Vissa skadas tydligen inte av terrorism

Je suis Paris!
Men inte Afghanistan (x2), Indien, Irak (x4), Libyen (x2), Egypten, Turkiet, Indonesien, Somalien (x2), Burkina Faso, Pakistan (x2), Kamerun, Nigeria, Elfenbenskusten, och Jemen.

Antal döda: 471+ (2016)
Antal skadade: 853+ (2016)

Detta är länder som sedan första januari i år har drabbats av terrordåd ifrån de som tagit på sig ansvaret för dåden i Belgien, för någon vecka sedan, och i Frankrike förra året. När attackerna i centrala Europa ägde rum tog det upp spaltmetrar i svenska tidningar, men när jag frågat runt tycks bara ett fåtal individer ens ha hört talas om de andra attackerna.
Hur kommer det sig?

En undersökning ifrån Göteborgs Universitet visar att år 2011 var skillnaderna mellan svenska journalisters, och gemene individers, partisympatier påtaglig(1). Ett direkt utdrag kan ses nedan:

Trots att stödet för den rödgröna politiken ökat markant inom den svenska journalistkåren, den politik som talar mest om solidaritet, öppnare gränser, "vi måste ta hand om varandra", så väljer man ändå att inte lyfta fram de terrordåd som nämns ovan. Skälet till detta menar journalisterna själva handlar om att de inte längre har lika stort inflytande över sina texter, utan att läsarna numera har mycket högre makt. D.v.s. om läsarna tycker om/blir intresserade av nyheten, så köper de tidningen.
Men vad blir det långsiktiga resultatet av ett sådant förhållningssätt till nyhetsrapportering: att man bara ska rapportera det "som säljer"?
Risken för att en felaktig nyhetsbild skapas, är markant. Exempelvis är det lättare att uppehålla idén om förekomsten av radikal jihadism som ett problem som genomsyrar hela Islam, om man inte rapporterar att cirka 88 % (21 av 24) av de terrorbrott som begåtts sedan starten av året, har begåtts i länderna ovan. Antalet döda i dessa länder, under samma period, överstiger 471 stycken, med över 853 skadade.

Jag vill påpeka att varje liv som förloras till terrorister är en stor sorg, och det ska inte drabba någon människa. Men i svensk medias fall tycks rapporteringen vara mer centrerad kring nationstillhörighet än antalet påverkade. Och det är mycket möjligt att så är fallet, och det behöver inte heller nödvändigtvis vara av ondo! Som tidigare nämnt: människor köper nyheter som de vill läsa/som de är intresserade av. Och då är det inte konstigt om man är mer intresserad av nyheter rörande människor som man känner igen sig själv i.
Men, om våra nyheter allt mer grundar sig i populism, d.v.s. "vad människor vill se", oavsett politisk färgning, är det verkligen ett nyhetsflöde som är värt att behålla i sin nuvarande form?
Är vinsterna med sådan nyhetsrapportering högre än de potentiella förlusterna?

Ska våra nyheter bestämmas av populism?

Källor:

(1) "Svenska Journalister 1989-2011" - http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1385/1385205_journalistboken.pdf

(2) "x--- goes global" - http://edition.cnn.com/2015/12/17/world/mapping-isis-attacks-around-the-world/

Kanske handlar det inte om "mäns makt över kvinnor"?

Idag förekommer den feministiska rörelsens röster i de flesta debatter, vilket är bra. För att nå en god koncensus krävs allas syn på saker och ting. Genom att öppna upp för samtal om att segregation inte endast grundar sig i socialekonomi, eller etnisk tillhörighet, så skapar man också möjlighet att minska klyftorna mellan könen.
Men liksom inom alla andra organisationer finns även här extrema röster. Individer som lyfter fram S.C.U.M.-manifestet som "en bra bok", och som uttrycker ett tydligt hat emot den upplevda oppositionen. På andra sidan finns det minst lika extrema röster, som hotar utsätta de människor som uttrycker sig positivt om feminism för våld.
De båda grupperna eldar på varandra, vilket leder till att de båda också sjunker djupare ner i sin övertygelse. Där den sistnämnda sidan menar att "det inte förekommer ojämlikheter", menar den förstnämnda att det visst gör det, samt att dessa beror på mäns makt över kvinnor.

Men kanske handlar det inte om "mäns makt över kvinnor"?

Jag är väl medveten om att män idag har betydligt mer fördelar än kvinnor i samhället. Inom yrken där kvinnor är i majoritet betalar man generellt sett ut mindre i lön. Vid sexualbrott ifrågasätter man kvinnors klädsel och nykterhet, fastän ingen människa borde behöva oroa sig för att bli sexuellt utnyttjad oavsett dennes klädsel eller påverkade tillstånd.
Med det sagt, kanske handlar detta om en samhällsstruktur som funnits mycket länge, och som finjusterats över århundraden, med avsikt att ett fåtal skall få behålla sin plats i gräddfilen?
I brottsstatistiken år 2010 förekom män mellan 15-30 år i majoritet (1), och män i denna åldern är mer benägen att begå fysiska våldshandlingar än kvinnor (2). Då ter det sig inte så underligt om de i maktposition i högre grad strävar efter att "hålla männen nöjda".

Men det är under inga omständigheter rätt!

Samtidigt får man inte glömma att det finns förhållningsregler även för män. Då unga mäns negativa känslor riskerar att leda till våldsamma motaktioner, så har man skapat ett samhälls-tabu för detta. Män uppvisar inte känslor i samma grad som kvinnor gör, och genom att upprätthålla den obalansen så ser man till att män också behåller - den smått galna - idén om att kvinnor måste beskyddas, samt att det är männens "arbete" att göra det. Samtidigt skapas män som inte finner sig i den beskyddande rollen, utan som är ute efter att skada kvinnor på olika vis. Och så upprätthålls denna obalansen.

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att ojämlikheten inte är någonting vi ska blunda för, utan någonting vi måste kunna diskutera och lösa, under ordnade former. Extremism skapar betydligt mer problem än vad det löser i detta fall.
Det är vårt gemensamma ansvar, män och kvinnor, då vi alla är en del av samhället och därför även en del av de problem som vi uppfattar i samma samhälle.

Källor:
(1) "Kriminalitet" - http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0201_2010A01_BR_11_X10BR1001.pdf

(2) "The development of aggression during adolescence: Sex differences in trajectories of physical and social aggression among youth in rural areas" - http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2773662/

"Space..."

"Space, the final frontier."
So vast, with no beginning nor an end which is probably why it is so difficult for us humans to embrace the share meaning of it. Because we always keep telling ourselves that we have some sort of clue about most things going on, but when trying to realize how much we really know considering the size of space... it all just seems impossible... and terrifying. And it is. It is impossible to know even 0,000001 % of what the heck is going on! Even so, it is damn interesting to try.

* * * * *

Efter nästan två års tystnad är jag tillbaka på en blogg som nu besökts av över 10 000 personer, en siffra jag bara kunde drömma om när jag startade upp den för snart fem år sedan. Huruvida min avhållsamhet beror på att jag spenderat år med att gräva ner mig i frågeställningar och komma ut litet visare på andra sidan, eller att jag bara glömde lösenordet till sidan, låter vi vara osagt.

Men för att återkoppla till det inledande segmentet: rymden. Så oerhört spännande!

Tankarna kring det hela blir väldigt abstrakta, och påverkar mina genuina försök att greppa det som inte går att förstå: den mätbara storleken i det största vi är medvetna om. Och vad finns sen utanför det? Och utanför det? Och vad pratar vi om för storlek då?

Vad är egentligen vår korta tid på jorden, som likt ett litet sandkorn i en enorm öken knappast gör mycket väsen av sig i ett oändligt universum, och vad är egentligen vi? Ett syfte, eller någonting större, är det ens möjligt?

En fråga människor ställt i alla tider: "vad är meningen med allt?"

En fråga som skapats i och med vår förståelse för naturens gång, i och med att allt vi känner till och förstår någon gång kommer till, för att sekunder, dagar, månader, år, sekler senare plötsligt upphör. Upphörande är en självklarhet för oss, i och med att vi själva en gång kommer att upphöra. Inte bara som individer, utan även som art. En smärtsam påminnelse när den väl faller på.

Det är utifrån denna förståelse vi tolkar vår omvärld: saker skapas -> saker finns -> saker försvinner. Att det skulle uppehålla sig på något annat sätt är för de flesta otänkbart. Samtidigt kan man skönja en viss skepsis emot resonemanget genom den första termodynamiska lagen:

"Ingenting kommer att skapas ur intet,
ingenting kommer någonsin heller att försvinna."

Alla atomer och strukturer som bygger upp dig och din kropp, ditt medvetande, har alltid existerat och kommer alltid att existera, om än i annan form. När våra fysiska kroppar ger med sig och återgår till det stadie de spenderat majoriteten av universums existens i - obefintlighet - så vänder sig dess partiklar till ett annat göromål. Men varje atom finns kvar. Den har bara funnit någonting annat att göra. På så vis är varje individ som någonsin levt kvar. Det fanns bara någonting annat de som byggde upp individens fysiska form var tvungna att göra. Och vår saknad, är till den fysiska formen. Den där som vi kunde ställa oss öga mot öga med, krama om, eller till och med slå till. Men den vi kunde röra vid.

Fastän våra fysiska kroppar ger oss möjligheten att röra vid varandra, och komma varandra så nära inpå, så innebär de också en kontinuerlig vägg mellan våra medvetanden, som varar hela livstider.

Nu för tiden studerar jag medvetandet på universitetsnivå, och det är inte långt kvar innan jag har avslutat min utbildning. Tack för att du ville läsa detta inlägg, och välkommen tillbaka till Mitt liv som fri.

Alla är inte lika mycket värda

I dagens Sverige pågår en debatt kring människovärde.
Troligtvis är detta en diskussion som sporrats av vissa partiers växande popularitet.
Men frågan i sig är intressant:

Finns det någon situation då en individs värde skiljer sig ifrån en annans?

Ja, det finns det.
Men innan du som läser detta går i taket över påståendet, låt mig förklara min ansats.

Varje individ har ett grundläggande människovärde. Detta skiljer sig inte från individ till individ. Därav kan en människa aldrig anses vara "mindre värd" än någon annan endast på basis av exempelvis nationalitet eller "etnicitet". Till detta människovärde läggs däremot små pusselbitar till, vilka skapar individens åsikter och inställning till världen.
Det bör tilläggas att individen inte nödvändigtvis har "koll" på när alla dessa pusselbitar adderas till dennes liv, människan har inte utvecklats förmågan att ifrågasätta den egna verklighetsuppfattningen. Vår hjärna har istället utvecklats till att förstå omvärlden och våra sinnesintryck, inte ifrågasätta deras validitet. Därför kan det hända att vissa pusselbitar "läggs till" utan att individen själv förstår detta. Vissa av dessa bitar kommer påverka individen positivt, andra negativt. Genom självrannsakan kan en individ bli bättre på att se dessa bitar, samt arbeta bort dom, efter önskemål, för att ersätta dom med andra bitar.

Du har troligtvis redan gissat dig till resonemanget bakom svaret men jag önskar ändå uttala det.
En individs värde bestäms utifrån situationen den befinner sig i. En läkare är exempelvis mer värdefull vid en olycksplats med många skadade än en person utan några medicinska kunskaper, liksom en lärare är mer värdefull i ett klassrum än en person utan pedagogiska kunskaper.
Givetvis finns de som saknar den där pusselbiten som gör en person till en bra läkare/lärare, men det påverkar inte nödvändigtvis värdet i deras kunskap.
På samma sätt kan en helt outbildad men väldigt empatisk person vara mer värd än en individ med filosofie doktorsgrad inom psykologi, om den sistnämnde saknar värme eller empati, om det gäller en individ som bara vill få lätta sitt hjärta eller behöver en kram.

Så, en individs värde bestäms utifrån behov, men ingen människa kan på basis av sin nationalitet, ursprung, språk, namn, eller sexuella identitet regelrätt anses vara mindre värd än någon annan.

Tack för att du läste dagens inlägg!

Nu är det slut på fjantandet!

Ibland undrar jag: Du som tycker att "seriös debatt" är att besvara alla ens egna argument med "nej…", utan att erbjuda några hållbara motargument. Hur resonerar Du?

Jag har under många år, i många olika diskussioner, fått utstå smädelser och personangrepp. Dessa har inte format mina åsikter nämnvärt men är ändock frustrerande, inte minst när det är den mötande personen som bett mig deltaga i diskussionen från första början. Ett exempel är sociala medier:
Flertalet individer anser säkert att det inte är särskilt svårt, "det är ju bara att strunta i människors inlägg så slipper man bli kallad för en massa elaka saker". Men jag vill värna om mina medmänniskors intresse för olika områden, så när en bekant lägger upp en politisk fråga/påstående vill jag visa mitt stöd för dennes engagemang. Kort och gott; jag svarar på inlägget.
Grovdraget brukar "diskussionen" här att ta en av tre inriktningar:

1. En fruktsam diskussion uppstår och andra ansluter med tankar och konstruktiv kritik kring ämnet.
Tyvärr är detta inte lika vanligt som alternativ 2 och 3, men smått underbart när det faktiskt sker.

2. De som ansluter till diskussionen tycker likadant och den dör ganska snabbt ut i brist på ny input.
Även intressanta frågor kan kvickt försvinna från väggen på grund av att ingen uppdaterar, bara "lajkar".

3. De som ansluter sig till diskussionen har redan en bestämd åsikt i frågan och ansluter endast för att få ett erkännande från andra. De som ifrågasätter deras åsikt är PK, borgarsvin, kulturmarxister, manschauvinister etc. beroende på politisk inriktning.
Detta känns tyvärr som en väldigt vanlig inriktning när det kommer till diskussioner på forum och sociala medier. Den som förutbestämt sin position i frågan och vägrar öppet resonera i frågor väljer istället att sätta käppar i hjulet för alla försök till en seriös diskussion genom att smäda andra deltagare som inte håller med den, kasta ur sig falska påståenden skapad ur affekt (att man hittar på "fakta" som stöder de egna påståendena) och gör allt i sin makt för att underminera andras trovärdighet. Tyvärr är det troligen också många som faller för detta beteende då människan genom sin önskan att tillhöra en gruppering, i kombination med viss Darwinistisk teori, tenderar följa den individ som skriker högst, oavsett om det denne skriker är sant. Det handlar mest om hur mycket det denne skriker överensstämmer med deras egna världsbild.

De politiska åsikter jag har idag är sprungna ur evidensbaserad vetenskap, rapporter som påvisat vad som gjorts bra respektive mindre bra genom åren. Det har sedan varit min egen uppgift att resonera kring när i vår politiska historia som de mindre bra sakerna vägts upp av de bra sakerna. Utefter detta har jag sedan fattat ett beslut där jag till sist etablerat mig politiskt. Och som sagt, mitt beslut är taget utifrån ett öppet resonemang baserat på reell evidens, och det kommer att krävas samma sorts evidens för att få mig att omvärdera mitt beslut.
Vad som däremot inte kommer att få mig att ändra uppfattning är när du ifrågasätter min verklighetsförankring, kallar det jag säger för "jävla blockpolitik", eller använder dina "vässade retoriska kunskaper" och kallar mig för ett fån.

Människors totala oförmåga att debattera och diskutera utan att ta till personangrepp och andra härskartekniker är något som skrämmer mig. Samtidigt bör de som opponerar sig på detta vis ha en sak väldigt klar för sig:

Det barnsliga sätt du beter dig på kommer aldrig att ändra min uppfattning, varken via dina härskartekniker, hot om våld eller kränkande uttalanden. Men det är inget du bryr dig om. I din värld har alla andra fel, du har rätt. Du "diskuterar" inte för att utvecklas, utan för att få uttrycka ditt hat emot andra människor. Du röstar på det parti du känner är det enda som kan lösa frågan av endast en anledning: deras fascistiska inställning stämmer överens med din redan utstakade världsbild.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Chemtrails och ödlor i människokostym!

“Åtgärder måste vidtas nu för att förhindra en hotande hälsokatastrof av enorma proportioner, om projektet inte stoppas omedelbart. Annars kommer vi att se en explosionsartad ökning av neurodegenerativa sjukdomar som förekommer hos vuxna och äldre i aldrig tidigare skådad takt samt nervsystemets sjukdomar i våra barn. Vi ser redan en dramatisk ökning av dessa neurologiska sjukdomar, och det förekommer hos yngre människor mer än någonsin tidigare..”  /konkursverket.se

Texten ovan är hämtad ifrån en sida där man är anti-aerosolbesprutning, eller "chemtrails" som det även kallas. Fenomenet har engagerat bland annat minst en MP-politiker men tycks inte riktigt få något större genomslag, inte minst inom forskarvärlden. Och hur kommer detta sig? Om det stämmer som förespråkare säger om "chemtrails": att det är gift som sprutas ut i atmosfären för att förkorta människors livslängd, förstöra atmosfären m.m., hur kommer det sig då de att framstående förespråkare består av individer som David Icke, med fasta agendor involverande satanister, pedofiler, och interdimensionella ödlor, och inte av vetenskapligt fokuserade personer? David Icke som för övrigt fick veta att han var Guds son, vilket bör vara tillräckligt för att ifrågasätta dennes uttalat altruistiska natur.

Att han ständigt lyckas få reda på saker som ingen annan människa lyckats snappa upp lämnar minst tre möjligheter: (1) han är Guds son, (2) han är galen, eller (3) han utnyttjar människor som söker mening i tillvaron. Det är litet lustigt att den "mall" han använder sig av för att skapa sig en följarskara inte är helt olik den sektledare använder sig av, om än i global skala.
På sidan som nämns i inledningen av texten hävdar man att neuro-läkare varnar för att antalet neurologiska sjukdomar har ökat "dramatiskt", men detta påstående saknar källa. Ser man till statistik har - i vart fall - antalet individer som avlider på grund av stroke minskat (då inte sagt att stroke är den enda neurologiska sjukdomen).

Åter till "chemtrails". Dessa existerar säkerligen, men huruvida det man väljer att spraya ut i atmosfären är giftigt eller inte är svårt att uttala sig om då de enda källorna på vad som finns i dessa behållare tycks bestå av pensionärer, avhoppade militärer eller andra - minst sagt - excentriska individer.

Vad som är mest oroande över dessa länkars spridning i Facebookflöden runtom i världen är att det intresse som ständigt uppvisas för att ifrågasätta vetenskapliga undersökningar är som bortblåst när det gäller argument från oppositionen. Enkelt förklarat: dyker det upp någonting som ställer teknologisk/medicinsk vetenskap i god dager fylls kommentatorsfältet snabbt upp av ifrågasättanden. Men är det ett inlägg som hävdar att vaccin ger barn autism (vilket inte stämmer) eller annat som är direkt skadligt mot sjukvårdens rykte delar man det direkt. Att vaccin kan vara en utlösande faktor om det finns risk för utvecklandet av sådan sjukdom är en annan sak.

Men världen är ju så oerhört mycket enklare om man väljer att göra den dikotomisk, alltså uppdelad i svart och vitt/rätt och fel. Men väljer man att vara kritisk bör man vara kritisk mot alla källor, och inte bara mot dem man själv redan bestämt sig för har fel.

Avslutningsvis önskar jag återkoppla till den mest basala, men inte nödvändigtvis önskvärda, av våra mänskliga egenskaper: bekräftelsebehovet. Kanske är det så att vardagen är litet grå; jobbet är tråkigt, pengarna räcker inte riktigt till, den där resan eller nya teven man skulle vilja skaffa känns alltför långt borta. Då är det enkelt att krydda till tillvaron genom att bestämma sig för att någon är ute efter att skada en eller de man tycker om, eller att det finns bestämda livsregler som avgör om man får det bra eller dåligt när man dör, eller skylla sin tillvaro på ödlor i människokostym...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Problemen: arbetslöshet och invandring?

Dagens politiska maktkamp är mer eller mindre diktomisk i sin natur: "för eller emot" är i många fall de enda val som ges den enskilde individen. Istället för att presentera ytterligare valmöjligheter skapar falsk diktomi en minst lika falsk trygghet med sin dogmatiska redovisning av politiska frågor.
För inte så länge sedan träffade jag en grupp politiskt engagerade i Stockholm. En av dem kläckte ur sig, som vore det inte särskilt underligt, att de flesta av dem som har möjlighet att faktiskt göra skillnad i den politiska sfären istället använder sig av denna makt för att säkerställa en fortsatt - relativt - dekadent tillvaro åt sig själva och sin familj. Personens politiska inriktning var rödfärgad, men denne fick medhåll även från blått håll. Och det bör väl egentligen inte anses underligt att man önskar det bästa åt sig själv och sin familj? Men nog blir det problematiskt om sådan person förväntas fatta beslut som samtidigt kan komma att påverka över nio miljoner andra individer.

När det kommer till invandringsfrågan så är majoriteten av partierna i riksdagen överens, med bara ett parti i opposition. Det ensamma partiet tycker att man bör "begränsa invandringen", vilket i viss grad redan görs men det är inget man lyfter fram då det inte låter särskilt lockande med fraser som "stängda nationsgränser" m.m. Samtidigt står den stora massan av politiskt engagerade och skanderar sitt hat mot rasism och nazism. Och det är ju bra att det är åt detta håll den politiska kappan ändå vajar. Men också inom denna gruppering väljer man att peka finger åt varandra. Vänstern menar att högern är känslokall, högern menar att vänstern inte har en realistisk pengasyn. Så vem har egentligen rätt?

Den politik som drivs i dagens samhälle står i direkt anknytning till det så kallade "arbetssamhället", det vill säga en samhällsmodell som bygger på att individer arbetar utefter marknadsliberala villkor; fortsatt överkonsumtion och arbetsnarkomani är sådant som uppmuntras i sådant samhälle. Detta gäller inte bara högersidan då man även ifrån vänsterns håll propagerar för "rätten till ett arbete", inte "rätten till livsglädje".

För att lösa de sociala frågeställningar som ligger på bordet i dag så behöver vi ifrågasätta det marknadsliberala samhället, en samhällsmodell som är - precis som många andra modeller - en praktiskt god tankemodell, men som visat sig inte fungera i praktiken. Men då måste även de som har makt att göra skillnad inse att det krävs väsentliga omstruktureringar av deras politik. Politik tänkt att verka till förmån för folket får inte utstå kompromisser till förmån för företag och organisationers diton.
Människan måste prioriteras före organisationen. Och då är det hög tid att se över samhällsmodellen. Hög tid att se över möjligheterna för basinkomst/medborgarlön för att säkerställa en dräglig tillvaro för alla!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.