Ointresset som raserar demokratin (inlägg 100!)

Man ville ha sänkta skatter, men vill inte tumma på välfärden.
Man önskade mer pengar i fickorna, men blev sedan förbannad över att jobben "out-sourcas".
Människors ointresse för politiken fick dem att gå till valurnorna och lägga sina röster på en politisk motpol av rent missnöje, för att ett par år senare gnälla över resultatet av deras agerande.
Samtidigt får jag ofta höra ifrån människor att de "inte är intresserade av politik".
Vad gör de i sådant fall vid valurnorna?

Författaren Anatole France ska ha sagt något i stil med att folket i en demokrati är underkastat sin egen vilja, vilket är ett hårt arbete. Jag vill tro att han med detta försökte förklara hur det med individens demokratiska rättigheter också följer förpliktelser. Genom konformitetssamhället tycks dock många ha tagit avstånd ifrån sådana förpliktelser för att förlita sig blint på medias politiska täckning. Vad som är farligt med att endast förlita sig på en viss politiskt färgad källa är att informationen konstant vinklas och förvrids för att passa in i den politiska paradigm som råder inom färgningen.
Där man exempelvis anser sig värna om solidariteten på vänsterkanten, anser man sig arbeta för liberala ändamål på högerkanten. Detta går givetvis att bryta ner i mindre komponenter.
Inom såväl vänster- som högerblocket finns extremister, sådana som väljer att ta det steget längre. Sådana grupperingar kan vara mer eller mindre skadliga för omgivningen, men vad de alla har gemensamt är "gruppindoktrineringen" som formar individernas sociala-medvetanden.

Men utanför de politiska ramarna rör sig idag människor som saknar intresse för politik, samma politik som påverkar deras barn, barn-barn, i fortsättande led. Med bristande politik följer också bristande levnadsförhållanden. Jag lägger ingen värdering i huruvida sådan politik är röd eller blå, utan är övertygad om att man genom symbios bör kunna frambringa en hybrid med det bästa ifrån båda sidor.
I dagens politiska klimat är det inte väljarnas intresse som står i centrum, det har blivit ett maktspel där man med alla medel försöker hamna på topp. Och om våra politiker inte kan bete sig som vuxna och förtjäna sina väljares respekt, hur kan de då förvänta sig deras lojalitet?
Genom att bete sig som vuxna, ansvarstagande individer i ex. tv-debatter, genom att ge sina väljare svar istället för fler frågor, eller genom att inte peka ut sin motståndares brister för att täcka upp sina egna, kan man få väljare att intressera sig för politiken och förhoppningsvis börja se den politiska banan för den värdefulla yrkesinriktning det faktiskt är.
Men då krävs att alla politiker föregår med gott exempel, också beter sig värdigt och inte kränker den politiska seriositeten genom diverse tjuvknep!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

- - - - -

Detta är mitt 100:ade inlägg! Jag vill tacka alla som följer/har följt denna blogg och bemödar sig att besvara inläggen, såväl kritiskt som upplyftande. Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt, det kan jag hålla med om.
Flera gånger har jag kikat på äldre inlägg och känt att "oj, där kunde jag uttryckt mig bättre", eller i vissa fall, inte uttryckt mig alls. Men samtliga inlägg får vara kvar som en påminnelse till mig själv och andra om den konstanta utvecklingen alla bör gå igenom. Vågar man inte utvecklas, ifrågasätta sig själv och de åsikter man bär på, tappar man en stor bit av vad det är att vara en fri individ. Även den friaste politiska inriktningen kan ha en fängslande effekt på tillvaron.

Så, 100 inlägg. Jag planerar att fortsätta länge än och fastän många av de saker jag tar upp är återkommande, hoppas jag att även Du finner det intressant att se hur tankebanorna utvecklas samt hur ny information och nya tankesätt kommer till. Tack än en gång för att Du väljer att läsa det här.

Tokflummigt om människans vetenskapliga förhållande till naturen

En fraktal är en figur vars mindre beståndsdelar påminner om den totala figuren.
I början av 80-talet började man använda detta matematiskt för att ex. skapa datoriserade naturscener för film.
Men även om vi idag lätt kan skapa fraktaler virtuellt, samt applicera fraktal-matematiken på redan existerande ting, betyder det att fraktaler utgör basis för allt?
I detta segment är jag ganska säker på att jag kommer att bli missförstådd, men jag gör ett försök.

Jag vill börja med att säga att matematik är fantastiskt! Genom matematiken har vi skapat en förståelse för vår omgivning som tagit oss framåt med enorma kliv de senaste seklen. Men genom den ökade förståelsen har också en hybris vuxit fram hos oss, likt en ung tonåring som "vet allt".

Matematiker menar att det går att finna matematiska lösningar på allt som existerar, vissa genom exempelvis fraktaler. Man kan skapa datorgenererade moln, berg och öppna landskap. Men som de flesta kodarna kan intyga, under ytan är det tomt! De gånger man fyllt ett datorgenererat objekt med någonting, är det ändå bara "fyllt". Än så länge existerar inte möjligheten att verklighetstroget gröpa ur ett berg i en datorsimulering. För att skapa sig en uppfattning gällande form, dimension etc. räcker matematiken lång väg, dock inte nödvändigtvis för substantiellt innehåll. Fastän vi skapat oss förmågan att läsa av och fånga information fysiskt, samt skapa egen information, har vi inte lyckats förstå den "naturliga" informationen ännu.
Vissa gånger är detta möjligt, exempelvis då man räknar hur mycket luft det finns i ett bildäck eller en fotboll, eller vilken massa någonting har. När vi ser ett berg kan vi ta reda på hur högt det är samt hur långt det sträcker sig, och - efter mycket slit - även ta reda på dess massa.
Men så långt går det. Vi har skaffat oss förmågan att läsa av, men vad vi läser av är sådant som funnits här långt innan vi uppstod. Nu talar jag förstås inte om de fantastiska byggnadsverk m.m. vi lyckats skapa, utan det naturalistiska, det som klarar sig utan vår inblandning.
Matematiken och människan klarar sig inte utan naturen, men naturen klarar sig utan oss.

Vi har, som jag nämnt i tidigare inlägg, en rädsla inför det okända, men bär också på en nyfikenhet inför det. Fram till dess vi lärt oss acceptera det okända, alt. lärt oss om det, blir vi aggressiva eller apatiska när vi möter det. Eller så kan man göra som den där unga tonåringen som vet allt, och använda sig av anekdotisk bevisföring.
Och det är här som "riktig" forskning skiljer sig ifrån sådan som förlitar sig för sällande parter och hörsägen, d.v.s. då människor ser/hör om någonting för att sedan direkt upplysa resten av världen om detta utan att själva ha undersökt påståendets validitet. Detta betyder så klart inte att allt som påstås skulle vara falskt, att hävda något sådant vore diktomiskt.

Att ställa sig absolut positivistisk till vår värld är att stänga sig för det metafysiska, de saker vi inte vet om, och som många aldrig kommer att veta någonting om.
Om forskare ställer sig absolut positivistiska till vår värld kommer vi aldrig att undersöka själslivet hos andra varelser på andra sätt än genom behaviorismen.
Om vi ställer oss absolut positivistiska till vår värld, hur kommer vår fortsatta utveckling att te sig?
Genom att erkänna vår ovetskap, samt att människor omkring oss bär på samma ovetskap, för oss själva, sällar vi oss inte lika lätt till någon annans realitet.

Tack för att du läste dagens inlägg!

Ps: Dagens inlägg är litet abstrakt varpå jag erbjuder en s.k. "tl;dr" här nedanför:

tl;dr: Ingenting är säkert, oavsett vem som säger det. Vetenskap är bra, men det är vårt verktyg för att förstå vår omgivning, och inte nödvändigtvis omgivningen självt. Vi får inte glömma att det är mycket som vi inte vet, och helst också acceptera det. Men det betyder inte att man ska sluta forska/söka!

Släpp forskarna loss, det är höst!

Allt som är knutet till ett samhälles resurser måste begränsas på ett eller annat vis.
I och med att resurser vanligen är limiterade måste dessa också fördelas jämnt.
Men vem kan egentligen bestämma vad som är en jämn fördelning av samhällsresurser?
Och finns det några områden som äger större värde än andra?

Frågor som de ovan har delat människor sedan mannaminne. Vissa baserar sin åsikt utefter tempus-princip och menar att våra problem ligger i forn-, nu-, eller framtiden, andra social-politiskt - exempelvis "motsträviga röda som motsäger sig det nya, förbättrade samhället", eller "bistra borgare som vill skapa ett samhälle där man roffar åt sig" (källa: politiskt engagerade).
Men det finns de områden som objektivt sett - och jag förstår ironin i detta uttalande - bör anses viktigare än andra. Områden som skulle kunna klara sig utan den nivå av samhällsresurser de tilldelas idag, genom att inte beskattas eller krävas på några utgifter! Ett exempel på sådant område är seriös forskning. Medicinsk, astronomisk, andra naturvetenskapliga inriktningar m.m. D.v.s. sådant som för oss människor framåt som art.
Genom att låta dessa forskare/forskningscenter undslippa betalning för sådant essentiellt för deras forskning, samt beskattning, bör man - teoretiskt - kunna se en s.k. "forsknings-boom". För att sedan behålla detta privilegium skulle en utomstående grupp kunna följa utvecklingen av projekt för att verifiera konstant utveckling samt att projektets seriositet inte tummas på till förmån för en simplistisk livsstil. På så vis bör man kunna öka intresset för forskning - både i stor, som i mindre, skala - samt ta större kliv gällande vår förståelse för omvärlden, något som kommer visa sig även inom skolväsendet, och samhället i stort. Ju mer en individ förstår sin omvärld, dess mindre benägen är den att hitta enkla lösningar och/eller beskylla andra i sin omgivning för sina egna "tillkortakommanden".
Därav anser jag att man bör befria forskare ifrån allt ekonomiskt betungande, samt skapa någon form av bidrag till seriösa forskare.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den mänskliga subjektiviteten.

En sak som förundrar mig är vissa individers totala oförmåga att objektivt förstå sin omgivning.
Något som är en självklarhet för person A är inte nödvändigtvis det för person B.
Ja, detta har jag tagit upp tidigare, och nu är det dags igen.
Håll i er!

Ett klassiskt argument: "alla (valfri religion/nationalitet/etnicitet/m.m.) är (valfri negativ social-politisk term)". Detta saknar, liksom sin nära släkting "alla (valfri religion/nationalitet/etnicitet/m.m.) är (valfri negativ social-politisk term), för en gång utsattes jag för det utav en sådan person", validitet i en seriös diskussion, samt i vetenskapliga sammanhang.
Allt för många tycks inlåsta i ett subjektivt tankesätt. Deras värld ser ut på ett visst sätt, ett sätt där motståndare fördummas. Om en annan person inte förstår sanningen måste den ju vara lägre psykologiskt stående. Eller ja, "dum i huvudet" är väl den akademiskt korrekta termen människor idag använder sig av.

Jag vill mena att varje händelse/tanke som passerar igenom huvudet på en individ inte får mer plats i vardagen än individen väljer att ge den. Med detta säger jag inte att problemen inte existerar, men att man bör vara försiktig och inte blåsa dessa ur proportion. Vem är att säga att problemet jag anser vara stort, objektivt sett är större än någon annans?
I ett utopiskt samhällsklimat skulle människor gå ihop för att tillsammans lösa var problem som presenterade sig, idag står vi delade i olika grupperingar som hävdar att deras fokus ligger på vad som är viktigast för stunden. Tänk vilken styrka människor skulle ha om man enade sig i en fråga. Och ännu en efter det. Och ännu en o.s.v.
Nog finns det frågor vi kommer ha svårt att enas kring, men om vi försöker tror jag att vi bör kunna komma överens om flertalet andra vilket väl bör ses som en bra början, eller?

Vissa tar väldigt illa vid sig när jag talar om det, men liksom extrem-religiösa bemöts man väldigt kyligt och ofta av ad hominem när man ställer sig frågande till ett argument för en viss politisk inriktning vilket gör det betydligt svårare att ta argumentet på allvar. Ett hållbart argument bör tåla granskning för att behålla sin validitet i en diskussion.
Man når inte förändring genom att ytterligare alienera sig gentemot sina medmänniskor, man når förändring genom att (1) presentera, (2) förklara, och (3) förtydliga. Misslyckas man med något av dessa tre steg bör man se över sin teori en gång till och försöka igen, och fortsätta med detta till dess teorin tål kritik och förvandlas till en hypotes som tål diskussion.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Oetiska överklassmänniskor...

Låg-, medel-, och överklass.
Vanligtvis är jag emot idén att sätta etiketter på individer utefter etablerade idéer, så länge individerna inte själva valt det.
När man talar om individers socio-ekonomiska situation är jag däremot en hycklare.
Vad jag sett under min livstid har legat de ekonomiskt framgångsrika i fatet då de - mig veterligen - uppvisar ett oetiskt beteende gentemot sina medmänniskor, jämfört med resterande populationen.
Må hända en gammal, social-politisk värdering, men idag finns även vetenskap bakom påståendet...

Vid University of California har man studerat effekterna av att kategorisera individer utefter deras inkomst, genom att låta dem genomgå olika sociala situationer under tron att man tillhör låg-/medel-/överklass. De individer som fick förklarat för sig att de tillhörde den senare kategorin var mer benägna att fuska, gå emot instruktioner samt missköta sig mot med-deltagare.
I en liknande undersökning, ifrån samma institution, ser man hur deltagare i en omgång "Monopol", spelandes under olika förutsättningar - den ene börjar spelet med monetärt överläge och erhåller högre summor då de betalas ut - och hur detta påverkar spelarnas etiska och moraliska förhållningssätt till varandra, och spelet i sig.
En tredje undersökning visar att de individer med en inkomst på över 70 000 dollar/år snattar 30 % oftare än de med 20 000 dollar/år.

En problematik med ovanstående undersökningar är att de snarare är kvalitativa än kvantitativa, vilket för liknande studier skapar ett reliabilitetsproblem. Ju fler personer som deltager, desto större är sannolikheten att forskningsresultatet speglar verkligheten. Men man får inte glömma att även mindre undersökningar kan ge värdefull information, inte minst inför fortsatta studier. Men man bör så klart inte utelämna andra faktorer som kan spela in på individers känsla för etik.
Experimentens validitet kan debatteras, men jag anser att grundidén håller. Genom att undersöka hur människor beter sig då de erhåller mer resurser, uppmärksamhet, makt etc. än sina likar bör man kunna etablera ett eventuellt samband mellan ekonomisk välfärd och oetiskt uppförande, om ett sådant existerar.
De som förespråkar existensen av ett klassamhälle får således vatten på sin kvarn ifrån vetenskapligt håll, något betydligt svårare att säga emot än de filosofiska resonemang man tidigare fått föra sig mycket med under denna politiska "falang".
Vad som är intressant är så klart ämnets utveckling. Kommer man ifrån blått håll att försöka sig på att motbevisa studierna eller kommer man välja att ignorera dem? Om det senare är fallet bör man tappa etisk kredibilitet för sin politik då forskningen direkt pekar på ett samband mellan den marknadsliberalism man förespråkar på högersidan och vad man vanligtvis anser vara ett oetiskt, och i vissa fall, moraliskt förkastligt beteende.
Som sagt, det ska bli intressant att se om ytterligare forskning presenteras i ämnet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ett liv utan regler.

I dagens samhälle tycks mycket visualiseras via människans gudskomplex.
Genom vår vilja att förstå allting skapar vi paradoxalt nog än mer oförståelse inför vår omgivning.
Måste man förstå allting? och som en mot-fråga: om man inte förstår någonting, måste det då vara övernaturligt i sin natur?

En problematik jag uppfattar i samhället är hur grupper med individer som anser sig förstå omvärlden, tycks öka. Eller kanske är det så att de lärt sig hur man når ut till fler individer via ex. Internet, eller via andra typer av media.
Dessa personer proklamerar ljudligt sin förståelse för omvärlden, i flertalet fall lockar man till sig andra individer som tycks tro att volym-intensitet står i direkt korrelation till en människas förmåga att förstå omvärlden. Sett ifrån sådan synvinkel är det inte svårt att förstå varför - exempelvis - diktaturer skapas. Inom politik bör man sträva efter att undersöka frågor utifrån en neutral plattform. Detta till trots genomsyras dagens politiska klimat av idéer som ökar segregeringen, partierna emellan, i sin strävan efter objektivitet.
Där ett paradigm existerar gällande vänsterns förhållande till högern, och vice versa, skapas, utifrån den subjektiva upplevelsen hos de individer som behandlar frågan, svårigheter i diskussionen. Väljer ex. "högern" att lyfta fram en fråga som vänsterblocket reellt skulle kunna stötta, kan det hända att "vänstern" ändå väljer att göra det motsatta p.g.a. det rådande politiska klimatet. Eller om vänstern presenterar en lösning på ett problem som bör fungera även ur ett höger-politiskt perspektiv, kan höger-blocket välja att agera bromsklots i resonemanget, i syfte att lägga social-politiskt krokben för sina motståndare.
Samma problematik uppstår inom ex. religiösa övertygelser. Vad som skiljer politik och religion åt - på seriös nivå - är vetenskapen bakom. Inom religion förlitar man sig på objekt - heliga skrifter, symboler, eller individer, m.m. -, och inom politik bör man förlita sig på fakta, inte känslor. Där religion hänger sig åt patos, bör politik fokusera på logos och etos. Vissa individer menar att också etos saknar plats inom politiken, att alla argumentationer bör genomföras på byråkratiskt vis. Även om vissa inte önskar använda just termen "byråkrati" så är det just vad man gör då man eradikerar etos-inslaget i vårt politiska klimat.

Men hur kommer det sig att människor kastar sig efter saker att förlita sig på? Det uppstår problem när sådana individer, vid diskussion, inte ens själva kan redogöra för sina val. En religiös övertygelse är inte nödvändigtvis ett problem i sig, det är människan som avgör hur den religiösa övertygelsen ska manifestera sig i världen. Att använda okunskap som orsak är - absolut en anledning, men - inte godtyckligt om man samtidigt förväntar sig särbehandling i samhället p.g.a. sin lathet! Vill man propagera för en religion, eller politik, gör man det bäst genom lugna samtal där man lyfter fram argument som äger validitet i diskussionen, och inte genom att försöka skrämma, eller smäda, sin motståndare för att få dem över till den egna sidan. Få sidor växer på så vis.

Avslutningsvis önskar jag lyfta fram idén om att man inte måste förstå sig på allting. Givetvis är det bra att vara nyfiken, att undersöka världen man lever i, men utan att fylla eventuella okunskapsluckor med pseudo-vetenskapliga resonemang som saknar validitet och/eller möjlighet att argumentera för/omkring. Om människor börjar etablera idén om att det faktiskt går att förstå allting, finns risken att vi slutar undersöka saker och eftersträva kunskap på det sätt vi gör idag.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den sexualiserade människan.

Varje år satsar västerländska företag c:a 5 miljarder kronor på marknadsföring.
Marknadsföring är givetvis först och främst tänkt att stärka företagets konkurrenskraft, men det finns också en väldigt mörk sida av marknadsföringen.
En patriarkatisk sida.

Jag, liksom många andra, har tröttnat på att fördömas p.g.a. vårt kön. Samtidigt förstår jag att detta är precis vad som händer med det motsatta könet. Man kan aldrig fördöma ett kön för någonting ett fåtal individer ägnar sig åt. Ett sådant resonemang är löjeväckande!
En övertygelse jag burit länge på (som nu mera backas upp av den senaste tidens diskussion kring den senaste tidens diskussion kring reklam) är att det mellan de bägge "militanta könslägren"(?) existerar en näst intill osynlig grupp som tjänar på att få den ena sidan att tro att "den andra sidan" beter sig illa åt, alt. äger osunda/påhittade värderingar om det motsatta könet. En grupp som arbetar för att alienera samhällsgrupper. Genom att göra individer osäkra på varandra, samt erbjuda ett botemedel emot denna osäkerhet, skapar man mer-försäljning.

Det är inte svårt att se hur reklam har påverkat vårt samhälle, eller kanske snarare de individer som lever i samhället då det enda marknadsföring kan göra är att plantera idéer i våra huvuden.
Många kvinnor idag är deprimerade, liksom många män är deprimerade.
I reklam sexualiseras kvinnor, i reklam presenteras män som vältränade "hunkar" (i vissa fall till och med som våldtäktsmän!).
Vad som fascinerar mig mest, är inte nödvändigtvis de som står bakom annonserna. Marknadsliberalismen har fått många individer att tappa kontakten med sitt etiska kompass och empatiska människosyn i jakt på profit. Men faktum är att dessa annonser och reklamkampanjer aldrig skulle vara möjliga utan de modeller som agerar framför kameran!
Kvinnan i Dolce Gabbanas reklamkampanj är där av egen fri vilja, precis som männen på bilden, liksom aktörerna i majoriteten av de fotografier som tas i marknadsföringssyfte av den här arten.
Varför väljer de att deltaga i sådana kampanjer? Att var person måste tjäna in pengar till hyran är ett fullgott argument, men överstiger det monetära verkligen det moraliska ansvar vi alla bär på?
Det kanske är ett ansvar man erhåller lyxen att avsäga sig genom dagens populär-liberalistiska förhållningssätt till samhället.

På båda sidor i denna konflikt finns många som tror att de står och kämpar på egen hand, men så är inte fallet. Likt två lag som försöker klättra över en mur kommer det gå så mycket snabbare och lättare om vi bara kommer överens om att hjälpas åt med de hinder vi stöter på, istället för att stånga oss blodiga emot teglet i hopp om att den sidan man själv tillhör ska triumfera i en non-existentiell konflikt.
Den riktiga konflikten står emellan människan och den marknad som sprider denna typ av reklam, men genom smart taktik har samma marknad fått oss att tro att det existerar en reell opponent i det motsvarande könet.
Denna konflikt har - egentligen - aldrig haft med kön att göra. De individer som ligger bakom reklamidéerna gör inte det p.g.a. deras kön. De gör det möjligtvis för att deras idéer är skeva, eller (än hemskare!) för att vi faktiskt tillåter dem! Vill man visa ett tydligt ställningstagande mot en kampanj är det bästa viset fortfarande att bojkotta det företag som står bakom den. Att beskylla H&M för att använda sig av barnarbetare, för att i nästa sekund köpa ett klädesplagg i samma butik, kan göra att man förlorar kredibilitet när det gäller personliga ställningstaganden.

Som slutplädering vill jag bara säga, än en gång: gör dig själv, och oss andra, en tjänst. Beskyll aldrig ett kön för det sätt ett fåtal individer beter sig.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.