Svensk propagandaradio?

"Har du betalat din radiolicens?"
De flesta av oss har väl fått den frågan via reklam eller telefonsamtal.
Mig veterligen ska pengarna gå till att fylla de kanaler man menar är politiskt och religiöst obundet i dagens samhälle d.v.s. Sveriges Radio och Sveriges Television med underhållning, debatter och annat som kan intressera individer.
Den sista tiden har jag dock blivit besviken gällande kanalernas utbud.

P3 är radiokanalen för de yngre varigenom det skulle kunna existera goda möjligheter att erhålla viss allmänbildning.
Programmen skulle inte behöva förlora sin intressefaktor snarare addera ytterligare en faktor: inlärning.
Inte alla program på kanalen är dåliga, flertalet väcker intressanta diskussioner och manar till eftertänksamhet.
Men det finns ett par tillfällen då hela den fragila mur av respekt jag byggt upp gentemot "den fria radion" raseras från grunden, då jag känner mig fördummad.
Då radiopratare talar om mode, alkoholindränkta fester och andra ytliga saker blir jag nästan litet arg.
Ska jag betala pengar till en fri radio där individer sitter och pratar om sig själva, diskuterar vem som är den snyggaste kändisen eller vem man skulle "ligga med" om man fick frikort, nej tack!
Inte konstigt att sådant tänk återkommer i samhället när vår media sprutar ut det i etern på detta vis.

SVT var ju fantastiskt till dess man började sända hemska program som "Huset fullt av hundar" där man gör program av systematisk mobbning, ärekränkning och tvångsseparation.
Nu vet jag inte om SVT menar sig vara "religiöst obundna" men om så är fallet, vad gör gudstjänster i rutan?
Detta är inte vad jag vill kalla religiöst obundet utan snarare ett avtal mellan kyrka och stat där den ena uppehåller propagandatid åt den andra med skattepengar vilket betyder att de individer som väljer att gå ur svenska kyrkan, eller på annat vis väljer att strypa sina bidrag till den, i viss mån tvingas betala för kyrkans intressen.
Inte ok!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Är klassamhället knutet till vår samhällsstruktur?

Kan det vara så att vi baserar de flesta beslut på den klass vi anser oss tillhöra?

Skapar vi oss möjligheter utefter på vår omgivning, våra värderingar och (i dagens läge) inte minst vår inkomst så utför vi en orättvis begränsning gentemot oss själva.

Men för att kunna göra något åt "problemet" måste man också vara medveten om det.

För mig känns det helt rätt att göra på detta vis, kanske inte för dig eller andra men för mig.

Genom att erkänna för mig själv att jag varit på tok för uppbunden i ett "klasstänk" har jag också kunnat (börja) befria mig från de normer jag själv (?) skapat.

Tidigare har jag delat upp klasserna på tre sätt:

Låg-klass: Låg lön, stor/medelstor-familj, enklare mat; ingen onödig lyx och billig mat (sallad?). Ekonomiskt knutna statussymboler existerar sällan vilket kan resultera i depression.

Medelklass: Familjen "Lagom". "Unnar sig" något extra (onödigt?) ibland gällande mat, prylar och liknande. Den lägre medelklassen drar sig litet mer åt "låg-klassen" medan det, i den övre medelklassen, kan existera en o-uttryckt önskan att få leva i överklassamhället då man delar många värderingar gällande vad som är viktigt att äga och visa upp utåt.

Överklass: Har sällan ekonomiska problem, de existerar inte i överklassamhället vilket också gör det svårt för de som lever i detta att förstå de lägre klassernas frustration över den ekonomiska samhällsstrukturen.

Här kan man fokusera på sociala upptäckter då man redan har de ekonomiska resurserna att ta del av större delen av samhället.

En mycket förenklad version av mina funderingar som på intet sätt är menade att tala illa om någon person då jag anser att oavsett klass är vi alla fortfarande människor.

Det är våra handlingar som definierar vårt värde, inte våra anpassningskapacitet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Upprustning för det 3:e kriget?

Som jag nämnde i gårdagens inlägg har de stora nationerna (inte minst vår polisstat i väst) planerat länge inför den kommande tiden.
"Kuwait", "Grisbukten" och en massa andra händelser som verkar ha burit politiskt relevans är ingenting gentemot vad man har planerat.

1948 deklareras den Israeliska staten av USA (!) varpå man våldsamt tvingar bort de palestinier som tidigare befolkat området in till Libanon.
Vissa vägrar dock lämna området och lever idag under belägring i området kring Tel-Aviv omringade av en gigantisk mur.
Samtidigt finns det palestinska motståndsgrupper som arbetar över den libanesiska gränsen gentemot Israel som besvarar attackerna med liknande våldshandlingar.
Men Israel som med sina allierade skulle kunnat avslutat kriget för länge sedan står bara och bevakar gränsen...
Bakom den andra sidan står den underskattade nationen Iran tungt beväpnad och beredd att komma till palestiniernas undsättning vid en eventuell konflikt med Israel.
Därav är läget mycket spänt i mellanöstern och ingen vågar ta några större kliv in på den andres territorium.

Man kan se detta som ett strategiskt viktigt moment för USA då Iran (tillsammans med Ryssland och Kina) är det största hotet vid en konflikt.
Genom att skapa spänningen nere i mellanöstern har man fått Iran att fokusera på Israel varpå man skapat sig en bas i Irak och Afghanistan (snart också i Pakistan?).
Via dessa baser kommer man sedan (vid eventuella stridigheter) kunna föra ett två-frontskrig mot Iran, ett krig på tre fronter (Europa, mellanöstern samt den som vetter mot Japan/den amerikanska västkusten) gentemot Ryssland samt ännu ett två-frontskrig mot Kina.
På detta sätt skapar de ett bättre utgångsläge för sig själva och en splittring i oppositionen som kan leda till dess fall.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Nu börjas det...

Är den amerikanska drömmen på väg att krossas?
Efter den ekonomiska "baby-boom" som skedde i USA under början av 2000-talet står många nu med stora skulder då man var övertygad om att den nya tidens elektronik skulle bädda för en ny typ av ekonomi.
Nu står landet med massiva underskott i statsbudgeten som resulterat i höjda lånetak, mycket underligt.

Är Amerika på väg att bli ett u-land?

I vår lilla polisstat har hierarkin varit central under lång tid, de flesta samhällsklasser finns representerade och en tydlig markering görs dem emellan.
De ekonomiskt välbärgade kan leva ett fullgott liv i landet medan de fattiga är de som skickas ut till krigszoner för att försäkra de förstnämndas levnadsstandard.
Orättvist kan tyckas men så ser det tyvärr ut (självklart skickas inte alla fattiga ut i krig men många ser fortsatt militärtjänst som den enda lösningen på sina ekonomiska problem).

Någonting tycks skaka om grundvalarna och vi är nu på väg in i en mycket intressant tid där man bör blicka mot öst för att inte missa de kommande händelserna.
I hela världen har man i hemlighet börjat stålsätta sig för det tredje (slutgiltiga?) världskriget vilket torde komma snart då en av de större aktörerna nu alltså riskerar att gå i nationell konkurs...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Det är dags att vakna nu.

Det finns individer som lever ovanför oss i den hierarki vi lever under (!) som strävar efter något som kan tyckas vara ryckt ur en science-fictionfilm.

Individer som via ekonomisystemet "arbetat" (fel ord egentligen) sig upp till en maktposition i vårt samhälle.

Människor som väljer att lyfta denna tes möts ständigt med negativa kommentarer och i viss mån förföljelse utav de som vägrar se de smutsiga affärer som görs bakom ridån.

Sedan en bra tid tillbaka har vi varit uppdelade i länder med egna valutor, språk och kulturer utan några större problem att samarbeta (kom ihåg: krig och handel är inte samma sak om än det ena ibland nyttjas för att nå det andra).

Trots våra skillnader har vi hjälpts åt via import och export för att se till att varje land har de resurser man behöver för att klara sig.

Vikingarna som stundtals (tyvärr) misstas för rasister (mycket tack vare dagens referenser) var tvärtom mycket intresserade av byteshandel och genomförde transaktioner med många olika folkslag utan problem.

Någon gång under vår historia ökade dock folkmängden kraftigt vilket i sin tur gjorde att godsherrar samt personer som tillsatts högre positioner i de små samhällena fick mer individer under sig vilket troligen också innebar mer arbete för att hålla samtliga nöjda.

Var det kanske också så att det blev svårt att hålla ett vakande öga över vad dessa individer hade för sig, om de verkligen bidrog till det samhälle som bistod dem varpå man skapade ett system för att belöna de som arbetade "för" samhället?

Så länge det monetära systemet varit i bruk tycks man ha betalat skatt men inte alltid på det sätt man gör idag.

Tidigare kunde kvinnorna tvingas betala skatt i natura till de herrar som krävde dem på pengar.

Vi har tagit oss från det hemska men till vad?
Är inte en psykologisk våldtäkt också en våldtäkt?

De som tagit sig in i maktens korridorer vill att vi ska enas under en gemensam flagga och ekonomi för att det "blir lättare för oss alla".

Men vem blir det lättare för egentligen?

Skulle hela världen bestå av endast en gemensam valuta, samma språk, kläder, sociala normer och militärmakt skulle dess individer vara otroligt lätta att kontrollera...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Moralpanik i England!

Den fjärde augusti 2011 sköts fyrabarnspappan Mike Duggan till döds av polis under en fredlig demonstration i Tottenham, England.
Enligt media skall en skottväxling ha skett mellan polis och en person som färdats i samma bil som Duggan varpå denne skall ha träffats av en "missriktad kula" (om det nu kan kallas för det).
Man får inte glömma att så fort ett skjutvapen används, oavsett om det är av polis, civilister eller någon annan grupp, är tanken att man vill orsaka stor skada gentemot den man strider.
I skottlossningens hetta "skulle" någon troligtvis tas ner, att målet sedan blev annat än det uttänkta gör bara det hela än värre.

Enligt Englands premiärminister berodde de efterföljande kravallerna på en "moralisk kollapps".
Visst är det, men inte åt det civila hållet.
När människor påtvingas ett system som upprätthålls av väktare (i detta fall poliser) vilka helt plötsligt vänder sig emot de man sagt sig beskydda, är det då inte helt naturligt att den grupp som attackerats försvarar sig själva?
Ständigt får jag höra att "poliser också är människor" vilket stämmer helt, men varför väljer då så många att tro på rättsväsendet som en högre makt i vårt samhälle?
Blir en polis inträngd i ett stressat läge kommer den att reagera precis som en civilist!
Rättsväsendet är uppbyggt och styrs av personer som är precis lika mänskliga som vi, som äger precis samma brister och laster som vilken annan individ.

Visst är det hemskt när människor kommer i kläm under kravaller.
Jag läste till exempel om en man som lagt 25 år av sitt liv i en elektronikbutik som nu blivit rensad och nästintill demolerad under kravallerna.
Men kan det inte vara så att människors beteende under upploppen är en undermedveten manifestation gentemot det samhälle många av oss innerst inne kvävs av?
Är det verkligen meningen att vi ska leva så här?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Sluta skrapa på ytan!

Jag har precis hemkommit från en helgsammankomst för människor vars värderingar till stor del överensstämmer med mina egna, något som varit mycket skönt men även satt en hel del annat i perspektiv.
Mellan de flesta individer på sammankomsten existerade (alternativt skapades tidigt) en öppenhet som  sällan skådas i vårt samhälle idag.
Nu talar jag inte om en politisk eller teologisk öppenhet utan en social sådan.
Givetvis delar man med sig av jaget till vänner men inte riktigt på det sätt jag upplevt under helgen.
Bland människor man aldrig tidigare mött uppstod det en öppenhet som överbryggade det klassiska vänskapsdjupet som uppstår efter en lång tid tillsammans.

Hur mycket vet du egentligen om dina vänner?
När du känner dig ledsen, arg, irriterad eller lycklig låter du dina vänner ta del av den känslan samt tillåter sig dina vänner ta del av känslorna eller väljer de att ignorera dem och i sådana fall; varför?
En social säkerhet byggs upp tillsammans med de människor man spenderar sin tid med, det är oundvikligt.
Men vad vet man om de människorna man omger sig med, vad de känner och hur de verkligen mår?
Vissa tycks klä sig i en falsk mask som inte speglar deras insida, tråkigt då jag är övertygad om att alla vill må bra.
Om man i sin vänskapsgrupp vågar släppa in de äkta, opåverkade (i stor mån av alkohol) känslorna, torde man då inte ta sig närmare varandra som individer?
Borde man inte känna sig närmre en människa med vilken man delat sina innersta känslor?

Det känns som om vi fortfarande är för grovt påverkade av de sociala normerna för att våga släppa in lite riktigt ljus i vårt sociala rum upplyst endast av ett syntetiskt ljus utan någon synlig källa.
Är det inte dags att ändra på detta?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ps: Detta inlägg riktar sig mot vårt dagliga samhälle och inte mot någon/några enskild/a personer.
Känner du att detta är riktat mot dig eller någon du känner personligen säger det mer om dig/de än om texten i sig...