"Vissa säljer ut sin empati."

Inom skolreformen är det på väg kraftigt utför.
Genom att göra det svårare för människor att läsa upp sina gymnasiebetyg (p.g.a. tidigare problem i hemmet, sjukdom eller annat) skapar man en värld där valutan ska lösa sådana här problem.
Om exempelvis vården privatiseras skapar man en klyfta mellan lågavlönade hushåll och ekonomiskt välbärgade sådana.

Exempel:
Det är vanligt att man inom familjer känner monetär oro, alltså oro för hushållets pengaflöde. Detta gäller inte för alla familjer men för fler än vad som torde anses godtagbart.
Den oro föräldrar känner överförs till deras barn. Till skillnad mot vuxna människor i västvärlden, som lärt att förlita sig mer på tal och utseende, läser barn av kroppsspråk och känslor. De har inte lärt sig att filtrera bort dråpliga kommentarer eller elaka ord som riktats mot dem. Detta gör dem särskilt öppna för negativa känslor.
När barnet sedan kommer till skolan kan det känna sig nedtyngt av dessa känslor vilket direkt påverkar deras skolarbete vilket kan leda till dåliga betyg.
Om barnet önskar läsa upp betygen i efterhand har en massa regler tillkommit, individen får exempelvis inte läsa upp något betyg som denne fått Godkänt i, något som direkt påverkar marknadskraften hos individen. Det går att "resa" sina G/VG-betyg men då får man göra detta på egen hand, utan hjälp från lärare, i vad som kan kallas ett socialt utanförskap.
Lyckas individen läsa upp betyg (från IG till valfritt starkare) så har lång tid redan passerats. Denne kan nu vara i 25-årsåldern. När individen ska söka in till en högskola hamnar denne dessutom i ett särskilt skikt, de som läst upp sina betyg har inte lika stor chans som de med bra betyg redan från början.

Individer som växer upp med ett annat lugn hemma; med ekonomiskt oberoende och dyra semesterresor, kan klara sig bättre då inte samma tyngd vilar på deras axlar. Självklart finns det många andra faktorer som spelar in i dessa bägge samhällsgrupper. I ett ekonomiskt oberoende klimat kan rädslan att bli av med oberoendet vila latent. Likaså finns det också kriterier för att erhålla ett ekonomiskt oberoende som är väldigt jobbiga, både fysiskt och psykiskt, att hantera.
I vart fall kan detta vara en av de många hackor som sakta men säkert hugger en avgrund emellan samhällets medborgare där dessa delas upp i en över- samt underklass. Något som redan nu sker i ex. U.S.A. (vilket var en av orsakerna till "Occupy Wall Street"-rörelsens uppstart).
Genom att sälja ut den fria sjukvården, den fria skolgången och andra liknande privilegier man erhåller som svensk medborgare breddar man den här klyftan genom att lågavlönade familjer i framtiden kommer tvingas skuldsätta sig för att ha råd med sjukhusbesök samt inte kunna ge sina barn en bra utbildning p.g.a. prislappen.
Alla bör ha rätt till en god utbildning och alla ska ha rätt att leva oavsett hur tjock deras plånbok är!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den mänskliga akilleshälen

Den filosofiska termen "solipsism" syftar till den individuella ståndpunkten att det enda som existerar är individen självt och dennes upplevelser.
Detta är grundpelaren för var människans förståelse av omvärlden, ett påstående som direkt menar att objektivitet inte existerar hos människan.

Politiker, lärare och/eller andra auktoriteter, de flesta har med stor säkerhet någon gång irriterat sig över sättet de lär ut, kritiserar eller vilka beslut de tar. Men deras beslut, liksom de man själv gör, är till fulla baserade på egna upplevelser och på just solipsism. Det enda sättet att frångå detta tankesätt som skapar irritation (främst i och med apatin för andras livsöden) är att förstå att man faktiskt äger tankesättet.

Precis som en narkoman eller alkoholist måste erkänna för sig själv att denne har ett problem som måste lösas så måste individen förstå att lösningarna denne presenterar för sig självt är en produkt av den tid som passerat i individens liv upp till den punkten. Detta gör att lösningen inte nödvändigtvis blir applicerbar på en annan individ då denna har andra karaktärsdrag efter ett liv levt på annat vis.

En enkel förklaring är den stereotypa by-bon som i klassiska filmer tas med till storstaden efter ett ytterst spartanskt liv i våra dagar mätt. Denne blir förvirrad och rädd när den möter på bilar, bussar eller blinkande lampor medans de som vuxit upp i staden skrattar gott åt den förvirrade individen. Men hur skulle by-bon kunna förstå de saker denne nu uppvisar oro över om denne aldrig fått lära sig vad föremålet/saken är och vilket dess syfte är.
På samma vis är det fruktlöst att skratta ut eller peka finger åt en individ som inte äger samma kunskap som du själv. I stället är det bättre att dela med sig av sin kunskap på ett pedagogiskt sätt så att den andra personen lämnar konversationen rikare. Mitt förra inlägg talar om människor som använder detta på ett maktutövande sätt.

Den största problematiken uppstår då människor inom höga regeringsposter, eller inom andra säten där man har en inflytelserik roll i samhället, inte erkänner sin subjektivitet utan menar sig förstå allas situation omkring dem. Politiken i synnerhet är byggd på solipsism, utan vilken vi inte skulle ha separata partier, kanske inte ens en riksdag då människor som tidigt får lära sig att inte låta egna idéer gå ut över andra samt får lära sig empati för andra individer inte är i något direkt behov av ett styre på detta vis.

Solipsism är en medfödd sjukdom vi måste göra oss fria ifrån. Genom att erkänna för oss själva att allt inte kretsar kring den egna individen erhåller vi möjligheten att (på riktigt) förstå empati.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Människan, en social individ

Människan är i grund och botten en social varelse.

För att denna ska fungera behövs social stimulans, om än olika mycket (beroende på individ).

Men kan man gå så långt och säga att människans mentala hälsa är beroende social bekräftelse?

En tes som läggs fram är att det sociala livet egentligen "bara"(?) handlar om att dela i en/flera grupper.

Foton betyder mer för den som knäppt dem än för någon utan relation till dem, trots det använder vi fotografier för att förmedla en subjektiv upplevelse, tidigare i efterhand men nu även direkt (via ex. Facebook, Instagram m.m.). Det är inget fel med fotografering, det är uppsåtet som intresserar.

Människors sociala behov utnyttjas bland annat av media, i ett tidigt stadie var det radion som gällde. Då satt många och lyssnade på samma sak och plötsligt fanns det massor att prata om då du mötte andra människor. När sedan tv:n kom informationen också visuell vilket gav ännu mer att diskutera i möten med andra människor (om än otroligt triviala saker); "såg du frisparken igår?", "vad hade hon för kläder på sig egentligen?", "jag funderar på att köpa en sån där, den verkade bra..." etc.

Internetrevolutionen var ett självklart faktum då det möjliggjort för människor över hela världen att kommunicera med varandra om vad som helst. På samma sätt som människor tidigare lånat ut kassetter, skivor och filmer till varandra fungerar fildelning som ett sätt att kommunicera. När en individ finner något denna uppskattar vill den att andra ska få uppleva det, kanske till och med känna samma känslor. Samtidigt erhålls den personliga bekräftelsen då individer laddar ner eller/och tackar för bra material.

Det finns även s.k. "haters" som tycks genomföra en personlig vendetta mot alla andra individer, antingen genom att skriva hatiska/smädande kommentarer ang. saker andra väljer att dela med sig av eller/och genom att framhäva sig själv och sina egna egenskaper som preferabla framför motpartens.

En person som inte erhåller tillräckligt mycket bekräftelse tenderar att bli bitter och cynisk, något som i sig kan slå över i ett semi-narcissistiskt, socialt uttryck. Denna person kan uppfattas som elak, otrevlig eller osäker utav en del av omgivningen, en annan del kan attraheras av en sådan person då den representerar den egna osäkerheten. Individer som anammar osäkerheten bygger upp en positiv nidbild utav sig själva som sedan projiceras utåt. Nidbilden är inte särskilt stabil vilket kan leda till att ett ifrågasättande direkt attackeras, antingen genom att försöka "dumförklara" roten till problemet eller i vissa fall genom rent våldsamma sammandrabbningar. För den semi-narcissistiske är det allt eller inget som gäller då denne bara har allt att förlora på att den egna föreställningen raseras utåt. Denne förlorar då sin status samt den lilla sociala skara som valt att följa denne.

Det är viktigt för människor att få ingå i en social gemenskap för att funktionera som sig bör men det är även viktigt att man efter för sina tillkortakommanden och inte låtsas vara någonting man inte är.

I en riktig grupp får alla tid att göra sig hörda utan att behandlas på ett nedlåtande sätt eller annat destruktivt sätt.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

En gammal konserv...

Ständigt matas vi med nyheter i från landet i väst.
Nyheter som tar stor plats i våra egna medier, en plats där de kvantitativt inte hör hemma.
Att NASA nyligen lyckades landa sin rymdsond Curiosity är en nyhet som definitivt bör kablas ut över världen, skottlossningen i Denver under premiären av The Dark Knight Rises bör inte få särskilt mycket utrymme då det egentligen inte angår vår del av världen.
Det må vara hemskt, men vad fyller det för syfte (mer än att insticka rädsla) hos de människor som lever här?
Ett tiotal människor avled, vilket är en tragedi, men på andra håll i världen dör betydligt fler människor i konflikter som i min värld torde kräva mer fokus från omvärlden.
Ingen människa förtjänar att få sitt liv avslutat av någon annan.

Ett öga för ett öga gör hela världen blind

/Mahatma Gandhi

Nyligen fick jag berättat för mig att EPA beräknar ett människoliv vara värt 6.9 miljoner US-dollar. Men hur kan man värdera ett liv?
EPA är en av USA's statliga institutioner. Där arbetar människor som vuxit upp i en kultur präglad av kapitalism och imperialism, där man grovt förklarat lärs upp till att roffa åt sig.
Generaliseringen görs på ledande nivå, d.v.s. den Amerikanska befolkningen är inte inräknad.
I vart fall hälften av de ledande sitter med konservativa åsikter, något som genom historien visat sig negativt i sista änden. Om man däremot lärt sig något genom historien är det att en revolution inte startas förrän folket tappat tilltro för sina ledare och deras styrka.
Genom att bland annat genomföra ständiga kraftmätningar med andra länder och genom att engagera befolkningen i triviala problem skapar man en idolbild av de ledande.
Ett folk som inte är i behov av ledare kommer i sinom tid att sluta lyssna till dem så för att försäkra sig om sin maktposition måste dessa ständigt nära hotbilden mot deras underordnade.
Därav är det inte så konstigt att det fortfarande existerar krig, svält och orättvisor som teoretiskt sätt torde vara relativt "enkla" att tillintetgöra.

De arter som fortfarande existerar gör det på grund av evolution, oavsett om man anser att de är skapade av en gud eller på annat vis är ändå "utvecklande evolution" någonting som bör vara solklart vid det här laget. För att överleva i en inhospitabel miljö anpassar sig varelser via mutationer.
Människan är också en djurart och lever därför efter samma regler.
Genom att prompt ställa sig konservativ till sin omvärld förnekar man den livsnödvändiga evolutionen vilket i slutändan kan få enorma konsekvenser för den fortsatta överlevnaden av vår art.
Teknik och de saker människan åstadkommit är en del av vår evolution. Om tidigare konservativa fått som de velat hade Internet, datorer och andra hjälpmedel aldrig uppfunnits. När de första medicinerna lades fram ansågs dessa vara ett problem liksom då Galileo menade på att jorden låg i omloppsbana runt solen i stället för tvärt om. Dessa saker är som sagt en del av den mänskliga evolutionen och bör inte rackas ner på.
Att det konservativa synsättet fortfarande lever kvar tyder till stor del på en rädsla för framtiden, att i stället för att omfamna den med nyfikenhet och vaksamhet välja att bemöta den med näbbar och klor för att försäkra sig om att den aldrig får ett fotfäste i den värld man redan anser sig känna till.
Men hur mycket vet den enskilda individen om sin omvärld?
Alla individer har olika önskningar och intressen, ingen kan lära sig allt, se allt eller uppleva allt men tillsammans skulle vi kunna göra det mesta.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Arga människor.

Det fascinerar mig hur vissa individer aldrig tycks bli vuxna.
Med vuxen menar jag inte nödvändigtvis att man ska ha ett fast arbete, familj, villa och Volvo.
Jag syftar på att bli "vuxen på ett psykologiskt plan".

Mitt arbetsliv har bestått främst av serviceyrken, ett område jag uppskattar och därför förvaltar så gott jag kan.
Inom ett serviceyrke har man daglig kontakt med hundratals (ibland tusentals!) olika individer vars personliga historik skiljer sig, något som påverkat deras psykologiska profil.
Majoriteten av de människor jag möter är trevliga - mycket trevliga i sitt bemötande. De betraktar mig som en individ utplacerad (av fri vilja) på plats för att hjälpa dem med de bestyr som faller under mitt område.
Då och då möts man dock av individer som inte alls tycks se människan bakom namnbrickan, i vissa fall tycks de inte ens uppfatta namnbrickan.
Det är sådana människor som testar tålamodet, de som inte nödvändigtvis har stött på ett hinder i sin vardag utan som i stället söker efter hinder att peka ut och göra till sina egna.
När detta sker är inte bara servicemänniskor som utgörs till måltavla. Den individ som befinner sig närmast vulkanen är också den som får ta den första smällen, även om individen ifråga inte ens har något med utbrottet att göra.

Vad är det som får vissa människor att med sådant hat ta sig an omvärlden?
I stället för att klaga på ting, varför väljer de inte att se allt det vackra omkring dem?

En sak de flesta verkar ha gemensamt är att de tycks kunna livnära sig psykologiskt på likasinnad "energi".
Väljer man att försvara sig mot en hatisk individ på samma sätt som denne attackerat, när man denne. Om man istället tillåter denne att ventilera den energi denne behöver bli av med tycks "konflikten" gå över betydligt tidigare. Ett sista "idiot" eller liknande brukar vara den vita flaggen innan trupperna skamset drar sig tillbaka, trötta och miserabla efter ett misslyckat assimileringsförsök.
Man kan tycka synd om en sådan individ, det lär inte vara lätt att ha en sådan mörk syn på sin omvärld, men samtidigt är det viktigt för det egna välbefinnandet att stå emot.
Förhoppningsvis är detta ett snedsteg som evolutionen snart tar hand om.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den nya människan, del 1

Mina förhoppningar är att de individer som rannsakar sig själva och sin omgivning samt är någorlunda införstådda med vår arts historia har kommit underfund med majoritetens kapp-vändande beteende.

Ny-ateismens explosiva ökning i U.S.A. är ett exempel på detta, där tidigare snudd på fundamentalt religiösa individer gjort helt om och börjat attackera sina tidigare bundsförvanter med samma hat som drivit dem i tidigare korståg.

På hemmaplan står detta också att skåda när en viss form av ny-liberalism tycks svepa igenom landets befolkning, inte minst inom de akademiska fälten.

Jag menar inte på något vis att detta är något nytt, under lång tid har man kunnat sammankoppla en högre utbildning/ett mer utvecklat intellekt (inte för att de båda nödvändigtvis hör ihop) med en minskad empatisk förmåga. Man menar inte att apati föder intelligens eller att de två går hand-i-hand, men en individ som anser att kunskap är makt och som eftertraktar det sistnämnda kan distansera sig till de vars medvetande ej eftersträvar samma typ av utveckling, för att finna den grupp individer som utgör individens bild av en stark grupp (eller "stark flock" om man så önskar).

Dessa individer går troligtvis miste om (starka?) vänskapsband knutna utanför de ramar man satt upp för sig själv och sin umgängeskrets, en mer objektiv syn på omvärlden i form av åsikter från olika typer av källor samt den otroligt viktiga möjligheten att utvecklas genom att lyssna på andra och därur växa till en bättre människa.

Tyvärr finns de, i alla åldrar, av bägge kön och av alla nationaliteter, som glömmer att de också en gång lärde sig stå då de idag hånflinar åt dem som ännu inte lärt sig gå under sina jogging-turer i samhällets olika debattsoffor och stolar.

Oavsett om någon framför en bekväm, en obekväm, eller en åsikt man själv uppfattar som löjeväckande borde väl personen, i ett demokratiskt samhälle, få yttra sin åsikt så länge den inte direkt bryter mot någon av samhällets lagar. Och i ett sådant samhälle, borde inte mot-debattörer vara mer intresserade av att upplysa individen om varför de anser att denne har fel och ge denne deras syn på problemet istället för att lägga allt sitt krut på att förnedra individen?

En tes är att detta hör ihop med den mänskliga osäkerhet de flesta bär på, den där de onda tankarna frodas, som får människor att vända sig emot varandra och sälja ut varandra bara för att försäkra sig en halvtimme till innan dess vargarna i deras omgivning upptäcker att det döljer sig ännu ett får under fuskpälsen. Istället för att fokusera på vad vi som art tillsammans kan åstadkomma är det denna osäkerhet, sprungen ur fornminnestider, som håller oss tillbaka från vår verkliga potential.

Ser man till djurriket tar man hand om varandra istället för att bedra och vanära varandra för ett bättre mål mat. Vi menar att människan är överlägsen andra djur, men varför beter vi oss då i många fall sämre än dem?

Så högt utvecklad är vår art att vi kan leva sida vid sida utan att låta den egna osäkerheten ta överhanden för att tillsammans med reptilhjärnan slunga oss tillbaka flera tusentals år in i de ut-daterade varelsers kroppar som då slogs för sina liv emot djur vi idag domesticerat.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Hellre galen än ensam."

På många olika sätt försöker människor skapa sig en identitet gentemot omvärlden.
Genom kläder, musik, olika idéer särskiljer man sig från varandra.
Vissa menar att det inte finns en enda människa som är precis som någon annan, en tes som kan äga sanning (då vår arts antal går att uppmäta), men som egentligen inte går att säkerställa.
Även om människor fåfängt söker efter sätt att skilja sig från mängden tycks bekräftelsebehovet finnas kvar hos många.

Då man ifrån Europa (och främst Stor-Britannien) koloniserade Nord-Amerika kunde man lika gärna satt nybyggarna på månen. För dem var detta outforskat och måste på så vis ha känts väldigt osäkert att leva i så länge man inte valde att leva i någon av de städer som växte upp. Men även där var det väldigt oroligt då svagare individer tenderade att haverera under pressen och på så vis ställa till med problem. Idag förstår man detta och skulle exempelvis aldrig skicka upp en instabil individ i rymden.
Men om man då ser på ett relativt ungt land som U.S.A. (som nästa år (2013) firar 230 år) tycks det vara viktigt att tillhöra grupper. Man är republikan eller demokrat, man är kristen, judisk, muslim, ateist m.m., man är för eller emot abort och så vidare, liksom i många andra delar av världen.
Men om ingen människa är lik någon annan, hur kan det existera sådana organisationer som exempelvis religioner där följarskarorna går upp och långt förbi miljonsträcken? Givetvis är medlemmarna religiösa på olika vis, man tyder heliga skrifter olika och önskar uppnå olika mål i sin tro, men även den mest förlåtande i gruppen befinner sig ändå i samma omgivning som den mest fundamentalistiska medlemmen. Varför är det så viktigt att tillhöra en större gruppering? Är det rädsla? Ses man hellre som galen än ensam?

I ett land som just U.S.A. där rädsla är ett av maktens verktyg kan man tydligt se vilken central roll religion (och även politik) har i människors liv. Individer som mår dåligt men inte förstår varför de gör det kan finna tröst i tron om att deras liv prövas och att de i slutändan kommer att belönas för sina uppoffringar. Men om vi rent hypotetiskt säger att Gud inte existerar, då existerar kanske inte heller dennes himmel och helvete. Om vi tar in ny-ateismens syn på döden existerar inte människan över huvudtaget efter sitt frånfälle, denne blir anti-existentiell, ett begrepp som är svårt för vår hjärna att förstå. Men oavsett om det finns en himmel eller inte, varför skulle Gud bestraffa den som arbetade för en drägligare tillvaro så länge denne inte skadade någon annan? Att "ta sitt straff" och bara godkänna den tillvaro man lever i utan att arbeta för en bättre hjälper ingen.
De som använder Guds (eller andras) ord för att förtrycka andra eller ställa sig själva i bättre dager utnyttjar den osäkerhet som existerar hos dagens individer. Vissa äger dock möjligheten att stå emot och se vad det egentligen handlar om men många andra vallas in i ett beteende de själva aldrig skulle accepterat om de givits chansen. Men idag handlar det inte om att erbjuda individer chanser utan att bibehålla en maktbalans. Vissa menar att vem som helst kan bli ekonomiskt rik om denne vill och på så sätt ta sig uppåt på samhällsstegen, något som inte stämmer i dagens läge med en väl etablerad samhällshierarki med indoktrinerade tankemönster som får medborgarna att vända sig emot varandra vid olika typer av störningar.
Ironiskt nog, trots att man önskar vara annorlunda och speciell söker de flesta sig till grupper där man aggressivt ger sig på just de som väljer andra vägar än den man själv valt.
(Detta gäller givetvis inte för alla utan är en grov generalisering, men det förstod du ju redan, eller hur?)

Tack för att du läste dagens inlägg.