Varför firar man en annan människas död?

Idag gick världspressen ut med nyheten att Margaret Thatcher avlidit.
Reaktionerna är många och har tagit kraftiga uttryck.
Men hur kommer det sig att vissa människor känner att det är rätt att fira då en individ, en människa, mister livet?

Må hända att Thatcher motsatte sig ANCs mot-demonstrationer gällande apartheid i Sydafrika, har infört marknadssanktioner som påverkat u-ländernas handel i negativ mening, och ställde sig bakom Pinochet-regimen. Det var inte politiken och de personliga åsikterna som avled, utan människan som gömde sig bakom dessa.
Tankarna som föddes ur Thatchers karismatiska sinnelag kommer inte att gå ur tiden, bara för att hennes fysiska uppenbarelse nu gjort det, lika litet som marxismen dog ut efter det att idéns främsta företrädare (och de efter honom) föll ifrån. Eller fascismen och nazismen, som fortfarande lever kvar på många håll i världen, trots att dess ledande gestalter trillat bort under årens lopp.
Önskar man motverka de idéer som fötts av politiska motståndare gör man troligen bäst i att låta en liknande bortgång bero, istället för att prompt propagera för makabra festiviteter till "minnet" av den individ man föraktat. En sådan kampanj svetsar troligen samman den utpekade grupperingen än mer!

De grupperingar som genomför tidigare nämnda aktioner, vad önskar de åstadkomma? "Hurra, han/hon är död, nu firar vi!" Skapar inte det större klyftor emellan dem och deras opponenter?
Vad man firar är inte en ideologis död, utan en människas. En människa som andra kände starkt för. Vad äger man egentligen för rätt att spotta på en annans idol? Ideologin kommer att leva vidare hos dessa personer, den går inte att ta kål på med hat och våld utan kan endast bekämpas med motargument, presenterade i en bekväm miljö, ifrån icke-aggressiva individer.
När Sovjetunionen föll, försvann då alla kommunist-sympatisörer? Nej.
När det andra världskriget var slut, försvann då alla nationalsocialister? Självklart inte.
När franska revolutionen genomförts, dog då aristokratin ut? Inte direkt, tanken lever kvar hos många än idag, om än i annan utstyrsel.
När man dödade Bin Laden, tog då terrorismen slut?

De som bekänt politisk färg bör definitivt få agitera för sina åsikter, men på vilket sätt är ett förlorat människoliv en vinst för någon? En framgångsrik politiker släpps fram av samma människor som har makten att hålla den tillbaka. Om en grupp inte vill se en viss individ i en högre position så är det dess skyldighet att se till att detta inte sker. Detta genom verbal förmåga och inte fysisk konfrontation.

Våld tas till av den som inte äger hopp om framtiden.

Den som inte äger hopp om framtiden, har redan förlorat.

Mahatma Gandhi, Olof Palme, John F. Kennedy, Raoul Wallenberg, Margaret Thatcher. Politiska figurer som arbetat för vad de tror på, oavsett politiskt klimat. För detta ska de, och alla efterföljande, samt de dessförinnan, med samma politiska engagemang, tillägnas en eloge!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Naturmedicin och läkemedelsindustrin.

Under sin sista tid i livet satte Steve Jobs sin tilltro hos naturmedicinen, någonting som kritiserats av många människor.
Varför vände han sig inte till läkemedelsindustrin?
Alla vet ju att naturmedicin bara är bluff och båg... för det stämmer väl, eller?

Tacka vetenskapen för all teknologi och all den kunskap människan uppnått när det handlar om det medicinära fältet. Kompetenta läkare kan ställa diagnoser i relativt tidigt skede, med kirurgiska ingrepp kan man "laga" sådant som skadats i kroppen och tack vare laboratoriestudier har man nyligen lyckats kurera HIV. Dagens sjukvård är på många sätt fantastisk!
Men det finns ju de som skapat sig ett leverne på människors sjukdomar, de som säljer syntetisk lindring i form av tabletter på burk eller vätska ifrån "mögelsvampar"(?). Trots återkommande publiceringar där vetenskapen menar sig upptäcka kurer mot olika sjukdomar så tycks en stor del av medicinutbudet handla om att dämpa symptomen istället för att kurera dem, ett koncept som är lika lönsamt som "glödlampskonspirationen" för de företag som väljer att använda sig av denna inriktning.
Med den marknadsliberalism som råder i dagens västerländska samhälle måste dessa företag ständigt kämpa för att hålla sig kvar på toppen, om något annat företag kan erbjuda bättre och/eller billigare produkter tappar det tidigare nämnda sin attraktion. När man når toppen av den monetära hierarkin gäller det att kvickt etablera position och eliminera all möjlig konkurrens.

Det sista decenniet har naturella produkter erhållit större stöd ifrån allmänheten. Idag finns "Life"-butiker runtom i landet där man kan finna allt ifrån kosttillskott, snacks och mat, till schampon, tandkräm och skoinlägg. Man kan även finna vissa typer av naturliga preparat, i liknande butiker, som är avsedda för att motverka sjukdomssymptom. Utefter vissa "huskurer" behöver man inte ens besöka en sådan butik, man kan ta sådant som finns i hemmet: genom att hacka lök stimuleras ögonmuskulaturen. Vid förkylning kan man dela en vitlöksklyfta, linda in bitarna i hushållspapper och sätta dem i näsan. För att motverka sjukdom bör man äta mycket frukt, etc.
En del av de personer som förespråkar naturmedicinen menar att det finns tillfällen då vi människor använder som av medicin fastän det inte är nödvändigt. Genom överdriven användning av mediciner och syntetiska substanser bryter vi ner kroppens immunförsvar vilket gör oss än mer mottagliga för sjukdom. På så sätt säkrar läkemedelsverket och dess bundsförvanter framtida försäljning.
Flertalet preparat som idag säljs igenom läkemedelsverket innehåller samma/liknande substanser som återfunnits i de naturmediciner man satt stopp för i "godkännande-processer", just för att (som tidigare etablerats), strypa konkurrensen i sin linda.
Istället för att ta en Alvedon eller liknande, uppnår man klart bättre resultat om man istället går till botten med de krämpor man genomlider. Vissa krämpor bör man vända sig till sjukvården för behandling, vid vissa åkommor är detta inte nödvändigt. Hur och när behandlar det sunda förnuftet.
Men denna typen av tankegång ger inte läkemedelsindustrin monetära framgångar. De ser hellre att individen fortsätter sitt pillerknaprande, på så sätt fortsätter pengarna rulla in.
(Notera att det inte är sjukvården jag talar om utan industrin som säljer medicin och liknande till sjukvården.)

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Färgpalett framför enfärgat!

Feminist, gubbslem, Moderat, Sosse, nazist, kommunist etc.
Idag paketeras människor in i ett redan existerande fack alltjämt de som titulerar dessa individer menar sig göra det från en objektiv synpunkt.
Men är inte etikett-stämplande av detta slag ett hot mot individualismen?

Flertalet vänner och bekanta önskar inte titulera sig som feminister p.g.a. av den värdeladdning ordet erhållit från ex. respekterade journalister samt i tv och film, vilket i sig är problematiskt då var individ bör äga förståelse för skillnaden mellan underhållnings- och faktabaserade program.
Fastän det kan vara lätt att beskylla enskilda individer för att dessa inte källkritiskt analyserar den information de erhåller ifrån personlig mediabevakning, bör man ifrågasätta de som ligger bakom dessa program. Nog förstår majoriteten av dem vilket inflytande deras programmen har på recipienterna?
I bl.a. tv och film finns många fall då ex. feminister arbetar under radikal flagg, vanligtvis i en värld som inte alls är påverkad av köns-segregation. I flertalet serier är kvoten för manliga/kvinnliga huvudkaraktärer (väldigt!) ojämnt fördelad. Men jag väljer ändå att inte kalla mig feminist. Detta är inte en pik gentemot de som väljer att kalla sig det utan ett val ifrån min sida.

Mina politiska åsikter är inte bundna till en specifik färgpalett. Personligen anser jag att ett politiskt porträtt med många färger kan vara mer intressant (och lönsamt!) än ett som endast går i blåa eller röda nyanser. Av denna anledning väljer jag att inte kalla mig "Sosse" eller "Moderat" just för att jag vill vara öppen inför nya idéer av annan härkomst än mitt eget, ursprungliga ställningstagande. Med detta menas så klart inte att en politiker saknar objektivitet inför beslut, bara att vissa kan vara svårare att kompromissa om än andra.

Många är de som menar att Sverige måste se över sin invandringspolitik. Huruvida detta är en korrekt analys eller inte är upp till var och en att avgöra men ur ekonomisk synpunkt existerar det faktum att man inte kan föda hur många individer som helst med begränsad varutillgång.
Skulle en individ kunna äga ovanstående åsikt och ändå kalla sig vänsterpartist eller socialdemokrat? Skulle en individ kunna önska fri invandring och ändå kalla sig för moderat?
Påverkas inte den individualistiska politiken negativt om personer måste bortse ifrån sina egna idéer för att erkännas in i det politiska partiet?

Varför känner vi människor ett sådant stor behov av att sätta titlar på andra?
Är det p.g.a. osäkerhet eller social överlevnad?
Uppmuntras individualism i forum där man förväntas följa vissa linjer eller innebär önskan att bibehålla sin individualitet att man förlorar tillgång till det fria, politiska rummet?

Tack för att du läste dagens inlägg!

Könskvotering, rätt eller fel?

Genom att tillämpa könskvotering ex. på arbetsplatser ser man till att hälften av de arbetande är kvinnor och den andra män.

På så vis förhindrar man arbetsplatsens dominerande av ett visst kön.

Problemet är att vissa, bättre kvalificerade, kan uteslutas p.g.a. genus.

Den som förespråkar ett meritokratiskt samhälle menar att individer bör erhålla sin position baserad på kunskaperna de äger, något som kan kollidera med idén om könskvotering. Kvoteringsmekanismen går inte utefter de meriter en individ äger utan snarare på könstillhörigheten.

Hjälper eller stjälper könskvotering kampen för jämställdhet?

Genom att lyfta fram kvotering som ett alternativ för att öka antalet kvinnor/män på en arbetsplats, gräver man sig då inte djupare ner i det hål man försöker ta sig upp ifrån?

På vissa arbetsplatser arbetar man idag (om än inte officiellt) med könskvotering för att skapa en balans i personalstyrkan, något som förespråkas av vissa samhällsgrupper.

För inte så länge sedan uppstod dock en konflikt då man valde att göra detsamma inom högskoleväsendet.
P.g.a. ett underskott av män inom psykologiutbildningen på Lunds Universitet implementerades könskvotering, troligen för att skapa en jämnare balans i arbetslivet då antalet examinerade psykologer (kvinnor/män) det senaste decenniet haft en ratio på 70/30 (%). Detta skapade rubriker i tidningarna då en grupp kvinnor gick samman och stämde universitetet för diskriminering.

Men på vilket sätt skiljer sig könskvotering på arbetsplatsen med den på universitetet?

Via könskvotering redan på högskole-/universitetsnivå bör man (teoretiskt sett) kunna minska det framtida behovet av samma kvoteringstyp i arbetslivet. Eller?

I fallet som nämns ovan existerar problematiken i att samtliga intagna ifrån folkhögskolenivå var män, vilket betyder att könskvotering inte alls tillämpades (i den intagningen) vilket bör anses underligt om universitetet valt att ta den inriktningen (trots att den idag är olaglig(?)).

Men frågan kvarstår: är det rätt att könskvotera?

Ja, i vissa fall är det, men konceptet är inte generellt gångbart.

För att få fram det bästa resultatet bör rätt människor hamna på rätt plats. Om "rätt" människor i en utvals-grupp består av 10 kvinnor och 10 män som konkurrerar om 10 platser, med ungefär samma kompetens, så kan platserna kvoteras 50/50, men inte om kvoteringen påverkar slutresultatet negativt.

Inom de områden som betecknas "gubbsjuka" kan kvotering bidra med stabilitet, men existerar samma paradigm gällande de områden där kvinnor äger majoritet? Varför väljer då inte tidningar att presentera den könsmässiga procentuppdelning som gällt examinerade ifrån den omtalade utbildningen det senaste decenniet?

På vilket sätt skiljer sig könskvotering på högskola-/universitet från den som vissa förespråkar inom arbetslivet?
Den bäst lämpade bör väl få sin plats, kvinna eller man?

Subjektivitetens baksida.

Vi människor bär på många åsikter som vi vitt och brett kastar omkring oss i olika situationer.
Men hur ofta tänker vi igenom dessa resonemang på ett vetenskapligt sätt?

Enligt Karl Poppers falsifieringsprincip bör alla tankar och idéer granskas för att på så vis nå en slutsats. Den teori som äger störst reliabilitet är den teori man bör rätta sig efter, i vart fall objektivt sett.
Förförståelser och paradigmer kan spela in på ett sätt som stör ut vår förmåga att uppfatta saker objektivt. Är man exempelvis kristen kan man ändå välja att gå emot kreationismen, fastän denna äger en större vetenskaplig reliabilitet än den teologiska förklaringen för jordens ursprung.
Detta är ett harmlöst exempel, men det kan bli mycket farligt i politiska sammanhang.
Kungens besök i mellanöstern(?) är ett praktexempel på detta.
I det land han besökta finns många problem, problem han inte ställdes inför varpå han återvände hem med en mycket positiv syn på landet. När han sedan uttryckte sig om det presenterades annan fakta för honom, men det var försent. Han hade ju redan uttryckt åsikter om landet, åsikter som med tillsammans med denna (för honom) nyligen upptäckta fakta tycktes obscena.

Den hypotetiskt deduktiva metoden är ett sätt att undersöka reliabiliteten i de egna åsikterna.

- Teori: en teori presenteras baserad på en egen idé.
- Hypotes: om teorin överlever en s.k. deduktion (då man logiskt tänker igenom idén) blir den en hypotes.
- Observationer: man samlar den data som behövs för att kunna fastställa hypotesens reliabilitet.
- Analys av data: den insamlade datan analyseras.
- Resultat: här presenteras resultatet. Om resultatet inte är det önskade så får man omvärdera sin idé och börja om från början.

Var människa har rätt att tycka som denne vill, men om dennes röst kan påverka situationen för många andra, är det då inte rimligt att den har alla sina fakta rätt?

Underminerad demokrati?

Demokratin tycks framhållas av många som den mest fördelaktiga typen av styrelseskick.
Samtliga individer har möjligheten att göra sin röst hörd.
Men har inte också individen en skyldighet i och med detta privilegium?

En av de vanligaste motargumenten demokratin möter har direkt koppling till dess grundprincip - alla har rätt att göra sig hörda i en fråga. Demokratiska förespråkare menar att detta bör vara en självklarhet, ett påstående som inte nödvändigtvis behöver ifrågasättas.
Problemet uppstår dock när dessa individer ställs inför frågor de inte är särskilt införstådda i.
Vissa väljer att inte medverka i sådana omröstningar, andra rättar sig efter sin omgivning, någonting som direkt förgiftar idén om det demokratiska samhället.
En individ som önskar leva i ett sådant samhälle torde se sig skyldig att upprätthålla dess idéer. Om man väljer att inte aktivt medverka, äger man då fortfarande rätten att propagera för styrets existens?

Ett annat problem man ställs inför gällande demokratin är de sociala paradigmer som direkt påverkar det individuella perspektivet.
Beroende på samhällsklass, etisk och moralisk inställning, utvecklar individen ett ytterst subjektivt förhållande till sin omvärld. Ett förhållande som står i direkt konflikt med demokratin då de värderingar som tas upp för diskussion inte analyseras objektivt. Givetvis är syftet med ett demokratiskt styre att finna ett medelvärde vilket man baserar beslut på, men om detta medelvärde påverkas av utomstående faktorer, vilka saknar relevans i frågan, kontamineras då inte också undersökningens reliabilitet?
Ett typexempel är den politik som förs där det sällan överlappas då det ska fattas beslut. En fråga som kan gagna majoriteten skjuts kvickt ner på grund av dess ursprung, vilket kan leda till att frågan aldrig lyfts upp inför de som egentligen bör fatta beslutet: folket.

Regeringen existerar för att underlätta den demokratiska processen genom att partier framhåller väljarnas intresse. Men de som blir folkvalda är ju också de individer. Även de lever efter en subjektivt utformad världsbild som inte nödvändigtvis delas av deras väljare då endast en liten del av denna bild kan presenteras. Det psykologiska livet är allt för komplext för att man ska kunna förutse var individs reaktion på även de mindre episoder denne genomlever. För att inte tala om all information en sådan sammanställning skulle påtvinga intressenter.
Genom ytterligare engagemang från de som lever under demokratin, går det att skapa en mer hållbar demokratisk utveckling eller är den representativa demokratin det närmsta möjliga?

Människans drivkraft.

För litet mer än två år sedan mötte jag iden om att människans yttersta drivkraft är bekräftelse - att bekräfta andra men också erhålla bekräftelse.

Sedan dess har jag sökt information för att kunna falsifiera teorin enligt vetenskapens alla regler, men ännu inte lyckats.

Ju mer jag eftersöker fakta som motbevisar teorin, dess mer börjar jag känna att teorins reliabilitet håller.

Människans drivkraft handlar om bekräftelse.

Individer med stark social status kan tyckas vara oåtkomliga för de som beundrar dem. Beundrarna matar undermedvetet sitt mål med bekräftelse, via verbal eller icke-verbal kommunikation. En "återbetalning" av denna bekräftelse sker då den centrala figuren närmar sig beundrarna, vanligtvis genom verbal kommunikation. Denna behöver inte nödvändigtvis presenteras individuellt, det kan räcka med en generell kommentar i media som tas emot av recipienten på ett personligt plan just på grund av dennes relation till figuren.

Vad som är farligt är att en individ med denna typ av status erhåller förmågan att kunna styra sina tillbedjare genom att erbjuda bekräftelse ifrån den egna personen i utbyte mot tjänster från sina supportrar.

För att bibehålla sin makt kan figuren införa ett regelverk som motverkar eventuella hot gentemot dennes status, regler som sedan efterföljs av dennes entusiaster. Med ett slutet sinne kan det vara svårt att förstå att man lever under ett sådant regelverk och att konfrontera en sådan person ang. ett sådant beteende kommer troligtvis att skapa en defensiv inställning med aggressiva drag gentemot opponenten just för att denne ifrågasätter beundrarens drivkraft.
Men det måste inte vara så att man söker bekräftelse av en specifik person.

De som strävar efter excellens inom ett visst fält söker också de bekräftelse. En klapp på axeln ifrån en tränare, några fina ord ifrån en bekant eller en hel salong med individer som glatt skrattar och sjunger med kan vara en otrolig bekräftelse-vitamin. De som deltager i bekräftandet erhåller också personlig bekräftelse (till viss del) då de undermedvetet(?) inser att de är en del av en större gruppering vilket skapar en känsla av samhörighet. Genom att bekräfta andra kan man erhålla litet personlig bekräftelse.

Individer som inte erhåller tillräckligt med bekräftelse kan utveckla ett anti-socialt mönster som manifesterar sig via narcissism och en elitistisk självbild. Sådana individer börjar i sinom tid bekräfta sig själva genom kommentarer eller tankar varpå en social-alienering sker. Beteendet märks tydligt då individen kan börja tala med en nedlåtande ton, slutar lyssna på motargument och vägrar erkänna opponents rätt till en personlig åsikt ("opponenten är korkad" eller liknande). Om en sådan sådan person är kapabel till att fortfarande ta emot bekräftelse ifrån omvärlden beror på hur långt ner den sjunkit i beteendet. I vissa fall har det gått för långt, den sociala-alieneringen är total och alla försök att visa sympati tolkas som direkta attacker av individen.
Samma beteende (om än i mindre skala) återkommer hos osäkra individer, individer som inte erhållit rätt mängd/typ av bekräftelse, men detta handlar mer om människans utvecklingspsykologi i barn och ungdomsåren (se. Erik Eriksson eller John Bowlby).

Ser man till människans beteendemönster så tycks bekräftelse förekomma som orsak till, eller summering av, alla beteenden. Ett påstående som ytterligare styrker min teori så till den milda drag att den upp-graderats till en personlig hypotes som radikalt påverkar den paradigm utefter vilken jag lever.

Jag är väldigt intresserad av motargument som testar min teori och välkomnar diskussioner i ämnet.

* * * * *

Så börjar det tredje året för "Mitt liv som fri".
Jag vill tacka alla er som läser bloggen, kommer med synpunkter och som deltager i öppna diskussioner tillsammans med mig. Genom att lyssna på varandra kan vi också utveckla oss själva.