet vilket teoretiskt betyder att en person med mycket pengar och inflytande kan få även en oskyldig person inspärrad. Eller värre.

Sist vill jag tillägga att jag, under min inflygning till landet, var tvungen att skriva på ett kontrakt där jag lovade att inte diskutera händelser som pågår/har pågått utanför landet eller politik med landets invånare.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Expansions-illusionen(?)

Oberoende av vem som tillfrågas tycks dennes intresseområde växa då nya bekantskaper ständigt sluter upp.

Inom exempelvis viss New Age menar man att ett uppvaknande är på gång med anknytning till Mayakalenderns "slut".

I en artikel i "usatoday.com"'s vetenskapliga avdelning menar journalisten G. Jeffrey MacDonald att Mayakalendern inte tar slut utan endast avslutar en cykel för att sedan gå vidare på nästa.

Enligt samma artikel säger Sandra Noble (historieintressent med fokus på Mayakulturen) följande:

"To render Dec. 21, 2012, as a doomsday or moment of cosmic shifting is a complete fabrication and a chance for a lot of people to cash in."
(Ung. översättning: "Att påstå att den 21:a December 2012 ska vara en domedag eller att något form kosmiskt skifte då kommer ske är en fabrikation och en chans för en hel del människor att tjäna en hel del pengar.")

Ser man till konspirations-teoretiker tycks dessa mena att människor börjar vakna upp av den anledning som först presenteras i denna text, detsamma gäller för människor med speciella kostvanor eller de som uteslutande lyssnar på en typ av musik eller de med en särskild politisk/religiös åsikt.
Majoriteten av dessa tycks mena att just deras grupp växer.
Men om alla grupper i hela världen växer, vart kommer då dessa människor ifrån?

En viktig faktor är givetvis ålder, då människor åldras drar de nya lärdomar och anpassar sitt synsätt efter deras uppdaterade livsåskådning. På så vis kan människor tyckas "strömma till".
Individer som plötsligt ändrar livsåskådning är inte helt olik ovannämnda faktor, då med åldersfaktorn utbytt mot faktorn summan av diskussion.
Även viktigt att väga in är det faktum att det konstant föds nya människor, de ska ju också förpassas till någon form av ideologi.

Men vad de flesta inte tycks tänka på är fenomenet media.
För möjligheten finns ju att skälet till att man i grupperingar tycker sig växa är att man lyckas ta kontakt med likasinnade, något som öppnar upp för möjligheten att ingen betydande förändring egentligen sker.
De som äger en livsåskådning söker efter andra med en liknande livsåskådning och när de sedan upptäcker varandra har den grupp de tillhör (i deras individuella värld) vuxit.
Påståendet grupperingarna framför är då inte falskt för den enskilda individen (eftersom det på en individuell nivå är sant!), men "falskt" i objektiv mening.
Om tio personer äger samma åsikt utan att ha träffats betyder ju deras möte egentligen ingenting för "evangeliseringen" av deras tro mer än på ett subjektivt plan, alltså att individerna växer starkare i sin tro som en grupp. Det står i det individuella intresset att den egna gruppen är starkast. Skulle detta på något vis överbevisas försvinner syftet med gruppen vilket kan få gruppens medlemmar att försvara sig "med näbbar och klor" mot utomstående angripare.

Givetvis måste möjligheten att grupperna växer erkännas, men inte nödvändigtvis i den takt gruppernas medlemmar önskar pålysa. Men det är ju bara en enskild individs tes.

Tack för att du läste igenom dagens inlägg.

Är "Indigobarn"/"Kristallbarn" helt självständiga i sin utveckling?

Vissa människor äger uppfattningen att ett paradigmskifte ägt rum under 1990-talet och att antalet individer som fötts efter det med så kallade "Indigo-själar"/"Kristall-själar" ökat kraftigt.

www.indigobarn.se skriver följande på sin sida:

Omfattningen av indigobarn har ökat sedan 1978 och 2012 kommer alla barn födas som indigo eller kristallbarn. (2012-25-03, kl. 19.01)

I ett annat avsnitt tar man även upp ADHD vilket kan tyckas underligt men öppnar för tolkningen att det psykiska tillståndet är relaterat till de diskuterade termerna. Man proklamerar följande i frågan:

"Samhället måste ta hänsyn till att alla är OLIKA och är UNIKA och bra som de är!".

* * *

Personligen har jag haft litet svårt att förstå just vad som definierar ett Indigo-/Kristallbarn men som tur är finns en förklaring på detta på ovannämnda hemsida. För de som är intresserade följer här ett kort utdrag.

Indigobarn.

"Indigobarnens uppgift är att lösa upp det gamla samhället och få oss att inse vikten av att bygga ett nytt samhälle där grunden är KÄRLEK. Indigobarn ska visa samhället de orättvisor och felaktigheter som finns så att vi alla kan skapa en bättre tillvaro i harmoni, symbios och tillgivenhet med varandra. Indigobarn vill få människor att börja tänka på ett nytt sätt där man tänker ljust och kärleksfullt till allt och alla!" www.indigobarn.se om "Indigobarn".

Kristallbarn.

"Kristallbarn är oftast födda efter 1995 och är födda här på jorden utav samma anledning som indigobarn dvs. att lösa upp det gamla samhället och tvinga oss att bygga ett nytt samhälle där grunden är KÄRLEK. Den nya eran som är på väg att träda in kommer bli mer spirituell och jordnära. Förmågor vi inte trodde var möjliga och som människor har förträngt kommer att bli naturliga igen." www.indigobarn.se om "Kristallbarn".

Det är fina ord som skrivs men tyvärr existerar ingen form av källförteckning på sidan vilket kan göra det hela litet svårsmält för en skeptiker.

Om vi återgår till termerna "Indigobarn/Kristallbarn" menar man på den ovannämnda hemsidan att de vill få människor att börja tänka på ett nytt sätt.

Enligt Erik H Erikson så utvecklar individer sina åsikter gällande rätt och ordning mellan 1,1/2 till 3 års ålder. Men om individens förmyndare lär denne att det är rätt att orsaka skada på samhället samt på andra individer så borde de som är födda efter 2012 inte kunna påverkas av detta vilket pekar på att det inte kommer genomföras några våldsbrott år 2030 av individer under 18 år. Ungdomsbrottsligheten kommer alltså att dö ut av sig själv till dess!

Man kan också anta att ADHD är en mutation av vår art (med tanke på den ökade förekomsten) vilket rättfärdigar ett begrepp som Indigobarn på samma sätt man kan rättfärdiga benämningen "Gud", "Allah" eller "Det" då man talar om en högre makt; namnet existerar i betraktarens sinne.

Personligen tror jag att en förändring är på gång, men ett barn formas inte god av naturen utan av det samhälle som fostrar det. Med goda föräldrar och en relativt god omgivning kan dagens barn växa upp och förhoppningsvis skapa ett "bättre samhälle". Att det sedan finns oändligt många synsätt på begreppet "god" är en annan diskussion.

Tack för att du läste dagens inlägg. Lämna gärna synpunkter i kommentarsfältet nedan.