Att snärja en telefonanvändare.

Tekniken är fantastisk!
Idag kan människor enkelt hålla kontakt på men varandra på global nivå.
Men vad händer egentligen när teknologin blir en lika självklar del av vårt liv som att äta och sova?

Vid ett restaurangbesök placerades jag bredvid ett bord med två kvinnor och ett litet barn på c:a 2-3 år. Kvinnorna satt och diskuterade medan barnet ständigt sökte sin mammas uppmärksamhet, dock utan resultat. När detta inte gick höjde barnet stegvis sin röst för att slutligen gråtfärdigt skrika efter personen som satt inte mer än en halvmeter bort. Modern tröttnade och sträckte sig efter något i väskan.
När handen åter dök upp höll den i en iPad som tröttsamt överlämnades till barnet som först tittade förundrat på den. Mamman knappade litet och plötsligt blev barnet som hypnotiserad av aktiviteten på skärmen, tystnade och började ivrigt hamra på den med sina små fingrar.
Modern vände sig tillbaka mot sin samtalspartner och fortsatte sitt ivriga samtal alltmedan barnet satt som uppslukad med den elektroniska plattan framför sig.
Fastän det var över ett år sedan jag bevittnade det lilla skådespelet tänker jag fortfarande på det.

Vad kommer egentligen att hända med de barn som erhåller sin stimulans från elektroniska produkter?

Vissa debattörer menar att det var likadant med televisionen för 10-15 år sedan, att barn och ungdomar som växte upp "framför teven" inte erhållit några skador av detta. Men tv-apparater har alltid varit stationära och har aldrig (tidigare) erbjudit ett sådant utbud som den numera mobila telefon/datorn erbjuder.

Enligt en ny undersökning som gjorts menar hela 21% av tillfrågade ungdomar mellan 18-24 år att de hellre svälter än är utan sin telefon i 24 timmar. Och detta är individer som inte erbjudits produkterna innan 10 års ålder. Vad kommer att hända med framtida generationer som vuxit upp med en liknande produkt innan de ens nått tvåsiffrig ålder?

Varning! Dystopisk framtidstes följer!
Regeringen sörjer för mat och husrum, allting är gratis. Fantastiskt!
Klockan 6 på morgonen forsar statusuppdateringarna in; "Till jobbet! Måste hålla telefonen igång ;)".
Från 8:00 till och med middagstid är det däremot tyst på de sociala medierna, så när som vissa viskande konversationer.
Vid middagstid rasslar det till igen; "Shit, flera timmar utan telefon, hur klarade man sig förr i tiden???".
Sedan blir det åter tyst, fram till 5-tiden då det återigen rasslar igång; "Ännu en dag räddad. Nu blir det hem för att äta god mat, men först: gymmet!".
Och sådär rullar det på.
Nog är allting gratis, men man måste ju förtjäna rätten att använda det globala nätverket, någon måtta får det ju ändå vara.
I stället för att arbeta för pengar, då mat och husrum redan är ombesörjt, arbetar framtidens människor för internet/telefonkrediter. De bolag som behandlar krediterna är världsledande och människorna, de som inte vet om något annat sätt att leva på, godtager kriterierna.
De som väljer att inte arbeta för telefon/internetkrediter erhåller ingen mat eller husrum, de drar ju inte sitt strå till stacken. Det enda som krävs är ju att man arbetar, då får man ju mat och husrum.
Behöver man resa någonstans är detta också ombesörjt, det går ju så fort nu för tiden.
Men det är sällan någon som reser längre, allt finns ju ändå att beskåda på internet.

Det kan låta löjligt i dagens läge, särskilt för dem som vuxit upp i en värld utan "smartphones", internet, till och med utan television. Men kanske är det just för att det låter så otroligt som man förlitar sig mer och mer på sina telefoner för att utföra saker...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Fildelning = progression att rätta sig efter?

För ungefär hundrafemtio år sedan tjänade en musiker sitt levebröd genom att uppträda på krogen eller på gatan.

Sedan kom musikindustrin.

Någon/några insåg att det gick att tjäna pengar via en organiserad musikindustri. Man skapade sig s.k. "stall" med artister som uppträdde för människor och tog sedan en bit av kakan som tack för managementet.

Plötsligt en dag presenterades en ny, revolutionär metod att avnjuta musik; grammofonen.

Musikindustrin blev förfärad. Vilken människa skulle betala för att se ett uppträdande när denne likväl kunde betala för en skiva och höra uppträdandet så många gånger den själv önskade, i hemmet? Man satte sig upp mot detta nya medium och ansåg att skivan skulle förbjudas med bandens bästa i intresse.

Men så blev det inte och inte heller slog industrins dystopiska profetia in. Fastän människor köpte artisternas skivor så dök det fortfarande upp lika många (och i många fall, fler(!)) betalande besökare när det skulle uppträdas. Vissa, med organiserade artiststall, började intressera sig för skivor och startade upp egna avdelningar där de själva kunde pressa sina musikers alster samt få en bit även av den försäljningen.

Från sina musikers uppträden och sålda skivor tjänade skivbolagens ägare gott om pengar. Sedan kom den kommersiella radion.

Musikindustrin blev förfärad. Vilken människa skulle betala för att se ett uppträdande eller köpa en grammofonskiva när denne likväl kunde lyssna på radio gratis, i hemmet? Industrin höjde sina röster och ansåg att man skulle stoppa musiken på radio för musikindustrins skull, som annars med säkerhet skulle gå under.

Men den gick inte under. Konstigt nog, ju fler som lyssnade på radio dess fler besökte skivbutikerna och än mer betalande besökare kunde åskådas från spotlight-täckta scener runtom världen. Musikindustrin drog på sig ett leende och tog radio i hand. Nu tjänade man än mer pengar.

Så kom kassetten.

Musikindustrin blev förfärad. Vilken människa skulle köpa skivor när man nu kunde spela in sina favoritlåtar ifrån radion, i hemmet? Med olika kampanjer förklarade man att det var olagligt att spela in musik från radio och(/eller) skiva på kassett, men detta hjälpte inte. Men skivförsäljningen försämrades inte avsevärt, människor fortsatte köpa skivor och än mer betalade för att se band uppträda då de exempelvis hört talas om bandet från en kompis som lånat dem en kassett o.s.v. Musikindustrin satte sig lättad ner igen men fortsatte officiellt sina fruktlösa försök att stoppa den kassettdelning som i slutänden gav sådan god avkastning tillbaka till företaget.

Musikindustrin växte markant och blev en miljardindustri.

En annan miljardindustri som exploderade under 90-talet var Internet.

Plötsligt gick det att få kontakt med alla människor som ägde en dator med Internet, ifrån det egna hemmet och i slutet av årtiondet skapades Napster, ett fildelningsprogram vilket spreds globalt som en löpeld. Programmet användes främst för att ladda hem musik i det "lätta" formatet .mp3, något som fort drog till sig intresse.

Musikindustrin blev förfärad. Vilken människa skulle köpa skivor och kassetter, lyssna på radio eller betala för uppträdanden när man kunde få allt via en Internetuppkoppling, i hemmet? I detta fallet gick man in i en juridisk strid med skaparen av Napster. Då 20-årige Shawn Fanning tog emot flertalet stämningar från skivbolag och tvingades stänga ner sidan (Napster finns fortfarande men idag som betalsida), men karusellen var redan igång. Nya fildelningsprogram skeppades ut varje dag, fler människor började fildela och tillsist var fildelning en global syssla vilket gjorde det omöjligt att kontrollera. Internetsidor som fungerade som bibliotek för fildelare sattes upp. En av dessa är The Pirate Bay.

2006 är The Pirate Bay en av de största fildelningsbiblioteken i världen, något som märkts av många, inte minst skiv- och filmindustrin som skickat flertalet brev till hemsidans ägare där de ombetts ta bort innehåll med affiliationer till de tidigare nämnda industrierna, vissa i lättare, vissa i hårdare ordalag.

The Pirate Bay har alltid vägrat, trots löften om att lämna sidan ifred från stämningsansökningar etc., med motiveringen att de är ett svenskt företag som lyder under svensk lag, de amerikanska företagen har inget att sätta emot då U.S.A.'s lagar inte gäller utanför landet.

Högt uppsatta människor inom skiv- och filmbranschen blir rasande över dessa uttalanden men bestämmer sig för en annorlunda infallsvinkel. De kontaktar den svenska regeringen med hot om att Sverige som land ska uteslutas ur WTO om man inte snarast tar hand om The Pirate Bay.

Kort efteråt slår svensk polis till mot tre olika platser där man beslagtar servrar och på så vis stänger ner The Pirate Bay som snart är uppe igen tack vare en hängiven följarskara.

Tidigare i år lyfte journalister fram de svenska politikernas felaktiga agerande genom följande nyhetssändning:

Varför är fildelning så vanligt?

Har människor tröttnat på att betala för skivor och film?

Om så är fallet, är det köparna som ska bestraffas för att de inte längre köper varorna eller är det distributörernas uppgift att omvärdera sina produkter för nya generationer?

Tack för att du läste dagens inlägg!

Klassisk gruppdynamik, snart historia?

Människan är en lustig varelse.
Vissa önskar närhet men håller sig på avstånd på grund av osäkerhet, andra söker en mening med allt och viger sitt liv åt det första de hittar utan att ifrågasätta sitt beteende det minsta.

Nog träffar man många människor som säger sig vara någonting de inte är. Människor som pantsätter tomma löften för att köpa sig litet av den dyrbara tiden man själv har, som om deras egen inte riktigt räcker till. Kanske kryper osäkerheten så tätt inpå att man är beredd att skadeskjuta de man tycker om, just för att inte själv hamna på efterkälken. Att inte bli den som "sackade efter" för att slutligen bli lämnad kvar.
Trots att vi med Internetrevolutionen blivit varse att vi delar många av våra beteenden med många andra är människor fortfarande livrädda att hamna i ett utanförskap. Med näbbar och klor slåss man för att behålla sin plats inom gruppen. Väljer man att tillfälligt se sig omkring utanför boet är det inte alls säkert att man är välkommen tillbaka.
Men så givetvis inte i alla grupper...

Liksom allt existerande finns en motpol till dessa grupperingar. Där dagens samhälle tycks sträva emot en fysisk alienering människor emellan via politik, sociala normer, konservatism och komfort finns det de som strävar emot. De individer som inte låter sig tyngas ner av faktorer de egentligen inte berörs av utan som istället välkomnar varje ny dag med öppna armar, som är nyfiken på sin omvärld och dess invånare. Man kan vara observatör eller en central gestalt i världen, den gemensamma nämnaren i ekvationen är att världssynen delas av båda.

En undersökning visar att ju mer vi analyserar en situation dess mer giriga och hänsynslösa blir vi i vårt agerande gentemot andra. Om vi äger tillit till varandra, inte överanalyserar allting som riktas mot oss (eller snarare vad vi tycker riktas mot oss) samt frångår det "vi mot dem"-tänk som nu genomsyrar vårt samhälle, så kommer medmänskligheten naturligt...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Vissa säljer ut sin empati."

Inom skolreformen är det på väg kraftigt utför.
Genom att göra det svårare för människor att läsa upp sina gymnasiebetyg (p.g.a. tidigare problem i hemmet, sjukdom eller annat) skapar man en värld där valutan ska lösa sådana här problem.
Om exempelvis vården privatiseras skapar man en klyfta mellan lågavlönade hushåll och ekonomiskt välbärgade sådana.

Exempel:
Det är vanligt att man inom familjer känner monetär oro, alltså oro för hushållets pengaflöde. Detta gäller inte för alla familjer men för fler än vad som torde anses godtagbart.
Den oro föräldrar känner överförs till deras barn. Till skillnad mot vuxna människor i västvärlden, som lärt att förlita sig mer på tal och utseende, läser barn av kroppsspråk och känslor. De har inte lärt sig att filtrera bort dråpliga kommentarer eller elaka ord som riktats mot dem. Detta gör dem särskilt öppna för negativa känslor.
När barnet sedan kommer till skolan kan det känna sig nedtyngt av dessa känslor vilket direkt påverkar deras skolarbete vilket kan leda till dåliga betyg.
Om barnet önskar läsa upp betygen i efterhand har en massa regler tillkommit, individen får exempelvis inte läsa upp något betyg som denne fått Godkänt i, något som direkt påverkar marknadskraften hos individen. Det går att "resa" sina G/VG-betyg men då får man göra detta på egen hand, utan hjälp från lärare, i vad som kan kallas ett socialt utanförskap.
Lyckas individen läsa upp betyg (från IG till valfritt starkare) så har lång tid redan passerats. Denne kan nu vara i 25-årsåldern. När individen ska söka in till en högskola hamnar denne dessutom i ett särskilt skikt, de som läst upp sina betyg har inte lika stor chans som de med bra betyg redan från början.

Individer som växer upp med ett annat lugn hemma; med ekonomiskt oberoende och dyra semesterresor, kan klara sig bättre då inte samma tyngd vilar på deras axlar. Självklart finns det många andra faktorer som spelar in i dessa bägge samhällsgrupper. I ett ekonomiskt oberoende klimat kan rädslan att bli av med oberoendet vila latent. Likaså finns det också kriterier för att erhålla ett ekonomiskt oberoende som är väldigt jobbiga, både fysiskt och psykiskt, att hantera.
I vart fall kan detta vara en av de många hackor som sakta men säkert hugger en avgrund emellan samhällets medborgare där dessa delas upp i en över- samt underklass. Något som redan nu sker i ex. U.S.A. (vilket var en av orsakerna till "Occupy Wall Street"-rörelsens uppstart).
Genom att sälja ut den fria sjukvården, den fria skolgången och andra liknande privilegier man erhåller som svensk medborgare breddar man den här klyftan genom att lågavlönade familjer i framtiden kommer tvingas skuldsätta sig för att ha råd med sjukhusbesök samt inte kunna ge sina barn en bra utbildning p.g.a. prislappen.
Alla bör ha rätt till en god utbildning och alla ska ha rätt att leva oavsett hur tjock deras plånbok är!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den mänskliga akilleshälen

Den filosofiska termen "solipsism" syftar till den individuella ståndpunkten att det enda som existerar är individen självt och dennes upplevelser.
Detta är grundpelaren för var människans förståelse av omvärlden, ett påstående som direkt menar att objektivitet inte existerar hos människan.

Politiker, lärare och/eller andra auktoriteter, de flesta har med stor säkerhet någon gång irriterat sig över sättet de lär ut, kritiserar eller vilka beslut de tar. Men deras beslut, liksom de man själv gör, är till fulla baserade på egna upplevelser och på just solipsism. Det enda sättet att frångå detta tankesätt som skapar irritation (främst i och med apatin för andras livsöden) är att förstå att man faktiskt äger tankesättet.

Precis som en narkoman eller alkoholist måste erkänna för sig själv att denne har ett problem som måste lösas så måste individen förstå att lösningarna denne presenterar för sig självt är en produkt av den tid som passerat i individens liv upp till den punkten. Detta gör att lösningen inte nödvändigtvis blir applicerbar på en annan individ då denna har andra karaktärsdrag efter ett liv levt på annat vis.

En enkel förklaring är den stereotypa by-bon som i klassiska filmer tas med till storstaden efter ett ytterst spartanskt liv i våra dagar mätt. Denne blir förvirrad och rädd när den möter på bilar, bussar eller blinkande lampor medans de som vuxit upp i staden skrattar gott åt den förvirrade individen. Men hur skulle by-bon kunna förstå de saker denne nu uppvisar oro över om denne aldrig fått lära sig vad föremålet/saken är och vilket dess syfte är.
På samma vis är det fruktlöst att skratta ut eller peka finger åt en individ som inte äger samma kunskap som du själv. I stället är det bättre att dela med sig av sin kunskap på ett pedagogiskt sätt så att den andra personen lämnar konversationen rikare. Mitt förra inlägg talar om människor som använder detta på ett maktutövande sätt.

Den största problematiken uppstår då människor inom höga regeringsposter, eller inom andra säten där man har en inflytelserik roll i samhället, inte erkänner sin subjektivitet utan menar sig förstå allas situation omkring dem. Politiken i synnerhet är byggd på solipsism, utan vilken vi inte skulle ha separata partier, kanske inte ens en riksdag då människor som tidigt får lära sig att inte låta egna idéer gå ut över andra samt får lära sig empati för andra individer inte är i något direkt behov av ett styre på detta vis.

Solipsism är en medfödd sjukdom vi måste göra oss fria ifrån. Genom att erkänna för oss själva att allt inte kretsar kring den egna individen erhåller vi möjligheten att (på riktigt) förstå empati.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Människan, en social individ

Människan är i grund och botten en social varelse.

För att denna ska fungera behövs social stimulans, om än olika mycket (beroende på individ).

Men kan man gå så långt och säga att människans mentala hälsa är beroende social bekräftelse?

En tes som läggs fram är att det sociala livet egentligen "bara"(?) handlar om att dela i en/flera grupper.

Foton betyder mer för den som knäppt dem än för någon utan relation till dem, trots det använder vi fotografier för att förmedla en subjektiv upplevelse, tidigare i efterhand men nu även direkt (via ex. Facebook, Instagram m.m.). Det är inget fel med fotografering, det är uppsåtet som intresserar.

Människors sociala behov utnyttjas bland annat av media, i ett tidigt stadie var det radion som gällde. Då satt många och lyssnade på samma sak och plötsligt fanns det massor att prata om då du mötte andra människor. När sedan tv:n kom informationen också visuell vilket gav ännu mer att diskutera i möten med andra människor (om än otroligt triviala saker); "såg du frisparken igår?", "vad hade hon för kläder på sig egentligen?", "jag funderar på att köpa en sån där, den verkade bra..." etc.

Internetrevolutionen var ett självklart faktum då det möjliggjort för människor över hela världen att kommunicera med varandra om vad som helst. På samma sätt som människor tidigare lånat ut kassetter, skivor och filmer till varandra fungerar fildelning som ett sätt att kommunicera. När en individ finner något denna uppskattar vill den att andra ska få uppleva det, kanske till och med känna samma känslor. Samtidigt erhålls den personliga bekräftelsen då individer laddar ner eller/och tackar för bra material.

Det finns även s.k. "haters" som tycks genomföra en personlig vendetta mot alla andra individer, antingen genom att skriva hatiska/smädande kommentarer ang. saker andra väljer att dela med sig av eller/och genom att framhäva sig själv och sina egna egenskaper som preferabla framför motpartens.

En person som inte erhåller tillräckligt mycket bekräftelse tenderar att bli bitter och cynisk, något som i sig kan slå över i ett semi-narcissistiskt, socialt uttryck. Denna person kan uppfattas som elak, otrevlig eller osäker utav en del av omgivningen, en annan del kan attraheras av en sådan person då den representerar den egna osäkerheten. Individer som anammar osäkerheten bygger upp en positiv nidbild utav sig själva som sedan projiceras utåt. Nidbilden är inte särskilt stabil vilket kan leda till att ett ifrågasättande direkt attackeras, antingen genom att försöka "dumförklara" roten till problemet eller i vissa fall genom rent våldsamma sammandrabbningar. För den semi-narcissistiske är det allt eller inget som gäller då denne bara har allt att förlora på att den egna föreställningen raseras utåt. Denne förlorar då sin status samt den lilla sociala skara som valt att följa denne.

Det är viktigt för människor att få ingå i en social gemenskap för att funktionera som sig bör men det är även viktigt att man efter för sina tillkortakommanden och inte låtsas vara någonting man inte är.

I en riktig grupp får alla tid att göra sig hörda utan att behandlas på ett nedlåtande sätt eller annat destruktivt sätt.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

En gammal konserv...

Ständigt matas vi med nyheter i från landet i väst.
Nyheter som tar stor plats i våra egna medier, en plats där de kvantitativt inte hör hemma.
Att NASA nyligen lyckades landa sin rymdsond Curiosity är en nyhet som definitivt bör kablas ut över världen, skottlossningen i Denver under premiären av The Dark Knight Rises bör inte få särskilt mycket utrymme då det egentligen inte angår vår del av världen.
Det må vara hemskt, men vad fyller det för syfte (mer än att insticka rädsla) hos de människor som lever här?
Ett tiotal människor avled, vilket är en tragedi, men på andra håll i världen dör betydligt fler människor i konflikter som i min värld torde kräva mer fokus från omvärlden.
Ingen människa förtjänar att få sitt liv avslutat av någon annan.

Ett öga för ett öga gör hela världen blind

/Mahatma Gandhi

Nyligen fick jag berättat för mig att EPA beräknar ett människoliv vara värt 6.9 miljoner US-dollar. Men hur kan man värdera ett liv?
EPA är en av USA's statliga institutioner. Där arbetar människor som vuxit upp i en kultur präglad av kapitalism och imperialism, där man grovt förklarat lärs upp till att roffa åt sig.
Generaliseringen görs på ledande nivå, d.v.s. den Amerikanska befolkningen är inte inräknad.
I vart fall hälften av de ledande sitter med konservativa åsikter, något som genom historien visat sig negativt i sista änden. Om man däremot lärt sig något genom historien är det att en revolution inte startas förrän folket tappat tilltro för sina ledare och deras styrka.
Genom att bland annat genomföra ständiga kraftmätningar med andra länder och genom att engagera befolkningen i triviala problem skapar man en idolbild av de ledande.
Ett folk som inte är i behov av ledare kommer i sinom tid att sluta lyssna till dem så för att försäkra sig om sin maktposition måste dessa ständigt nära hotbilden mot deras underordnade.
Därav är det inte så konstigt att det fortfarande existerar krig, svält och orättvisor som teoretiskt sätt torde vara relativt "enkla" att tillintetgöra.

De arter som fortfarande existerar gör det på grund av evolution, oavsett om man anser att de är skapade av en gud eller på annat vis är ändå "utvecklande evolution" någonting som bör vara solklart vid det här laget. För att överleva i en inhospitabel miljö anpassar sig varelser via mutationer.
Människan är också en djurart och lever därför efter samma regler.
Genom att prompt ställa sig konservativ till sin omvärld förnekar man den livsnödvändiga evolutionen vilket i slutändan kan få enorma konsekvenser för den fortsatta överlevnaden av vår art.
Teknik och de saker människan åstadkommit är en del av vår evolution. Om tidigare konservativa fått som de velat hade Internet, datorer och andra hjälpmedel aldrig uppfunnits. När de första medicinerna lades fram ansågs dessa vara ett problem liksom då Galileo menade på att jorden låg i omloppsbana runt solen i stället för tvärt om. Dessa saker är som sagt en del av den mänskliga evolutionen och bör inte rackas ner på.
Att det konservativa synsättet fortfarande lever kvar tyder till stor del på en rädsla för framtiden, att i stället för att omfamna den med nyfikenhet och vaksamhet välja att bemöta den med näbbar och klor för att försäkra sig om att den aldrig får ett fotfäste i den värld man redan anser sig känna till.
Men hur mycket vet den enskilda individen om sin omvärld?
Alla individer har olika önskningar och intressen, ingen kan lära sig allt, se allt eller uppleva allt men tillsammans skulle vi kunna göra det mesta.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.