Könskvotering, rätt eller fel?

Genom att tillämpa könskvotering ex. på arbetsplatser ser man till att hälften av de arbetande är kvinnor och den andra män.

På så vis förhindrar man arbetsplatsens dominerande av ett visst kön.

Problemet är att vissa, bättre kvalificerade, kan uteslutas p.g.a. genus.

Den som förespråkar ett meritokratiskt samhälle menar att individer bör erhålla sin position baserad på kunskaperna de äger, något som kan kollidera med idén om könskvotering. Kvoteringsmekanismen går inte utefter de meriter en individ äger utan snarare på könstillhörigheten.

Hjälper eller stjälper könskvotering kampen för jämställdhet?

Genom att lyfta fram kvotering som ett alternativ för att öka antalet kvinnor/män på en arbetsplats, gräver man sig då inte djupare ner i det hål man försöker ta sig upp ifrån?

På vissa arbetsplatser arbetar man idag (om än inte officiellt) med könskvotering för att skapa en balans i personalstyrkan, något som förespråkas av vissa samhällsgrupper.

För inte så länge sedan uppstod dock en konflikt då man valde att göra detsamma inom högskoleväsendet.
P.g.a. ett underskott av män inom psykologiutbildningen på Lunds Universitet implementerades könskvotering, troligen för att skapa en jämnare balans i arbetslivet då antalet examinerade psykologer (kvinnor/män) det senaste decenniet haft en ratio på 70/30 (%). Detta skapade rubriker i tidningarna då en grupp kvinnor gick samman och stämde universitetet för diskriminering.

Men på vilket sätt skiljer sig könskvotering på arbetsplatsen med den på universitetet?

Via könskvotering redan på högskole-/universitetsnivå bör man (teoretiskt sett) kunna minska det framtida behovet av samma kvoteringstyp i arbetslivet. Eller?

I fallet som nämns ovan existerar problematiken i att samtliga intagna ifrån folkhögskolenivå var män, vilket betyder att könskvotering inte alls tillämpades (i den intagningen) vilket bör anses underligt om universitetet valt att ta den inriktningen (trots att den idag är olaglig(?)).

Men frågan kvarstår: är det rätt att könskvotera?

Ja, i vissa fall är det, men konceptet är inte generellt gångbart.

För att få fram det bästa resultatet bör rätt människor hamna på rätt plats. Om "rätt" människor i en utvals-grupp består av 10 kvinnor och 10 män som konkurrerar om 10 platser, med ungefär samma kompetens, så kan platserna kvoteras 50/50, men inte om kvoteringen påverkar slutresultatet negativt.

Inom de områden som betecknas "gubbsjuka" kan kvotering bidra med stabilitet, men existerar samma paradigm gällande de områden där kvinnor äger majoritet? Varför väljer då inte tidningar att presentera den könsmässiga procentuppdelning som gällt examinerade ifrån den omtalade utbildningen det senaste decenniet?

På vilket sätt skiljer sig könskvotering på högskola-/universitet från den som vissa förespråkar inom arbetslivet?
Den bäst lämpade bör väl få sin plats, kvinna eller man?

Subjektivitetens baksida.

Vi människor bär på många åsikter som vi vitt och brett kastar omkring oss i olika situationer.
Men hur ofta tänker vi igenom dessa resonemang på ett vetenskapligt sätt?

Enligt Karl Poppers falsifieringsprincip bör alla tankar och idéer granskas för att på så vis nå en slutsats. Den teori som äger störst reliabilitet är den teori man bör rätta sig efter, i vart fall objektivt sett.
Förförståelser och paradigmer kan spela in på ett sätt som stör ut vår förmåga att uppfatta saker objektivt. Är man exempelvis kristen kan man ändå välja att gå emot kreationismen, fastän denna äger en större vetenskaplig reliabilitet än den teologiska förklaringen för jordens ursprung.
Detta är ett harmlöst exempel, men det kan bli mycket farligt i politiska sammanhang.
Kungens besök i mellanöstern(?) är ett praktexempel på detta.
I det land han besökta finns många problem, problem han inte ställdes inför varpå han återvände hem med en mycket positiv syn på landet. När han sedan uttryckte sig om det presenterades annan fakta för honom, men det var försent. Han hade ju redan uttryckt åsikter om landet, åsikter som med tillsammans med denna (för honom) nyligen upptäckta fakta tycktes obscena.

Den hypotetiskt deduktiva metoden är ett sätt att undersöka reliabiliteten i de egna åsikterna.

- Teori: en teori presenteras baserad på en egen idé.
- Hypotes: om teorin överlever en s.k. deduktion (då man logiskt tänker igenom idén) blir den en hypotes.
- Observationer: man samlar den data som behövs för att kunna fastställa hypotesens reliabilitet.
- Analys av data: den insamlade datan analyseras.
- Resultat: här presenteras resultatet. Om resultatet inte är det önskade så får man omvärdera sin idé och börja om från början.

Var människa har rätt att tycka som denne vill, men om dennes röst kan påverka situationen för många andra, är det då inte rimligt att den har alla sina fakta rätt?

Underminerad demokrati?

Demokratin tycks framhållas av många som den mest fördelaktiga typen av styrelseskick.
Samtliga individer har möjligheten att göra sin röst hörd.
Men har inte också individen en skyldighet i och med detta privilegium?

En av de vanligaste motargumenten demokratin möter har direkt koppling till dess grundprincip - alla har rätt att göra sig hörda i en fråga. Demokratiska förespråkare menar att detta bör vara en självklarhet, ett påstående som inte nödvändigtvis behöver ifrågasättas.
Problemet uppstår dock när dessa individer ställs inför frågor de inte är särskilt införstådda i.
Vissa väljer att inte medverka i sådana omröstningar, andra rättar sig efter sin omgivning, någonting som direkt förgiftar idén om det demokratiska samhället.
En individ som önskar leva i ett sådant samhälle torde se sig skyldig att upprätthålla dess idéer. Om man väljer att inte aktivt medverka, äger man då fortfarande rätten att propagera för styrets existens?

Ett annat problem man ställs inför gällande demokratin är de sociala paradigmer som direkt påverkar det individuella perspektivet.
Beroende på samhällsklass, etisk och moralisk inställning, utvecklar individen ett ytterst subjektivt förhållande till sin omvärld. Ett förhållande som står i direkt konflikt med demokratin då de värderingar som tas upp för diskussion inte analyseras objektivt. Givetvis är syftet med ett demokratiskt styre att finna ett medelvärde vilket man baserar beslut på, men om detta medelvärde påverkas av utomstående faktorer, vilka saknar relevans i frågan, kontamineras då inte också undersökningens reliabilitet?
Ett typexempel är den politik som förs där det sällan överlappas då det ska fattas beslut. En fråga som kan gagna majoriteten skjuts kvickt ner på grund av dess ursprung, vilket kan leda till att frågan aldrig lyfts upp inför de som egentligen bör fatta beslutet: folket.

Regeringen existerar för att underlätta den demokratiska processen genom att partier framhåller väljarnas intresse. Men de som blir folkvalda är ju också de individer. Även de lever efter en subjektivt utformad världsbild som inte nödvändigtvis delas av deras väljare då endast en liten del av denna bild kan presenteras. Det psykologiska livet är allt för komplext för att man ska kunna förutse var individs reaktion på även de mindre episoder denne genomlever. För att inte tala om all information en sådan sammanställning skulle påtvinga intressenter.
Genom ytterligare engagemang från de som lever under demokratin, går det att skapa en mer hållbar demokratisk utveckling eller är den representativa demokratin det närmsta möjliga?

Människans drivkraft.

För litet mer än två år sedan mötte jag iden om att människans yttersta drivkraft är bekräftelse - att bekräfta andra men också erhålla bekräftelse.

Sedan dess har jag sökt information för att kunna falsifiera teorin enligt vetenskapens alla regler, men ännu inte lyckats.

Ju mer jag eftersöker fakta som motbevisar teorin, dess mer börjar jag känna att teorins reliabilitet håller.

Människans drivkraft handlar om bekräftelse.

Individer med stark social status kan tyckas vara oåtkomliga för de som beundrar dem. Beundrarna matar undermedvetet sitt mål med bekräftelse, via verbal eller icke-verbal kommunikation. En "återbetalning" av denna bekräftelse sker då den centrala figuren närmar sig beundrarna, vanligtvis genom verbal kommunikation. Denna behöver inte nödvändigtvis presenteras individuellt, det kan räcka med en generell kommentar i media som tas emot av recipienten på ett personligt plan just på grund av dennes relation till figuren.

Vad som är farligt är att en individ med denna typ av status erhåller förmågan att kunna styra sina tillbedjare genom att erbjuda bekräftelse ifrån den egna personen i utbyte mot tjänster från sina supportrar.

För att bibehålla sin makt kan figuren införa ett regelverk som motverkar eventuella hot gentemot dennes status, regler som sedan efterföljs av dennes entusiaster. Med ett slutet sinne kan det vara svårt att förstå att man lever under ett sådant regelverk och att konfrontera en sådan person ang. ett sådant beteende kommer troligtvis att skapa en defensiv inställning med aggressiva drag gentemot opponenten just för att denne ifrågasätter beundrarens drivkraft.
Men det måste inte vara så att man söker bekräftelse av en specifik person.

De som strävar efter excellens inom ett visst fält söker också de bekräftelse. En klapp på axeln ifrån en tränare, några fina ord ifrån en bekant eller en hel salong med individer som glatt skrattar och sjunger med kan vara en otrolig bekräftelse-vitamin. De som deltager i bekräftandet erhåller också personlig bekräftelse (till viss del) då de undermedvetet(?) inser att de är en del av en större gruppering vilket skapar en känsla av samhörighet. Genom att bekräfta andra kan man erhålla litet personlig bekräftelse.

Individer som inte erhåller tillräckligt med bekräftelse kan utveckla ett anti-socialt mönster som manifesterar sig via narcissism och en elitistisk självbild. Sådana individer börjar i sinom tid bekräfta sig själva genom kommentarer eller tankar varpå en social-alienering sker. Beteendet märks tydligt då individen kan börja tala med en nedlåtande ton, slutar lyssna på motargument och vägrar erkänna opponents rätt till en personlig åsikt ("opponenten är korkad" eller liknande). Om en sådan sådan person är kapabel till att fortfarande ta emot bekräftelse ifrån omvärlden beror på hur långt ner den sjunkit i beteendet. I vissa fall har det gått för långt, den sociala-alieneringen är total och alla försök att visa sympati tolkas som direkta attacker av individen.
Samma beteende (om än i mindre skala) återkommer hos osäkra individer, individer som inte erhållit rätt mängd/typ av bekräftelse, men detta handlar mer om människans utvecklingspsykologi i barn och ungdomsåren (se. Erik Eriksson eller John Bowlby).

Ser man till människans beteendemönster så tycks bekräftelse förekomma som orsak till, eller summering av, alla beteenden. Ett påstående som ytterligare styrker min teori så till den milda drag att den upp-graderats till en personlig hypotes som radikalt påverkar den paradigm utefter vilken jag lever.

Jag är väldigt intresserad av motargument som testar min teori och välkomnar diskussioner i ämnet.

* * * * *

Så börjar det tredje året för "Mitt liv som fri".
Jag vill tacka alla er som läser bloggen, kommer med synpunkter och som deltager i öppna diskussioner tillsammans med mig. Genom att lyssna på varandra kan vi också utveckla oss själva.

Observatörseffekten och dess inverkan på det sociala livet.

Vetenskap går ut på att observera objekt för att se hur de uppför sig under varierande faktorer.
Men går det att objektivt observera ett objekt utan att påverka det?

Observatörs-effekts-teorin menar att det är omöjligt att iaktta någonting utan att påverka det.
Ett typexempel är då man undersöker lufttrycket i ett däck. Det är svårt att kunna mäta det ursprungliga trycket utan att släppa ut viss del av den luft som redan befinner sig i däcket, något som påverkar mätningsresultaten. Det lufttryck som uppmäts differerar från den som ursprungligen fanns i däcket, om än med liten marginal.
Följer man observatörs-effekts-teorin betyder det att dokumentationer av djurarter, natur m.m. inte nödvändigtvis är korrekta. Till stor del kan de förklara beteenden samt reaktioner inför situationer de olika ställs inför, men teorin stöttar iden om den s.k. "fjärilseffekten" (också kallad "kaosteorin"), där en tillsynes harmlös händelse kan påkalla en stor förändring i händelseförloppet.
Problemet för vetenskapen är att man inte kan åstadkomma forskning utan att förlita sig på fakta, fakta som samlas ihop via observation. Det som säkerställs av denna forskning är vad som kallas fakta.

I ett välkänt experiment ombeds ett antal personer tortera en individ. Individen sitter i en stol med strömkablar som tillsynes går till den kontroll personerna får tillgång till, dock är de två separerade i olika rum med en glasruta emellan. Vad de medverkande inte vet är att individen i stolen är en volontär. Kablarna leder ingen vart, istället erhåller individen signaler då personerna ger "el-chockerna" varpå denne spelar rollen av en människa vars kropp genomborras av ett stort antal volt.

I forskarrapporten som tillkom av detta experiment menar man att ett oroväckande antal valde att fortsätta ge "el-chocker" till individen fastän strömstyrkan stegrade. Men det fanns en viktig, utomstående faktor med i bilden.

Testpersonerna som gav "el-chockerna" blev tillsagda att göra det av en tredje person med auktoritet. Testet må ha skapat en ökad förståelse för ex. soldater i krig samt hur dessa avsäger sig ett visst ansvar när en order kommer uppifrån. Den säger däremot ingenting om hur individerna reagerat utan denna auktoritära figur som gav dem ordern.

Med teorin i bakhuvudet kan man exempelvis ifrågasätta sociala förändringar.
Kan det vara så att övervakningskameror på publika ytor bidrar till ökad osäkerhet just för att ett "vakande öga" varnar för det?
Om labila människor känner sig övervakade, ökar då risken för ett explosivt uttryck från dessa?
Samt, om media förmedlar nyheter gällande ting som gör människor mer osäkra inför sin omvärld, kan detta vara ett upphov för fler likasinnade händelser?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ut i rymden!

Den 20:e juli 1969 ska den första människan ha satt sin fot på månen.

Den 6:e augusti 2012 landade den obemannade, motoriserade landfarkosten Curiosity på Mars.

När kommer människan att börja befolka andra planeter?

Och när den tiden är inne, kommer då vem som helst att få lämna jorden?

Mars One är ett ambitiöst projekt som syftar till att sätta en koloni på Mars år 2023, ett mål som uppmärksammats och ifrågasatts av människor runtom i världen.

Tanken är att projektet ska bekostas privat, på så vis håller man politiska och religiösa dispyter utanför och kan fokusera på att samla de bästa forskarna samt delarna man behöver för projektet.

Men som tidigare nämnts är det många som ifrågasatt projektet, bland annat valet att använda sig av solpaneler i syfte att alstra energi till anläggningen då Nasa haft problem med dessa på sina tidigare obemannade landfarkoster.

Andra menar att människorna bakom Mars One projektet tycks mer intresserade av monetariseringen än  möjligheten att faktiskt genomföra projektet. Man har också ifrågasatt medtagandet av växtliv då man inte vet om dessa kommer överleva Mars' atmosfär samt hur man ska få med sig de 2,5 ton matransoner samt allt vatten som kommer att behövas för att överleva till dess nästa grupp skickas upp och sist men inte minst hur man ska hantera de rymdpromenader som astronauterna kommer behöva ta. Med 4 personer ombord, vad händer om en av dessa faller ifrån under den långa färden? Kan projektet ändå fortsätta?

Syftet med projektet är att hinna före NASA till Mars. För att hinna med detta har man gjort ett ödesdigert val: de astronauter som lämnar jorden på färjan till Mars, kommer aldrig att återse den igen.

NASA har fått klartecken från regeringsnivå gällande en egen expedition till Mars år 2030. Man har planerat resan till 6 månaders färd till planeten, ett och ett halvt år på plats för att sedan resa tillbaka till jorden. Denna expedition är alltså tänkt att återvända.

På NASA skickar man med infrusen mat som ska räcka i cirka 2 år, men man menar också att atmosfären på Mars torde vara tillräcklig för att astronauterna själva ska kunna laga viss mat på plats.

Om sådana rymdfärder blir standard, hur lång tid kommer det att ta innan man kan släppa iväg civilister. Ett problem samtliga regeringar får dras med är det med lagar i rymden. Hur håller man de första civilisterna från att göra myteri så snart de lämnar jorden, eller anländer den nya platsen? Eller ur ett omvänt perspektiv, hur ser man till att en polis- eller vaktkår på en annan planet sköter sig? Vår art tycks ha vissa problem med det redan på hemmaplan.

Vi måste börja befolka andra planeter för att försäkra människans överlevnad, resurser börjar ta sina och överbefolkningen är inte långt ifrån ett faktum, men så snart den första kolonin etableras riskerar nationen som grundat den att tappa kontrollen över sina "nybyggare". Människor som besökt månen har berättat om upplevelser som skakat om och i vissa fall ifrågasatt deras inlärda världsbild.

Neil Armstrong ska ha sagt:

"It suddenly struck me that that tiny pea, pretty and blue, was the Earth. I put up my thumb and shut one eye, and my thumb blotted out the planet Earth. I didn't feel like a giant. I felt very, very small."

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Marknadsliberalismen; det autonoma samhällets största fiende?

Inom liberalismen förespråkar man autonomi (rätten att bestämma själv).
Men dagens aggressiva marknadsliberalism ger ett varningens finger gällande autonomins förhållande till det kapitalistiska levnadssättet.

Människan har utvecklats till en varelse med ett vetenskapligt förstånd.
Genom att placera sin hand på en varm spisplatta lär man sig att inte göra om det och efter att ha rört en kall spisplatta drar man slutsatsen av att händer och spisplattor inte är en bra kombination när de sistnämnda är uppvärmda. Ett vetenskapligt sätt att se på något, hos barn, vanligt förekommande.
För en person som aldrig haft tillgång till spisplattor är det hela inte lika självklart. Denne kan genomföra samma "vetenskapliga undersökning"(!) i vuxen ålder, men huruvida gärningen får individen att skämmas eller inte har att göra med omgivningens inställning till solipsism.
Genom en empatisk förståelse av solipsismens innebörd kan man se situationen för vad den är. En individ som aldrig lärt sig om ett specifik område behöver inte nödvändigtvis vara mindre intelligent än en person som länge haft vetskap om samma område. Deras uppväxt har påverkats av olika faktorer vilka fått dem att möta olika hinder och kunskaper, händelseförlopp som summerar de personer de blivit.

För att som art nå så långt som möjligt samt nå maximal kapacitet, torde inte människorna, med alla sina egenheter, arbeta tillsammans?

Marknadsliberalismen förespråkar individualistisk darwinism, något som kan ses som ett problem då en varelse med empatisk förmåga riskerar att förlora denna om beteendet inte främjar individens framgångsmöjligheter (exempelvis om individen är tävlingsinriktad).
Om en situation uppstår längre fram i tiden där varelsen måste arbeta tillsammans kan ett sådant inlärt beteende sätta käppar i hjulet.
En objektiv samt empatisk vördnad inför solipsismen är ett måste för att den autonomiska idén ska fungera.
Utomstående faktorer (som pengar, religion o.s.v.) infekterar den autonomiska idén. Självbestämmande bör baseras utefter en grundläggande förstående för andra personers tidslinjer och de sätt dessa skiljer sig från den egna samt hur de egna besluten påverkar andra och den egna personen. Förståelse för dessa faktorer skapar en ekvation där individen sedan kan fatta ett beslut efter det svar denne ges.

Ex. "Person X" + "Händelse A" = "Händelse B"

Händelse A skapas av förstapersonen, Person X är här en utomstående. Beroende på faktorer kommer Person X att reagera på olika sätt på Händelse A vilket gör att Händelse B innehåller oändligt med möjligheter. Men genom att se på tidigare händelser i Person X liv så ökar sannolikheten för specifika utfall under termen Händelse B. Vad förstapersonen bör eftersträva är bästa möjliga utfall för båda parter, något som paradoxalt nog kan göra ekvationen värdelös om det inte går att finna någon lösning där utfallet skapar en positiv korrelation för båda parter. Summan måste bli 50/50 för att ekvationen ska förklaras giltig.
Genom att introducera utomstående faktorer (likt de som tidigare nämnts) omöjliggör man en 50/50 summering då dessa faktorer äger ett individuellt värde.
En faktor som för Person Y kan anses ha stort värde kan för Person Z vara värdelöst, vilket är resultatet av individernas psykologiska och fysiologiska historik.
Genom en ökad förståelse för människans grundläggande natur samt hur vi påverkar/påverkas av våra medmänniskor ökar vi också möjligheten till ett total-libertarianskt samhälle.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.