Vegetarianer som mumsar i sig kött!

Jag brukar inte skylta med mina kostvanor inför människor som tycker annorlunda. Inte heller känner jag någon som valt samma kost som mig själv som beter sig som den stereotypiska vegetarianen.
Henrik Schyffert sa en gång att "om det var förbjudet för vegetarianer att berätta för andra att de var vegetarianer" så skulle ingen vara det. Självklart! Alla mina vänner kan vittna på hur jag konstant trycker ner mina kostråd i halsen på dem och hur jäkla jobbig jag är när jag för tredje gången målar om deras nya vinterpäls med Falu rödfärg. Nej, så är det självklart inte. Jag var ironisk.

De gånger kostval kommer på tal är exempelvis om jag äter lunch tillsammans med någon och tar en grekisk sallad, en vegetarisk burgare eller en falafel, istället för kebab, i bröd. Det är svårt att inte "skylta" med kostvalet just då i och med att det inte finns några etablerade kodord för vegetarisk mat mellan mig och restaurangpersonalen. Därför måste jag säga "en vegetarisk burgare tack", för hör och häpna: om jag beställer "en burgare" så får jag ju en icke-vegetarisk. Här ställs jag inför ett problem: hur ska jag göra för att beställa en vegetarisk burgare utan att behöva säga vad det är jag vill ha?
Ska jag kanske skriva ner det på en lapp och försiktigt skicka det över disken? Då kanske personalen tror att jag planerar att råna dem och då blir det tok-knas! Men visst, jag kan prova.

Idag fick jag se ett Facebook-inlägg som gjorde mig konfunderad. Det är en person som kallar sig "Svegetarian" och proklamerar att denne endast tänker äta svenskt kött. Då måste denne så klart också använda sig av termen "vegetarian"… ett ord som enkelt sagt betyder just "grönsaksätare"… men okej då.
Eller nej, det känns inte riktigt okej.
Hur hade det sett ut om en mer etablerad term använts av dess opposition?
Vänstern blir irriterade när Moderaterna kallar sig för "det nya arbetarpartiet", högersidan blir minst lika förargad när Socialdemokraterna menar att de vill föra en mer "ekonomiskt ansvarsfull" politik. Eller hur HBTQ rörelsen bli ledsna över att inte få ta del av kyrkoinstitutionens giftermål. Men det är så klart någonting helt annat än ett kostval. Det är ju någonting viktigt.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Att göra det man inte fått lära sig

Mäns interaktion i grupp kan skilja sig ganska markant ifrån deras beteende i mindre konstellationer, som den personliga 1-on-1 konversationen. Mäns beteenden i intima miljöer och under personliga samtal kan väcka särskilt intresse hos den person vars intresse ligger i frågor rörande socialt genus. Då främst i den markanta skillnad som märks mellan dryadbaserade interaktioner (mellan max 2 deltagare) och triadbaserade interaktioner (minst 3 deltagare). När minst 3 personer är närvarande upprätthålls interaktionen generellt sett via en förutbestämd mall. Denna mall har undermedvetet skapats av gruppen och ger förslag på godkända, samt icke godkända diskussionsämnen, vem som får uttrycka sig hur m.m. Detta sociala ”regelverk” växer fram tillsammans med etableringen av gruppen.

Vad som är särskilt intressant är då två personer som normalt möts i en grupp möts utanför denna grupp. Då uppstår ett nytt socialt regelverk som bestäms av dem själva. Om en särskilt dominant part inte längre är del i en sådan interaktion kan detta ta sig uttryck i att någon, eller båda parterna, vågar uttrycka egna idéer och tankar på ett annat plan. Kommer individerna överens om att man vill ha ett mer ”öppet forum” och inte begränsa varandra, finns chansen att dryaden lämnar triaden för att forma en annan, mer social-liberal gruppering. Givetvis kan det även gå åt andra hållet, exempelvis då religiösa grupperingar lämnar moderreligionen för att man anser sig vara mer radikal och önskar reglera gruppen ytterligare. Om en part som önskar reglera en socialt liberal grupp ansluter sig till denna finns tre olika utfall: (1) personen erhåller legitimitet i gruppen och övertygar eller övertalar individerna att gå med på dennes förslag, (2) personens värderingar förändras över tid varpå den anammar gruppens värderingar, eller (3) personen utesluts och/eller ignoreras av gruppen. 

För att återknyta till genustemat tycks det alltså existera en mer avslappnad, mer "moderlig" sida som kommer fram under enskilda samtal eller då gruppens normer tillåter sådana uttrycksätt. Vart härstammar då denna sida?

Generellt sett uppfostras barnet av modern; det är emot henne barnet visar känslor och vänder sig när det känner sig hotat. Faderns roll är av mer "familje-juridisk" natur. I det genomsnittliga hemmet understår sig kvinnan - mer eller mindre - mannen. Detta behöver inte betyda att man som kvinna går omkring med kutrygg och gömmer sig i huset, eller ens att man betraktas som hunsad. Samhällsnormer är inte alltid så enkla att ta fäste på.

Skälet till att mannens "lugna" sida uppvisas i miljöer där sådant godkänns kan ha sitt ursprung just i dennes koppling till modern. När pojken blir äldre skapar den sig en egen identitet som via rådande samhällsnormer omöjliggör uppvisande av sådan femininitet denne tidigare fått bekanta sig med och känt trygghet i. Till detta ansluts den påtvingade bilden av fadern som den korrekta förebilden, en roll barnet väldigt sällan har samma koppling till. Därav måste barnet, som då blir tonåring, kvickt skapa sig en bild av den manliga rollen som kan bli väldigt skev vilket därigenom ger upphov den osäkerhet inför dennes nya samhällsroll. Detta skulle teoretiskt kunna vara ett skäl till att pojkar i tonåren är såpass osäkra, särskilt med anknytning till kvinnorättkampens framväxt då allt fler tonårspojkar tycks uppvisa ett större känsloliv än tidigare generationer, under samma ålder. Den långa period man lärt sig bli människa under mammans vingar tillintetgörs alltså i samband med att barnet kastas ut i samhället och förväntas "bete sig som en man", en roll denne aldrig nödvändigtvis förväntats ta - på egen hand - tidigare.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den riktiga verkligheten

Den värld vi lever i kan uppfattas på olika sätt. Vissa lyfter fram orättvisor, andra lyfter fram möjligheter. När människor ifrån sådana motpoler diskuterar tenderar viss turbulens uppstå på grund av deras skilda världsbilder. Vem har egentligen rätt?

Individers värderingar, personliga historik samt möjligheter begränsar deras förmåga att intressera sig för olika ämnen. En person med gott ekonomiskt kapital har exempelvis möjlighet att ägna sig åt filantropi i annan utsträckning än någon med stramare dito. Den med stramare dito väljer kanske att ägna sig åt någon annan fråga som bär vikt för denne. Då exemplet handlar om ekonomiskt kapital skulle sådan inriktning kunna handla om orättvis fördelning av ekonomiska resurser samt hur detta möjliggör ett klassamhälle. Om den sistnämnda individen anser att ett sådant samhälle existerar.

Sociologen William Isaac Thomas presenterade en teori som idag går under namnet "Thomasteoremet". Teorin lyder: "om folk definierar situationer som verkliga så kommer de att vara verkliga i sina konsekvenser". Abstrakt förklarat: om någon äger en viss övertygelse formas dennes bild av omvärlden efter detta.
Som exempel kan vi lyfta de individer som är övertygade om att alla poliser är onda. Då de hamnar i interaktion med en polis kan deras kroppsspråk, tonfall, omedvetna rörelser/ryckningar m.m. göra att situationen blir mer hätsk än vad den från början var. I detta fall kan polisen uppfatta att personen har någonting att dölja eller kanske att den är påverkad av någon substans varpå denne frågar ut personen om detta. Den utfrågade personen påbörjade interaktionen med den förutfattade meningen att polisens mål är att utöva makt över andra vilket leder till att denne uppfattar polisens agerande som nedvärderande och hotfullt. Chansen ökar att personen känner sig inträngd varpå reptilhjärnan gör sig påmind. När en individ känner sig trängd vad händer då? Jo, man slår tillbaka med det man har.
Personen möter polisen på det sätt denne känner är nödvändig. Lyckas personen lägga band på sig själv slutar interaktionen ganska snart med resultatet att dennes bild av polisstyrkan som en "översittargrupp" cementerats ytterligare. Om personen inte har den disciplin som krävs för att lägga band på sig ökar risken att den tar till hotfull konversation eller i värsta fall våld varpå polisen enligt samhällesnormen har rätt att ingripa. Återigen cementeras personens övertygelse om poliskåren som en "översittargrupp".

Frågeställningen som lyfts ovan är just: vart ligger den utlösande faktorn i interaktionen ovan? Håller sig personen lugn i interaktionen bör det rimligtvis inte uppstå någon konfrontation. Och även om det gör det, kan man verkligen göra en generalisering av en hel yrkeskår utefter en persons agerande?
Teoremet går även att knyta an till människor som engagerar sig politiskt, religiöst eller på annat vis. Den som propagerar för rättvisa i samhället har troligtvis lättare att se orättvisor än den som inte gör det. Om detta har att göra med att denne "sänker ribban" eller om den som inte ser det ignorerar dessa är dock oklart.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den rätta övertygelsen

I dagens samhälle kan det vara svårt att välja, vi möter ju konstant så många olika alternativ. När man börjar skärskåda dem upptäcker man saker man håller med om och saker man aldrig skulle kunna hålla med om. Men vem orkar med sådant? Då är det väl bättre att bara "haka på".

Vissa människor har övertygelsen att individerna måste kontrolleras av en övre suveränitet för att inte social anarki ska uppstå. Denna suveränitet erhåller ett "socialt kontrakt" av folket där det går med på att erkänna dennes auktoritet. På så vis erhåller exempelvis staten sin legitimitet, liksom polis, militär, den juridiska sektorn med flera. Varför antar man då att människor behöver styras på sådant vis?
En del statliga förespråkare menar att människan är osäker och egoistisk i sin natur. För att bibehålla ett fungerande samhälle måste individerna därför styras av en grupp som representerar det allmänna intresset. Vad som talar emot statlig översyn är exempelvis fall runtom i världen som påvisar statens otillräcklighet eller anti-empatiska förhållningssätt och där individer, trots hot om livet, vågat säga emot; Raoul Wallenberg under andra världskriget, Bradley Manning som läckte ett brutalt videoklipp där USA's lufttrupper mördar civila eller de journalister som bekräftade att Carl Bildt läckt statlig information till USA.
För att ett statligt styrt samhälle ska fungera tvingas individerna infinna sig i den mekaniska solidaritet ett sådant samhälle vilar på. En individ kan då inte längre fritt välja sitt arbete, sin bostadsort eller sitt umgänge utan förpassas dit den föds eller placeras av staten.

Andra människor menar att individen är god och att statlig kontroll syftar till att bromsa individens egentliga potential. Om människor inte kontrolleras kommer de att utvecklas såväl moral-rationalistiskt som framgångsrikt. Vad som talar emot detta är de begränsade resurser vi äger i världen. Om de ekonomiska resurserna är begränsade går det inte att skapa fler sådana resurser utan att påverka värdet hos de redan existerande. Om antalet ekonomiskt framgångsrika individer ökar måste man - för att inte tvingas kräva resurser utav de som redan har - skapa nya ekonomiska resurser för att erbjuda de "ny-framgångsrika". Då detta görs minskar som sagt värdet på de redan existerande ekonomiska resurserna varpå de som inte lyckas nå framgång distanseras ytterligare ifrån de som når framgång. Ett extremt klassamhälle uppstår.
För att ett samhälle byggt på kapitalistisk marknadsliberalism ska fungera krävs att majoriteten (folket, "arbetarna") godkänner en mindre resurstilldelning än minoriteten (chefer, VD, regeringspolitiker m.fl.). Detta då inte alla kan "lyckas" i ett sådant samhälle där positioner kraftigt begränsas högre upp i samhälle hierarkin.

Det finns givetvis betydligt fler sätt att leva i ett samhälle än de två ovan, men dessa i relation till varandra tycks vara vad som är på tapeten för majoriteten jag debatterar och konverserar med idag.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Gruppdynamik - Misstolkad Darwinism

En individs ingrupp är den man önskar förknippas med. För att en ingrupp ska bestå krävs en motpol, d.v.s. en "utgrupp". Utgruppen är de personer som på ett eller annat vis motsätter sig ingruppens normer. När exempelvis en grupp människor möter en annan grupp uppstår ett "vi-mot-dom"-tankesätt. Ju längre ifrån varandra - ex. fysiskt, psykologiskt, geografiskt - grupperna befinner sig, dess mer ökar risken för att man börjar generalisera om dessa likt man idag gör i västvärlden gällande samhällen i mellanöstern, Afrika och Asien. Men in- och utgrupper behandlar inte bara nationalitet utan även ämnen som klass, kön, intressen m.fl.. Grupperna kan vara små eller stora, begränsas till en liten ort, en stad, en nation eller sträcka sig över hela världen. Nivån av utgruppens demonisering bestäms till viss del av ingruppens storlek. (Detta betyder dock inte att man måste använda sig utav nedvärderande retorik för att sammanbinda en grupp.) En större grupp kräver också en större anledning till att hålla samman. Någonting som överstiger den friktion som kan uppstå mellan gruppens medlemmar. Ju fler medlemmar dess större risk för friktion inom det egna ledet.

Även om ingrupper och utgrupper återkommer inom politiken önskar man vanligtvis som politiskt engagerad vinna över individer till den egna politiska banan. Flertalet folkvalda svenska politiker tycks däremot idag vara nöjda med sin position. Istället för att ägna sig åt debatt och öppna diskussioner väljer man att nedvärdera sina motståndare samt inte ge svar på de frågor som ställs, varesig av väljarna eller oppositionen. En skicklig retoriker kan däremot använda sig av de negativa aspekter oppositionen presenterar gentemot denne. Ett exempel är Barack Obama. Oppositionen spred budskapet att han endast arbetade med den svarta befolkningens intressen i åtanke. Istället för att påbörja en direkt pajkastning i frågan valde han istället att konfrontera påståendet. Rakt på! Han förklarade att han var för jämställdhet och skapades sig tilltro genom etosargumentation (personlig karaktär). Obama hade nämligen såväl afrikansk som europeiskt ursprung. Hos många släppte misstron som skapats av oppositionens budskap. Genom att uppträda som öppen skapade han trovärdighet hos väljarna, men också nyfikenhet inför hans budskap. "Change!", skanderade man på gator och torg i USA. Utifrån det tidigare politiska missnöjet i landet var det inte särskilt svårt att samla människor kring slagordet och presidentkandidaten så snart man lagt oppositionens rasargumentation åt sidan.

Vad som är intressant i texterna ovan är människans återkommande önskan om att få ingå i en grupp. Mindre grupper är vanligen för vardaglig socialisation medan de större kan tänkas fyller ett mer existentiellt syfte. Att endast ägna sig åt det förstnämnda riskerar individuell stagnation då man aldrig utvecklas eller finner ett riktigt syfte med tillvaron. Men samtidigt kan detta också bli syftet med tillvaron. Personen ifråga kanske alltid är festens medelpunkt, har en uppskattad komisk tajming eller har koll på den senaste musiken. Frågan som då istället uppstår är: vad händer med personen om resterande gruppen "växer ifrån" beteendet? De andra börjar studera, gifter sig, skaffar barn och orkar inte längre med festlivet. De lämnar var och en gruppen för en annan ingrupp. När en ingrupp tillintetgörs försvinner också dess syfte.
De individer som väljer att ägna sig åt den sistnämnda av de två finner en större mening med livet. Man sällar sig till en övertygelse istället för en "fysisk" gruppering. Om en närstående individ närmar grupperingen har man fortfarande flertalet bekanta som fortfarande är hängiva följare av den. Ur positiv mening skapar detta en säkerhet hos individen. Genom att hålla sig till tron finns det människor som känner solidaritet med denne. Livet utan tro kan därför ses som osäkert. Och väldigt få människor uppskattar osäkerhet utan önskar ett tryggt liv där de vet vad som kommer att ske inom relativt rimliga ramar.
Inom de båda uppstår problem om individen väljer att socialisera utanför ingrupperna. Då en ingrupp bygger på att distansera sig ifrån andra - troligtvis på grund av misstänksamhet och osäkerhet - skapar ett sådant beteende osäkerhet också emot den person som motsätter sig gruppens normer. I mindre grupper kan ett sådant beteende göra att individen blir alienerad, ignoreras av gruppmedlemmar eller helt enkelt utesluts ur gemenskapen. I större grupperingar väljer man troligtvis att tala med individen om detta innan den utesluts för att ge denne chansen via ett socialt val. I mindre grupperingar räds individerna istället möjligheten att gruppen vid minsta turbulens ska upphöra varpå man väljer att kvickt utesluta en icke-normföljande individ för att behålla stabiliteten. Detta kan skapa oro och osäkerhet hos den exploderade individen, inte minst till följd av att denne inte fått någon anledning till exkluderingen. Med rädsla för att själva drabbas av exkludering ifrån gruppen - eller att utsättas för ett socialt mord - väljer kvarvarande medlemmar att inte berättiga denne till en sådan utan uppträder istället som om inget särskilt hänt. Vilket det heller inte gjort, i deras värld.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Medicinsk forskning: till och för män"

Visste du att man nästan bara använder "manliga" dockor i krocktester?
"Och?" kanske du resonerar nu och det var inte länge sedan jag också gjorde det. Idag förstår jag att problematiken i detta handlar om att tyngdpunkten på sådana dockor är placerad på olika platser i kroppen, precis som den riktiga människokroppen, därav fungerar de som referenser då man utför krocktester. Kanske hade mängden kvinnor som skadas i trafiken minskat om man använt sig av "kvinnliga" krockdockor.

"Men män då?!"
Ta det lugnt nu, män i trafiken är en annan femma. Att yngre män är vårdslösare i trafiken är relativt etablerad samhällsfakta. Teorier kring detta är att dessa män undermedvetet försöker hävda sin maskulinitet genom detta beteende. Individer inom lägre- och medelklassen - där arbetet vanligtvis anses vara en del av den egna identiteten - är det vanligen förekommande att arbetslösa män hävdar sin maskulinitet genom att vara vårdslösa i trafiken, att agera dominant eller ta till våld. Sådana beteenden utgör troligtvis inte deras egentliga personlighet utan fungerar snarare som en distraktion ifrån avsaknaden av sådan. En individ till freds med sig själv känner inte behovet att uttrycka sig nedsättande till andra utan använder sig istället av en mer pedagogisk inriktning.

Medicinvetenskapen är ett område de flesta av oss förhoppningsvis känner tillit inför då den länge haft en central roll i samhället. Att den ackumulerade medicinska kunskap vi äger idag bör kunna etableras på alla individer är väl en självklarhet! Eller?
I Hammarströms avhandling "Genusperspektiv på Medicinen" står att läsa om den ensidiga uppdelning man gjort av människosläktet under större delen av medicinvetenskapens historia. Majoriteten av de tester man genomfört har involverat majoriteten män eller endast män, exempelvis de om hjärt- och kärlsjukdomar. Efter avslutade tester tog man för givet att samma studieresultat gällde för det feminina könet dock utan att genomföra forskning på just kvinnor. När man i efterhand gjort liknande tester visar det sig att det är en annan typ av blodfett - triglycerider - som utgör fara för kvinnor till skillnad ifrån kolesterol som man tidigare antagit.

När intresset ökade för jämställdheten inom medicinsk vetenskap visade det sig att män oftare erhållit adekvat medicinering samt vård medan kvinnor flertalet gånger mött nedsättande kommentarer. Detta beror inte nödvändigtvis på att läkarna är sexistiska. Skälet ligger snarare i det faktum att de symptom kvinnor räknar upp, som bör kopplas samman med hjärt- och kärlsjukdomar hos kvinnor, inte är de symptom läkarna fått lära sig ska sammankopplas med sjukdomen. Detta p.g.a. vetenskapen kring sjukdomen är byggd kring mäns symptom, inte kvinnors, då de forskningsresultat som ligger till grund för den medicinska inlärningen kommer ifrån vetenskapliga experiment på män.
Detta är så klart helt oacceptabelt! Varför ska endast 50 % av mänskligheten ha möjlighet till fullgod medicinering och medicinsk kunskap vid sjukdom? Och hur kommer det sig att så var fallet tills för bara femton år sedan?
Visste du till exempel att man på 90-talet förespråkade medicinering av kvinnor i klimakteriet?

Tack för att du läste dagens inlägg.

Manlig feminist

Idag har jag inga problem med att kallas feminist, men det hade jag för ett tag sedan.
Vad som fick mig att ändra åsikt var ett antal personer som lugnt och sansat resonerade kring varför jag borde kalla mig för det, alternativt inte bry mig om att andra sätter den stämpeln på mig.
När vi först började diskutera ämnet var det svårt då dessa personer inte var de enda som anslöt till debatten. Majoriteten av inläggen handlade om hur jag antingen "stöttade patriarkatet", att jag var blind, vägrade inse sanningen eller helt enkelt dum i huvudet. För att kunna genomföra en rättvis debatt krävdes således att oseriösa inlägg sållades ut till förmån för de som på riktigt önskade debattera utan att hänge sig åt härskartekniker och översittarfasoner.
Det tog inte särskilt lång stund innan de mer genomtänkta resonemangen hade vunnit över mig till deras sida. Inte för att jag lätt ger mig i diskussioner eller debatter utan för att argumenten var bra. Riktigt bra!
Och jag lever efter devisen att en åsikt som tycks bättre än en tidigare invand bör överta dennes plats.

Så har jag kallat mig feminist i ett par månader nu.
Innan den psykologiska transformationen ägde rum tyckte jag precis som många andra runtomkring mig att man ifrån feminismens sida "blåste upp" saker och ting, det tänker jag inte sticka under stolen. Men så snart jag anammade tankesättet uppdagades synsätt och hierarkier jag inte tidigare lagt märke till. STOPP!
Nu stannar säkert flera av er upp och funderar på att klicka ner sidan. Varför då?
Jag kommer inte att propagera för att alla måste hänge sig åt feminism, men kontentan i meningarna ovanför är att det var saker som var osynliggjorda för mig tidigare. Idag består nyfikenheten i vad det är jag fortfarande inte vet om men som kommer vara solklart om ett halvår.

När det idag debatteras feminism så väljer jag att göra det på samma sätt som de människorna som lugnt förklarade begreppet i den diskussionstråd som omnämns i början av dagens inlägg. Detta har bidragit till ökad förståelse hos opponenter samt uppkomsten av diskussioner som de kanske aldrig skulle haft.
Men när man bekänt färg i frågan får man utstå smädelser och kränkande kommentarer, såväl av utomstående som individer av samma åsikt. Antingen har de "arbetat längre med frågorna" eller så kan jag "aldrig förstå dem för att jag inte har samma kön", och visst, absolut! Ingen kan förstå någon annan människa och ett samhällsproblem såsom detta påverkar en hel grupp individer. Vissa av dessa individer väljer att se problemet och ta upp frågan, andra bryr sig inte om det.
Men det gör litet ont varje gång jag ställs till svars för vad oppositionen tycker på grund av mitt kön. Och med den kommentaren öppnar jag upp för kommentarer som syftar till att nedvärdera och genast placera mig i "kränkta vita män" kategorin. Men så klart inte av alla.
Vissa väljer att lyssna på vad jag har att säga och förstår att mitt arbete för ett jämställt samhälle inte påverkas av mina egna upplevelser av de mest radikala sympatisörerna utan av mitt engagemang för frågan. Jag är feminist, propagerar för jämställdhet och kommer inte bli mer feminist för att någon spyr sitt missriktade hat mot mig. Detta inlägg handlar bara om min första tid i arbetet...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.