onsdag 25 april 2012

"Faktatexter" utan källor och bekräftelsebehov.

Under en filosofisk diskussion jag medverkade i gällande meningen med livet var det en person som menade att "bekräftas och att bekräfta andra" var meningen med livet. Ju mer jag tänkt på uttalandet dess mer är jag benägen att hålla med.
Då jag funderar över uttalandet tycks det som om allt jag och människorna runt omkring mig gör på ett eller annat vis handlar om att bekräfta eller bekräftas, men möjligheten finns att detta är standardsumman av en ny uppenbarelse, liksom då man lärt sig ett nytt ord och då tycker sig höra/se ordet användas överallt.

Oavsett om ovanstående är sant eller inte så tycks människan ha en förmåga att skapa sig egna sanningar för att ursäkta sina tillkortakommanden, i vissa fall genom egna antaganden men som den sociala varelse människan ändå är väljer vissa att sälla sig till redan etablerade idéer.
Jag har tidigare talat om Anni Sennov och hennes bok "Kristallbarn, Indigobarn o Framtidens vuxna", där jag uttryckt min skepsis inför boken då inga källor finns representerade samt subjektiviteten författaren uppvisar i sitt skrivande.
I de sista sidorna av boken förklaras också att man kan utbilda sig till "Auraförmedlare", en person som (väldigt ytligt förklarat) hjälper individer att koppla bort alla sina chakran exkluderat hjärtchakrat genom vilket personer med Kristallauror (själar?) lever helt genom. I samma del står det att kursen passar för: Människor som önskar använda sin potential.

På sidan 71 i boken står:

När barnen håller sig borta hemifrån är det inte alltid därför att de inte vill vara tillsammans med föräldrarna. Det beror helt enkelt på att de har tråkigt eller inte längre känner sig hemma i energierna längre ner i energitornet.


Utefter min egen subjektiva bild är detta ingen ny företeelse men det tycks som om författaren vill sammanbinda detta med sin egen världsbild. Sedan den kulturella ungdomsrevolutionen under 50/60(?)-talet har ångest uttryckts över ungdomars självständighet. Ett steg somliga anser är viktigt medan vissa äger den konservativa (och egoistiska) åsikten (undermedvetet) att deras barn ska fokusera på dem, möjligen som en "återbetalning" för allt de gjort för sina barn (måhända en extrem tes som kan låta galet, men är inte dagens människa smått galen?).
Vilket åter tar oss tillbaka till utgångspunkten för dagens inlägg: bekräftelsebehovet hos människor.
I min text säger jag inte att författaren av den nämnda boken äger ett bekräftelsebehov större än det hos andra men jag tycker mig kunna se egot skymta fram på flertalet ställen liksom det gör i många andra självutnämnda profeters skrifter.

Avslutningsvis vill jag säga att mycket in boken är intressant och trevligt att läsa men jag saknar källor och fakta bakom de påståenden som görs i boken som inte är direkt kopplade till det sunda förnuftet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

onsdag 18 april 2012

En värld fri från lögner?

Lögn: då en individ förvränger sanningen för att med lättja klara sig ur en situation.
Finns det något sätt att undvika detta? Självklart, men passar det in i vår samhällsstruktur?

Att vara rak och tydlig premieras (i alla fall officiellt), var gång en politiker öppnat munnen dröjer sig ett eko av arga människoröster kvar, men i många situationer tycks människor finna sig manade att böja på sanningen med ord ur vilka det kan uppstå negativa konsekvenser.
En lögn föder inte nödvändigtvis en annan men var gång man uttalar en lögn spelar man om sin egen trovärdighet. Det enda som krävs för att punktera lögnen är en kritisk individ med intresse och tid nog att undersöka kommentaren. En vit lögn kan ses som harmlös men en större lögn kan skapa stora problem.
Om vi återgår till exemplet politiker.
Då en politiker uttalar en lögn har denne i stort sett redan avsagt sig sin trovärdighet. Denne väljer kanske att adressera invånarna för att be om ursäkt eller väljer att gå ut med en följdhistoria vilken gör lögnen än mer invecklad vilket sätter större press på politikern som då måste leva lögnen som om den vore sann, den blir en del av dennes privatliv. När politikern inte längre klarar av att leva på detta vis eller blir påkommen bör den politiska karriären vara slut, eller? Inte nödvändigtvis.
Även i det sociala livet utanför de politiska partierna existerar fenomenet då människor som väljer att följa en tro, idé eller uppfattning egentligen följer en individ. När en medlem sviker gruppens ideal utesluts denne ur gruppen, så länge individen inte är gruppens ledare.

Än en gång tycks det vara det negativa egot som är boven i dramat.
I stället för att fokusera på den egna utvecklingen väljer individer att följa den person som erbjuder dem simplicitet och (i vissa fall) komfort. Inom grupper som denna kan sammanhållningen vara viktigare än fakta vilket kan bli riktigt farligt om gruppen bestämmer sig för att alla som inte är med dem är emot dem.

Genom att motarbeta det negativa egot, säga sanningen när svarsföljderna skiljer sig och genom att uppvisa hänsyn samt sunt förnuft skulle vår art kunna ta sig så mycket längre än den plats den befinner sig på idag; men makthungriga individer som är beredda att göra näst-intill vad som helst mot vem som helst för att inte bli av med sin makt, både på hög politisk nivå och vardaglig, social nivå.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

måndag 9 april 2012

Summan av det negativa egot.

Hur avgör man vem som är extremist?
Måste en extremist uppföra sig obscent, hota andra människor eller är det tillräckligt om personen uppvisar narcissistiska drag?
En ny trend inom det stora landet i väst är den så kallade "nyateismen", vilket kan vara en motpol till den tidigare strikta katolicismen. Men är det ena bättre än det andra?

Om man besöker imgur.com/r/atheism tycks majoriteten av inläggen handla om hur mycket bättre en ateist är jämfört med en kristen. I kommentarer till sådana inlägg (läs: bilder) framkommer att man anser sig ha svårt att göra sin röst hörd i en nation där en ledares syn på religiösa frågor väger tungt när det vankas val.
Men är det så viktigt vilken tro man lever efter? Är det inte viktigare hur man är som människa?
Vissa ateister menar att kristna betett sig illa mot homosexuella och andra minoriteter under en lång tid och att de nu "får vad de förtjänar". Men gör det verkligen ateisterna till bättre människor än vad de valt att vända ryggen åt eller är de båda två sidor av samma mynt?
En människa som inte nödvändigtvis vill stämpla sig själv under någon religiös övertygelse. Denne kanske "bara" anser sig vara skeptiker. Ingenting är fel i det så länge personen ifråga inte spottar på någon annan vilket är precis vad en individ gör när denne menar att en annan individ hamnar i helvetet eller att någon annan individ är sämre för att denne inte delar åsikt om någonting.
Att informera någon annan om sin egen verklighet skiljer sig kraftigt från att tvinga på någon densamma. Det är en individs fulla rätt att tycka vad denne vill men det är däremot inte någon annans skyldighet att acceptera den första personens åsikter som sanna.

Möjligheten finns att vi människor (socialt sett) skulle fungera betydligt bättre och åstadkomma mer som art om vi lärde oss att bemästra vårt ego då det är vad som fortfarande håller oss kvar på vårt nuvarande utvecklingsstadium. Man kan välja att tro att detta är sant eller inte men om man granskar grunden till majoriteten av de konflikter som existerar idag tycker jag mig kunna finna spår av sanning i det sistnämnda påståendet.

Ett utdrag från Wikipedia förklarar termen "ego":

Egot gör tre saker jämt och ständigt, den söker tvångsmässig bekräftelse, har ett tvångsmässigt behov av att kontrollera, har ett tvångsmässigt behov av att döma och försvara och har tvångsmässiga osanna förväntningar.
Egot tror att den är sig själv, det vill säga människan själv.
Man blir fri från egots grepp och når inre frid och frånvaro av rädsla, genom att avidentifiera sina tankeprocesser och känslor från sig själv.
Människan är inte sina tankar, utan människan är den medvetenheten om att dessa tankar finns i människan själv.
Man börjar sitt frigörande från egot när man börjar ifrågasätta och uppmärksamma den inre röst som man har i sitt huvud.
Dock kommer egot alltid att vara en del av människan.
Hur starkt egot är speglas av hur mycket rösten i huvudet styr människan i hennes handlingar och val.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

torsdag 5 april 2012

USA, en semianarkistisk oligarki?

Majoriteten av länderna inom dagens europeiska gränser har existerat (om kanske inte under samma namn, men) med snarlika kartgränser under en mycket lång tid och den nationella stoltheten brinner starkare hos vissa, svagare hos andra.
Nyligen lyssnade jag till ett radioinslag där man diskuterade Nordkorea och vad som pågår innanför landets gränser. En man som levt på plats menade att folket itutas att de lever i det bästa landet under demokratiskt styre, vilket inte är helt olikt ett annat land i väst...

Under ett besök i USA fann jag att våldet tycks spela en central roll i samhället jämfört med andra platser jag befunnit mig på.
Segregation existerar i högsta grad då klassklyftorna är stora; medelklassamhället är näst intill obefintligt. Slår man ihop den misär som kan uppstå ur detta med de fria vapenlagar som finns i landet står man med bostadsområden där en nästintill semi-anarkistisk livsstil införts.
Detta till trots(?) finns en värme mellan människor som jag aldrig träffat på i något annat land, en social "öppenhet" som torde avundas av de flesta europeiska länder jag besökt. Men detta är en värme som står i ständig konflikt till den oligarkiska sidan av USA.
I media kallas landets styre för "demokrati", då är det inte konstigt om en okritisk individ väljer att tro på detta. Genom att skapa medieimperium finns individer i landet som har total kontroll över den information som släpps ut i etern, något som betyder att de (teoretiskt(?)) kan styra en individs uppfattning av omvärlden. Finansiering av presidentval och liknande görs av rika människor med personliga agendor vilket kan göra det svårt för en kandidat som går emot de som skapat sig ett gott leverne grundat på kapitalismen då denne får svårare att nå ut via media.
På denna grogrund växer en försiktig tes fram där landets styre erhåller en etikett märkt "semianarkistisk oligarki".

Landet USA är ett relativt ungt land och det omogna beteende dess ledare och juridiska system uppvisar kan jämföras med vad man kan förvänta sig av en tonåring.
Man kan säga att landet drabbats av ett "flugornas herre"-scenario i stor skala då det ständigt är inblandat i konflikter innanför landets gränser. Det juridiska systemet förlitar sig också till stor del på det monetära systemet vilket teoretiskt betyder att en person med mycket pengar och inflytande kan få även en oskyldig person inspärrad. Eller värre.

Sist vill jag tillägga att jag, under min inflygning till landet, var tvungen att skriva på ett kontrakt där jag lovade att inte diskutera händelser som pågår/har pågått utanför landet eller politik med landets invånare.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
“Everything we hear is an opinion, not a fact. Everything we see is a perspective, not the truth.” - Marcus Aurelius