Chemtrails och ödlor i människokostym!

“Åtgärder måste vidtas nu för att förhindra en hotande hälsokatastrof av enorma proportioner, om projektet inte stoppas omedelbart. Annars kommer vi att se en explosionsartad ökning av neurodegenerativa sjukdomar som förekommer hos vuxna och äldre i aldrig tidigare skådad takt samt nervsystemets sjukdomar i våra barn. Vi ser redan en dramatisk ökning av dessa neurologiska sjukdomar, och det förekommer hos yngre människor mer än någonsin tidigare..”  /konkursverket.se

Texten ovan är hämtad ifrån en sida där man är anti-aerosolbesprutning, eller "chemtrails" som det även kallas. Fenomenet har engagerat bland annat minst en MP-politiker men tycks inte riktigt få något större genomslag, inte minst inom forskarvärlden. Och hur kommer detta sig? Om det stämmer som förespråkare säger om "chemtrails": att det är gift som sprutas ut i atmosfären för att förkorta människors livslängd, förstöra atmosfären m.m., hur kommer det sig då de att framstående förespråkare består av individer som David Icke, med fasta agendor involverande satanister, pedofiler, och interdimensionella ödlor, och inte av vetenskapligt fokuserade personer? David Icke som för övrigt fick veta att han var Guds son, vilket bör vara tillräckligt för att ifrågasätta dennes uttalat altruistiska natur.

Att han ständigt lyckas få reda på saker som ingen annan människa lyckats snappa upp lämnar minst tre möjligheter: (1) han är Guds son, (2) han är galen, eller (3) han utnyttjar människor som söker mening i tillvaron. Det är litet lustigt att den "mall" han använder sig av för att skapa sig en följarskara inte är helt olik den sektledare använder sig av, om än i global skala.
På sidan som nämns i inledningen av texten hävdar man att neuro-läkare varnar för att antalet neurologiska sjukdomar har ökat "dramatiskt", men detta påstående saknar källa. Ser man till statistik har - i vart fall - antalet individer som avlider på grund av stroke minskat (då inte sagt att stroke är den enda neurologiska sjukdomen).

Åter till "chemtrails". Dessa existerar säkerligen, men huruvida det man väljer att spraya ut i atmosfären är giftigt eller inte är svårt att uttala sig om då de enda källorna på vad som finns i dessa behållare tycks bestå av pensionärer, avhoppade militärer eller andra - minst sagt - excentriska individer.

Vad som är mest oroande över dessa länkars spridning i Facebookflöden runtom i världen är att det intresse som ständigt uppvisas för att ifrågasätta vetenskapliga undersökningar är som bortblåst när det gäller argument från oppositionen. Enkelt förklarat: dyker det upp någonting som ställer teknologisk/medicinsk vetenskap i god dager fylls kommentatorsfältet snabbt upp av ifrågasättanden. Men är det ett inlägg som hävdar att vaccin ger barn autism (vilket inte stämmer) eller annat som är direkt skadligt mot sjukvårdens rykte delar man det direkt. Att vaccin kan vara en utlösande faktor om det finns risk för utvecklandet av sådan sjukdom är en annan sak.

Men världen är ju så oerhört mycket enklare om man väljer att göra den dikotomisk, alltså uppdelad i svart och vitt/rätt och fel. Men väljer man att vara kritisk bör man vara kritisk mot alla källor, och inte bara mot dem man själv redan bestämt sig för har fel.

Avslutningsvis önskar jag återkoppla till den mest basala, men inte nödvändigtvis önskvärda, av våra mänskliga egenskaper: bekräftelsebehovet. Kanske är det så att vardagen är litet grå; jobbet är tråkigt, pengarna räcker inte riktigt till, den där resan eller nya teven man skulle vilja skaffa känns alltför långt borta. Då är det enkelt att krydda till tillvaron genom att bestämma sig för att någon är ute efter att skada en eller de man tycker om, eller att det finns bestämda livsregler som avgör om man får det bra eller dåligt när man dör, eller skylla sin tillvaro på ödlor i människokostym...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Problemen: arbetslöshet och invandring?

Dagens politiska maktkamp är mer eller mindre diktomisk i sin natur: "för eller emot" är i många fall de enda val som ges den enskilde individen. Istället för att presentera ytterligare valmöjligheter skapar falsk diktomi en minst lika falsk trygghet med sin dogmatiska redovisning av politiska frågor.
För inte så länge sedan träffade jag en grupp politiskt engagerade i Stockholm. En av dem kläckte ur sig, som vore det inte särskilt underligt, att de flesta av dem som har möjlighet att faktiskt göra skillnad i den politiska sfären istället använder sig av denna makt för att säkerställa en fortsatt - relativt - dekadent tillvaro åt sig själva och sin familj. Personens politiska inriktning var rödfärgad, men denne fick medhåll även från blått håll. Och det bör väl egentligen inte anses underligt att man önskar det bästa åt sig själv och sin familj? Men nog blir det problematiskt om sådan person förväntas fatta beslut som samtidigt kan komma att påverka över nio miljoner andra individer.

När det kommer till invandringsfrågan så är majoriteten av partierna i riksdagen överens, med bara ett parti i opposition. Det ensamma partiet tycker att man bör "begränsa invandringen", vilket i viss grad redan görs men det är inget man lyfter fram då det inte låter särskilt lockande med fraser som "stängda nationsgränser" m.m. Samtidigt står den stora massan av politiskt engagerade och skanderar sitt hat mot rasism och nazism. Och det är ju bra att det är åt detta håll den politiska kappan ändå vajar. Men också inom denna gruppering väljer man att peka finger åt varandra. Vänstern menar att högern är känslokall, högern menar att vänstern inte har en realistisk pengasyn. Så vem har egentligen rätt?

Den politik som drivs i dagens samhälle står i direkt anknytning till det så kallade "arbetssamhället", det vill säga en samhällsmodell som bygger på att individer arbetar utefter marknadsliberala villkor; fortsatt överkonsumtion och arbetsnarkomani är sådant som uppmuntras i sådant samhälle. Detta gäller inte bara högersidan då man även ifrån vänsterns håll propagerar för "rätten till ett arbete", inte "rätten till livsglädje".

För att lösa de sociala frågeställningar som ligger på bordet i dag så behöver vi ifrågasätta det marknadsliberala samhället, en samhällsmodell som är - precis som många andra modeller - en praktiskt god tankemodell, men som visat sig inte fungera i praktiken. Men då måste även de som har makt att göra skillnad inse att det krävs väsentliga omstruktureringar av deras politik. Politik tänkt att verka till förmån för folket får inte utstå kompromisser till förmån för företag och organisationers diton.
Människan måste prioriteras före organisationen. Och då är det hög tid att se över samhällsmodellen. Hög tid att se över möjligheterna för basinkomst/medborgarlön för att säkerställa en dräglig tillvaro för alla!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Det är brudarnas fel!"

När man åker kollektivt får man höra många intressanta diskussioner, vare sig man vill eller inte.
Nyligen satt ett gäng yngre killar och diskuterade o-jämnställdhet.
En av dem avslutar litet kaxigt med "Det är brudarnas fel! Man måste säga ifrån om något inte är okej."

I sin studie The History of Sexuality presenterar Marina Warner en tes rörande individers, i detta fall kvinnors, förhållningssätt till stereotyper. Hon menar att kvinnor kan välja att godkänna det patriarkala samhällssystemet för att på så vis skapa sig en plats i det ("[…] in the same vocabulary, using the same categories by which [they were] disqualified", s. 101).
Warners studie lyfter även idén om att kvinnor dras till den fysiska representationen av "den krigande mannen", ett påstående som - om sant - definitivt bör anses sätta käppar i hjulet för den feministiska rörelsen.

Marina Warners förstnämnda tes kan tolkas som att kvinnor mer eller mindre "ger upp" inför samhällsnormer och därför anammar "godkända" beteendemönster. Men för att kunna ge upp måste individen först och främst anat en diktomisk framtidsutsikt, alltså två skilda möjligheter att fortskrida, varav ett av dessa måste väljas. Ur nationalekonomisk synpunkt som den rationella människan (homo economicus) är människan mer eller mindre fulländad inom detta området, vilket borde göra att Warners idé inte bör stöta på större problem att befästas som sanning i vårt marknadsliberala samhälle. Men ur teori om den sociologiska människan (homo sociologicus) kan tesen ifrågasättas då man anser att människan inte har alla svar, eller vetskapen om utfallet av alla interaktioner/händelser.
En tydligare förklaring: för att en person ska kunna välja väg i ett samhälle måste samhället presentera minst två olika vägar för denne. Om personen endast får en väg presenterad för sig är möjligheten betydligt mindre för denne att avvika från den önskade rutt samhället har planerat.

Kan man verkligen hävda att kvinnor "godkänner" sin roll i samhället om de aldrig erhållit något annat alternativ? Samtidigt bör samma fråga kunna ställas om männen som omedvetet upprätthåller sådan maktordning; kan man verkligen hävda att män "godkänner" denna samhällsmaktordning om de aldrig fått reda på något annat alternativ?
Nog går det att resonera kring det egna ansvaret och individens förmåga att ta initiativ inför samhällsförändringar, men liksom en person som aldrig lärt sig räkna troligtvis inte kommer att kunna lösa ett såpass simpelt matematiskt problem som (a * b)(b * a) så kommer en person som aldrig lärt sig att resonera kring andra samhällsmodeller troligen inte heller att ifrågasätta det i dag rådande.
För tyvärr är det så att det inte är ett särskilt fritt politiskt klimat ens i den demokratiska delen av världen. Det finns fortfarande frågor som är relativt tabu, om än att vissa tabu sakta men säkert börjar luckras upp i samband med samhällets ofrånkomliga progression. Och tur är väl det.
Nu gäller det bara att denna progression går åt "rätt håll".

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Att driva med tjejer

Här om dagen kollade jag igenom humorserien "Full Patte" på SVT play. Ett roligt program där ett humorpar slänger sig med vass samhällskritik kryddat med en stor portion humor; rekommenderas!
Men det var en figur som särskilt fick mig att fundera. "Kikar-killen", för er som sett programmet.

Sist jag hörde någon kille prata på detta sätt var i 16-årsåldern. Kanske beror det på att jag inte har sådana personer i min omgivning men jag kände inte alls igen den personen hos någon av mina kompisar som passerat 20. Möjligtvis har jag mött någon som beter sig på detta sätt, men de tillfällena bör kunna räknas med ena handens fingrar.
Jag inser att det är komik och att detta är en extrem stereotyp, men blir samtidigt lätt oroad. Är det så här de som stämplats med genusrollen kvinna ser på den motsatta sidan av samhällets könsparadigm? I så fall förstår jag varför vissa hatar män, "kikarkillen" är ju rent motbjudande i sina uttryck.

Ser man hur feminister porträtteras i film, tv-serier och annan media, samt responsen denna stereotypiska framställning får, så skiljer den sig inte nämnvärt mot den respons vissa män uttrycker för stereotypiska framställningar som tidigare nämnda. Skillnaden blir dock att om en "man" uttrycker irritation för en sådan framställning är denne en "arg, kränkt, (vit) man" men om en "kvinna" uttrycker detsamma så är hon en "stark kvinna, och en förebild".
Att det existerar segregation i samhället rörande genus är det ingen fråga om; kvinnor och män är inte jämställda. Statistik visar gång på gång att män tjänar bättre, generellt sett har högre positioner inom arbetslivet, samt spenderar mindre tid med arbete i hushållet än kvinnan. Problematiken uppstår dock i det etiska dilemmat: har en förtryckt individ större rätt att uttrycka sig ont om oppositionen, utan att förtjäna få något mothugg?
De jag ställt denna fråga till återkommer med samma argument: "ja, man får inte sparka på den som ligger", i diverse omformuleringar. Men då möter vi istället ett än större dilemma i det att oppositionen då istället censureras, vilket i sin tur också är en sorts förtryck, om än i annan form.

Jag är inte helt övertygad om att en sak skulle vara mer okej än någon annan. Så länge vi fortsätter resonera strikt diktomiskt kommer vi aldrig att nå ett jämställt samhälle.
Oavsett vilket "läger" en tillhör är "vi och dom"-resonemanget skadligt för jämställdhetsarbetet, oavsett om man motarbetar orättvisor genom att peka ut detta, eller söker att upprätthålla dem alternativt öka segregationen ytterligare. Självklart behöver man i vis mån lyfta problemet för att kunna ta itu med det, och då kommer ju klass-, kön-, etnicitetstillhörighet m.m. att få en central roll. Men utöver detta bör en inte spekulera och resonera kring individers "tillhörighet".

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Arga, kränkta, vita kvinnor

Jag är sedan ett tag tillbaka uttalad feminist, vilket egentligen inte är någonting att orda om då det känns relativt självklart att man bör se sig som det, oavsett om man föredrar någon annan benämning än just det ordet. Viss bibehållen skepsis - kanske till och med cynism - rörande den mänskliga faktorn har fått mig att upptäcka vissa pinsamma situationer, där det snarare känns som om man gömmer sig bakom "feminism".

Den senaste veckan blev det ramaskri i tidningarna efter ett uttalande om kvinnliga komiker. För dig som lyckats undgå denna fars tänker jag kvickt återberätta vad det handlade om:

En av Sveriges mer kända (manliga) nöjesprofiler skulle leda en tävling för kvinnliga komiker. När tävlingen närmar sig visar det sig att man inte alls lyckats sälja ett godtagbart antal biljetter till händelsen. Nöjesprofilen uttrycker sitt missnöje över detta genom kommentaren "varför ska en bokare boka kvinnliga komiker när ingen vill se dem??" i ett mail till dennes kvinnliga samarbetspartner varpå det tar hus i h*lvete i media.

Och visst, kommentaren kan anses vara plump, men är väl egentligen en kommentar om vår samtid och inte ett bevis för att källan till uttalandet skulle dras med manschauvinistiska drag? Eller?

Kan man inte längre uttala sig om problem som existerar utan att ensam ställas till svars för detta?

Kort efter händelsen gick flertalet deltagare ut och tillkännagav att de inte ville medverka i tävlingen på grund av nöjesprofilens utspel. Men mitt fokus då jag läste texten låg inte hos nöjesprofilen eller hos de deltagande, utan den förutsätta publiken.

Hur kommer det sig att man inte lyckades sälja fler biljetter än den uttalat låga siffra som uppnåddes? Och kan man egentligen beskylla arrangörerna för att vi - publiken - inte köpt biljett?

Här har "feminismen" tagits ur sitt kontext och börjar istället bli något direkt farligt. Om individer väljer att (förhoppningsvis inte medvetet) feltolka det någon säger för att skapa debatt, tappas fokus på de riktiga kärnfrågorna. Som i detta fall - nu tredje gången nämnt: är det arrangörerna eller den faktiska publiken som arrangörerna sätter upp tävlingen inför som bör beskyllas för att biljettförsäljningen var så låg? Och om detta berodde på att deltagarna var kvinnor, är det något vi kan skylla på arrangörerna eller är det så att vi måste inse att problemet kanske snarare ligger hos oss själva. Det var ju faktiskt vi som inte köpte biljett.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Reinfeldt religiösa utspel; "företagen viktigare än staten"

Kommer du ihåg hur det under 90-talet munhöggs mellan dem som ägde olika bilar? "Sälj aset, annars byt" kläckte någon ur sig skojfriskt om ett visst bilmärke, medan någon annan drog paralleller mellan fallos och det tidigare nämnda. De flesta sociala forskare skulle troligtvis ge medhåll till teorin om att dessa små "fajter" grundade sig i stoltheten över den grupp man tillhörde. I fallet ovan handlade det alltså om att man ägde en viss typ av bil.

I dag pratar man inte lika mycket om bilmärken på samma vis, idag är det istället PC eller Mac, iPhone eller Android, McDonalds eller Burger King, o.s.v. Även de mest luckrade individualisterna tenderar ha något särskilt de samlas kring, vare det ett särskilt tv-program, en viss maträtt, eller en viss typ av dammsugare från USA.

Max Weber talade om att det är individernas agerande som skapar samhällsförändringar, Emile Durkheim menade att det är samhällsinstitutionerna som gör det. I dagens läge bör man kunna ge dem båda rätt, om än med en övergång mot Durkheims teori. För visst finns chansen/oron inför att man, genom att ge organisationer ökat inflytande på vårt sociala liv, också ger dem mer samhällsmakt. Och då organisationer erhåller mer samhällsmakt ökar också möjligheten för oligarker att växa fram. Se bara på Stefan Persson, H&Ms styrelseordförande, som lyckades få till stånd en omstrukturering av Sveriges skattepolitik tack vare sina aktier inom företaget. Det enda man - inofficiellt - behövde hota med var att lämna landet på grund av "för hög beskattning". Givetvis kunde man inte flytta själva utan skulle i så fall tvingas plocka med sig hela H&M kedjan ifrån Sverige(?).

Sett till vår arts tid på jorden så var det inte länge sedan man började intressera sig för det marknadsliberala samhället. Det har inte "alltid existerat i viss form" som vissa förespråkare hävdar. Under 1800-talets framväxt av bättre villkor för arbetarna, med ett klimax under 1900-talets tidigare hälft, skapades en möjlighet för de flesta att gå till arbetet, tjäna in sitt levnadsbröd, utan att utsätta sig för några större, eller livshotande, dagliga risker. Men där arbetet länge setts som ett nödvändigt ont har det idag erhållit en central plats i många människors liv:

"Där vi förr arbetade för att leva, lever vi idag för att arbeta!"

Detta är inte någonting som växt fram naturligt. Man har genom marknadsekonomin lyckats skapa sig vikt i samhället, då det marknadsliberala samhället inte kan överleva utan företagen. Dock finns en viktig bundsförvant för företagen, och det är individen.

För individen kan överleva utan företagen, företagen kan inte överleva utan individen. En tom affärslokal fyller inget syfte, men en ensam individ kan ibland vara det enda som behövs för att åstadkomma underverk.

Nog finns det goda sidor detta samhälle fört med sig, inte minst i Sverige. Men samtidigt är vi många som oroar oss när företagen erhåller mer makt i samhället, när Persson lyckas ändra på Svensk lagstiftning med sitt kapital som grund, och när man vill införa möjligheten för organisationer att stämma länder om de försvårar oligarkernas arbete för att behålla sin plats på toppen.

Allt eftersom tiden går tycks inställningen till marknadsliberalismen ta en allt mer religiös antoning. Precis som inom religionen samlas man kring individer, objekt, samt texter. Principen är densamma, även om det inte direkt faller under samma kategori.

Religionen och önskan att få tillhöra en grupp har aldrig släppt fästet om vårt samhälle. Den har bara antagit en annan form där du istället förväntas vara beredd att betala för ditt medlemskap.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Alla drar Bylunds skämt!

Sverigedemokraternas Linus Bylund hamnade rejält i blåsvädret nyligen när han uttryckte sig plumpt på Twitter. Efter att Sverige fick en "12-poängare" av Rumänien i Eurovision kläckte han litet käckt ur sig:

I efterhand uttrycker Bylund irritation över att så många tagit hans skämtsamma inlägg på för stort allvar:

Först och främst bör man lyfta ironin i det sista inlägget här ovan. Fällt av en högt uppsatt medlem i ett parti som är vida känt för att ikläda sig offerkåpan så snart deras politik ifrågasätts. "Lulz" som man säger.

Vad som är intressant med ett uttalande som detta är vad som även gör det så irriterande: detta är inte alls ovanligt!

Under större delen av min uppväxt har jag hört liknande kommentarer fällas runtomkring mig, i syfte att vara "roliga". Men jag har aldrig kunnat finna det roliga i dem. Jag förstår att det handlar om humor som grundar sig i stereotypa värderingar, men har väl alltid känt att sådana "skämt" väcker mer hat än glädje. Litet som i "mainstreammedia"'s skildringar, där till och med Kristdemokraterna skulle kunna framställas som Hin Håle självt. När Janne Josefsson trycker upp mikrofonen under näsan på någon blir denne i stort sett genast skyldig, oavsett hur denne pläderar till anklagelserna.

Men åter till Bylunds kommentarer. Som jag sa, det är inte ovanligt att höra kommentarer av detta slaget i "medelklass"-/"arbetarhem". Kring matbordet slänger någon ur sig det senaste "afrikaskämtet" eller något minst lika smaklöst. Skrattar man inte så är man litet jobbig, litet udda. Litet för "PK".

Men det är ett problem som lever kvar i folkhemmet. Skälet till att det börjar uppmärksammas nu är Internet. Istället för att spara sina "helfestliga vitsar" till fredagstacosen, kläcker man ur sig det litet snabbt på Twitter. För man vill ju framstå som en festlig figur! Problemet för Bylund är att inte alla tycks dela hans smak av humor. Snarare tycks väldigt många tycka att den inte är okej.

Istället för att göra som vilken god retoriker som helst skulle gjort - bett om ursäkt och lärt sig att detta inte är okej - axlar Bylund åter martyrmanteln och tar en marsch längs med hycklarnas boulevard.

Avslutningsvis vill jag nämna att fenomenet tyvärr verkar vara särskilt förekommande i de "äldre generationerna". Kanske för att man inte är van vid immigration av den kaliber vi möter idag till följd av globaliseringen, m.m.. Sådant man inte vet så mycket om, eller kan så mycket om, skapar man sig en bild av ifrån media, för att sedan dölja sin osäkerhet inför det bakom plumpa vitsar eller hånfulla uttryck. Istället för att öppet möta det man inte kan så mycket om. Eller inte alls. Ingen tvingar någon att interagera med alla. Men det ger inte människor rätten att gömma sig bakom fördomar och elaka kommentarer. För oavsett vad SD hävdar så är det inte sådant som täcks in under lagen om yttrandefrihet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.