Vi lever i ett samhälle där människors möjligheter till viss del regleras av den familj/sociala grupp de föds in i. Inom exempelvis sociologin är det mer eller mindre vedertaget att individer med ett större ekonomiskt samt högt socialt kapital har betydligt större möjligheter att uppfylla sina mål än de individer som brister i de samma.
En studie av Högskoleverket tyder på att endast två av tio universitetsstuderande kommer ifrån så kallade "arbetarhem". Men vad säger detta egentligen om de möjligheter man egentligen har?
Inte särskilt mycket. Att studera på universitet eller högskola är inte endast få förunnat, alla ges möjligheten. Om det sedan existerar en samhällsparadigm utefter vilken man anser sig "lämplig" eller "olämplig" för högre studier har endast att göra med den inställning man har till omvärlden. Återigen väljer jag att hänvisa till Thomas-teoremet: individer som bestämmer sig för att det "är borgerligt med en högre utbildning" eller att man "inte är smart nog för att plugga vidare" kommer begränsa sin verklighet efter denna övertygelse. Det innebär inte att det skulle vara sant ur ett objektivt världsåskådnings-perspektiv, bara att individen själv smällt upp barriärer kring dennes nuvarande livssituation.
Barriärer av detta slag kan vara svåra att riva ner men likt alla varelser som lever inom sådana begränsningsområden tär det psykiskt på dem. Allt eftersom tiden går distanseras man ifrån verkligheten djupare ner i den egna "verkligheten". I detta fall blir "universitets-" eller "högskolestudier" begrepp med negativ innebörd, just för att man självt beslutat sig för att de inte fyller någon funktion.
Man anser att det är värdelöst att utbilda sig inom psykologi: "de tänker ju bara på snusk allihop", och generaliserar en hel vetenskap utefter en person som levde för snart ett sekel sedan! Eller så tycker man att den som önskar följa sin dröm om vidareutbildning "försöker göra sig märkvärdig".
Men varför bryr man sig om andra personers göromål? Nu kommer slutklämmen, den där som kommer få några av er att glädjas och känna igen det, men som kommer att göra andra helt vansinniga och arga.
Det vanligaste skälet till att man känner irritation utav andras göromål är att man avundas dem.
Ett sådant påstående kan anses vara kvasi-vetenskapligt då det - per automatik - använder sig av stödteorem för att överleva. Med sådana menar jag att de individer som bestämt hävdar att de inte är avundsjuk på någon antingen vägrar erkänna det på grund av princip eller missar den större bilden. Det behöver inte vara den specifika händelsen de är avundsjuka på utan kan istället vara ett särskilt karaktärsdrag som exempelvis att personen är utåtriktad, intelligent, vältränad, ambitiös, vetgirig m.m.
Ta gärna med det i ryggsäcken till de gånger du möter en individ som gör dig irriterad och fundera då på: "vad är det med mig som gör att jag irriteras av den här personen?", och "hur kan jag ändra på detta?"
För man vill ju må så bra som möjligt, så ofta som möjligt, eller hur?
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
fredag 14 mars 2014
tisdag 11 mars 2014
"Låt lämna gammal politik bakom oss!"
Ibland tycks kålsupandet inte veta några gränser inom den politiska världen.
Det talas om människors rätt till dit och dat, men läser man mellan raderna i politiska manifest kan man finna fascistiska tendenser såsom rättfärdigandet av orättvis fördelning av ekonomiska resurser baserat på feltolkad Darwinism. Eller det psykologiska fjättrandet av de mer psykologiskt utvecklade.
Staten skall existera i syfte att hjälpa medborgarna samt upprätthålla den sociala ordning som kräver upprätthållelse för att samhället skall fortsätta att fungera. Om rättsväsendet går enskilda individers ärenden har idén om staten förlorat sitt värde.
Alla människor har i grunden samma värde. Detta är ingenting som kan förändras, oavsett våldsdåd eller progressiva göromål. Vad en individs beteende påverkar är dess samhällsnytta.
De flesta skulle nog hålla med om att en läkare eller en lärare gör mer samhällsnytta än en person som tjänar sitt leverne på att begå brottsliga handlingar. Detta betyder inte att personernas grundvärde skiljer sig åt, däremot påverkar deras handlingar samhället. Utifrån detta kan man sedan fastställa en individs "samhällsvärde".
Utifrån detta resonemang ställer vissa sig frågande till den politik där man önskar begränsa vissa individers önskemål om att utbilda sig, endast av skälet att alla skall vara "jämlika". Genom att "de starka" hjälper "de svaga" hamnar de båda på samma nivå, med skillnaden att bara en av parterna tvingas uppoffra sin tillvaro, en tillvaro där denne kunde ta tillvara på sina egenskaper för att upptäcka hur vår omvärld fungerar, upptäcka nya naturvänliga drivmedel och farkoster, samt undersöka andra områden för att bredda vår arts förståelse för världen. Jag förstår tanken bakom men förstår samtidigt inte hur man kan anse sig vara för frihet genom tvång. Det blir för mig en olöslig paradox.
Det finns teorier om varför människor väljer en viss politisk inriktning. Teorier som väcker mycket ilska och irritation, inte minst över att de delar in människor i fack. Inte helt olikt hur politiskt aktiva individer aktivt delar alla andra i olika fack. Skillnaden är den mellan förförståelse (förutfattade meningar) och vetenskap. I de förstnämnda teorierna ligger gemensamma nämnare till grund för teorin. Rörande människors förförståelse är vetenskap inte alls nödvändig. Där handlar det snarare om vad man själv tycker är rätt utefter sina åsikter, inte vad som bevisats rätt genom ex. vetenskap eller undersökningar.
Om man baserar hela sitt liv utefter endast affektiva argumentationer och den egna förförståelsen är det så klart enkelt att säga att högre utbildning inte är att eftertrakta. Men det är ju en subjektiv reflektion!
Att någon anser att en högre utbildning inte fyller någon funktion betyder bara att det inte fyller någon funktion för den. Det kan däremot fylla en högre funktion för någon annan.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Det talas om människors rätt till dit och dat, men läser man mellan raderna i politiska manifest kan man finna fascistiska tendenser såsom rättfärdigandet av orättvis fördelning av ekonomiska resurser baserat på feltolkad Darwinism. Eller det psykologiska fjättrandet av de mer psykologiskt utvecklade.
Staten skall existera i syfte att hjälpa medborgarna samt upprätthålla den sociala ordning som kräver upprätthållelse för att samhället skall fortsätta att fungera. Om rättsväsendet går enskilda individers ärenden har idén om staten förlorat sitt värde.
Alla människor har i grunden samma värde. Detta är ingenting som kan förändras, oavsett våldsdåd eller progressiva göromål. Vad en individs beteende påverkar är dess samhällsnytta.
De flesta skulle nog hålla med om att en läkare eller en lärare gör mer samhällsnytta än en person som tjänar sitt leverne på att begå brottsliga handlingar. Detta betyder inte att personernas grundvärde skiljer sig åt, däremot påverkar deras handlingar samhället. Utifrån detta kan man sedan fastställa en individs "samhällsvärde".
Utifrån detta resonemang ställer vissa sig frågande till den politik där man önskar begränsa vissa individers önskemål om att utbilda sig, endast av skälet att alla skall vara "jämlika". Genom att "de starka" hjälper "de svaga" hamnar de båda på samma nivå, med skillnaden att bara en av parterna tvingas uppoffra sin tillvaro, en tillvaro där denne kunde ta tillvara på sina egenskaper för att upptäcka hur vår omvärld fungerar, upptäcka nya naturvänliga drivmedel och farkoster, samt undersöka andra områden för att bredda vår arts förståelse för världen. Jag förstår tanken bakom men förstår samtidigt inte hur man kan anse sig vara för frihet genom tvång. Det blir för mig en olöslig paradox.
Det finns teorier om varför människor väljer en viss politisk inriktning. Teorier som väcker mycket ilska och irritation, inte minst över att de delar in människor i fack. Inte helt olikt hur politiskt aktiva individer aktivt delar alla andra i olika fack. Skillnaden är den mellan förförståelse (förutfattade meningar) och vetenskap. I de förstnämnda teorierna ligger gemensamma nämnare till grund för teorin. Rörande människors förförståelse är vetenskap inte alls nödvändig. Där handlar det snarare om vad man själv tycker är rätt utefter sina åsikter, inte vad som bevisats rätt genom ex. vetenskap eller undersökningar.
Om man baserar hela sitt liv utefter endast affektiva argumentationer och den egna förförståelsen är det så klart enkelt att säga att högre utbildning inte är att eftertrakta. Men det är ju en subjektiv reflektion!
Att någon anser att en högre utbildning inte fyller någon funktion betyder bara att det inte fyller någon funktion för den. Det kan däremot fylla en högre funktion för någon annan.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
fredag 7 mars 2014
"Ingen har koll, alla bara gissar!"
"Ingen har koll, alla bara gissar!"
Ett staterande som många blir arga över, men som många andra förstår. För det är väl så att vi alla i första hand är människor med - mer eller mindre - samma grundförutsättningar. Föreställningar om kön, etnicitet, nationalitet m.m. är ju bara just det: föreställningar! Det är inte universella fakta och kan därför inte anses bära något värde i den objektiva verkligheten.
För att förtydliga mitt resonemang vill jag påpeka att man inte bör anamma ett nihilistiskt synsätt. Det kommer inte att hjälpa. Att låsa sig till en viss tro, eller för all del en viss roll vilket är vanligt förekommande, kan däremot vara minst lika kontraproduktivt rörande vår arts utveckling. Om man väljer att ignorera ena sidan av en konflikt, hur ska man då kunna få en rättvis bild av konflikten? Eller än viktigare: hur skapar man den mest optimala lösningen för samtliga parter? I vissa fall går det inte att hitta en optimal lösning, men är det verkligen skäl nog att aldrig ens försöka?
Vi har valt ett system där vi väljer individer som ska föra våra talan för att vi ska kunna fokusera på annat. De som för vår talan bär således ett ansvar mot oss men ibland tycks vi glömma att vi fortfarande har ett ansvar mot varandra. Att hänge sig åt någonting och genom det avsäga sig sitt personliga ansvar är en direkt provokation mot din omgivning, dina vänner, men inte minst dig själv. Våga ta ansvar!
Få människor jag talat med kan godkänna att soldater i krig avsäger sig ansvar genom att hänvisa till order. Inte lika många människor bryr sig om det handlar om delar av en politisk övertygelse. Exempel på detta kan vara en socialdemokrat som tar avstånd till den nya skattepolitiken för att denne inte håller med partiet i frågan. Den krassa sanningen är dock att så länge individen har samröre med partiet kommer den även kopplas ihop med den frågan. När någon sedan frågar varför individen "tycker" som den gör (läs: som "partiet" gör) och denne inte kan argumentera för det just för att det inte är en övertygelse som stämmer med individen så kan det bli litet knasigt.
Utgår man från tanken att vi i grunden är densamma sorts varelse, kan man verkligen rättfärdiga överlämnandet av ansvar till någon annan? För även om man hänger sig är ju själva "hängivelsen" ett eget, mer eller mindre medvetet val.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Ett staterande som många blir arga över, men som många andra förstår. För det är väl så att vi alla i första hand är människor med - mer eller mindre - samma grundförutsättningar. Föreställningar om kön, etnicitet, nationalitet m.m. är ju bara just det: föreställningar! Det är inte universella fakta och kan därför inte anses bära något värde i den objektiva verkligheten.
För att förtydliga mitt resonemang vill jag påpeka att man inte bör anamma ett nihilistiskt synsätt. Det kommer inte att hjälpa. Att låsa sig till en viss tro, eller för all del en viss roll vilket är vanligt förekommande, kan däremot vara minst lika kontraproduktivt rörande vår arts utveckling. Om man väljer att ignorera ena sidan av en konflikt, hur ska man då kunna få en rättvis bild av konflikten? Eller än viktigare: hur skapar man den mest optimala lösningen för samtliga parter? I vissa fall går det inte att hitta en optimal lösning, men är det verkligen skäl nog att aldrig ens försöka?
Vi har valt ett system där vi väljer individer som ska föra våra talan för att vi ska kunna fokusera på annat. De som för vår talan bär således ett ansvar mot oss men ibland tycks vi glömma att vi fortfarande har ett ansvar mot varandra. Att hänge sig åt någonting och genom det avsäga sig sitt personliga ansvar är en direkt provokation mot din omgivning, dina vänner, men inte minst dig själv. Våga ta ansvar!
Få människor jag talat med kan godkänna att soldater i krig avsäger sig ansvar genom att hänvisa till order. Inte lika många människor bryr sig om det handlar om delar av en politisk övertygelse. Exempel på detta kan vara en socialdemokrat som tar avstånd till den nya skattepolitiken för att denne inte håller med partiet i frågan. Den krassa sanningen är dock att så länge individen har samröre med partiet kommer den även kopplas ihop med den frågan. När någon sedan frågar varför individen "tycker" som den gör (läs: som "partiet" gör) och denne inte kan argumentera för det just för att det inte är en övertygelse som stämmer med individen så kan det bli litet knasigt.
Utgår man från tanken att vi i grunden är densamma sorts varelse, kan man verkligen rättfärdiga överlämnandet av ansvar till någon annan? För även om man hänger sig är ju själva "hängivelsen" ett eget, mer eller mindre medvetet val.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
torsdag 27 februari 2014
Det liberala förhållningssättet: en produkt av evolutionen?
Människan är fascinerande! Eller ja, egentligen är ju alla djur, vår natur, hela universum fascinerande, men detta inlägg kommer att handla om människan. Vad är det då jag syftar på som är intressant?
Jo, exempelvis väljer vi att leva med individer vi inte har någon koppling till genom partnerskap, vänskaps- samt jobbrelationer. Det finns egentligen ingen begränsning för vem eller vilka vi skulle kunna skapa en sådan relation med, men vanligtvis väljer vi de personer som påminner om oss själva. Få individer har vänner de inte kan prata med, eller diskutera saker med. Men genom att begränsa sig till individer som påminner om oss själva riskerar vi också gå miste om viktiga insikter. Insikter som bara kan uppnås genom att kliva ur sin bekvämlighetszon, ifrågasätta sina egna värderingar och/eller kanske kombinera dem med andras. Den absolutistiska banan är väldigt stram och lämnar ju som sagt inte mycket rum för eget resonemang.
Alla individer har olika sociala behov, det förstår nog de flesta. Trots det är det svårt för vissa att praktisera denna förståelse. När person A blir ledsen över någonting person B sagt så tycker person B att person A är konstig, löjlig, eller till och med dum. Person B vet ju att denne inte menade någonting illa med vad denne sa. Kanske har person A och B haft en historia av interaktion på samma sätt men just denna gång uppskattar inte person A sättet denne bemöts på.
Det finns en risk i fallet ovan att person B väljer att nedvärdera person A's reaktion, vilket primärt kommer skada relationen mellan de båda. Vad person B bör göra för att behålla relationen intakt är att erkänna person A's åsikt rörande interaktionen, även om denne inte nödvändigtvis håller med. Ur empatisk synpunkt är det inte särskilt svårt att ge efter när det handlar om en person man tycker om. Men hur kommer det sig att vissa människor ändå väljer att domdera i vissa förhållanden?
Detta har att göra med förhållandet de har till sig själva. En trygg individ behöver inte trycka ner eller attackera andra för att må bra. En sådan kan låta saker och ting bero och gör så att säga inte hönor av enstaka fjädrar. Kanske är ett mer liberalt förhållningssätt till tillvaron en produkt av evolutionen? Därtill inte menat att man inte bör ta hand om och hjälpa varandra. Det är skillnad på att äga en liberal livssyn och ett "ekonomiskt-rationell" dito.
Vart kommer ett sådant påstående ifrån kan man undra? Jo, det är svårt att utvecklas om man vägrar ta in ny information. Den som beslutat sig för en politisk eller religiös inriktning riskerar att gå miste om "bättre" alternativ inom vissa ämnesområden om denne fokuserar på ett enskilt partiprogram. Nu menar jag så klart inte att man inte bör intressera sig för politik för att arbeta för en bättre framtid, utan syftar till att framhäva vikten av att vara öppen för andra infallsvinklar. Genom att förstå oppositionens argument kan man även förbättra sina egna samt skapa strategier för att överträffa deras.
Jag äger inom vissa områden högre kredibilitet än inom andra. För inte så länge sedan valde jag att inte kalla mig för feminist p.g.a. mina dåvarande åsikter. Men efter diskussion med personer av annan mening ändrade jag mig då deras argument var överväldigande: det tedde sig mer logiskt!
Negativa sidor av detta är att flertalet individer jag diskuterar ämnet med, som varit med i "gemet" längre än mig, kan agera negligerande. I deras medvetande är jag den där personen som en gång betraktades som del av oppositionen. Kanske kommer de att lära sig att människor kan ändra åsikt, eller så kommer deras cementerade osäkerhet att göra en sådan upplysning omöjlig att nå.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Jo, exempelvis väljer vi att leva med individer vi inte har någon koppling till genom partnerskap, vänskaps- samt jobbrelationer. Det finns egentligen ingen begränsning för vem eller vilka vi skulle kunna skapa en sådan relation med, men vanligtvis väljer vi de personer som påminner om oss själva. Få individer har vänner de inte kan prata med, eller diskutera saker med. Men genom att begränsa sig till individer som påminner om oss själva riskerar vi också gå miste om viktiga insikter. Insikter som bara kan uppnås genom att kliva ur sin bekvämlighetszon, ifrågasätta sina egna värderingar och/eller kanske kombinera dem med andras. Den absolutistiska banan är väldigt stram och lämnar ju som sagt inte mycket rum för eget resonemang.
Alla individer har olika sociala behov, det förstår nog de flesta. Trots det är det svårt för vissa att praktisera denna förståelse. När person A blir ledsen över någonting person B sagt så tycker person B att person A är konstig, löjlig, eller till och med dum. Person B vet ju att denne inte menade någonting illa med vad denne sa. Kanske har person A och B haft en historia av interaktion på samma sätt men just denna gång uppskattar inte person A sättet denne bemöts på.
Det finns en risk i fallet ovan att person B väljer att nedvärdera person A's reaktion, vilket primärt kommer skada relationen mellan de båda. Vad person B bör göra för att behålla relationen intakt är att erkänna person A's åsikt rörande interaktionen, även om denne inte nödvändigtvis håller med. Ur empatisk synpunkt är det inte särskilt svårt att ge efter när det handlar om en person man tycker om. Men hur kommer det sig att vissa människor ändå väljer att domdera i vissa förhållanden?
Detta har att göra med förhållandet de har till sig själva. En trygg individ behöver inte trycka ner eller attackera andra för att må bra. En sådan kan låta saker och ting bero och gör så att säga inte hönor av enstaka fjädrar. Kanske är ett mer liberalt förhållningssätt till tillvaron en produkt av evolutionen? Därtill inte menat att man inte bör ta hand om och hjälpa varandra. Det är skillnad på att äga en liberal livssyn och ett "ekonomiskt-rationell" dito.
Vart kommer ett sådant påstående ifrån kan man undra? Jo, det är svårt att utvecklas om man vägrar ta in ny information. Den som beslutat sig för en politisk eller religiös inriktning riskerar att gå miste om "bättre" alternativ inom vissa ämnesområden om denne fokuserar på ett enskilt partiprogram. Nu menar jag så klart inte att man inte bör intressera sig för politik för att arbeta för en bättre framtid, utan syftar till att framhäva vikten av att vara öppen för andra infallsvinklar. Genom att förstå oppositionens argument kan man även förbättra sina egna samt skapa strategier för att överträffa deras.
Jag äger inom vissa områden högre kredibilitet än inom andra. För inte så länge sedan valde jag att inte kalla mig för feminist p.g.a. mina dåvarande åsikter. Men efter diskussion med personer av annan mening ändrade jag mig då deras argument var överväldigande: det tedde sig mer logiskt!
Negativa sidor av detta är att flertalet individer jag diskuterar ämnet med, som varit med i "gemet" längre än mig, kan agera negligerande. I deras medvetande är jag den där personen som en gång betraktades som del av oppositionen. Kanske kommer de att lära sig att människor kan ändra åsikt, eller så kommer deras cementerade osäkerhet att göra en sådan upplysning omöjlig att nå.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
lördag 22 februari 2014
Världens mest perfekta människa!
Alla har vi mött dem. De där personerna som aldrig har fel eller alltid är ett offer oavsett situation. Enligt dem själva har de rätt att uttrycka sig hur som helst, det är ju inte deras fel att de beter sig så. Människor i deras omgivning som påverkas av deras beteende tar de ingen större notis till. De tycks sakna empatiförmåga. Inte rörande sig själva. I själva verket riktar de den lilla bit av empati de rår över mot sig själva. Varför? För att enligt dem - medvetet eller undermedvetet - är det ingen annan som gör det.
Bekräftelseteorin kan beskyllas för att vara omöjlig att falsifiera då den använder sig av stödteorier. Den filosofiska diskussionen rörande denna är dock huruvida den ändå inte kan överstämma relativt väl med omgivningen.
För dig som inte är bekant med bekräftelseteorin utgår den från antagandet att varje människa handlar efter sitt eget bekräftelsebehov. Individens behov av bekräftelse etableras i unga år, exakt hur det framställs kan diskuteras. Det barn som erhåller stor del positiv uppmärksamhet av sina föräldrar, och av andra personer i sin omgivning kan antingen komma att kräva samma mängd uppmärksamhet i vuxna år, eller erhålla en social-egoistisk "mättnadskänsla".
Att individen "kräver" samma uppmärksamhet då den blir äldre är inte nödvändigtvis något den är medveten om. Utifrån dennes världsbild finns inget abnormalt med behovet.
Ämnen där en person med ett högt bekräftelsebehov överträffas av andra anses äga mindre värde än de ämnen där personen själv anser sig framgångsrik. Exempelvis på detta är då en politiker som inte äger intresse för skolväsendet önskar minska resurserna för detta till förmån för sitt eget intresseområde.
En person med starkt bekräftelsebehov tenderar även ta det mesta personligt istället för professionellt. Ifrågasätts individens resonemang utgår individen från att kommentaren är riktad mot denne istället för argumentet. Detta får individen att tycka synd om sig själv, samt gå till motattack mot sin - troligtvis helt paffa - opponent, vilket fungerar som en sorts psykologiskt försvar. Opponenten blir förvånad över att få ett såpass aggressivt gensvar och svarar genom att - även den - gå in i försvarsställning. Eller så lämnar denne interaktionen varpå den förstnämnda individen anser sig ha "vunnit" en diskussion som egentligen aldrig ägt rum. På så sätt cementeras tanken om den egna suveräniteten hos den bekräftelsetörstande individen.
En person med starkt bekräftelsebehov har som tidigare nämnt troligtvis inte någon aning om det själv. Denne intar en defensiv position mot omvärlden och ser inga problem hos sig själv utan endast hos andra. I den bekräftelsetörstande individens ögon är denne en martyr i en värld där den står själv emot alla andra, vilka drivs av egoistiska mål. Detta leder så klart till att denne blir oerhört svår att diskutera med då den anser sig redan äga definitiva svar på alla frågor, att oppositionen inte har det, samt att den har rätt att bete sig/uttrycka sig precis hur denne vill då "felet ligger hos andra" som inte ser det denne ser. Egentligen handlar det bara om en falsk självbild som summerats utifrån dennes egen osäkerhet. Och en falsk självbild håller sällan upp i det långa loppet.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Bekräftelseteorin kan beskyllas för att vara omöjlig att falsifiera då den använder sig av stödteorier. Den filosofiska diskussionen rörande denna är dock huruvida den ändå inte kan överstämma relativt väl med omgivningen.
För dig som inte är bekant med bekräftelseteorin utgår den från antagandet att varje människa handlar efter sitt eget bekräftelsebehov. Individens behov av bekräftelse etableras i unga år, exakt hur det framställs kan diskuteras. Det barn som erhåller stor del positiv uppmärksamhet av sina föräldrar, och av andra personer i sin omgivning kan antingen komma att kräva samma mängd uppmärksamhet i vuxna år, eller erhålla en social-egoistisk "mättnadskänsla".
Att individen "kräver" samma uppmärksamhet då den blir äldre är inte nödvändigtvis något den är medveten om. Utifrån dennes världsbild finns inget abnormalt med behovet.
Ämnen där en person med ett högt bekräftelsebehov överträffas av andra anses äga mindre värde än de ämnen där personen själv anser sig framgångsrik. Exempelvis på detta är då en politiker som inte äger intresse för skolväsendet önskar minska resurserna för detta till förmån för sitt eget intresseområde.
En person med starkt bekräftelsebehov tenderar även ta det mesta personligt istället för professionellt. Ifrågasätts individens resonemang utgår individen från att kommentaren är riktad mot denne istället för argumentet. Detta får individen att tycka synd om sig själv, samt gå till motattack mot sin - troligtvis helt paffa - opponent, vilket fungerar som en sorts psykologiskt försvar. Opponenten blir förvånad över att få ett såpass aggressivt gensvar och svarar genom att - även den - gå in i försvarsställning. Eller så lämnar denne interaktionen varpå den förstnämnda individen anser sig ha "vunnit" en diskussion som egentligen aldrig ägt rum. På så sätt cementeras tanken om den egna suveräniteten hos den bekräftelsetörstande individen.
En person med starkt bekräftelsebehov har som tidigare nämnt troligtvis inte någon aning om det själv. Denne intar en defensiv position mot omvärlden och ser inga problem hos sig själv utan endast hos andra. I den bekräftelsetörstande individens ögon är denne en martyr i en värld där den står själv emot alla andra, vilka drivs av egoistiska mål. Detta leder så klart till att denne blir oerhört svår att diskutera med då den anser sig redan äga definitiva svar på alla frågor, att oppositionen inte har det, samt att den har rätt att bete sig/uttrycka sig precis hur denne vill då "felet ligger hos andra" som inte ser det denne ser. Egentligen handlar det bara om en falsk självbild som summerats utifrån dennes egen osäkerhet. Och en falsk självbild håller sällan upp i det långa loppet.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
måndag 17 februari 2014
Vegetarianer som mumsar i sig kött!
Jag brukar inte skylta med mina kostvanor inför människor som tycker annorlunda. Inte heller känner jag någon som valt samma kost som mig själv som beter sig som den stereotypiska vegetarianen.
Henrik Schyffert sa en gång att "om det var förbjudet för vegetarianer att berätta för andra att de var vegetarianer" så skulle ingen vara det. Självklart! Alla mina vänner kan vittna på hur jag konstant trycker ner mina kostråd i halsen på dem och hur jäkla jobbig jag är när jag för tredje gången målar om deras nya vinterpäls med Falu rödfärg. Nej, så är det självklart inte. Jag var ironisk.
De gånger kostval kommer på tal är exempelvis om jag äter lunch tillsammans med någon och tar en grekisk sallad, en vegetarisk burgare eller en falafel, istället för kebab, i bröd. Det är svårt att inte "skylta" med kostvalet just då i och med att det inte finns några etablerade kodord för vegetarisk mat mellan mig och restaurangpersonalen. Därför måste jag säga "en vegetarisk burgare tack", för hör och häpna: om jag beställer "en burgare" så får jag ju en icke-vegetarisk. Här ställs jag inför ett problem: hur ska jag göra för att beställa en vegetarisk burgare utan att behöva säga vad det är jag vill ha?
Ska jag kanske skriva ner det på en lapp och försiktigt skicka det över disken? Då kanske personalen tror att jag planerar att råna dem och då blir det tok-knas! Men visst, jag kan prova.
Idag fick jag se ett Facebook-inlägg som gjorde mig konfunderad. Det är en person som kallar sig "Svegetarian" och proklamerar att denne endast tänker äta svenskt kött. Då måste denne så klart också använda sig av termen "vegetarian"… ett ord som enkelt sagt betyder just "grönsaksätare"… men okej då.
Eller nej, det känns inte riktigt okej.
Hur hade det sett ut om en mer etablerad term använts av dess opposition?
Vänstern blir irriterade när Moderaterna kallar sig för "det nya arbetarpartiet", högersidan blir minst lika förargad när Socialdemokraterna menar att de vill föra en mer "ekonomiskt ansvarsfull" politik. Eller hur HBTQ rörelsen bli ledsna över att inte få ta del av kyrkoinstitutionens giftermål. Men det är så klart någonting helt annat än ett kostval. Det är ju någonting viktigt.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Henrik Schyffert sa en gång att "om det var förbjudet för vegetarianer att berätta för andra att de var vegetarianer" så skulle ingen vara det. Självklart! Alla mina vänner kan vittna på hur jag konstant trycker ner mina kostråd i halsen på dem och hur jäkla jobbig jag är när jag för tredje gången målar om deras nya vinterpäls med Falu rödfärg. Nej, så är det självklart inte. Jag var ironisk.
De gånger kostval kommer på tal är exempelvis om jag äter lunch tillsammans med någon och tar en grekisk sallad, en vegetarisk burgare eller en falafel, istället för kebab, i bröd. Det är svårt att inte "skylta" med kostvalet just då i och med att det inte finns några etablerade kodord för vegetarisk mat mellan mig och restaurangpersonalen. Därför måste jag säga "en vegetarisk burgare tack", för hör och häpna: om jag beställer "en burgare" så får jag ju en icke-vegetarisk. Här ställs jag inför ett problem: hur ska jag göra för att beställa en vegetarisk burgare utan att behöva säga vad det är jag vill ha?
Ska jag kanske skriva ner det på en lapp och försiktigt skicka det över disken? Då kanske personalen tror att jag planerar att råna dem och då blir det tok-knas! Men visst, jag kan prova.
Idag fick jag se ett Facebook-inlägg som gjorde mig konfunderad. Det är en person som kallar sig "Svegetarian" och proklamerar att denne endast tänker äta svenskt kött. Då måste denne så klart också använda sig av termen "vegetarian"… ett ord som enkelt sagt betyder just "grönsaksätare"… men okej då.
Eller nej, det känns inte riktigt okej.
Hur hade det sett ut om en mer etablerad term använts av dess opposition?
Vänstern blir irriterade när Moderaterna kallar sig för "det nya arbetarpartiet", högersidan blir minst lika förargad när Socialdemokraterna menar att de vill föra en mer "ekonomiskt ansvarsfull" politik. Eller hur HBTQ rörelsen bli ledsna över att inte få ta del av kyrkoinstitutionens giftermål. Men det är så klart någonting helt annat än ett kostval. Det är ju någonting viktigt.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
onsdag 12 februari 2014
Att göra det man inte fått lära sig
Mäns interaktion i grupp kan skilja sig ganska markant ifrån deras beteende i mindre konstellationer, som den personliga 1-on-1 konversationen. Mäns beteenden i intima miljöer och under
personliga samtal kan väcka särskilt intresse hos den person vars intresse ligger i frågor
rörande socialt genus. Då främst i den markanta skillnad som märks mellan
dryadbaserade interaktioner (mellan max 2 deltagare) och triadbaserade
interaktioner (minst 3 deltagare). När minst 3 personer är närvarande
upprätthålls interaktionen generellt sett via en förutbestämd mall. Denna mall
har undermedvetet skapats av gruppen och ger förslag på godkända, samt icke
godkända diskussionsämnen, vem som får uttrycka sig hur m.m. Detta sociala
”regelverk” växer fram tillsammans med etableringen av gruppen.
Vad som är särskilt intressant är då två personer som
normalt möts i en grupp möts utanför denna grupp. Då uppstår ett nytt socialt
regelverk som bestäms av dem själva. Om en särskilt dominant part inte längre
är del i en sådan interaktion kan detta ta sig uttryck i att någon, eller båda
parterna, vågar uttrycka egna idéer och tankar på ett annat plan. Kommer individerna
överens om att man vill ha ett mer ”öppet forum” och inte begränsa varandra,
finns chansen att dryaden lämnar triaden för att forma en annan, mer
social-liberal gruppering. Givetvis kan det även gå åt andra hållet, exempelvis
då religiösa grupperingar lämnar moderreligionen för att man anser sig vara mer
radikal och önskar reglera gruppen ytterligare. Om en part som önskar reglera
en socialt liberal grupp ansluter sig till denna finns tre olika utfall: (1)
personen erhåller legitimitet i gruppen och övertygar eller övertalar
individerna att gå med på dennes förslag, (2) personens värderingar förändras
över tid varpå den anammar gruppens värderingar, eller (3) personen utesluts och/eller
ignoreras av gruppen.
För att återknyta till genustemat tycks det alltså existera en mer avslappnad, mer "moderlig" sida som kommer fram under enskilda samtal eller då gruppens normer tillåter sådana uttrycksätt. Vart härstammar då denna sida?
Generellt sett uppfostras barnet av modern; det är emot henne barnet visar känslor och vänder sig när det känner sig hotat. Faderns roll är av mer "familje-juridisk" natur. I det genomsnittliga hemmet understår sig kvinnan - mer eller mindre - mannen. Detta behöver inte betyda att man som kvinna går omkring med kutrygg och gömmer sig i huset, eller ens att man betraktas som hunsad. Samhällsnormer är inte alltid så enkla att ta fäste på.
Skälet till att mannens "lugna" sida uppvisas i miljöer där sådant godkänns kan ha sitt ursprung just i dennes koppling till modern. När pojken blir äldre skapar den sig en egen identitet som via rådande samhällsnormer omöjliggör uppvisande av sådan femininitet denne tidigare fått bekanta sig med och känt trygghet i. Till detta ansluts den påtvingade bilden av fadern som den korrekta förebilden, en roll barnet väldigt sällan har samma koppling till. Därav måste barnet, som då blir tonåring, kvickt skapa sig en bild av den manliga rollen som kan bli väldigt skev vilket därigenom ger upphov den osäkerhet inför dennes nya samhällsroll. Detta skulle teoretiskt kunna vara ett skäl till att pojkar i tonåren är såpass osäkra, särskilt med anknytning till kvinnorättkampens framväxt då allt fler tonårspojkar tycks uppvisa ett större känsloliv än tidigare generationer, under samma ålder. Den långa period man lärt sig bli människa under mammans vingar tillintetgörs alltså i samband med att barnet kastas ut i samhället och förväntas "bete sig som en man", en roll denne aldrig nödvändigtvis förväntats ta - på egen hand - tidigare.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)