Människan, en social individ

Människan är i grund och botten en social varelse.

För att denna ska fungera behövs social stimulans, om än olika mycket (beroende på individ).

Men kan man gå så långt och säga att människans mentala hälsa är beroende social bekräftelse?

En tes som läggs fram är att det sociala livet egentligen "bara"(?) handlar om att dela i en/flera grupper.

Foton betyder mer för den som knäppt dem än för någon utan relation till dem, trots det använder vi fotografier för att förmedla en subjektiv upplevelse, tidigare i efterhand men nu även direkt (via ex. Facebook, Instagram m.m.). Det är inget fel med fotografering, det är uppsåtet som intresserar.

Människors sociala behov utnyttjas bland annat av media, i ett tidigt stadie var det radion som gällde. Då satt många och lyssnade på samma sak och plötsligt fanns det massor att prata om då du mötte andra människor. När sedan tv:n kom informationen också visuell vilket gav ännu mer att diskutera i möten med andra människor (om än otroligt triviala saker); "såg du frisparken igår?", "vad hade hon för kläder på sig egentligen?", "jag funderar på att köpa en sån där, den verkade bra..." etc.

Internetrevolutionen var ett självklart faktum då det möjliggjort för människor över hela världen att kommunicera med varandra om vad som helst. På samma sätt som människor tidigare lånat ut kassetter, skivor och filmer till varandra fungerar fildelning som ett sätt att kommunicera. När en individ finner något denna uppskattar vill den att andra ska få uppleva det, kanske till och med känna samma känslor. Samtidigt erhålls den personliga bekräftelsen då individer laddar ner eller/och tackar för bra material.

Det finns även s.k. "haters" som tycks genomföra en personlig vendetta mot alla andra individer, antingen genom att skriva hatiska/smädande kommentarer ang. saker andra väljer att dela med sig av eller/och genom att framhäva sig själv och sina egna egenskaper som preferabla framför motpartens.

En person som inte erhåller tillräckligt mycket bekräftelse tenderar att bli bitter och cynisk, något som i sig kan slå över i ett semi-narcissistiskt, socialt uttryck. Denna person kan uppfattas som elak, otrevlig eller osäker utav en del av omgivningen, en annan del kan attraheras av en sådan person då den representerar den egna osäkerheten. Individer som anammar osäkerheten bygger upp en positiv nidbild utav sig själva som sedan projiceras utåt. Nidbilden är inte särskilt stabil vilket kan leda till att ett ifrågasättande direkt attackeras, antingen genom att försöka "dumförklara" roten till problemet eller i vissa fall genom rent våldsamma sammandrabbningar. För den semi-narcissistiske är det allt eller inget som gäller då denne bara har allt att förlora på att den egna föreställningen raseras utåt. Denne förlorar då sin status samt den lilla sociala skara som valt att följa denne.

Det är viktigt för människor att få ingå i en social gemenskap för att funktionera som sig bör men det är även viktigt att man efter för sina tillkortakommanden och inte låtsas vara någonting man inte är.

I en riktig grupp får alla tid att göra sig hörda utan att behandlas på ett nedlåtande sätt eller annat destruktivt sätt.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

En gammal konserv...

Ständigt matas vi med nyheter i från landet i väst.
Nyheter som tar stor plats i våra egna medier, en plats där de kvantitativt inte hör hemma.
Att NASA nyligen lyckades landa sin rymdsond Curiosity är en nyhet som definitivt bör kablas ut över världen, skottlossningen i Denver under premiären av The Dark Knight Rises bör inte få särskilt mycket utrymme då det egentligen inte angår vår del av världen.
Det må vara hemskt, men vad fyller det för syfte (mer än att insticka rädsla) hos de människor som lever här?
Ett tiotal människor avled, vilket är en tragedi, men på andra håll i världen dör betydligt fler människor i konflikter som i min värld torde kräva mer fokus från omvärlden.
Ingen människa förtjänar att få sitt liv avslutat av någon annan.

Ett öga för ett öga gör hela världen blind

/Mahatma Gandhi

Nyligen fick jag berättat för mig att EPA beräknar ett människoliv vara värt 6.9 miljoner US-dollar. Men hur kan man värdera ett liv?
EPA är en av USA's statliga institutioner. Där arbetar människor som vuxit upp i en kultur präglad av kapitalism och imperialism, där man grovt förklarat lärs upp till att roffa åt sig.
Generaliseringen görs på ledande nivå, d.v.s. den Amerikanska befolkningen är inte inräknad.
I vart fall hälften av de ledande sitter med konservativa åsikter, något som genom historien visat sig negativt i sista änden. Om man däremot lärt sig något genom historien är det att en revolution inte startas förrän folket tappat tilltro för sina ledare och deras styrka.
Genom att bland annat genomföra ständiga kraftmätningar med andra länder och genom att engagera befolkningen i triviala problem skapar man en idolbild av de ledande.
Ett folk som inte är i behov av ledare kommer i sinom tid att sluta lyssna till dem så för att försäkra sig om sin maktposition måste dessa ständigt nära hotbilden mot deras underordnade.
Därav är det inte så konstigt att det fortfarande existerar krig, svält och orättvisor som teoretiskt sätt torde vara relativt "enkla" att tillintetgöra.

De arter som fortfarande existerar gör det på grund av evolution, oavsett om man anser att de är skapade av en gud eller på annat vis är ändå "utvecklande evolution" någonting som bör vara solklart vid det här laget. För att överleva i en inhospitabel miljö anpassar sig varelser via mutationer.
Människan är också en djurart och lever därför efter samma regler.
Genom att prompt ställa sig konservativ till sin omvärld förnekar man den livsnödvändiga evolutionen vilket i slutändan kan få enorma konsekvenser för den fortsatta överlevnaden av vår art.
Teknik och de saker människan åstadkommit är en del av vår evolution. Om tidigare konservativa fått som de velat hade Internet, datorer och andra hjälpmedel aldrig uppfunnits. När de första medicinerna lades fram ansågs dessa vara ett problem liksom då Galileo menade på att jorden låg i omloppsbana runt solen i stället för tvärt om. Dessa saker är som sagt en del av den mänskliga evolutionen och bör inte rackas ner på.
Att det konservativa synsättet fortfarande lever kvar tyder till stor del på en rädsla för framtiden, att i stället för att omfamna den med nyfikenhet och vaksamhet välja att bemöta den med näbbar och klor för att försäkra sig om att den aldrig får ett fotfäste i den värld man redan anser sig känna till.
Men hur mycket vet den enskilda individen om sin omvärld?
Alla individer har olika önskningar och intressen, ingen kan lära sig allt, se allt eller uppleva allt men tillsammans skulle vi kunna göra det mesta.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Arga människor.

Det fascinerar mig hur vissa individer aldrig tycks bli vuxna.
Med vuxen menar jag inte nödvändigtvis att man ska ha ett fast arbete, familj, villa och Volvo.
Jag syftar på att bli "vuxen på ett psykologiskt plan".

Mitt arbetsliv har bestått främst av serviceyrken, ett område jag uppskattar och därför förvaltar så gott jag kan.
Inom ett serviceyrke har man daglig kontakt med hundratals (ibland tusentals!) olika individer vars personliga historik skiljer sig, något som påverkat deras psykologiska profil.
Majoriteten av de människor jag möter är trevliga - mycket trevliga i sitt bemötande. De betraktar mig som en individ utplacerad (av fri vilja) på plats för att hjälpa dem med de bestyr som faller under mitt område.
Då och då möts man dock av individer som inte alls tycks se människan bakom namnbrickan, i vissa fall tycks de inte ens uppfatta namnbrickan.
Det är sådana människor som testar tålamodet, de som inte nödvändigtvis har stött på ett hinder i sin vardag utan som i stället söker efter hinder att peka ut och göra till sina egna.
När detta sker är inte bara servicemänniskor som utgörs till måltavla. Den individ som befinner sig närmast vulkanen är också den som får ta den första smällen, även om individen ifråga inte ens har något med utbrottet att göra.

Vad är det som får vissa människor att med sådant hat ta sig an omvärlden?
I stället för att klaga på ting, varför väljer de inte att se allt det vackra omkring dem?

En sak de flesta verkar ha gemensamt är att de tycks kunna livnära sig psykologiskt på likasinnad "energi".
Väljer man att försvara sig mot en hatisk individ på samma sätt som denne attackerat, när man denne. Om man istället tillåter denne att ventilera den energi denne behöver bli av med tycks "konflikten" gå över betydligt tidigare. Ett sista "idiot" eller liknande brukar vara den vita flaggen innan trupperna skamset drar sig tillbaka, trötta och miserabla efter ett misslyckat assimileringsförsök.
Man kan tycka synd om en sådan individ, det lär inte vara lätt att ha en sådan mörk syn på sin omvärld, men samtidigt är det viktigt för det egna välbefinnandet att stå emot.
Förhoppningsvis är detta ett snedsteg som evolutionen snart tar hand om.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den nya människan, del 1

Mina förhoppningar är att de individer som rannsakar sig själva och sin omgivning samt är någorlunda införstådda med vår arts historia har kommit underfund med majoritetens kapp-vändande beteende.

Ny-ateismens explosiva ökning i U.S.A. är ett exempel på detta, där tidigare snudd på fundamentalt religiösa individer gjort helt om och börjat attackera sina tidigare bundsförvanter med samma hat som drivit dem i tidigare korståg.

På hemmaplan står detta också att skåda när en viss form av ny-liberalism tycks svepa igenom landets befolkning, inte minst inom de akademiska fälten.

Jag menar inte på något vis att detta är något nytt, under lång tid har man kunnat sammankoppla en högre utbildning/ett mer utvecklat intellekt (inte för att de båda nödvändigtvis hör ihop) med en minskad empatisk förmåga. Man menar inte att apati föder intelligens eller att de två går hand-i-hand, men en individ som anser att kunskap är makt och som eftertraktar det sistnämnda kan distansera sig till de vars medvetande ej eftersträvar samma typ av utveckling, för att finna den grupp individer som utgör individens bild av en stark grupp (eller "stark flock" om man så önskar).

Dessa individer går troligtvis miste om (starka?) vänskapsband knutna utanför de ramar man satt upp för sig själv och sin umgängeskrets, en mer objektiv syn på omvärlden i form av åsikter från olika typer av källor samt den otroligt viktiga möjligheten att utvecklas genom att lyssna på andra och därur växa till en bättre människa.

Tyvärr finns de, i alla åldrar, av bägge kön och av alla nationaliteter, som glömmer att de också en gång lärde sig stå då de idag hånflinar åt dem som ännu inte lärt sig gå under sina jogging-turer i samhällets olika debattsoffor och stolar.

Oavsett om någon framför en bekväm, en obekväm, eller en åsikt man själv uppfattar som löjeväckande borde väl personen, i ett demokratiskt samhälle, få yttra sin åsikt så länge den inte direkt bryter mot någon av samhällets lagar. Och i ett sådant samhälle, borde inte mot-debattörer vara mer intresserade av att upplysa individen om varför de anser att denne har fel och ge denne deras syn på problemet istället för att lägga allt sitt krut på att förnedra individen?

En tes är att detta hör ihop med den mänskliga osäkerhet de flesta bär på, den där de onda tankarna frodas, som får människor att vända sig emot varandra och sälja ut varandra bara för att försäkra sig en halvtimme till innan dess vargarna i deras omgivning upptäcker att det döljer sig ännu ett får under fuskpälsen. Istället för att fokusera på vad vi som art tillsammans kan åstadkomma är det denna osäkerhet, sprungen ur fornminnestider, som håller oss tillbaka från vår verkliga potential.

Ser man till djurriket tar man hand om varandra istället för att bedra och vanära varandra för ett bättre mål mat. Vi menar att människan är överlägsen andra djur, men varför beter vi oss då i många fall sämre än dem?

Så högt utvecklad är vår art att vi kan leva sida vid sida utan att låta den egna osäkerheten ta överhanden för att tillsammans med reptilhjärnan slunga oss tillbaka flera tusentals år in i de ut-daterade varelsers kroppar som då slogs för sina liv emot djur vi idag domesticerat.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Hellre galen än ensam."

På många olika sätt försöker människor skapa sig en identitet gentemot omvärlden.
Genom kläder, musik, olika idéer särskiljer man sig från varandra.
Vissa menar att det inte finns en enda människa som är precis som någon annan, en tes som kan äga sanning (då vår arts antal går att uppmäta), men som egentligen inte går att säkerställa.
Även om människor fåfängt söker efter sätt att skilja sig från mängden tycks bekräftelsebehovet finnas kvar hos många.

Då man ifrån Europa (och främst Stor-Britannien) koloniserade Nord-Amerika kunde man lika gärna satt nybyggarna på månen. För dem var detta outforskat och måste på så vis ha känts väldigt osäkert att leva i så länge man inte valde att leva i någon av de städer som växte upp. Men även där var det väldigt oroligt då svagare individer tenderade att haverera under pressen och på så vis ställa till med problem. Idag förstår man detta och skulle exempelvis aldrig skicka upp en instabil individ i rymden.
Men om man då ser på ett relativt ungt land som U.S.A. (som nästa år (2013) firar 230 år) tycks det vara viktigt att tillhöra grupper. Man är republikan eller demokrat, man är kristen, judisk, muslim, ateist m.m., man är för eller emot abort och så vidare, liksom i många andra delar av världen.
Men om ingen människa är lik någon annan, hur kan det existera sådana organisationer som exempelvis religioner där följarskarorna går upp och långt förbi miljonsträcken? Givetvis är medlemmarna religiösa på olika vis, man tyder heliga skrifter olika och önskar uppnå olika mål i sin tro, men även den mest förlåtande i gruppen befinner sig ändå i samma omgivning som den mest fundamentalistiska medlemmen. Varför är det så viktigt att tillhöra en större gruppering? Är det rädsla? Ses man hellre som galen än ensam?

I ett land som just U.S.A. där rädsla är ett av maktens verktyg kan man tydligt se vilken central roll religion (och även politik) har i människors liv. Individer som mår dåligt men inte förstår varför de gör det kan finna tröst i tron om att deras liv prövas och att de i slutändan kommer att belönas för sina uppoffringar. Men om vi rent hypotetiskt säger att Gud inte existerar, då existerar kanske inte heller dennes himmel och helvete. Om vi tar in ny-ateismens syn på döden existerar inte människan över huvudtaget efter sitt frånfälle, denne blir anti-existentiell, ett begrepp som är svårt för vår hjärna att förstå. Men oavsett om det finns en himmel eller inte, varför skulle Gud bestraffa den som arbetade för en drägligare tillvaro så länge denne inte skadade någon annan? Att "ta sitt straff" och bara godkänna den tillvaro man lever i utan att arbeta för en bättre hjälper ingen.
De som använder Guds (eller andras) ord för att förtrycka andra eller ställa sig själva i bättre dager utnyttjar den osäkerhet som existerar hos dagens individer. Vissa äger dock möjligheten att stå emot och se vad det egentligen handlar om men många andra vallas in i ett beteende de själva aldrig skulle accepterat om de givits chansen. Men idag handlar det inte om att erbjuda individer chanser utan att bibehålla en maktbalans. Vissa menar att vem som helst kan bli ekonomiskt rik om denne vill och på så sätt ta sig uppåt på samhällsstegen, något som inte stämmer i dagens läge med en väl etablerad samhällshierarki med indoktrinerade tankemönster som får medborgarna att vända sig emot varandra vid olika typer av störningar.
Ironiskt nog, trots att man önskar vara annorlunda och speciell söker de flesta sig till grupper där man aggressivt ger sig på just de som väljer andra vägar än den man själv valt.
(Detta gäller givetvis inte för alla utan är en grov generalisering, men det förstod du ju redan, eller hur?)

Tack för att du läste dagens inlägg.

Vi är inte så olika ändå.

Majoriteten av människor arbetar månad efter månad för företag som inte värdesätter deras existens.

Om en medarbetare inte fyller kvoten kan företaget lätt ersätta denne med någon annan.

Med dagens (nationellt sett) stora nummer arbetslösa har man skapat sig en arbetsmarknad där en mycket liten del av samhället kan sko sig på majoriteten medan de försvarar sig med att "vem som helst kan, bara man jobbar för det", en mening som i sig inte är felaktig men som kombinerat med många andra (planterade) idéer ter sig otroligt i väldigt många fall.

För att försäkra sig om att inte "vem som helst" ska kunna ta sig för högt upp i samhällshierarki lär man individen att vara nöjd med sin plats på jorden. Så snart individen visar det minsta intresse för någonting som kan störa den (av oligarkin) redan uttänkta framtidsplanen förpassas denne på ett eller annat vis till skamvrån. Detta gäller inte för oligarkins bundsförvanter och deras familjer.

Ett konkret exempel på tidigare nämnda manöver är mobbning, något som visat sig otroligt effektiv då det i stort sett skött sig självt sedan dess implementering i djurriket.

Vissa menar att kapitalismen är en naturlig utveckling i darwinistisk anda, andra menar att det tar kål på just det som särskiljer oss från resterande djurriket. Börjar man peka på de brister kapitalism äger tycks människor förvänta sig att man strax efter ska försvara kommunism eller fascism. Vad människor tycks ha problem att förstå är att de här tre politiska synsätten inte är de enda som existerar. Jag har tagit upp detta flera gånger tidigare och kommer därför inte att gå in djupare på det.

Ett sätt att styra på är att ta bort löneutbetalning, det vill säga förbjuda utbetalning av krediter till individer för utfört arbete. På så vis skulle löneklyftor försvinna helt av den simpla anledningen att löner inte existerar.

I stället för lön får alla individer plocka ut vad de behöver, när de behöver det. Detta kan enkelt göras via Internet, kataloger med mera.

Vissa skakar nu irriterat på huvudet, "hur ska detta gå till hade du tänkt dig. Folk kommer att roffa åt sig av allt". Men om jag frågar dig som ställer denna fråga; roffar du åt dig av saker som inte äger något värde? Om så är fallet och din perceptionsförmåga grundas på detta säger det mer om dig än din omgivning.

Majoriteten av människor roffar inte åt sig av saker utan värde. Om en individ visste att dennes familj alltid skulle ha mat på bordet eller tak över huvudet skulle väldigt många bekymmer försvinna för denne vilket i sig skulle minska möjligheterna för ett plötsligt, våldsamt utlopp av aggressioner. För att detta skulle kunna fortsätta existera erhåller varje individ ett kollektivt ansvar. Övergången från dagens kapitalism till den här idén skulle vara kaosartad till en början men efter ett tag vara lika naturligt som de flesta anser dagens samhälle vara.

Individer som begår brott är inte nödvändigtvis onda individer. Troligen har de vuxit upp i en del av samhället där man satt värde på sådana handlingar för att de kortsiktigt (eller i vissa fall långsiktigt) bidragit till gruppens överlevnad eller för att de tvingats till det som en sista utväg (detta gäller självklart inte alla). De som begår brott utan någon uppenbar anledning ser upp/har sett upp till samma personer som alla andra och de lever ut sin bild av den/de personer de önskar leva som.

Genom att låta barn lära sig det äkta värdet hos människor, djur och ting förgör man den galenskap som dagens oligarki står bakom, där i stället pengar, sex, våld, apati och ignorans premieras.

Idag har jag en fråga till dig. Om du fick möjligheten att förändra någonting i dagens värld, precis vad som helst, vad skulle du förändra?

Tack för att du läste dagens inlägg.

Missförstånd, roten till mycket ont.

Två individer språkar om någonting.

Beroende på vad individerna härstammar ur, deras uppväxt, deras intressen m.m. har de olika uttryckssätt.

Individ A kan irritera sig på någonting hos individ B varpå denne säger någonting som individ A tolkar som helt ologiskt. Efter en lång diskussion kommer de båda fram till att de faktiskt delar samma åsikt.

Vad individ B sade till individ A uppfattades som negativt för individ A för att denne redan bestämt sig för vad individ B hade för åsikt i ämnet.

I många fall har individ B inte ens uttryckt sig innan individ A bestämt sig för detta...

Varför är det så viktigt för människor att veta precis hur en person är i samma sekund de möter denne?

Man brukar tala om det första intrycket. När jag hamnat i diskussioner om detta får jag ofta höra personer som menar att det första intrycket väldigt sällan stämmer. Men det är lätt att tala om det.

Förr dömde jag människor efter första intrycket men det är någonting jag försökt arbeta bort i så stor utsträckning som möjligt. I bland faller jag tillbaka i beteendet men jag anser mig ganska snabbt komma på mig själv. Då skäms jag litet men blir sedan glad över att jag ändå förstår problemet.

Många personer runtom mig är också duktiga på att uppvisa denna ödmjuka sida och inte döma någon i förhand. Jag är stolt över de omkring mig som fungerar på detta sätt.

Men de andra då? De som tycker att hela världen är emot dem, att alla andra är dumma i huvudet?

Är "alla andra" dumma i huvudet på riktigt eller är det bara personen som gör utlåtandet som bestämt sig för detta?

Vissa individer känner sig social alienerade från andra. Det kan vara så att de inte förstår sociala relationer eller känner osäkerhet inför andra människor. Mycket av denna osäkerhet bottnar i en osäkerhet gällande sig själv, personen känner sig inte säker med sitt eget känsloliv varpå denne väljer att ta ut sin osäkerhet på andra individer. En sådan person kan ses som annorlunda och bli en fokuseringspunkt för mobbning.

Personer som känner att de utsätts för social alienering kan börja skapa sig en elitistisk självbild som i vissa fall kan jämföras med mild(?) narcissism. När dessa individer sedan för konversationer med andra kan de sätta sig själva på en piedestal över sin samtalspartner vilket genast kan skapa missförstånd. Istället för att fokusera på vad partnern uttrycker väljer den med narcissistiska drag att se sig som lärare och sin samtalspartner för "eleven". Om det visar sig att "eleven" istället lär den med narcissistiska drag någonting kan den sistnämnde bli osäker och gå över i försvarsställning varefter allt som "eleven" säger låter dumt, oavsett vad denne säger.

Det bästa man kan göra i en diskussion är att låta alla höras och hålla ett öppet sinne i så stor utsträckning som möjligt oavsett ens tidigare erfarenheter.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.