"Space..."

"Space, the final frontier."
So vast, with no beginning nor an end which is probably why it is so difficult for us humans to embrace the share meaning of it. Because we always keep telling ourselves that we have some sort of clue about most things going on, but when trying to realize how much we really know considering the size of space... it all just seems impossible... and terrifying. And it is. It is impossible to know even 0,000001 % of what the heck is going on! Even so, it is damn interesting to try.

* * * * *

Efter nästan två års tystnad är jag tillbaka på en blogg som nu besökts av över 10 000 personer, en siffra jag bara kunde drömma om när jag startade upp den för snart fem år sedan. Huruvida min avhållsamhet beror på att jag spenderat år med att gräva ner mig i frågeställningar och komma ut litet visare på andra sidan, eller att jag bara glömde lösenordet till sidan, låter vi vara osagt.

Men för att återkoppla till det inledande segmentet: rymden. Så oerhört spännande!

Tankarna kring det hela blir väldigt abstrakta, och påverkar mina genuina försök att greppa det som inte går att förstå: den mätbara storleken i det största vi är medvetna om. Och vad finns sen utanför det? Och utanför det? Och vad pratar vi om för storlek då?

Vad är egentligen vår korta tid på jorden, som likt ett litet sandkorn i en enorm öken knappast gör mycket väsen av sig i ett oändligt universum, och vad är egentligen vi? Ett syfte, eller någonting större, är det ens möjligt?

En fråga människor ställt i alla tider: "vad är meningen med allt?"

En fråga som skapats i och med vår förståelse för naturens gång, i och med att allt vi känner till och förstår någon gång kommer till, för att sekunder, dagar, månader, år, sekler senare plötsligt upphör. Upphörande är en självklarhet för oss, i och med att vi själva en gång kommer att upphöra. Inte bara som individer, utan även som art. En smärtsam påminnelse när den väl faller på.

Det är utifrån denna förståelse vi tolkar vår omvärld: saker skapas -> saker finns -> saker försvinner. Att det skulle uppehålla sig på något annat sätt är för de flesta otänkbart. Samtidigt kan man skönja en viss skepsis emot resonemanget genom den första termodynamiska lagen:

"Ingenting kommer att skapas ur intet,
ingenting kommer någonsin heller att försvinna."

Alla atomer och strukturer som bygger upp dig och din kropp, ditt medvetande, har alltid existerat och kommer alltid att existera, om än i annan form. När våra fysiska kroppar ger med sig och återgår till det stadie de spenderat majoriteten av universums existens i - obefintlighet - så vänder sig dess partiklar till ett annat göromål. Men varje atom finns kvar. Den har bara funnit någonting annat att göra. På så vis är varje individ som någonsin levt kvar. Det fanns bara någonting annat de som byggde upp individens fysiska form var tvungna att göra. Och vår saknad, är till den fysiska formen. Den där som vi kunde ställa oss öga mot öga med, krama om, eller till och med slå till. Men den vi kunde röra vid.

Fastän våra fysiska kroppar ger oss möjligheten att röra vid varandra, och komma varandra så nära inpå, så innebär de också en kontinuerlig vägg mellan våra medvetanden, som varar hela livstider.

Nu för tiden studerar jag medvetandet på universitetsnivå, och det är inte långt kvar innan jag har avslutat min utbildning. Tack för att du ville läsa detta inlägg, och välkommen tillbaka till Mitt liv som fri.

Alla är inte lika mycket värda

I dagens Sverige pågår en debatt kring människovärde.
Troligtvis är detta en diskussion som sporrats av vissa partiers växande popularitet.
Men frågan i sig är intressant:

Finns det någon situation då en individs värde skiljer sig ifrån en annans?

Ja, det finns det.
Men innan du som läser detta går i taket över påståendet, låt mig förklara min ansats.

Varje individ har ett grundläggande människovärde. Detta skiljer sig inte från individ till individ. Därav kan en människa aldrig anses vara "mindre värd" än någon annan endast på basis av exempelvis nationalitet eller "etnicitet". Till detta människovärde läggs däremot små pusselbitar till, vilka skapar individens åsikter och inställning till världen.
Det bör tilläggas att individen inte nödvändigtvis har "koll" på när alla dessa pusselbitar adderas till dennes liv, människan har inte utvecklats förmågan att ifrågasätta den egna verklighetsuppfattningen. Vår hjärna har istället utvecklats till att förstå omvärlden och våra sinnesintryck, inte ifrågasätta deras validitet. Därför kan det hända att vissa pusselbitar "läggs till" utan att individen själv förstår detta. Vissa av dessa bitar kommer påverka individen positivt, andra negativt. Genom självrannsakan kan en individ bli bättre på att se dessa bitar, samt arbeta bort dom, efter önskemål, för att ersätta dom med andra bitar.

Du har troligtvis redan gissat dig till resonemanget bakom svaret men jag önskar ändå uttala det.
En individs värde bestäms utifrån situationen den befinner sig i. En läkare är exempelvis mer värdefull vid en olycksplats med många skadade än en person utan några medicinska kunskaper, liksom en lärare är mer värdefull i ett klassrum än en person utan pedagogiska kunskaper.
Givetvis finns de som saknar den där pusselbiten som gör en person till en bra läkare/lärare, men det påverkar inte nödvändigtvis värdet i deras kunskap.
På samma sätt kan en helt outbildad men väldigt empatisk person vara mer värd än en individ med filosofie doktorsgrad inom psykologi, om den sistnämnde saknar värme eller empati, om det gäller en individ som bara vill få lätta sitt hjärta eller behöver en kram.

Så, en individs värde bestäms utifrån behov, men ingen människa kan på basis av sin nationalitet, ursprung, språk, namn, eller sexuella identitet regelrätt anses vara mindre värd än någon annan.

Tack för att du läste dagens inlägg!

Nu är det slut på fjantandet!

Ibland undrar jag: Du som tycker att "seriös debatt" är att besvara alla ens egna argument med "nej…", utan att erbjuda några hållbara motargument. Hur resonerar Du?

Jag har under många år, i många olika diskussioner, fått utstå smädelser och personangrepp. Dessa har inte format mina åsikter nämnvärt men är ändock frustrerande, inte minst när det är den mötande personen som bett mig deltaga i diskussionen från första början. Ett exempel är sociala medier:
Flertalet individer anser säkert att det inte är särskilt svårt, "det är ju bara att strunta i människors inlägg så slipper man bli kallad för en massa elaka saker". Men jag vill värna om mina medmänniskors intresse för olika områden, så när en bekant lägger upp en politisk fråga/påstående vill jag visa mitt stöd för dennes engagemang. Kort och gott; jag svarar på inlägget.
Grovdraget brukar "diskussionen" här att ta en av tre inriktningar:

1. En fruktsam diskussion uppstår och andra ansluter med tankar och konstruktiv kritik kring ämnet.
Tyvärr är detta inte lika vanligt som alternativ 2 och 3, men smått underbart när det faktiskt sker.

2. De som ansluter till diskussionen tycker likadant och den dör ganska snabbt ut i brist på ny input.
Även intressanta frågor kan kvickt försvinna från väggen på grund av att ingen uppdaterar, bara "lajkar".

3. De som ansluter sig till diskussionen har redan en bestämd åsikt i frågan och ansluter endast för att få ett erkännande från andra. De som ifrågasätter deras åsikt är PK, borgarsvin, kulturmarxister, manschauvinister etc. beroende på politisk inriktning.
Detta känns tyvärr som en väldigt vanlig inriktning när det kommer till diskussioner på forum och sociala medier. Den som förutbestämt sin position i frågan och vägrar öppet resonera i frågor väljer istället att sätta käppar i hjulet för alla försök till en seriös diskussion genom att smäda andra deltagare som inte håller med den, kasta ur sig falska påståenden skapad ur affekt (att man hittar på "fakta" som stöder de egna påståendena) och gör allt i sin makt för att underminera andras trovärdighet. Tyvärr är det troligen också många som faller för detta beteende då människan genom sin önskan att tillhöra en gruppering, i kombination med viss Darwinistisk teori, tenderar följa den individ som skriker högst, oavsett om det denne skriker är sant. Det handlar mest om hur mycket det denne skriker överensstämmer med deras egna världsbild.

De politiska åsikter jag har idag är sprungna ur evidensbaserad vetenskap, rapporter som påvisat vad som gjorts bra respektive mindre bra genom åren. Det har sedan varit min egen uppgift att resonera kring när i vår politiska historia som de mindre bra sakerna vägts upp av de bra sakerna. Utefter detta har jag sedan fattat ett beslut där jag till sist etablerat mig politiskt. Och som sagt, mitt beslut är taget utifrån ett öppet resonemang baserat på reell evidens, och det kommer att krävas samma sorts evidens för att få mig att omvärdera mitt beslut.
Vad som däremot inte kommer att få mig att ändra uppfattning är när du ifrågasätter min verklighetsförankring, kallar det jag säger för "jävla blockpolitik", eller använder dina "vässade retoriska kunskaper" och kallar mig för ett fån.

Människors totala oförmåga att debattera och diskutera utan att ta till personangrepp och andra härskartekniker är något som skrämmer mig. Samtidigt bör de som opponerar sig på detta vis ha en sak väldigt klar för sig:

Det barnsliga sätt du beter dig på kommer aldrig att ändra min uppfattning, varken via dina härskartekniker, hot om våld eller kränkande uttalanden. Men det är inget du bryr dig om. I din värld har alla andra fel, du har rätt. Du "diskuterar" inte för att utvecklas, utan för att få uttrycka ditt hat emot andra människor. Du röstar på det parti du känner är det enda som kan lösa frågan av endast en anledning: deras fascistiska inställning stämmer överens med din redan utstakade världsbild.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Chemtrails och ödlor i människokostym!

“Åtgärder måste vidtas nu för att förhindra en hotande hälsokatastrof av enorma proportioner, om projektet inte stoppas omedelbart. Annars kommer vi att se en explosionsartad ökning av neurodegenerativa sjukdomar som förekommer hos vuxna och äldre i aldrig tidigare skådad takt samt nervsystemets sjukdomar i våra barn. Vi ser redan en dramatisk ökning av dessa neurologiska sjukdomar, och det förekommer hos yngre människor mer än någonsin tidigare..”  /konkursverket.se

Texten ovan är hämtad ifrån en sida där man är anti-aerosolbesprutning, eller "chemtrails" som det även kallas. Fenomenet har engagerat bland annat minst en MP-politiker men tycks inte riktigt få något större genomslag, inte minst inom forskarvärlden. Och hur kommer detta sig? Om det stämmer som förespråkare säger om "chemtrails": att det är gift som sprutas ut i atmosfären för att förkorta människors livslängd, förstöra atmosfären m.m., hur kommer det sig då de att framstående förespråkare består av individer som David Icke, med fasta agendor involverande satanister, pedofiler, och interdimensionella ödlor, och inte av vetenskapligt fokuserade personer? David Icke som för övrigt fick veta att han var Guds son, vilket bör vara tillräckligt för att ifrågasätta dennes uttalat altruistiska natur.

Att han ständigt lyckas få reda på saker som ingen annan människa lyckats snappa upp lämnar minst tre möjligheter: (1) han är Guds son, (2) han är galen, eller (3) han utnyttjar människor som söker mening i tillvaron. Det är litet lustigt att den "mall" han använder sig av för att skapa sig en följarskara inte är helt olik den sektledare använder sig av, om än i global skala.
På sidan som nämns i inledningen av texten hävdar man att neuro-läkare varnar för att antalet neurologiska sjukdomar har ökat "dramatiskt", men detta påstående saknar källa. Ser man till statistik har - i vart fall - antalet individer som avlider på grund av stroke minskat (då inte sagt att stroke är den enda neurologiska sjukdomen).

Åter till "chemtrails". Dessa existerar säkerligen, men huruvida det man väljer att spraya ut i atmosfären är giftigt eller inte är svårt att uttala sig om då de enda källorna på vad som finns i dessa behållare tycks bestå av pensionärer, avhoppade militärer eller andra - minst sagt - excentriska individer.

Vad som är mest oroande över dessa länkars spridning i Facebookflöden runtom i världen är att det intresse som ständigt uppvisas för att ifrågasätta vetenskapliga undersökningar är som bortblåst när det gäller argument från oppositionen. Enkelt förklarat: dyker det upp någonting som ställer teknologisk/medicinsk vetenskap i god dager fylls kommentatorsfältet snabbt upp av ifrågasättanden. Men är det ett inlägg som hävdar att vaccin ger barn autism (vilket inte stämmer) eller annat som är direkt skadligt mot sjukvårdens rykte delar man det direkt. Att vaccin kan vara en utlösande faktor om det finns risk för utvecklandet av sådan sjukdom är en annan sak.

Men världen är ju så oerhört mycket enklare om man väljer att göra den dikotomisk, alltså uppdelad i svart och vitt/rätt och fel. Men väljer man att vara kritisk bör man vara kritisk mot alla källor, och inte bara mot dem man själv redan bestämt sig för har fel.

Avslutningsvis önskar jag återkoppla till den mest basala, men inte nödvändigtvis önskvärda, av våra mänskliga egenskaper: bekräftelsebehovet. Kanske är det så att vardagen är litet grå; jobbet är tråkigt, pengarna räcker inte riktigt till, den där resan eller nya teven man skulle vilja skaffa känns alltför långt borta. Då är det enkelt att krydda till tillvaron genom att bestämma sig för att någon är ute efter att skada en eller de man tycker om, eller att det finns bestämda livsregler som avgör om man får det bra eller dåligt när man dör, eller skylla sin tillvaro på ödlor i människokostym...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Problemen: arbetslöshet och invandring?

Dagens politiska maktkamp är mer eller mindre diktomisk i sin natur: "för eller emot" är i många fall de enda val som ges den enskilde individen. Istället för att presentera ytterligare valmöjligheter skapar falsk diktomi en minst lika falsk trygghet med sin dogmatiska redovisning av politiska frågor.
För inte så länge sedan träffade jag en grupp politiskt engagerade i Stockholm. En av dem kläckte ur sig, som vore det inte särskilt underligt, att de flesta av dem som har möjlighet att faktiskt göra skillnad i den politiska sfären istället använder sig av denna makt för att säkerställa en fortsatt - relativt - dekadent tillvaro åt sig själva och sin familj. Personens politiska inriktning var rödfärgad, men denne fick medhåll även från blått håll. Och det bör väl egentligen inte anses underligt att man önskar det bästa åt sig själv och sin familj? Men nog blir det problematiskt om sådan person förväntas fatta beslut som samtidigt kan komma att påverka över nio miljoner andra individer.

När det kommer till invandringsfrågan så är majoriteten av partierna i riksdagen överens, med bara ett parti i opposition. Det ensamma partiet tycker att man bör "begränsa invandringen", vilket i viss grad redan görs men det är inget man lyfter fram då det inte låter särskilt lockande med fraser som "stängda nationsgränser" m.m. Samtidigt står den stora massan av politiskt engagerade och skanderar sitt hat mot rasism och nazism. Och det är ju bra att det är åt detta håll den politiska kappan ändå vajar. Men också inom denna gruppering väljer man att peka finger åt varandra. Vänstern menar att högern är känslokall, högern menar att vänstern inte har en realistisk pengasyn. Så vem har egentligen rätt?

Den politik som drivs i dagens samhälle står i direkt anknytning till det så kallade "arbetssamhället", det vill säga en samhällsmodell som bygger på att individer arbetar utefter marknadsliberala villkor; fortsatt överkonsumtion och arbetsnarkomani är sådant som uppmuntras i sådant samhälle. Detta gäller inte bara högersidan då man även ifrån vänsterns håll propagerar för "rätten till ett arbete", inte "rätten till livsglädje".

För att lösa de sociala frågeställningar som ligger på bordet i dag så behöver vi ifrågasätta det marknadsliberala samhället, en samhällsmodell som är - precis som många andra modeller - en praktiskt god tankemodell, men som visat sig inte fungera i praktiken. Men då måste även de som har makt att göra skillnad inse att det krävs väsentliga omstruktureringar av deras politik. Politik tänkt att verka till förmån för folket får inte utstå kompromisser till förmån för företag och organisationers diton.
Människan måste prioriteras före organisationen. Och då är det hög tid att se över samhällsmodellen. Hög tid att se över möjligheterna för basinkomst/medborgarlön för att säkerställa en dräglig tillvaro för alla!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Det är brudarnas fel!"

När man åker kollektivt får man höra många intressanta diskussioner, vare sig man vill eller inte.
Nyligen satt ett gäng yngre killar och diskuterade o-jämnställdhet.
En av dem avslutar litet kaxigt med "Det är brudarnas fel! Man måste säga ifrån om något inte är okej."

I sin studie The History of Sexuality presenterar Marina Warner en tes rörande individers, i detta fall kvinnors, förhållningssätt till stereotyper. Hon menar att kvinnor kan välja att godkänna det patriarkala samhällssystemet för att på så vis skapa sig en plats i det ("[…] in the same vocabulary, using the same categories by which [they were] disqualified", s. 101).
Warners studie lyfter även idén om att kvinnor dras till den fysiska representationen av "den krigande mannen", ett påstående som - om sant - definitivt bör anses sätta käppar i hjulet för den feministiska rörelsen.

Marina Warners förstnämnda tes kan tolkas som att kvinnor mer eller mindre "ger upp" inför samhällsnormer och därför anammar "godkända" beteendemönster. Men för att kunna ge upp måste individen först och främst anat en diktomisk framtidsutsikt, alltså två skilda möjligheter att fortskrida, varav ett av dessa måste väljas. Ur nationalekonomisk synpunkt som den rationella människan (homo economicus) är människan mer eller mindre fulländad inom detta området, vilket borde göra att Warners idé inte bör stöta på större problem att befästas som sanning i vårt marknadsliberala samhälle. Men ur teori om den sociologiska människan (homo sociologicus) kan tesen ifrågasättas då man anser att människan inte har alla svar, eller vetskapen om utfallet av alla interaktioner/händelser.
En tydligare förklaring: för att en person ska kunna välja väg i ett samhälle måste samhället presentera minst två olika vägar för denne. Om personen endast får en väg presenterad för sig är möjligheten betydligt mindre för denne att avvika från den önskade rutt samhället har planerat.

Kan man verkligen hävda att kvinnor "godkänner" sin roll i samhället om de aldrig erhållit något annat alternativ? Samtidigt bör samma fråga kunna ställas om männen som omedvetet upprätthåller sådan maktordning; kan man verkligen hävda att män "godkänner" denna samhällsmaktordning om de aldrig fått reda på något annat alternativ?
Nog går det att resonera kring det egna ansvaret och individens förmåga att ta initiativ inför samhällsförändringar, men liksom en person som aldrig lärt sig räkna troligtvis inte kommer att kunna lösa ett såpass simpelt matematiskt problem som (a * b)(b * a) så kommer en person som aldrig lärt sig att resonera kring andra samhällsmodeller troligen inte heller att ifrågasätta det i dag rådande.
För tyvärr är det så att det inte är ett särskilt fritt politiskt klimat ens i den demokratiska delen av världen. Det finns fortfarande frågor som är relativt tabu, om än att vissa tabu sakta men säkert börjar luckras upp i samband med samhällets ofrånkomliga progression. Och tur är väl det.
Nu gäller det bara att denna progression går åt "rätt håll".

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Att driva med tjejer

Här om dagen kollade jag igenom humorserien "Full Patte" på SVT play. Ett roligt program där ett humorpar slänger sig med vass samhällskritik kryddat med en stor portion humor; rekommenderas!
Men det var en figur som särskilt fick mig att fundera. "Kikar-killen", för er som sett programmet.

Sist jag hörde någon kille prata på detta sätt var i 16-årsåldern. Kanske beror det på att jag inte har sådana personer i min omgivning men jag kände inte alls igen den personen hos någon av mina kompisar som passerat 20. Möjligtvis har jag mött någon som beter sig på detta sätt, men de tillfällena bör kunna räknas med ena handens fingrar.
Jag inser att det är komik och att detta är en extrem stereotyp, men blir samtidigt lätt oroad. Är det så här de som stämplats med genusrollen kvinna ser på den motsatta sidan av samhällets könsparadigm? I så fall förstår jag varför vissa hatar män, "kikarkillen" är ju rent motbjudande i sina uttryck.

Ser man hur feminister porträtteras i film, tv-serier och annan media, samt responsen denna stereotypiska framställning får, så skiljer den sig inte nämnvärt mot den respons vissa män uttrycker för stereotypiska framställningar som tidigare nämnda. Skillnaden blir dock att om en "man" uttrycker irritation för en sådan framställning är denne en "arg, kränkt, (vit) man" men om en "kvinna" uttrycker detsamma så är hon en "stark kvinna, och en förebild".
Att det existerar segregation i samhället rörande genus är det ingen fråga om; kvinnor och män är inte jämställda. Statistik visar gång på gång att män tjänar bättre, generellt sett har högre positioner inom arbetslivet, samt spenderar mindre tid med arbete i hushållet än kvinnan. Problematiken uppstår dock i det etiska dilemmat: har en förtryckt individ större rätt att uttrycka sig ont om oppositionen, utan att förtjäna få något mothugg?
De jag ställt denna fråga till återkommer med samma argument: "ja, man får inte sparka på den som ligger", i diverse omformuleringar. Men då möter vi istället ett än större dilemma i det att oppositionen då istället censureras, vilket i sin tur också är en sorts förtryck, om än i annan form.

Jag är inte helt övertygad om att en sak skulle vara mer okej än någon annan. Så länge vi fortsätter resonera strikt diktomiskt kommer vi aldrig att nå ett jämställt samhälle.
Oavsett vilket "läger" en tillhör är "vi och dom"-resonemanget skadligt för jämställdhetsarbetet, oavsett om man motarbetar orättvisor genom att peka ut detta, eller söker att upprätthålla dem alternativt öka segregationen ytterligare. Självklart behöver man i vis mån lyfta problemet för att kunna ta itu med det, och då kommer ju klass-, kön-, etnicitetstillhörighet m.m. att få en central roll. Men utöver detta bör en inte spekulera och resonera kring individers "tillhörighet".

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.