"Hellre galen än ensam."

På många olika sätt försöker människor skapa sig en identitet gentemot omvärlden.
Genom kläder, musik, olika idéer särskiljer man sig från varandra.
Vissa menar att det inte finns en enda människa som är precis som någon annan, en tes som kan äga sanning (då vår arts antal går att uppmäta), men som egentligen inte går att säkerställa.
Även om människor fåfängt söker efter sätt att skilja sig från mängden tycks bekräftelsebehovet finnas kvar hos många.

Då man ifrån Europa (och främst Stor-Britannien) koloniserade Nord-Amerika kunde man lika gärna satt nybyggarna på månen. För dem var detta outforskat och måste på så vis ha känts väldigt osäkert att leva i så länge man inte valde att leva i någon av de städer som växte upp. Men även där var det väldigt oroligt då svagare individer tenderade att haverera under pressen och på så vis ställa till med problem. Idag förstår man detta och skulle exempelvis aldrig skicka upp en instabil individ i rymden.
Men om man då ser på ett relativt ungt land som U.S.A. (som nästa år (2013) firar 230 år) tycks det vara viktigt att tillhöra grupper. Man är republikan eller demokrat, man är kristen, judisk, muslim, ateist m.m., man är för eller emot abort och så vidare, liksom i många andra delar av världen.
Men om ingen människa är lik någon annan, hur kan det existera sådana organisationer som exempelvis religioner där följarskarorna går upp och långt förbi miljonsträcken? Givetvis är medlemmarna religiösa på olika vis, man tyder heliga skrifter olika och önskar uppnå olika mål i sin tro, men även den mest förlåtande i gruppen befinner sig ändå i samma omgivning som den mest fundamentalistiska medlemmen. Varför är det så viktigt att tillhöra en större gruppering? Är det rädsla? Ses man hellre som galen än ensam?

I ett land som just U.S.A. där rädsla är ett av maktens verktyg kan man tydligt se vilken central roll religion (och även politik) har i människors liv. Individer som mår dåligt men inte förstår varför de gör det kan finna tröst i tron om att deras liv prövas och att de i slutändan kommer att belönas för sina uppoffringar. Men om vi rent hypotetiskt säger att Gud inte existerar, då existerar kanske inte heller dennes himmel och helvete. Om vi tar in ny-ateismens syn på döden existerar inte människan över huvudtaget efter sitt frånfälle, denne blir anti-existentiell, ett begrepp som är svårt för vår hjärna att förstå. Men oavsett om det finns en himmel eller inte, varför skulle Gud bestraffa den som arbetade för en drägligare tillvaro så länge denne inte skadade någon annan? Att "ta sitt straff" och bara godkänna den tillvaro man lever i utan att arbeta för en bättre hjälper ingen.
De som använder Guds (eller andras) ord för att förtrycka andra eller ställa sig själva i bättre dager utnyttjar den osäkerhet som existerar hos dagens individer. Vissa äger dock möjligheten att stå emot och se vad det egentligen handlar om men många andra vallas in i ett beteende de själva aldrig skulle accepterat om de givits chansen. Men idag handlar det inte om att erbjuda individer chanser utan att bibehålla en maktbalans. Vissa menar att vem som helst kan bli ekonomiskt rik om denne vill och på så sätt ta sig uppåt på samhällsstegen, något som inte stämmer i dagens läge med en väl etablerad samhällshierarki med indoktrinerade tankemönster som får medborgarna att vända sig emot varandra vid olika typer av störningar.
Ironiskt nog, trots att man önskar vara annorlunda och speciell söker de flesta sig till grupper där man aggressivt ger sig på just de som väljer andra vägar än den man själv valt.
(Detta gäller givetvis inte för alla utan är en grov generalisering, men det förstod du ju redan, eller hur?)

Tack för att du läste dagens inlägg.

Vi är inte så olika ändå.

Majoriteten av människor arbetar månad efter månad för företag som inte värdesätter deras existens.

Om en medarbetare inte fyller kvoten kan företaget lätt ersätta denne med någon annan.

Med dagens (nationellt sett) stora nummer arbetslösa har man skapat sig en arbetsmarknad där en mycket liten del av samhället kan sko sig på majoriteten medan de försvarar sig med att "vem som helst kan, bara man jobbar för det", en mening som i sig inte är felaktig men som kombinerat med många andra (planterade) idéer ter sig otroligt i väldigt många fall.

För att försäkra sig om att inte "vem som helst" ska kunna ta sig för högt upp i samhällshierarki lär man individen att vara nöjd med sin plats på jorden. Så snart individen visar det minsta intresse för någonting som kan störa den (av oligarkin) redan uttänkta framtidsplanen förpassas denne på ett eller annat vis till skamvrån. Detta gäller inte för oligarkins bundsförvanter och deras familjer.

Ett konkret exempel på tidigare nämnda manöver är mobbning, något som visat sig otroligt effektiv då det i stort sett skött sig självt sedan dess implementering i djurriket.

Vissa menar att kapitalismen är en naturlig utveckling i darwinistisk anda, andra menar att det tar kål på just det som särskiljer oss från resterande djurriket. Börjar man peka på de brister kapitalism äger tycks människor förvänta sig att man strax efter ska försvara kommunism eller fascism. Vad människor tycks ha problem att förstå är att de här tre politiska synsätten inte är de enda som existerar. Jag har tagit upp detta flera gånger tidigare och kommer därför inte att gå in djupare på det.

Ett sätt att styra på är att ta bort löneutbetalning, det vill säga förbjuda utbetalning av krediter till individer för utfört arbete. På så vis skulle löneklyftor försvinna helt av den simpla anledningen att löner inte existerar.

I stället för lön får alla individer plocka ut vad de behöver, när de behöver det. Detta kan enkelt göras via Internet, kataloger med mera.

Vissa skakar nu irriterat på huvudet, "hur ska detta gå till hade du tänkt dig. Folk kommer att roffa åt sig av allt". Men om jag frågar dig som ställer denna fråga; roffar du åt dig av saker som inte äger något värde? Om så är fallet och din perceptionsförmåga grundas på detta säger det mer om dig än din omgivning.

Majoriteten av människor roffar inte åt sig av saker utan värde. Om en individ visste att dennes familj alltid skulle ha mat på bordet eller tak över huvudet skulle väldigt många bekymmer försvinna för denne vilket i sig skulle minska möjligheterna för ett plötsligt, våldsamt utlopp av aggressioner. För att detta skulle kunna fortsätta existera erhåller varje individ ett kollektivt ansvar. Övergången från dagens kapitalism till den här idén skulle vara kaosartad till en början men efter ett tag vara lika naturligt som de flesta anser dagens samhälle vara.

Individer som begår brott är inte nödvändigtvis onda individer. Troligen har de vuxit upp i en del av samhället där man satt värde på sådana handlingar för att de kortsiktigt (eller i vissa fall långsiktigt) bidragit till gruppens överlevnad eller för att de tvingats till det som en sista utväg (detta gäller självklart inte alla). De som begår brott utan någon uppenbar anledning ser upp/har sett upp till samma personer som alla andra och de lever ut sin bild av den/de personer de önskar leva som.

Genom att låta barn lära sig det äkta värdet hos människor, djur och ting förgör man den galenskap som dagens oligarki står bakom, där i stället pengar, sex, våld, apati och ignorans premieras.

Idag har jag en fråga till dig. Om du fick möjligheten att förändra någonting i dagens värld, precis vad som helst, vad skulle du förändra?

Tack för att du läste dagens inlägg.

Missförstånd, roten till mycket ont.

Två individer språkar om någonting.

Beroende på vad individerna härstammar ur, deras uppväxt, deras intressen m.m. har de olika uttryckssätt.

Individ A kan irritera sig på någonting hos individ B varpå denne säger någonting som individ A tolkar som helt ologiskt. Efter en lång diskussion kommer de båda fram till att de faktiskt delar samma åsikt.

Vad individ B sade till individ A uppfattades som negativt för individ A för att denne redan bestämt sig för vad individ B hade för åsikt i ämnet.

I många fall har individ B inte ens uttryckt sig innan individ A bestämt sig för detta...

Varför är det så viktigt för människor att veta precis hur en person är i samma sekund de möter denne?

Man brukar tala om det första intrycket. När jag hamnat i diskussioner om detta får jag ofta höra personer som menar att det första intrycket väldigt sällan stämmer. Men det är lätt att tala om det.

Förr dömde jag människor efter första intrycket men det är någonting jag försökt arbeta bort i så stor utsträckning som möjligt. I bland faller jag tillbaka i beteendet men jag anser mig ganska snabbt komma på mig själv. Då skäms jag litet men blir sedan glad över att jag ändå förstår problemet.

Många personer runtom mig är också duktiga på att uppvisa denna ödmjuka sida och inte döma någon i förhand. Jag är stolt över de omkring mig som fungerar på detta sätt.

Men de andra då? De som tycker att hela världen är emot dem, att alla andra är dumma i huvudet?

Är "alla andra" dumma i huvudet på riktigt eller är det bara personen som gör utlåtandet som bestämt sig för detta?

Vissa individer känner sig social alienerade från andra. Det kan vara så att de inte förstår sociala relationer eller känner osäkerhet inför andra människor. Mycket av denna osäkerhet bottnar i en osäkerhet gällande sig själv, personen känner sig inte säker med sitt eget känsloliv varpå denne väljer att ta ut sin osäkerhet på andra individer. En sådan person kan ses som annorlunda och bli en fokuseringspunkt för mobbning.

Personer som känner att de utsätts för social alienering kan börja skapa sig en elitistisk självbild som i vissa fall kan jämföras med mild(?) narcissism. När dessa individer sedan för konversationer med andra kan de sätta sig själva på en piedestal över sin samtalspartner vilket genast kan skapa missförstånd. Istället för att fokusera på vad partnern uttrycker väljer den med narcissistiska drag att se sig som lärare och sin samtalspartner för "eleven". Om det visar sig att "eleven" istället lär den med narcissistiska drag någonting kan den sistnämnde bli osäker och gå över i försvarsställning varefter allt som "eleven" säger låter dumt, oavsett vad denne säger.

Det bästa man kan göra i en diskussion är att låta alla höras och hålla ett öppet sinne i så stor utsträckning som möjligt oavsett ens tidigare erfarenheter.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Faktatexter" utan källor och bekräftelsebehov.

Under en filosofisk diskussion jag medverkade i gällande meningen med livet var det en person som menade att "bekräftas och att bekräfta andra" var meningen med livet. Ju mer jag tänkt på uttalandet dess mer är jag benägen att hålla med.
Då jag funderar över uttalandet tycks det som om allt jag och människorna runt omkring mig gör på ett eller annat vis handlar om att bekräfta eller bekräftas, men möjligheten finns att detta är standardsumman av en ny uppenbarelse, liksom då man lärt sig ett nytt ord och då tycker sig höra/se ordet användas överallt.

Oavsett om ovanstående är sant eller inte så tycks människan ha en förmåga att skapa sig egna sanningar för att ursäkta sina tillkortakommanden, i vissa fall genom egna antaganden men som den sociala varelse människan ändå är väljer vissa att sälla sig till redan etablerade idéer.
Jag har tidigare talat om Anni Sennov och hennes bok "Kristallbarn, Indigobarn o Framtidens vuxna", där jag uttryckt min skepsis inför boken då inga källor finns representerade samt subjektiviteten författaren uppvisar i sitt skrivande.
I de sista sidorna av boken förklaras också att man kan utbilda sig till "Auraförmedlare", en person som (väldigt ytligt förklarat) hjälper individer att koppla bort alla sina chakran exkluderat hjärtchakrat genom vilket personer med Kristallauror (själar?) lever helt genom. I samma del står det att kursen passar för: Människor som önskar använda sin potential.

På sidan 71 i boken står:

När barnen håller sig borta hemifrån är det inte alltid därför att de inte vill vara tillsammans med föräldrarna. Det beror helt enkelt på att de har tråkigt eller inte längre känner sig hemma i energierna längre ner i energitornet.

Utefter min egen subjektiva bild är detta ingen ny företeelse men det tycks som om författaren vill sammanbinda detta med sin egen världsbild. Sedan den kulturella ungdomsrevolutionen under 50/60(?)-talet har ångest uttryckts över ungdomars självständighet. Ett steg somliga anser är viktigt medan vissa äger den konservativa (och egoistiska) åsikten (undermedvetet) att deras barn ska fokusera på dem, möjligen som en "återbetalning" för allt de gjort för sina barn (måhända en extrem tes som kan låta galet, men är inte dagens människa smått galen?).
Vilket åter tar oss tillbaka till utgångspunkten för dagens inlägg: bekräftelsebehovet hos människor.
I min text säger jag inte att författaren av den nämnda boken äger ett bekräftelsebehov större än det hos andra men jag tycker mig kunna se egot skymta fram på flertalet ställen liksom det gör i många andra självutnämnda profeters skrifter.

Avslutningsvis vill jag säga att mycket in boken är intressant och trevligt att läsa men jag saknar källor och fakta bakom de påståenden som görs i boken som inte är direkt kopplade till det sunda förnuftet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

En värld fri från lögner?

Lögn: då en individ förvränger sanningen för att med lättja klara sig ur en situation.
Finns det något sätt att undvika detta? Självklart, men passar det in i vår samhällsstruktur?

Att vara rak och tydlig premieras (i alla fall officiellt), var gång en politiker öppnat munnen dröjer sig ett eko av arga människoröster kvar, men i många situationer tycks människor finna sig manade att böja på sanningen med ord ur vilka det kan uppstå negativa konsekvenser.
En lögn föder inte nödvändigtvis en annan men var gång man uttalar en lögn spelar man om sin egen trovärdighet. Det enda som krävs för att punktera lögnen är en kritisk individ med intresse och tid nog att undersöka kommentaren. En vit lögn kan ses som harmlös men en större lögn kan skapa stora problem.
Om vi återgår till exemplet politiker.
Då en politiker uttalar en lögn har denne i stort sett redan avsagt sig sin trovärdighet. Denne väljer kanske att adressera invånarna för att be om ursäkt eller väljer att gå ut med en följdhistoria vilken gör lögnen än mer invecklad vilket sätter större press på politikern som då måste leva lögnen som om den vore sann, den blir en del av dennes privatliv. När politikern inte längre klarar av att leva på detta vis eller blir påkommen bör den politiska karriären vara slut, eller? Inte nödvändigtvis.
Även i det sociala livet utanför de politiska partierna existerar fenomenet då människor som väljer att följa en tro, idé eller uppfattning egentligen följer en individ. När en medlem sviker gruppens ideal utesluts denne ur gruppen, så länge individen inte är gruppens ledare.

Än en gång tycks det vara det negativa egot som är boven i dramat.
I stället för att fokusera på den egna utvecklingen väljer individer att följa den person som erbjuder dem simplicitet och (i vissa fall) komfort. Inom grupper som denna kan sammanhållningen vara viktigare än fakta vilket kan bli riktigt farligt om gruppen bestämmer sig för att alla som inte är med dem är emot dem.

Genom att motarbeta det negativa egot, säga sanningen när svarsföljderna skiljer sig och genom att uppvisa hänsyn samt sunt förnuft skulle vår art kunna ta sig så mycket längre än den plats den befinner sig på idag; men makthungriga individer som är beredda att göra näst-intill vad som helst mot vem som helst för att inte bli av med sin makt, både på hög politisk nivå och vardaglig, social nivå.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Summan av det negativa egot.

Hur avgör man vem som är extremist?
Måste en extremist uppföra sig obscent, hota andra människor eller är det tillräckligt om personen uppvisar narcissistiska drag?
En ny trend inom det stora landet i väst är den så kallade "nyateismen", vilket kan vara en motpol till den tidigare strikta katolicismen. Men är det ena bättre än det andra?

Om man besöker imgur.com/r/atheism tycks majoriteten av inläggen handla om hur mycket bättre en ateist är jämfört med en kristen. I kommentarer till sådana inlägg (läs: bilder) framkommer att man anser sig ha svårt att göra sin röst hörd i en nation där en ledares syn på religiösa frågor väger tungt när det vankas val.
Men är det så viktigt vilken tro man lever efter? Är det inte viktigare hur man är som människa?
Vissa ateister menar att kristna betett sig illa mot homosexuella och andra minoriteter under en lång tid och att de nu "får vad de förtjänar". Men gör det verkligen ateisterna till bättre människor än vad de valt att vända ryggen åt eller är de båda två sidor av samma mynt?
En människa som inte nödvändigtvis vill stämpla sig själv under någon religiös övertygelse. Denne kanske "bara" anser sig vara skeptiker. Ingenting är fel i det så länge personen ifråga inte spottar på någon annan vilket är precis vad en individ gör när denne menar att en annan individ hamnar i helvetet eller att någon annan individ är sämre för att denne inte delar åsikt om någonting.
Att informera någon annan om sin egen verklighet skiljer sig kraftigt från att tvinga på någon densamma. Det är en individs fulla rätt att tycka vad denne vill men det är däremot inte någon annans skyldighet att acceptera den första personens åsikter som sanna.

Möjligheten finns att vi människor (socialt sett) skulle fungera betydligt bättre och åstadkomma mer som art om vi lärde oss att bemästra vårt ego då det är vad som fortfarande håller oss kvar på vårt nuvarande utvecklingsstadium. Man kan välja att tro att detta är sant eller inte men om man granskar grunden till majoriteten av de konflikter som existerar idag tycker jag mig kunna finna spår av sanning i det sistnämnda påståendet.

Ett utdrag från Wikipedia förklarar termen "ego":

Egot gör tre saker jämt och ständigt, den söker tvångsmässig bekräftelse, har ett tvångsmässigt behov av att kontrollera, har ett tvångsmässigt behov av att döma och försvara och har tvångsmässiga osanna förväntningar.

Egot tror att den är sig själv, det vill säga människan själv.

Man blir fri från egots grepp och når inre frid och frånvaro av rädsla, genom att avidentifiera sina tankeprocesser och känslor från sig själv.

Människan är inte sina tankar, utan människan är den medvetenheten om att dessa tankar finns i människan själv.

Man börjar sitt frigörande från egot när man börjar ifrågasätta och uppmärksamma den inre röst som man har i sitt huvud.

Dock kommer egot alltid att vara en del av människan.

Hur starkt egot är speglas av hur mycket rösten i huvudet styr människan i hennes handlingar och val.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

USA, en semianarkistisk oligarki?

Majoriteten av länderna inom dagens europeiska gränser har existerat (om kanske inte under samma namn, men) med snarlika kartgränser under en mycket lång tid och den nationella stoltheten brinner starkare hos vissa, svagare hos andra.
Nyligen lyssnade jag till ett radioinslag där man diskuterade Nordkorea och vad som pågår innanför landets gränser. En man som levt på plats menade att folket itutas att de lever i det bästa landet under demokratiskt styre, vilket inte är helt olikt ett annat land i väst...

Under ett besök i USA fann jag att våldet tycks spela en central roll i samhället jämfört med andra platser jag befunnit mig på.
Segregation existerar i högsta grad då klassklyftorna är stora; medelklassamhället är näst intill obefintligt. Slår man ihop den misär som kan uppstå ur detta med de fria vapenlagar som finns i landet står man med bostadsområden där en nästintill semi-anarkistisk livsstil införts.
Detta till trots(?) finns en värme mellan människor som jag aldrig träffat på i något annat land, en social "öppenhet" som torde avundas av de flesta europeiska länder jag besökt. Men detta är en värme som står i ständig konflikt till den oligarkiska sidan av USA.
I media kallas landets styre för "demokrati", då är det inte konstigt om en okritisk individ väljer att tro på detta. Genom att skapa medieimperium finns individer i landet som har total kontroll över den information som släpps ut i etern, något som betyder att de (teoretiskt(?)) kan styra en individs uppfattning av omvärlden. Finansiering av presidentval och liknande görs av rika människor med personliga agendor vilket kan göra det svårt för en kandidat som går emot de som skapat sig ett gott leverne grundat på kapitalismen då denne får svårare att nå ut via media.
På denna grogrund växer en försiktig tes fram där landets styre erhåller en etikett märkt "semianarkistisk oligarki".

Landet USA är ett relativt ungt land och det omogna beteende dess ledare och juridiska system uppvisar kan jämföras med vad man kan förvänta sig av en tonåring.
Man kan säga att landet drabbats av ett "flugornas herre"-scenario i stor skala då det ständigt är inblandat i konflikter innanför landets gränser. Det juridiska systemet förlitar sig också till stor del på det monetära systemet vilket teoretiskt betyder att en person med mycket pengar och inflytande kan få även en oskyldig person inspärrad. Eller värre.

Sist vill jag tillägga att jag, under min inflygning till landet, var tvungen att skriva på ett kontrakt där jag lovade att inte diskutera händelser som pågår/har pågått utanför landet eller politik med landets invånare.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.