Skillnaden mellan debatt och diskussion

I dagens socio-politiska tillvaro premieras de som tycks ha svar på det mesta.

Genom att ropa högst och nyttja sig av ad hominem för att skämma ut sin(a) motståndare kan man bygga en beundrarkrets lika stabil som valfritt luftslott.

Men passar sig verkligen ett aggressivt beteende i diskussion så väl som debattering?

I en diskussion handlar det inte nödvändigtvis om att övertyga de andra deltagarna om att man har rätt, utan om sökandet efter kunskap, om den konsensus man når tillsammans. Tillåter man inte de andra deltagarna att uttrycka sin kunskap utvidgar man inte heller sin egen utan lämnar diskussionen med samma information man startade med. Det är litet "A och O" i ett demokratiskt samhälle: alla har rätt till en åsikt. Om t.ex. person B inte håller med om person A's åsikt är det endast upp till person B att - genom övertygande argumentation - omvända person A.

Ett säkert sätt att misslyckas med en sådan argumentation är att uppträda aggressivt, med icke övertygande argument, eller genom att nyttja s.k. ad hominem.

Med Internet har det blivit lättare att delta i öppna diskussionsforum, men då text kan tolkas väldigt objektivt är det svårt att föra framgångsrika diskussioner med oseriösa diskussionsdeltagare. En persons förmåga - om än begränsad sådan - att resonera objektivt är vital för att denne ska kunna åstadkomma någon skillnad i en seriös diskussionsgrupp. Ex. på icke fruktsamma diskussioner: att diskutera förintelsen med en "förnekare", eller månlandningen med en konspirationsteoretiker som är övertygad om att det hela var en bluff, eller varför inte vapenlagar i USA med en person som bestämt sig för att regeringen tänker attackera landets befolkning, av någon outgrundlig anledning. Sådan diskussion skulle istället kallas för debatt, då de parter som deltager försöker övertyga andra om deras redan etablerade tankegångar. Man är inte på plats för att ifrågasätta den egna logiken, endast för att förnedra sina motståndare och/eller framhäva sin egen logik.

För att återgå till den litterära problematiken: beroende på hur en person är inställd till författaren kommer denne tolka det skrivna ordet på olika sätt. Då en positivt - alt. objektivt - inställd person läser en relativt objektiv text kommer denne inte nödvändigtvis reagera nämnvärt, men om en negativt inställd person läser samma text kan den finna kritik i sådant den tidigare aldrig skulle kunna.

Ett typexempel är frågan "varför då?". Där en objektivt/vänligt inställd person läser meningen just som den skrivs kan en negativt inställd individ läsa det som "VARFÖR DÅ!?". Genast blir meningen aggressiv och hotande, inte för att författaren valde att skriva det så, utan för att opponenten bestämt sig för att läsa det så. Har en opponent slagit rot i en fråga som väcks ifrån annan ståndpunkt, av annan part, är det - vanligtvis - väldigt svårt att få den förstnämnde att omvärdera sin åsikt.

Mycket i världen är för oss okänt men genom att skapa förhållningssätt och sociala regler i vardagen befäster vi regelverk som underlättar vår tillvaro. Behovet av ett sådant förhållningssätt kommer troligtvis ifrån vår oförmåga att förstå sådant det inte existerar regler för.

Att diskutera fysik experter emellan är ingen konst, men börjar man tala om kvarkar, naturmekaniska förhållningssätt m.m. med någon utan kunskap om fysik kommer denne troligtvis känna sig illa till mods och försöka avsluta den diskussionen. Detta är vanligt förekommande då individer känner sig osäkra: man håller sig till det man bestämt sig för, på så vis känner man sig säker. Men samtidigt går man miste om väldigt mycket spännande när man inte vågar ifrågasätta allt, även sina egna idéer.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Kalla inte mig för "hen" så kallar inte jag dig för "häst"

Språktillskottet "hen" har sina positiva, men även negativa, sidor.
Positivt, då tänker jag först och främst i obestämd form, är ex. då man inte vet vilket kön en ofödd bebis har kan man referera till denne som hen.
Men när bebisen sedan föds bör denne erhålla korrekt epitet: "han" eller "hon".

Men, då gör vi ju skillnad på kvinnor och män! Ökar inte det samhällsklyftorna ytterligare?
Nej. Identifiering sammanfaller inte med segregation, det handlar istället om miljöpåverkan. Att benämna en individ "han" eller "hon" är inget som bör ses som en social hierarkisk-separationsaktion, utan äger snarare syftet att stärka personens individualitet. De som saknar en individualitet tenderar att senare i livet utveckla en osäkerhet, emot den egna individen och omgivningen. En sådan osäkerhet kan förstärka social alienering gentemot andra etniciteter, nationaliteter, och även kön m.m. Då inte sagt att allt detta står eller faller i och med det epitet ett barn erhåller, men det kan mycket väl vara den lilla droppe som får bägaren att rinna över.

Kampen för jämställdhet vinns inte genom att ersätta ord i ett lexikon. Det handlar om att förändra en existerande samhällsparadigm.
En vän till mig berättade att denne under ett besök i Afrika häpnat över den totala brist på objektifiering som rådde där. Männen och kvinnorna betedde sig - relativt - som jämlikar runtom varandra, inga vandrande blickar, busvisslingar eller sexistiska kommentarer. Givetvis finns även platser där sådant beteende förekommer också i Afrika, men för honom var det fascinerande just p.g.a. skillnaden mellan vår västerländska syn på sexualitet och det samhälle han nu befann sig mitt i. En samhällsparadigm jag knappast tror har framkommit p.g.a. litterär genus-neutral progression.

Hur kan jag arbeta för ett mer jämställt samhälle?
Genom att stötta modeindustrin, segregerande inslag i media, och idén om bestämda könsroller, motarbetar man arbetet för ett jämställt samhälle. Att rikta sitt fokus mot något så o-fruktsamt som positivistisk genus-definiering är ingenting som kommer ge resultat.
Missförstå mig inte, ordet hen är ett välkommet tillskott i rätt kontext, men bör absolut inte ersätta han eller hon när man talar om någon i bestämd form, då man negligerar en del av personens individualitet. Det i sin tur kan vara lika kränkande som att ge något ett öknamn, kalla någon för ett fult ord, eller ignorera någon.
Ex. när jag som yngre hade långt hår och arbetade inom serviceyrket. Ibland dök det upp personer - såväl män som kvinnor - som sa "oj, jag trodde att du var en tjej/kvinna" för att sedan hånskratta. Det var inte särskilt lustigt. Inte p.g.a. könsbestämmelsen, nej de hade likväl kunnat säga "oj, jag trodde att du var en häst" (jag är medveten om att denna mening går att misstolka om man är ute efter onödigt bråk) då det handlade om en härskarteknik, att frånta någon ett epitet som är en vital del av dennes individualitet.

Har du en idé som rör samhällets utformning, tänk över den först. Våga syna den ifrån olika naturalistiska, sociala och politiska håll. Våga utsätta den för andras kritik, och se om idén fortfarande håller. Om inte, kan man alltid återvända till ritbordet och förbättra idén. Men om den håller, kan det innebära en enorm, positiv samhällsförändring. Under den senare kategorin faller dock inte idén om att ersätta "han" och "hon" med "hen" i bestämd form.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Ointresset som raserar demokratin (inlägg 100!)

Man ville ha sänkta skatter, men vill inte tumma på välfärden.
Man önskade mer pengar i fickorna, men blev sedan förbannad över att jobben "out-sourcas".
Människors ointresse för politiken fick dem att gå till valurnorna och lägga sina röster på en politisk motpol av rent missnöje, för att ett par år senare gnälla över resultatet av deras agerande.
Samtidigt får jag ofta höra ifrån människor att de "inte är intresserade av politik".
Vad gör de i sådant fall vid valurnorna?

Författaren Anatole France ska ha sagt något i stil med att folket i en demokrati är underkastat sin egen vilja, vilket är ett hårt arbete. Jag vill tro att han med detta försökte förklara hur det med individens demokratiska rättigheter också följer förpliktelser. Genom konformitetssamhället tycks dock många ha tagit avstånd ifrån sådana förpliktelser för att förlita sig blint på medias politiska täckning. Vad som är farligt med att endast förlita sig på en viss politiskt färgad källa är att informationen konstant vinklas och förvrids för att passa in i den politiska paradigm som råder inom färgningen.
Där man exempelvis anser sig värna om solidariteten på vänsterkanten, anser man sig arbeta för liberala ändamål på högerkanten. Detta går givetvis att bryta ner i mindre komponenter.
Inom såväl vänster- som högerblocket finns extremister, sådana som väljer att ta det steget längre. Sådana grupperingar kan vara mer eller mindre skadliga för omgivningen, men vad de alla har gemensamt är "gruppindoktrineringen" som formar individernas sociala-medvetanden.

Men utanför de politiska ramarna rör sig idag människor som saknar intresse för politik, samma politik som påverkar deras barn, barn-barn, i fortsättande led. Med bristande politik följer också bristande levnadsförhållanden. Jag lägger ingen värdering i huruvida sådan politik är röd eller blå, utan är övertygad om att man genom symbios bör kunna frambringa en hybrid med det bästa ifrån båda sidor.
I dagens politiska klimat är det inte väljarnas intresse som står i centrum, det har blivit ett maktspel där man med alla medel försöker hamna på topp. Och om våra politiker inte kan bete sig som vuxna och förtjäna sina väljares respekt, hur kan de då förvänta sig deras lojalitet?
Genom att bete sig som vuxna, ansvarstagande individer i ex. tv-debatter, genom att ge sina väljare svar istället för fler frågor, eller genom att inte peka ut sin motståndares brister för att täcka upp sina egna, kan man få väljare att intressera sig för politiken och förhoppningsvis börja se den politiska banan för den värdefulla yrkesinriktning det faktiskt är.
Men då krävs att alla politiker föregår med gott exempel, också beter sig värdigt och inte kränker den politiska seriositeten genom diverse tjuvknep!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

- - - - -

Detta är mitt 100:ade inlägg! Jag vill tacka alla som följer/har följt denna blogg och bemödar sig att besvara inläggen, såväl kritiskt som upplyftande. Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt, det kan jag hålla med om.
Flera gånger har jag kikat på äldre inlägg och känt att "oj, där kunde jag uttryckt mig bättre", eller i vissa fall, inte uttryckt mig alls. Men samtliga inlägg får vara kvar som en påminnelse till mig själv och andra om den konstanta utvecklingen alla bör gå igenom. Vågar man inte utvecklas, ifrågasätta sig själv och de åsikter man bär på, tappar man en stor bit av vad det är att vara en fri individ. Även den friaste politiska inriktningen kan ha en fängslande effekt på tillvaron.

Så, 100 inlägg. Jag planerar att fortsätta länge än och fastän många av de saker jag tar upp är återkommande, hoppas jag att även Du finner det intressant att se hur tankebanorna utvecklas samt hur ny information och nya tankesätt kommer till. Tack än en gång för att Du väljer att läsa det här.

Tokflummigt om människans vetenskapliga förhållande till naturen

En fraktal är en figur vars mindre beståndsdelar påminner om den totala figuren.
I början av 80-talet började man använda detta matematiskt för att ex. skapa datoriserade naturscener för film.
Men även om vi idag lätt kan skapa fraktaler virtuellt, samt applicera fraktal-matematiken på redan existerande ting, betyder det att fraktaler utgör basis för allt?
I detta segment är jag ganska säker på att jag kommer att bli missförstådd, men jag gör ett försök.

Jag vill börja med att säga att matematik är fantastiskt! Genom matematiken har vi skapat en förståelse för vår omgivning som tagit oss framåt med enorma kliv de senaste seklen. Men genom den ökade förståelsen har också en hybris vuxit fram hos oss, likt en ung tonåring som "vet allt".

Matematiker menar att det går att finna matematiska lösningar på allt som existerar, vissa genom exempelvis fraktaler. Man kan skapa datorgenererade moln, berg och öppna landskap. Men som de flesta kodarna kan intyga, under ytan är det tomt! De gånger man fyllt ett datorgenererat objekt med någonting, är det ändå bara "fyllt". Än så länge existerar inte möjligheten att verklighetstroget gröpa ur ett berg i en datorsimulering. För att skapa sig en uppfattning gällande form, dimension etc. räcker matematiken lång väg, dock inte nödvändigtvis för substantiellt innehåll. Fastän vi skapat oss förmågan att läsa av och fånga information fysiskt, samt skapa egen information, har vi inte lyckats förstå den "naturliga" informationen ännu.
Vissa gånger är detta möjligt, exempelvis då man räknar hur mycket luft det finns i ett bildäck eller en fotboll, eller vilken massa någonting har. När vi ser ett berg kan vi ta reda på hur högt det är samt hur långt det sträcker sig, och - efter mycket slit - även ta reda på dess massa.
Men så långt går det. Vi har skaffat oss förmågan att läsa av, men vad vi läser av är sådant som funnits här långt innan vi uppstod. Nu talar jag förstås inte om de fantastiska byggnadsverk m.m. vi lyckats skapa, utan det naturalistiska, det som klarar sig utan vår inblandning.
Matematiken och människan klarar sig inte utan naturen, men naturen klarar sig utan oss.

Vi har, som jag nämnt i tidigare inlägg, en rädsla inför det okända, men bär också på en nyfikenhet inför det. Fram till dess vi lärt oss acceptera det okända, alt. lärt oss om det, blir vi aggressiva eller apatiska när vi möter det. Eller så kan man göra som den där unga tonåringen som vet allt, och använda sig av anekdotisk bevisföring.
Och det är här som "riktig" forskning skiljer sig ifrån sådan som förlitar sig för sällande parter och hörsägen, d.v.s. då människor ser/hör om någonting för att sedan direkt upplysa resten av världen om detta utan att själva ha undersökt påståendets validitet. Detta betyder så klart inte att allt som påstås skulle vara falskt, att hävda något sådant vore diktomiskt.

Att ställa sig absolut positivistisk till vår värld är att stänga sig för det metafysiska, de saker vi inte vet om, och som många aldrig kommer att veta någonting om.
Om forskare ställer sig absolut positivistiska till vår värld kommer vi aldrig att undersöka själslivet hos andra varelser på andra sätt än genom behaviorismen.
Om vi ställer oss absolut positivistiska till vår värld, hur kommer vår fortsatta utveckling att te sig?
Genom att erkänna vår ovetskap, samt att människor omkring oss bär på samma ovetskap, för oss själva, sällar vi oss inte lika lätt till någon annans realitet.

Tack för att du läste dagens inlägg!

Ps: Dagens inlägg är litet abstrakt varpå jag erbjuder en s.k. "tl;dr" här nedanför:

tl;dr: Ingenting är säkert, oavsett vem som säger det. Vetenskap är bra, men det är vårt verktyg för att förstå vår omgivning, och inte nödvändigtvis omgivningen självt. Vi får inte glömma att det är mycket som vi inte vet, och helst också acceptera det. Men det betyder inte att man ska sluta forska/söka!

Släpp forskarna loss, det är höst!

Allt som är knutet till ett samhälles resurser måste begränsas på ett eller annat vis.
I och med att resurser vanligen är limiterade måste dessa också fördelas jämnt.
Men vem kan egentligen bestämma vad som är en jämn fördelning av samhällsresurser?
Och finns det några områden som äger större värde än andra?

Frågor som de ovan har delat människor sedan mannaminne. Vissa baserar sin åsikt utefter tempus-princip och menar att våra problem ligger i forn-, nu-, eller framtiden, andra social-politiskt - exempelvis "motsträviga röda som motsäger sig det nya, förbättrade samhället", eller "bistra borgare som vill skapa ett samhälle där man roffar åt sig" (källa: politiskt engagerade).
Men det finns de områden som objektivt sett - och jag förstår ironin i detta uttalande - bör anses viktigare än andra. Områden som skulle kunna klara sig utan den nivå av samhällsresurser de tilldelas idag, genom att inte beskattas eller krävas på några utgifter! Ett exempel på sådant område är seriös forskning. Medicinsk, astronomisk, andra naturvetenskapliga inriktningar m.m. D.v.s. sådant som för oss människor framåt som art.
Genom att låta dessa forskare/forskningscenter undslippa betalning för sådant essentiellt för deras forskning, samt beskattning, bör man - teoretiskt - kunna se en s.k. "forsknings-boom". För att sedan behålla detta privilegium skulle en utomstående grupp kunna följa utvecklingen av projekt för att verifiera konstant utveckling samt att projektets seriositet inte tummas på till förmån för en simplistisk livsstil. På så vis bör man kunna öka intresset för forskning - både i stor, som i mindre, skala - samt ta större kliv gällande vår förståelse för omvärlden, något som kommer visa sig även inom skolväsendet, och samhället i stort. Ju mer en individ förstår sin omvärld, dess mindre benägen är den att hitta enkla lösningar och/eller beskylla andra i sin omgivning för sina egna "tillkortakommanden".
Därav anser jag att man bör befria forskare ifrån allt ekonomiskt betungande, samt skapa någon form av bidrag till seriösa forskare.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den mänskliga subjektiviteten.

En sak som förundrar mig är vissa individers totala oförmåga att objektivt förstå sin omgivning.
Något som är en självklarhet för person A är inte nödvändigtvis det för person B.
Ja, detta har jag tagit upp tidigare, och nu är det dags igen.
Håll i er!

Ett klassiskt argument: "alla (valfri religion/nationalitet/etnicitet/m.m.) är (valfri negativ social-politisk term)". Detta saknar, liksom sin nära släkting "alla (valfri religion/nationalitet/etnicitet/m.m.) är (valfri negativ social-politisk term), för en gång utsattes jag för det utav en sådan person", validitet i en seriös diskussion, samt i vetenskapliga sammanhang.
Allt för många tycks inlåsta i ett subjektivt tankesätt. Deras värld ser ut på ett visst sätt, ett sätt där motståndare fördummas. Om en annan person inte förstår sanningen måste den ju vara lägre psykologiskt stående. Eller ja, "dum i huvudet" är väl den akademiskt korrekta termen människor idag använder sig av.

Jag vill mena att varje händelse/tanke som passerar igenom huvudet på en individ inte får mer plats i vardagen än individen väljer att ge den. Med detta säger jag inte att problemen inte existerar, men att man bör vara försiktig och inte blåsa dessa ur proportion. Vem är att säga att problemet jag anser vara stort, objektivt sett är större än någon annans?
I ett utopiskt samhällsklimat skulle människor gå ihop för att tillsammans lösa var problem som presenterade sig, idag står vi delade i olika grupperingar som hävdar att deras fokus ligger på vad som är viktigast för stunden. Tänk vilken styrka människor skulle ha om man enade sig i en fråga. Och ännu en efter det. Och ännu en o.s.v.
Nog finns det frågor vi kommer ha svårt att enas kring, men om vi försöker tror jag att vi bör kunna komma överens om flertalet andra vilket väl bör ses som en bra början, eller?

Vissa tar väldigt illa vid sig när jag talar om det, men liksom extrem-religiösa bemöts man väldigt kyligt och ofta av ad hominem när man ställer sig frågande till ett argument för en viss politisk inriktning vilket gör det betydligt svårare att ta argumentet på allvar. Ett hållbart argument bör tåla granskning för att behålla sin validitet i en diskussion.
Man når inte förändring genom att ytterligare alienera sig gentemot sina medmänniskor, man når förändring genom att (1) presentera, (2) förklara, och (3) förtydliga. Misslyckas man med något av dessa tre steg bör man se över sin teori en gång till och försöka igen, och fortsätta med detta till dess teorin tål kritik och förvandlas till en hypotes som tål diskussion.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Oetiska överklassmänniskor...

Låg-, medel-, och överklass.
Vanligtvis är jag emot idén att sätta etiketter på individer utefter etablerade idéer, så länge individerna inte själva valt det.
När man talar om individers socio-ekonomiska situation är jag däremot en hycklare.
Vad jag sett under min livstid har legat de ekonomiskt framgångsrika i fatet då de - mig veterligen - uppvisar ett oetiskt beteende gentemot sina medmänniskor, jämfört med resterande populationen.
Må hända en gammal, social-politisk värdering, men idag finns även vetenskap bakom påståendet...

Vid University of California har man studerat effekterna av att kategorisera individer utefter deras inkomst, genom att låta dem genomgå olika sociala situationer under tron att man tillhör låg-/medel-/överklass. De individer som fick förklarat för sig att de tillhörde den senare kategorin var mer benägna att fuska, gå emot instruktioner samt missköta sig mot med-deltagare.
I en liknande undersökning, ifrån samma institution, ser man hur deltagare i en omgång "Monopol", spelandes under olika förutsättningar - den ene börjar spelet med monetärt överläge och erhåller högre summor då de betalas ut - och hur detta påverkar spelarnas etiska och moraliska förhållningssätt till varandra, och spelet i sig.
En tredje undersökning visar att de individer med en inkomst på över 70 000 dollar/år snattar 30 % oftare än de med 20 000 dollar/år.

En problematik med ovanstående undersökningar är att de snarare är kvalitativa än kvantitativa, vilket för liknande studier skapar ett reliabilitetsproblem. Ju fler personer som deltager, desto större är sannolikheten att forskningsresultatet speglar verkligheten. Men man får inte glömma att även mindre undersökningar kan ge värdefull information, inte minst inför fortsatta studier. Men man bör så klart inte utelämna andra faktorer som kan spela in på individers känsla för etik.
Experimentens validitet kan debatteras, men jag anser att grundidén håller. Genom att undersöka hur människor beter sig då de erhåller mer resurser, uppmärksamhet, makt etc. än sina likar bör man kunna etablera ett eventuellt samband mellan ekonomisk välfärd och oetiskt uppförande, om ett sådant existerar.
De som förespråkar existensen av ett klassamhälle får således vatten på sin kvarn ifrån vetenskapligt håll, något betydligt svårare att säga emot än de filosofiska resonemang man tidigare fått föra sig mycket med under denna politiska "falang".
Vad som är intressant är så klart ämnets utveckling. Kommer man ifrån blått håll att försöka sig på att motbevisa studierna eller kommer man välja att ignorera dem? Om det senare är fallet bör man tappa etisk kredibilitet för sin politik då forskningen direkt pekar på ett samband mellan den marknadsliberalism man förespråkar på högersidan och vad man vanligtvis anser vara ett oetiskt, och i vissa fall, moraliskt förkastligt beteende.
Som sagt, det ska bli intressant att se om ytterligare forskning presenteras i ämnet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.