Dagens politiska maktkamp är mer eller mindre diktomisk i sin natur: "för eller emot" är i många fall de enda val som ges den enskilde individen. Istället för att presentera ytterligare valmöjligheter skapar falsk diktomi en minst lika falsk trygghet med sin dogmatiska redovisning av politiska frågor.
För inte så länge sedan träffade jag en grupp politiskt engagerade i Stockholm. En av dem kläckte ur sig, som vore det inte särskilt underligt, att de flesta av dem som har möjlighet att faktiskt göra skillnad i den politiska sfären istället använder sig av denna makt för att säkerställa en fortsatt - relativt - dekadent tillvaro åt sig själva och sin familj. Personens politiska inriktning var rödfärgad, men denne fick medhåll även från blått håll. Och det bör väl egentligen inte anses underligt att man önskar det bästa åt sig själv och sin familj? Men nog blir det problematiskt om sådan person förväntas fatta beslut som samtidigt kan komma att påverka över nio miljoner andra individer.
När det kommer till invandringsfrågan så är majoriteten av partierna i riksdagen överens, med bara ett parti i opposition. Det ensamma partiet tycker att man bör "begränsa invandringen", vilket i viss grad redan görs men det är inget man lyfter fram då det inte låter särskilt lockande med fraser som "stängda nationsgränser" m.m. Samtidigt står den stora massan av politiskt engagerade och skanderar sitt hat mot rasism och nazism. Och det är ju bra att det är åt detta håll den politiska kappan ändå vajar. Men också inom denna gruppering väljer man att peka finger åt varandra. Vänstern menar att högern är känslokall, högern menar att vänstern inte har en realistisk pengasyn. Så vem har egentligen rätt?
Den politik som drivs i dagens samhälle står i direkt anknytning till det så kallade "arbetssamhället", det vill säga en samhällsmodell som bygger på att individer arbetar utefter marknadsliberala villkor; fortsatt överkonsumtion och arbetsnarkomani är sådant som uppmuntras i sådant samhälle. Detta gäller inte bara högersidan då man även ifrån vänsterns håll propagerar för "rätten till ett arbete", inte "rätten till livsglädje".
För att lösa de sociala frågeställningar som ligger på bordet i dag så behöver vi ifrågasätta det marknadsliberala samhället, en samhällsmodell som är - precis som många andra modeller - en praktiskt god tankemodell, men som visat sig inte fungera i praktiken. Men då måste även de som har makt att göra skillnad inse att det krävs väsentliga omstruktureringar av deras politik. Politik tänkt att verka till förmån för folket får inte utstå kompromisser till förmån för företag och organisationers diton.
Människan måste prioriteras före organisationen. Och då är det hög tid att se över samhällsmodellen. Hög tid att se över möjligheterna för basinkomst/medborgarlön för att säkerställa en dräglig tillvaro för alla!
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar