"Ingen återvändo-bron" och Korea

Nyligen satt jag med en bekant och diskuterade.
Efter en stund vandrade diskussionen in på temat "Koreakriget" varpå ett febrilt sökande på internet startades.
En hel del intressant information uppdagades men den för mig mest intressanta var troligtvis också den mest umbärliga upptäckten; "Ingen återvändo-bron".
Enligt källan (?) Wikipedia används bron som en sambandsväg mellan nord och syd samt skall i slutet av kriget också ha fått en centralare roll för de medverkande.
Man menar att fångarna på ömse sidor i krigets slutskede skall fått välja om de velat återvända till den andra delen av landet via bron för att då bannlysas till den sidan, därav namnet.
Vad kan väcka sådan avsky hos ett folk att man väljer att dela landet itu?

Under 1900-talets gryning tvingades ett enat Korea kuva sig under japanskt styre efter att de sistnämnda gått segrande ur strid mot Ryssland (/Kina).
Den ryska makten ska efter detta tvingats signera ett o-lukrativt avtal vilket ska ha gett segrarna tillåtelse att använda Koreanska hamnar i sina handelsrutter.
Omvärlden ifrågasatte avtalet men valde att inte ingripa.
Under samma tid skall man ha avsatt Koreas kejsare Sunjong mot dennes vilja genom att tvingat denne underteckna ett dokument angående abdikering.
Det Koreanska folket ska ha satt sig upp mot ockupationsmakten men blivit våldsamt nedslagna.
Under en lång period fördes ett gerillakrig i landet där folket slogs mot en barmhärtighetslös och övermäktig fiende, det vill säga till dess deras fiende krossades från oväntat håll under U.S.A. 1945.
I samband med bombningen av Pearl Harbour ska Korea ha förklarat krig mot axelmakterna (däri även Japan).
Tusentals koreanska medborgare ska ha tagit värvning i den Kinesiska armén, på de allierades sida för att slå tillbaka mot sina plågoandar.
Trots att Korea återigen blivit kvitt ockupationsmakten väntade ännu inte ett totalitärt självstyre.
I efterspelet till andra världskriget delades landet upp på mitten; den norra sidan tillföll Sovjetunionen och den södra sidan tillföll U.S.A.


Kan det vara så "enkelt" att man i Nordkorea fortfarande håller de japanska medborgarna skyldiga efter alla dessa år och att uppdelningen av landet håller i sig efter att indoktrinerats av två av dagens mest inflytelserika stormakter?
Vad vi ser här är ett "mini-Amerika" och ett "mini-Sovjet*" som existerar sida-vid-sida.
Det är inte så konstigt att konflikten håller i sig när inte ens "storsyskonen" kan hålla sams...

Tack för din tid.

*Jag vet att Sovjet formellt sett inte existerar längre men menar att mentaliteten mellan stormakterna här har dröjt sig kvar.

2010, revolutionens årtionde?

2011 är året då nyheterna exploderar med rubriker om revolutionen i Egypten.
Trots president Mubaraks vägran att totalt avstå sin makt tvingades han till sist bort av folket och nu verkar det som om Libyens revolutionäre ledare, Gaddafi, står näst på tur.

Under en längre tid har Libyen saknat fri media och har enligt Library of Congress Country Studies även infört ett förbud mot politiska partier (1952. Landets självstyre (i form av monarki) ska ha trätt i kraft 1956).
Relationen till västvärlden har varit allt annat än positiv sedan revolutionen 1969 där Gaddafi medverkade.
En av de första punkterna på hans agenda innebar en nationalisering av landets oljetillgångar, d.v.s. strypa exporten av olja till västvärlden. Dock kunde man inte genomföra iden totalitärt då landet fortfarande var i behov av sin exportekonomi.
Libyen har flertalet gånger anklagats för att medfinansiera terroraktioner i väst.
Om detta råder dock delade meningar huruvida det framlagts konkreta bevis eller ej.

I vilket fall tycks det ha uppstått missnöje hos folket vilket inte torde ses som särskilt underligt i en stat där åsiktsfrihet och internationella åsikter begränsas.
Libyen är en stat med stolta ledare som borde lyssna mer till folket.
Precis som Mubarak har Gaddafi meddelat att han vägrar avgå på folkets begäran.
Kanske kommer man att återfå kontrollen över landet om de styrande kan tänka sig att öppna upp landets import/export och låta landet assimileras med resten av världen, vilket förhoppningsvis skulle vara ett steg i rätt riktning.
Att fortsätta sätta sig på tvären som en oljenation är aldrig ett smart drag och blir oftast som i sandlådan.
Antingen kommer man överens och delar man med sig eller så rycks leksaken våldsamt ur ens händer...
En sak som tycks självklar är att om en befolknings irritation mot sin ledning stiger till den grad att man väljer att genomföra en revolution så är det väldigt svårt för de styrande att blidka sina undersåtar då syftet är att radikalt förändra en situation.
Man får som ledare inte glömma att revolutioner har genomförts många gånger förr med resultat i folkets favör.

Tack för att jag fick låna litet av din dyrbara tid.

En värld utan ekonomi, del 1.

Jag brukar fundera på hur en värld oberoende av ekonomi skulle se ut.
Tänk dig att du, istället för att tvingas arbeta för att samla "samhällspoäng" som du sedan byter mot tak över huvudet, mat och andra förnödenheter, skulle kunna upptäcka världen runt dig.
Jag är med all sannolikhet inte den ende som tänkt i sådana banor men vem är beredd att genomföra idén?
Några som börjat skissa på ett liknande framtidsscenario är människorna i "The Venus Project".
Via länken kan du läsa mer om denna intressanta utopi.
(The Venus Project är vid detta laget gammal skåpmat för många men jag väljer ändå att dela med mig av denna länk till dem som ännu inte funnit den.)

Att övergå till en ekonomiskt oberoende värld skulle troligtvis vara en mycket smärtsam process, särskilt för flertalet av dagens makthavare (de vars auktoritet grundas i ekonomisamhället) som skulle tvingas avsäga sig denna makt.
Jag vill inte framstå som pretentiös då jag är säker på att de flesta av er redan tänkt på detta, men tror ni verkligen att dessa individer, tillsammans med de som lärt att förlita sig på det monetära systemet, kommer att släppa denna ideologi frivilligt?
Det är ett (i vårat samhälle) väl indoktrinerat beteendemönster som de flesta troligen kommer ha svårt att slita sig ifrån.
I ett samhälle där den svaga beskyddats (och tyvärr i samband med detta oftast utnyttjas på ett "öppen liveget" sätt) har man skapat en stor skara följare som är beredda att skydda detta sätt att leva på då de troligen i sitt undermedvetna förstår att de skulle förgås av ett paradigmskifte.
Jag uppmanar inte till anarki, dock tror jag att det är på det viset uppbrottet från detta samhälle kommer inledas.
Men om detta scenario skulle inträffa kommer förhoppningsvis stridigheterna att ebba ut efter ett tag varpå de kvarlevande skulle kunna bygga upp ett nytt samhälle där man fokuserar på att hjälpa/utveckla varandra istället för att hämma varandra under ett påtvingat förordningssätt som finns där endast för att ytterligare förstärka det monetära systemets styre över majoriteten av befolkningen.

Tillsammans är vi starka, tillsammans är vi fria!

Alkohol: helgens belöning för den resterande veckans slit?

Sittandes som (den tillsyns enda) nykter i kommunen en fredagskväll börjar tankarna rusa likt en lavin.
Människor fortsätter att bruka denna drog trots varningar om dess effekter och i Storbritannien gjordes 2007 en lista över de farligaste drogerna där alkohol återfinns på plats nummer fem, före bland annat LSD (plats 14), Cannabis (11) och Amfetamin (8).
Alkohol har varit en godkänd drog i vårt samhälle under lång tid nu, för lång tid!

I dagens samhälle där allt fler väljer hälsosammare kost än tidigare finns ändå alkoholen kvar som en central figur vid middags/fest-borden.
T.ex. väljer fler bort rött kött till förmån för hälsan och väljer istället fågel, fisk eller vegetariska alternativ, just för att de menar att det är hälsosammare.
Trots detta fortsätter man inmundiga denna skadliga dryck vid flera "samhällsviktiga" evenemang och högtider.
Samtidigt klassas större delen av resterande namn på listan som olagliga!
Vårt statliga styre som annars inte har några problem att domdera när det kommer till skatter m.m. väljer dock att låta folket behålla sina rus.
Kan det vara så att det är ett sätt för att lugna pöbeln?
Om alkohol inte var lagligt, vad skulle vi då använda vår dyrbara fritid till?
Kanske skulle vi börja utforska oss själva, börja umgås med friska, opåverkade hjärnor vilket i sin tur skulle utveckla vårat sociala tänkande.
Är alkohol den morot vi får i slutet av veckan för att tysta återvända till symaskinen på måndagen?
En noggrann undersökning av preparaten på den ovannämnda listan borde göras av svenska myndigheter och om de når samma slutsats hoppas jag att de tar sitt ansvar om de verkligen värnar om folkets bästa, på ett eller annat sätt...

Tillsammans är vi starka, tillsammans är vi fria!

Den nya filosofin

"Demokrati är ett sätt för staten att styra samhället där man tar hänsyn till samhällets gemensamma behov. I väst talar man om den liberala demokratin som innebär att makten utgår från folket via fria val och där vissa fri- och rättigheter är garanterade: yttrandefrihet, rättssäkerhet, demonstrationsfrihet osv." /Forskning.se

"Makten utgår från folket"... glöm inte det.
Det känns som om det politiska intresset i vårt land har börjat vakna till liv i och med de nya generationerna.
Synen på äganderätt (gällande t.ex. musikaliska verk) har tagit en ny vändning och "rätt och fel" är inte längre lika svart och vitt som det tidigare varit.
Partier som Piratpartiet och Sverigedemokraterna har funnit en plats i hjärtat hos en del av befolkningen i ett land där nationalsocialism varit ett tabubelagt ämne sedan femtio-talet och där majoriteten av individerna lagt (och, enligt brottsförebyggande rådet, fortfarande verkar lägga) stor tilltro till lag och ordning.
När ämnet illegal nerladdning tas upp på forum märks klart och tydligt att majoriteten av debattörerna beslutat sig för att kultursamhället får rätta sig efter resterande individers lust att hämta hem deras skapelser gratis utan att betala för sig.
Som jag ser det kan detta utvecklas på ett av tre sätt:
1. Människor slutar ladda ner illegala filer.
Den minst troliga möjligheten av de tre om man ser till forum och andra diskussionsplattformar.
2. Skapandet av kultur blir ett ideellt eller "slavavlönat" arbete.
Risken finns att människor slutar betala eller att skaparna får in så liten ekonomisk ersättning att de måste se sig om efter andra sysselsättningar vilket också ger dem mindre tid att hänge sig åt sitt skapande.
Detta kan göra att kulturen saktar ner i utvecklingen eller (i värsta fall) dör ut.
3. Samma syn sprider sig till andra yrken i samhället.
Det mest positiva scenariot är just detta då man istället för att behöva fokusera på petitesser som "personlig ekonomi" kommer kunna inrikta sig på personlig utveckling och social medvetenhet.
All ekonomisk ersättning försvinner, istället införs tjänstbyte som förhoppningsvis övergår i ett hjälpsamhälle.
Kort sagt, punkt nummer tre är den som troligtvis skulle gagna samhället mest enligt min veto.

Tillsammans är vi starka, tillsammans är vi fria!

Att schemalägga livet

Ditt liv, dina beslut.
Vill du stå på ett fabriksgolv, bakom en kassaapparat eller sitta bakom ett skrivbord hållandes folks ekonomi i händerna till dess du når pensionsålder?
Att beskylla någon annan för den sits man befinner sig i är ofta obefogat.
Om du finner dig på plats du inte uppskattar ligger det i ditt intresse att förändra situationen.
Vissa väljer att byta arbetsplats men faller snart tillbaka i samma mönster.

Att se ett arbete endast som en "ekonomisk nödvändighet" bör inte ses som mer än en temporär lösning.
Det finns alltid jobb, kanske är jobbet du skulle må bäst av inte det du tror.
Om du verkligen engagerar dig och tänker efter, vad skulle få dig att må bäst?
Försök koppla bort alla utomstående källor som ständigt förklarar för dig vad du vill uppnå och ta dig istället in i dig själv.
Att "behöva" läsa upp sina betyg på t.ex. Komvux för att på så sätt kunna söka in till en passande högskolelinje bör ju ses som en investering i dig själv istället för "ett jobbigt ont".
Se det roliga i det istället, allt du lär dig och vart du är på väg!
En hög lön gör ingen lycklig om arbetet i sig är skadande för själen.

Tillsammans är vi starka, tillsammans är vi fria!

I sin lilla bubbla...

När jag tar mig ut bortom min bostad slår det mig varje gång hur asociala alla jag möter är. Med blicken ner mot marken eller riktat åt annat valfritt håll (undantaget den man möter) beslutar man sig för att låsa in sig i sin egen lilla "säkerhetsbubbla".
Eller så plockar den man möter passande upp en mobil/klocka för att kolla tiden just som man passerar.
Som om denne behöver en ursäkt för att inte se sin medmänniska i ögonen, le och/eller utbrista ett "hej!".
När man idag är ute och vandrar är det pinsamt att se hur instängda människor är i sig själva.

En liten episod som hände mig för ett tag sedan...
Jag hade lånat en bil som vid tankning krävde "teamwork" vilket försvårades av att jag vid tankningstillfället var ensam varpå jag såg mig runt på bensinmacken.
Litet längre bort stod en yngre kille med iPod i öronen på högsta volym med ryggen mot mig.
Ingen annan människa stod att finna på den ödsliga macken så jag tog stegen fram till denne.
Just som jag börjar närma mig honom vänder han sig hastigt om, möter min blick och kippar efter andan då jag uttalar ordet; "ursäkta?".
Någon sekund passerar.
"Ja?" svarar han lätt obekväm i situationen.
"Skulle du vilja hjälpa mig, jag kan inte öppna tanklocket på min bil här borta då jag måste trycka på en knapp i bilen för att lockets spärr skall släppa."
Killen pustar ut och följer lättat med mig, öppnar på min uppmaning locket och ler sen litet.
"Tack för hjälpen" möts av "inga problem!" och ett glatt leende från en kille som förhoppningsvis mår lite bättre med vetskapen om att han just hjälpt en annan människa med ett (om än inte särskilt stort men likväl) problem.

Jag tror att alla människor egentligen vill hjälpa och inte minst prata med varandra men vi har lärt oss att hålla oss till de vi känner samt att det är osäkert att röra sig utanför gruppen.
Våga röra dig utanför gruppen, våga träffa nya människor och upptäcka nya sidor hos dig själv.
Glöm inte; tillsammans är vi starka, tillsammans är vi fria!