"Man fick våldta djur innan 2013…"

Det går nästan inte en dag utan att jag stöter på ett tids-hybriskt inlägg, det vill säga ett sådant där man förkunnar hur människor förr i tiden var så "oerhört korkade" och hur vi som lever idag är nästintill fullkomna. "Nog har vi brister" säger samma människor, "men det är ju inte alls så illa som (insert vad som helst)". Och nej, det kanske inte "är så illa som…" men det betyder inte alls att människan nått något sorts naturvetenskapligt apex. Vi gör fortfarande dumheter, dumheter våra barn-barn kommer att skratta åt att vi höll på med.

2013 införde man ifrån regeringens sida ett förbud mot sexuella övergrepp på djur. Ja, 2013!
Ett sådant beteende var kanske inte socialt acceptabelt innan 2013, men detta var året då man lagstadgade emot det. De som önskar utnyttja djur sexuellt blir istället tvungna att supa djuret under bordet och/eller klä det "slampigt", då kanske domstolen friar den åtalade med motiveringen att djuret bad om det.
"Nä alltså, Maja var ju nyklippt. Går man omkring sådär tunnhårig och stryker sig mot folk så får man väl va' beredd på att de tar det på fel sätt?" (Ooo, vad mycket ironi det fick plats med så tidigt i texten.)

Ifrån regeringsnivå inför man reformer som syftar till att urholka den välfärdsmodell Sverige är känd över hela världen för. Sjukvården, skolan och ålderdomshemmen, ja allt ska plötsligt privatiseras!
Vad gör befolkningen åt detta? Vissa sitter hemma och klagar, vissa sitter på jobbet och klagar, vissa bryr sig inte alls utan tycker att det är rättvist. "Varför ska jag hjälpa någon annan?" är ord som betecknar den ny-liberala cynism som genomsyrar samhället idag.
När man ser någon misshandlas på gatan så går man inte emellan. "Han/hon har säkert gjort något för att förtjäna det" är även de ord jag hört många kläcka ur sig. Men vart tar samhället vägen om ingen bryr sig eller vill hjälpa någon annan? Vad händer den där gången du attackeras då du går hem sent på kvällen och de som ser detta tänker likadant: "du har säkert förtjänat det"?

Varför jämför vi oss själva med personer som levde i samhällen som inte i närheten hade tillgång till den teknologi, vetenskap, kunskap om världen som vi faktiskt har idag? Är det enda sättet vi skiljer oss ifrån dåtiden, att vi inte längre mördar och våldtar i samma omfattning man gjorde förr?
Kanske vore det bättre att fokusera på nutiden, det underlättar troligtvis. Önskar man utveckla dagens samhälle till någonting ännu bättre är det svårt att göra det genom att endast se till vad vi har idag som vi inte hade för 100 år sedan. Men samtidigt borde ju en sådan tillbakablick också visa för oss att progression faktiskt är möjligt. Vi kan ändra allt om vi bara vill!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Motsägelsefull argumentation

Jag förundras över människor som äger övertygelser de själva inte klarar av att försvara.
Det är relativt enkelt att upptäcka huruvida en individ är införstådd eller inte med ett visst ämne vilket också gör det extra tragiskt vid de tillfällen då denne försöker debattera/propagera emot en insatt opponent. Givetvis kan man vid tillfällen såsom dessa även se en tragikomisk sida, som då exempelvis debatterande nationalsocialister kläcker ur sig att "invandrare stjäl våra jobb" och att de samtidigt "lever på socialbidrag". Om så är fallet bör ju ultra-Darwinister, såsom de själva, direkt ge upp kampen då det bör vara solklart att de "invandrare" man talar om i detta fallet är överlägsna dem själva, de som generellt endast lyckas leva på socialbidrag, alternativt arbeta. (Håll i hatten, här slängs det med ironi!)
Ett annat exempel är då anhängare av den ultraradikala feminismen - alltså de få som tillhör den skaran som inte strävar efter jämlikhet utan snarare önskar ett polskifte där patriarkatet övergår i ett matriarkat - menar att "det inte finns några skillnader alls mellan män och kvinnor" utan att dessa endast är "programmerade av samhället" för att sekunder senare sätta krokben för sig själva med meningar som: "om kvinnorna styrde skulle vi inte ha krig!" Wow! Fastän reliabilitet baserad på naturvetenskaplig teorier stöder tanken om att kvinnor generellt sett inte äger samma våldsamma tendenser som män saknar argumentet reell validitet då, A: eftersom det idag inte existerar några matriarkat som skulle kunna påvisa sådant, och B - det går direkt emot det förstnämnda argumentet. Om det inte existerar några biologiska skillnader kvinnor och män emellan, hur kan man då hävda att en sådan markant skillnad skulle ske vid ett maktskifte? Nu motsätter jag mig absolut inte idén, men jag förstår inte resonemanget hos de personer som går in i debatter med motsägelsefulla argument.

Nu har jag radat upp två radikala grupperingar och kanske sitter du nu och tänker "ja så är det ju i extrema fall", men förekommer ingen motsägelsefull argumentation inom "mainstream-politiken"? Jodå, det är klart att det gör. De flesta - om inte alla - sådana partier är minst lika goda kålsupare som sina extrema blockfränder, för visst finns det motsägelsefulla agendor även här.
Inom högern anser man sig strida för liberalism och menar att det innebär mer frihet för individen när det i själva verket handlar om mer frihet för företagsverksamheten, därav det mer passande uttrycket "marknadsliberalism". Önskar man strida för individuell frihet borde man lägga fokus på att förbättra skolväsendet, sjukvården och äldreomsorgen med hjälp av skattepengar m.m., inte privatisera dessa för att införa konkurrens och upprätta samhällsklyftor. För reliabiliteten - utifrån historiska fakta - står i fallet ovan till favör för en ytterligare samhällssplittring där de som huserar över majoriteten av resurserna också har råd med bättre skola, sjukvård och äldreomsorg, men då resurserna inte är oändliga innebär det även att denna del troligtvis kommer vara procentuellt liten.
Inom vänstern anser man sig arbeta för solidaritet samt social rättvisa och menar att alla människor har samma värde. Genom historien har man dock vid flertalet tillfällen tummat på sådana värderingar genom att exempelvis ge efter för utländsk politik eller inte ens dyka upp när man i riksdagen röstar om kärnfrågor. Det sistnämnda exemplet är särskilt viktigt då det är relativt färskt och faktiskt berör miljontals människor.

Att lyfta fram att alla inom politiken är vanliga människor är viktigt. Självklart kommer de göra bort sig någon gång ibland, precis som vi andra då och då gör våra misstag. Men sådana misstag bör inte uppstå ur chansningar, egocentriska val eller hybris. Vi är ju många som påverkas av en "liten" grupp människors val, bråk och idéer, en grupp som dessutom ska företräda oss. Då är väl det minsta man kan begära att de också gör just det, utan att låta deras personliga vinstintresse och/eller känsloliv gå före.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Att vara språkligt intresserad i en illiterat samtid

Ibland uppkommer känslor och idéer man inte tycks kunna sätta ord på.
Detta är dock inte särskilt förekommande då vi idag har ord, samt snarlika synonymer för att förtydliga exempelvis intensitet m.m., för det mesta.
Men nyligen nådde vi en vändpunkt där den lingvistiska progressionen vände riktning, och de som inte valde att vända klassisk lingvistik ryggen hånas idag av en smått "lingvistik-apatisk" majoritet.

Dagens inledning kan vara bland de mest elitistiska jag nedtecknat i denna blogg, men patos-värdet minskar inte till följd av detta. Jag och flertalet andra med mig känner saknad till den möjligheten att generellt kunna utbyta idéer med vänner, bekanta eller till och med främmande människor, utan att råda brist på förklarande ord. Jag förklarar gärna ord i efterhand för en person som ännu inte känner till det, men att bli bespottad på grund av intresse eller - i detta fall - lingvistiska kunskaper är minst sagt irriterande.
Jag skulle aldrig håna någon för att denne inte förstod innebörden av ett ord. Att någon hånar mig just för att jag förstår innebörden av ett ord är för mig egendomligt, mest för att en annan människa väljer att håna mig utifrån dennes egna begränsningar, samt/eller egen avundsjuka. Jo, avundsjuka är egentligen den enda anledning jag kan tänka mig ligger bakom ett sådant påhopp då det direkt handlar om "opponentens" irritation över just de egna begränsningarna. En person som inte känner sig trängd har heller ingen anledning att slå ifrån sig en argumentation användandes härskartekniker eller på annat sätt retoriskt låga knep, utan klarar klarar sig bra såväl verbalt som psykiskt.

Nu vill jag här ta en kort paus i mitt eldiga propagerande i syfte att förklara min övertygelse utifrån vilken detta inlägg bygger: jag anser inte att någon kan anse sig vara bättre än någon annan utifrån dennes förvärvad kunskap. Inte heller anser jag någon vara mer värd för att denne inte äger densamma kunskap. Kort sagt; oavsett om man kan eller inte kan någonting betyder inte det att man är mer eller mindre värd, det är snarare hur man ställer sig till de som står i motpol till en själv som avgör individens värde.
Enda undantaget i detta resonemang är då en viss uppgift måste lösas. Då bör givetvis färdigheter premieras.

Hur som haver, vad jag med detta inlägg vill säga - och jag förstår om avslutningen kan ställa sig ironisk till inledningen - är att en individ inte nödvändigtvis kan anses vara generellt "bättre" än någon annan på grund av dennes kunskap, alt. okunskap inom ett specifikt område. Därtill bör nämnas att man inte heller bör bete sig nedsättande mot opponerande om denne inte förstår, alt. man själv inte äger tillräcklig lingvistisk förståelse för att begripa innebörden av dennes argument.

Ingen person kommer någonsin att ändra åsikt för att den blir trampad på.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Finns tid?

Vissa personer jag talat med hävdar bestämt att tid är ett mänsklig påhitt, något jag inte håller med om.

Sättet vi mäter tiden på är ett mänsklig påhitt, men då djur åldrats, naturen ändrats redan innan vi förstod konceptet "tid" måste den ju existerat redan innan oss.

Vi människor har troligtvis inte "kommit på tid", lika litet som vi kommit på luft eller jord.

Inom människornas värld står uppkomsten vanligtvis för när vi uppfann ett begrepp eller ett sätt att mäta någonting. Detta gäller så klart inte när man talar om historisk uppkomst, men exempelvis då man talar om vår förmåga att mäta/förstå tidsförloppet, eller avstånd. För att förstå dessa begrepp har människor under historiens gång finslipat mätinstrument, matematiska formler m.m.

Men formler och mätinstrument skapar inte nödvändigtvis.

Vad det gör är att underlätta vår förståelse för det. Då menar jag förstås sådant som existerat före vår uppkomst, såsom tyngdlagen, planeternas bana runt solen, eller tid, inte ett hus, en elektronisk apparat etc. I detta fall kan man ikläda sig rollen som filosof och mena att "hur vet vi att någonting existerat innan vi har vetskap om det?" Och visst, det vet vi kanske inte, men sannolikt var tyngdlagen verksam redan innan Newton "upptäckte" den då upptäckten inte gav upphov till någon större, fysisk förändring på internationellt plan.

Däremot finns de som menar att vår förståelse för tid - som en rak linje - kan skilja sig ifrån andra entiteters förståelse för detsamma. Exempelvis finns teorier om att vår hjärna under sömnperioden har möjlighet att frigöra - i brist på bättre ordval - "själen" samt att denna har en annan syn på tid och därför kan färdas fritt i tid och rum.

Oavsett hur abstrakt det låter finns möjligheten att det existerar ett sådant tidsperspektiv i någon annan dimension. Möjligheten att någon ska kunna påverka tidens flöde finns så klart också, något som kan te sig litet obehagligt…

Förmågan att färdas fritt mellan tidsepoker är teoretiskt möjlig om man skulle klara av att tygla tiden.

Kanske har något sådant redan hänt? Knappast. En dimensions historia går troligtvis inte att förändra.

Skulle man resa "bakåt" i tiden för att ändra någonting hamnar man troligtvis i en annan dimension vars nutid överensstämmer med den dåtid man önskade besöka. I denna dimension utgör man sedan förändringarna men så snart man återvänder till den egna dimensionen har inga förändringar skett. Istället behöver man stanna kvar och se tiden fortlöpa i den andra tidsdimensionen.

Utifrån detta resonemang är det möjligt att "resa" bakåt i tiden, till en annan dimension, men inte framåt i tiden, i samma dimension. Samma teori möjliggör ju en framtidsresa, då in i en annan tidsdimension som ligger - tidsmässigt - före den egna.

Krasst talat går det alltså inte att ändra den egna tidsdimensionens förflutna för att exempelvis bli rik och berömd. Ett sådant scenario måste utspela sig i en annan tidsdimension då den tidigare historien redan utspelat sig.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Kvinnor sämre bilförare än fulla män?

Rubriken till detta inlägg får säkert många att höja ögonbrynen: "ingen vettig människa kan väl tro på ett sådant uttalande!?"

Det håller jag med om.

Men i Schweiz tror man tydligen att så är fallet.

2006 valde man tydligen att återgå till den tidigare tillåtna alkoholhalten på 0,8 promille för rattfylleri i landet då man menade att antalet trafikolyckor ökade markant efter sänkningen till 0,5 promille. Och vad menade man var anledningen? Jo, enligt beslutsfattarna berodde det på att kvinnorna hämtade sina män på krogen då de hade druckit.

Redan här uppstår så många frågor, inte minst den om könsfördelningen i hemmet.

Om det sedan är så att påståendet om ökat antal bilolyckor stämmer, finns det verkligen validitet i påståendet att det är p.g.a. kvinnor? Nog borde väl andra faktorer än kön spela in i ökningen?

Nu vet jag väldigt litet om den samhällsparadigm som råder i landet Schweiz men kanske är det så att kvinnor inte tillåts köra bil i samma utsträckning som i andra länder.

Det är obehagligt är det att få höra hur man i vissa andra nationer anser att vi i Sverige är förslavade under feminismen och att vår önskan om jämställdhet inte går att uppnå. Att anses vara feg och underlägsen bara för att man är av manligt kön, född i Sverige och önska jämlikhet mellan alla. "Ni är ju förslavade under kvinnornas förtryck", "äsch, du vill ju bara få ligga", eller "ska du kastrera dig också?", är uttalanden jag mött flera gånger på mina resor igenom andra länder. Vilka tokerier va?

Skälet till att jag tycker att alla ska ha samma rättigheter är att jag anser det vara en självklarhet. Men oj vad tokigt! Vi lever ju tydligen redan i ett jämställt samhälle och det är visst jag som står i vägen för det. Förlåt mig, det visste jag inte. Och kanske skulle jag flytta på mig om det inte vore så att det går helt emot min övertygelse. En övertygelse som grundar sig i fakta och inte i hörsägner, patos-exklusivt tänkande, eller någon samhällsparadigm skapad av konservativa män i företagsstyrelser.

Om två personer genomför samma arbete ska de belönas lika. Anser någon av parterna att arbetet är för jobbigt så kan denne hitta något annat att göra, och kanske är det så att denne personen får ut mindre, eller mer, än den som väljer att stanna kvar på det förstnämnda jobbet, beroende på samhällsnyttan tjänsten fyller. Än längre fram i tiden hjälps man åt för att det känns bra att dra sitt stråk till stacken, då behöver man inte längre belöna folk utan alla får det man behöver. Nu är ju detta ett drömscenario, men om man inte arbetar sig emot någonting, hur ska man då någonsin veta om man kommer någonstans?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

De nyfrälstas övertygelse

Alla människor äger vissa övertygelser utifrån vilka de strukturerar sin tillvaro efter.

Som religiös tror man kanske på en omnipotent, högre makt som kontrollerar allt som sker, som övertygad marknadsliberalist är man övertygad om att den fria marknaden är framtidens melodi, och som socialist strävar man mot ett solidariskt samhälle.

Vid diskussion märks det ganska kvickt vem som äger en övertygelse på riktigt, samt vem som endast ikläder sig en sådan.

Men sedan finns ju de som hamnar i mitten: de "nyfrälsta".

Med termen nyfrälst syftar jag inte nödvändigtvis endast till den religiösa massan utan snarare samhällsfenomenet i stort. När man upptäcker något man anser vara rätt vill man sprida budskapet vidare till andra individer, för om det är så att jag mår bra av att leva på detta sättet så gör ju säkert alla det, eller hur? (Fotnot: den sista meningen fick ironimätarna på kontoret att ge kraftiga utslag, varpå ledningen önskar inskjuta att man bör förklara ironin i meningen för sinnesslöa läsare.)

Nej, så klart inte. Vad som kan kännas rätt för mig kan kännas fel för dig och vice versa. Det handlar väl då kanske egentligen om vad som får flest människor att må bra tillsammans, och där flyger så klart främlingsfientlighet och andra ultra-konservativa åsikter direkt ut genom fönsterrutan.

För att återgå till ämnet så händer relativt ofta att nyfrälsta kanske inte står med särskilt mycket vetskap inom området som de tror. När deras väg sedan korsas av en mer rutinerad, övertygad individ kan det uppstå konflikter.

Den nyfrälste anser sig vara mer påläst än den - objektivt - mer rutinerade. En övertygad individ som behållit sin övertygelse under längre tid har troligtvis också funderat över samma idéer och frågeställningar, fast under längre tid, än den nyfrälste, och har då förhoppningsvis också hunnit syna och argumentera ur fler vinklar. Tidsspannet kan dock fördunklas inför den nyfrälste som anser sig vara så pass trogen sina nya ideal att denne ändå menar sig förstå budskapet, historien bakom, eventuella svårare frågeställningar m.m., till samma grad som den rutinerade. I vissa fall menar den nyfrälste sig till och med äga mer förståelse inom området än den rutinerade, ett problem som återknyter till idén om Utvecklingstrappan som jag tog upp tidigare i år. Kort sagt, väljer man att hoppa över inlärningsprocessen för att gå direkt på praktisering riskerar man att skada sig själv, och andra människor. Oförmågan att känna ödmjukhet inför människor mer insatta än en själv speglar det förhållande man har till sitt eget ego: individer med ett sundare förhållningssätt till sitt ego är medvetna om att de kan ha fel, men det betyder inte att de inte ska sluta propagera till dess de överbevisas (om ens då?).

Alltså, de individer som länge befunnit sig inom det området du just upptäckt har troligtvis befunnit sig på samma plats som du gör just nu med skillnaden att de kan ha flera års erfarenhet av att resonera kring samma tankar, idéer och problem som du bara börjat nosa på. Fastän man inte håller med dem idag så kan det ju vara så att man delar deras idéer om 5 år. Tänk då vilket försprång man får om man är beredd att ta emot och själv argumentera i samma banor, tillsammans med de rutinerade redan ifrån dag 1.

Jag är säker på att också de rutinerade uppskattar att få diskutera frågor med färsk input ifrån en ny individ!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

"Klart man bryr sig"

"RIP Paul Walker."

Genom Facebook-flödet återkommer namnet på den numer framlidne skådespelaren ifrån bl.a. Fast and the Furious-franchisen, som omkom i en bilolycka under lördagen.

Samtidigt avlider människor dagligen i såväl bilkrascher som andra olyckor, vad är det egentligen som gör att så många individer samlas kring en enskild person de flesta av dem inte vet särskilt mycket om?

Det sociala fenomen en kändis bortgång innebär är, så klart en tragedi, men också oerhört intressant ur social-psykologiskt perspektiv. Att se människor uppvisa sitt intresse för en individ de aldrig träffat, vissa på fler sätt än andra. Och allt eftersom dessa människor sprider sina sörjande ord finns de som måste påvisa sitt eget gillande via ex. en "Facebook-like", en ledsen smiley-kommentar, eller genom en egen uppdatering. Denna iakttagelse syftar inte till att demonifiera sådant beteende, att sörja är nyttigt och att hålla sådana känslor inom sig kan orsaka mer skada, såväl psykisk som fysisk, än att ge utlopp för dom.

Jag förstår att man kan uppskatta en skådespelares/musikers/konstnärs (m.m.) arbete, men har också mött de personer som tycks till synes orörda av en väns/familjemedlems bortgång för att sedan bryta ihop totalt då en idol möter samma öde. Måhända handlar det kanske om en splittrad familj eller någon psykologisk problematik hos personen.

Med Emilé Durkheims idéer om religionen som ett sätt att föra individer samman i medvetandet kan man anta att beteendet, i dagens relativt sekulariserade samhälle, är ett sätt att känna samhörighet med andra individer. Då en person man har en meningsfull relation till uttrycker en viss åsikt önskar man visa sitt godtycke för att på så vis bibehålla/öka sin status i den relation man äger till personen/gruppen i fråga, liksom "talaren" i detta fall uttrycker något med hopp om att erhålla bekräftelse ifrån de individer denne omger sig med. Grovdraget kan man sluta teorin att det är så dagens människa erhåller sin "dos" gemenskap, liksom forntidens människor tillsammans hängav sig åt religiösa riter för att känna gemenskap med andra. Och ju större den avlidnes kändiskap är, desto fler individer medverkar i sorgeprocessen, där majoriteten av de riktiga känslor man uttrycker troligen grundar sig i andra händelser som inte nödvändigtvis rör den kändisperson man sörjer inom gruppen.

Då omgivningen ger sitt godkännande kan känslor som existerat latent i en individ komma forsande ur denne då vi lever i en tid då majoriteten av människorna sakta alieneras till förmån för ekonomisk vinst samt - kanske - för att minska direkt interaktion individer emellan för att på så vis minska folkets makt över företagens samhällsinflytande, oligarker och annan kortsiktig, smutsig politik som drivs av personer som endast är intresserade av att skapa sig själva ett litet paradis på jorden, även om de som ännu inte är födda kommer tvingas städa upp, eller leva i misär, i framtiden.

Kan det vara så att fallet detta inlägg blommar ur är ett typexempel på att det sociala bekräftelsebehov man under medeltiden stillade med hjälp av religiösa riter, inte skiljer sig särskilt mycket ifrån dagens samhälle där vi gör detsamma? Och nu, liksom då, värderar vi fortfarande ädelstenar, mode, monetär rikedom, kändisar och uttrycker detta genom att medverka i sociala riter genom sport, tv-tittande, radio-lyssnande, digitala sorgetåg m.m.

Runt omkring oss har världen utvecklats såväl teknologiskt som socialt och politiskt, men när det handlar om människors oförmåga att slita sig ifrån sociala normer gör dagens individer ingen större skillnad på sig ifrån de individer som kontinuerligt bett för att kunna försäkra sig om ett drägligt liv, som hurrat högt för de gladiatorer som slagits för sina liv i underhållningssyfte, eller som haft dekadenta tillställningar med juveler och mat i överflöd för att fira vad som är trenden för tillfället.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.