Redan 1995 så förutspådde Alexander Bard hur internet skulle ta en central position i samhället. Genom det skulle människor över hela jorden kunna nå varandra, på bara några sekunder.
En ny era, där allas röster skulle få höras. Och så blev det väl?
Jag tror inte att någon säger emot påståendet om att alla kan göra sig hörda via internet, men frågan är bara vem/vilka som lyssnar?
Människan har en tendens att söka upp grupperingar vars idéer om hur världen är förskaffad stämmer överens med den egna uppfattningen. Där av skapas det starka organisationer som kan driva igenom enorma sociala projekt. Som en produkt av den demokratiska idén som genomsyrar våra västerländska samhällen, så har också ett antal nya sociala kontrakt kommit till. Bland annat ett - då vi (officiellt) hatar orättvisor - som innebär att "alla ska ha rätt till sin åsikt".
Det är inte svårt att förstå idén bakom, men samtidigt blir det aningen paradoxalt då vissa åsikter kommer att sätta käppar i hjulet för andra. Ska exempelvis sådana personer med konservativa åsikter tillåtas förhindra progressiva att driva igenom sina idéer? Eller hur långt bör man egentligen ta tanken om allas rätt till den egna åsikten?
Vid diskussioner brukar det talas om att det "är okej så länge ingen annan person skadas". Problemet med detta uttalande är fenomenologisk, det vill säga vad som skadar en person kan bara den personen själv avgöra. Därför blir påståendet "alla ska få ha rätt till sin åsikt, så länge ingen annan person skadas" väldigt problematiskt, för det är mer eller mindre omöjligt att avgöra vad som skadar en annan person. Något som kan tyckas som ett harmlöst skämt för en person, på grund av dennes världsuppfattning, kan vara en enorm kränkning emot en annan.
Detta kan också skapa ringar på vattnet: människor kan bli rädda för att ta socialt ansvar om det inte längre finns några tydliga definitioner på vad som är "okej" och vad som "inte är okej”, vad som bör anses innefattas i någons "rätt till en egen åsikt" samt vad som inte innefattas i detta luddiga uttalande.
Och det känns inte alls som ett mål vi bör sträva emot.
måndag 25 juli 2016
fredag 22 juli 2016
"Är det en pojke eller en flicka?" - Ålderism
Jag har sett det hända på stan, jag har hört många vänner och bekanta lyfta upp hur otäckt de tycker att fenomenet är: ålderismen.
För den som känner som osäker på begreppet "ålderism" så handlar det om att man systematiskt åtsidosätter åsikter som kommer ifrån människor som (vanligtvis) är mycket äldre än man själv, till exempel med argumentet att "han/hon växte upp i en annan tid", eller liknande.
Ett exempel på detta är den debatt som skedde för något år sedan, som grundade sig i att pensionärer frågade vilket kön en bebis hade, vilket gjorde mamman till barnet väldigt upprörd. Hon ville inte styra barnet mot ett visst kön, och valde att uttrycka detta till pensionären. Eller snarare skälla ut personen för att denne ställt en så nedvärderande fråga. Händelsen fick luft under vingarna och omnämndes i debattartiklar.
Detta beteende återkommer inom många socialpolitiska frågor, att unga personer "läxar upp" äldre som "inte hänger med", som om det skulle handla om att de äldre inte bryr sig alls, och inte om att de har en annan syn på tillvaron än de yngre. Givetvis finns det fajter man behöver ta, inte minst rörande exempelvis en föråldrad syn på andra nationaliteter eller etniciteter.
Men man glömmer någonting väldigt viktigt under de hetska tillrättavisningarna.
Troligtvis hade man inte kunnat föra socialpolitiska frågor om t.ex. HBTQ, trygghet, frihet, etc., om inte dessa pensionärer först hade banat vägen genom att skapa ett samhälle där sådan trygghet är möjlig!
Om inte de som kom före oss, som levde och slet svårt i Sverige, hade gjort just det, skapat och upprätthållit ett samhällskontrakt rörande fri skolgång, uttrycksfrihet, varandras lika värde, rätt till socialt skyddsnät, m.m., så hade vi aldrig kunnat engagera oss i sakfrågor som grundar sig i individens egna tankar och önskemål.
Glöm inte att vi har inte tagit oss dit vi är på helt egen hand. Vi står på giganters axlar, människor som riskerat liv och lem för att vi ska få leva i ett sånt här samhälle.
Avslutningsvis vill jag än en gång poängtera att ja: det finns fajter man behöver ta, men att högljutt skälla ut en pensionär för att denne undrar om ditt barn är "en pojke eller flicka", är inte en legitim sådan.
För den som känner som osäker på begreppet "ålderism" så handlar det om att man systematiskt åtsidosätter åsikter som kommer ifrån människor som (vanligtvis) är mycket äldre än man själv, till exempel med argumentet att "han/hon växte upp i en annan tid", eller liknande.
Ett exempel på detta är den debatt som skedde för något år sedan, som grundade sig i att pensionärer frågade vilket kön en bebis hade, vilket gjorde mamman till barnet väldigt upprörd. Hon ville inte styra barnet mot ett visst kön, och valde att uttrycka detta till pensionären. Eller snarare skälla ut personen för att denne ställt en så nedvärderande fråga. Händelsen fick luft under vingarna och omnämndes i debattartiklar.
Detta beteende återkommer inom många socialpolitiska frågor, att unga personer "läxar upp" äldre som "inte hänger med", som om det skulle handla om att de äldre inte bryr sig alls, och inte om att de har en annan syn på tillvaron än de yngre. Givetvis finns det fajter man behöver ta, inte minst rörande exempelvis en föråldrad syn på andra nationaliteter eller etniciteter.
Men man glömmer någonting väldigt viktigt under de hetska tillrättavisningarna.
Troligtvis hade man inte kunnat föra socialpolitiska frågor om t.ex. HBTQ, trygghet, frihet, etc., om inte dessa pensionärer först hade banat vägen genom att skapa ett samhälle där sådan trygghet är möjlig!
Om inte de som kom före oss, som levde och slet svårt i Sverige, hade gjort just det, skapat och upprätthållit ett samhällskontrakt rörande fri skolgång, uttrycksfrihet, varandras lika värde, rätt till socialt skyddsnät, m.m., så hade vi aldrig kunnat engagera oss i sakfrågor som grundar sig i individens egna tankar och önskemål.
Glöm inte att vi har inte tagit oss dit vi är på helt egen hand. Vi står på giganters axlar, människor som riskerat liv och lem för att vi ska få leva i ett sånt här samhälle.
Avslutningsvis vill jag än en gång poängtera att ja: det finns fajter man behöver ta, men att högljutt skälla ut en pensionär för att denne undrar om ditt barn är "en pojke eller flicka", är inte en legitim sådan.
onsdag 18 maj 2016
Företag och organisationer: framtidens sociala trygghet?
Nietzsche (1967) menade att när människan inte längre tror på någon Gud så kommer hon istället att sätta sina egna önskemål i första rummet. Avsaknaden av en objektiv sanning, som en teologisk övertygelse ändå innebär, riskerar att leda till att människan känner sig alienerad.
I och med att vi inte alla delar samma medvetande så kommer vi att se annorlunda på saker och ting: tycka olika om många saker. Detta riskerar att skapa klyftor mellan olika grupper, och kan leda till att människor börjar arbeta mer för sig själva samt undvika att hjälpa varandra. Där av motarbetas Hamiltons klassiska teori för när vi väljer att hjälpa andra (rb>c*), då människor kräver att det ska "kosta" mindre att hjälpa andra, samt att utfallet av att hjälpa andra behöver vara betydligt högre, än tidigare, för att det skall kännas värt ansträngningen.
(* r = relatedness/hur nära släkt man är/hur väl man känner varandra;
b = benefit for recipient/hur mycket mottagaren blir hjälpt;
c = cost for altruist/hur mycket det "kostar" för den som hjälper till.)
"Styrka i nummer" brukar komma upp då man pratar om organisationer. En teori om varför organisationer existerar menar att det är betydligt enklare att åstadkomma saker i grupp, där olika moment kan delas upp mellan deltagarna, samt där man kan tillgodose sig många fler individuella styrkor, vilket leder till att man kan nå bättre resultat (under kortare tid) än vad som är möjligt om man arbetar med någonting på egen hand (Abrahamssom & Andersen, 2005). Detta leder mig fram till den problematik som kan uppstå i ett samhälle där vissa söker sig till organisationer medan andra fokuserar på sin egen framgång.
Problemställning
Våra samhällen har sedan en lång tid tillbaka grundat sig i gemensamma intressen: religion, nationstillhörighet, politisk tillhörighet, etc. Om de här luckras upp utan några substitut, exempelvis andra organisationer, företag, etc., så riskerar splittringarna mellan individer öka ytterligare. Och vad händer då med individer som söker en social gemenskap, om det inte längre finns tillräckligt med organisationer som erbjuder sådan gemenskap? Risken finns att fler börjar uttrycka sig genom våldshandlingar.
Det är därför viktigt att vi inte helt grottar ner oss i individualismen, utan även i framtiden ser de möjligheter som organisatoriskt samarbete faktiskt erbjuder, samt tar vara på dessa.
Med detta sagt så innebär inte individualismen nödvändigtvis ett problem. Idéer om att individer bär på olika styrkor, samt att man bör tillåtas utveckla dessa, är någonting som kommer gagna de organisationer som tar tillvara på detta. Så möjligtvis är nyckeln till människans hållbara framtid en kombination av de båda, där vi tar hand om varandra samtidigt som vi hjälper varandra att kultivera de positiva egenskaper som var och en bär på.
- - - - -
Källor:
Abrahamsson, B, & Andersen, J. A. (2005). Organisation - Att Beskriva och Förstå Organisationer. Malmö: Liber.
Nietzsche, F. (1967). The Will to Power. New York: Random House Inc.
I och med att vi inte alla delar samma medvetande så kommer vi att se annorlunda på saker och ting: tycka olika om många saker. Detta riskerar att skapa klyftor mellan olika grupper, och kan leda till att människor börjar arbeta mer för sig själva samt undvika att hjälpa varandra. Där av motarbetas Hamiltons klassiska teori för när vi väljer att hjälpa andra (rb>c*), då människor kräver att det ska "kosta" mindre att hjälpa andra, samt att utfallet av att hjälpa andra behöver vara betydligt högre, än tidigare, för att det skall kännas värt ansträngningen.
(* r = relatedness/hur nära släkt man är/hur väl man känner varandra;
b = benefit for recipient/hur mycket mottagaren blir hjälpt;
c = cost for altruist/hur mycket det "kostar" för den som hjälper till.)
"Styrka i nummer" brukar komma upp då man pratar om organisationer. En teori om varför organisationer existerar menar att det är betydligt enklare att åstadkomma saker i grupp, där olika moment kan delas upp mellan deltagarna, samt där man kan tillgodose sig många fler individuella styrkor, vilket leder till att man kan nå bättre resultat (under kortare tid) än vad som är möjligt om man arbetar med någonting på egen hand (Abrahamssom & Andersen, 2005). Detta leder mig fram till den problematik som kan uppstå i ett samhälle där vissa söker sig till organisationer medan andra fokuserar på sin egen framgång.
Problemställning
Våra samhällen har sedan en lång tid tillbaka grundat sig i gemensamma intressen: religion, nationstillhörighet, politisk tillhörighet, etc. Om de här luckras upp utan några substitut, exempelvis andra organisationer, företag, etc., så riskerar splittringarna mellan individer öka ytterligare. Och vad händer då med individer som söker en social gemenskap, om det inte längre finns tillräckligt med organisationer som erbjuder sådan gemenskap? Risken finns att fler börjar uttrycka sig genom våldshandlingar.
Det är därför viktigt att vi inte helt grottar ner oss i individualismen, utan även i framtiden ser de möjligheter som organisatoriskt samarbete faktiskt erbjuder, samt tar vara på dessa.
Med detta sagt så innebär inte individualismen nödvändigtvis ett problem. Idéer om att individer bär på olika styrkor, samt att man bör tillåtas utveckla dessa, är någonting som kommer gagna de organisationer som tar tillvara på detta. Så möjligtvis är nyckeln till människans hållbara framtid en kombination av de båda, där vi tar hand om varandra samtidigt som vi hjälper varandra att kultivera de positiva egenskaper som var och en bär på.
- - - - -
Källor:
Abrahamsson, B, & Andersen, J. A. (2005). Organisation - Att Beskriva och Förstå Organisationer. Malmö: Liber.
Nietzsche, F. (1967). The Will to Power. New York: Random House Inc.
tisdag 29 mars 2016
Vem blir religiös, vem tror på det paranormala, och vem tror inte på någonting?
Någon gång har du säkert berättat en historia om någonting som har hänt dig, när någon annan flikar in "nä men så var det ju inte!", fastän du själv är tvärsäker på att du inte minns fel. Och det behöver inte vara så att någon av er egentligen har fel, ni har bara uppfattat situationen olika.
Ordet "fenomenologi" syftar till hur människor uppfattar saker som händer omkring dem.
Beroende på en persons sociala bakgrund, genetiska disposition. m.m., så tolkar man händelser på olika sätt. En individ som fått lära sig att poliser är "elaka" kommer att reagera starkare när de finns i dennes omgivning, eller om denne av någon anledning måste interagera med en polis. Likaså kan en person med social ångest uppfatta ett rum fullt med nya människor som väldigt otäckt, medan en annan person kan må som bäst i samma situation.
Fenomenologi påverkar alltså oss människor i allra högsta grad. Men vad jag är intresserad av i detta inlägget är hur det kommer sig att vissa människor tror på det paranormala medan andra inte gör det, samt varför vissa människor blir religiösa medan andra inte blir det.
Som tur är finns det idag en hel del forskning att tillgå på ämnet.
För den som inte orkar läsa vidare gör jag här en kort - grovdragen - summering av innehållet:
De som tror på det paranormala, samt de som blir religiösa, tycks i högre grad än de som inte tror på liknande, vara övertygade om att...
... medvetandet och kroppen är två skilda saker.
... andra djur, och naturen, har samma tankar och känslor som människor.
... människans intuition har rätt och att man kan lita på den.
Utöver detta tycks det också vara mer vanligt att dessa grupper är relativt oinsatta i naturvetenskapliga förklaringar till varför saker och ting händer (kemi, fysik, matematik, etc.), vilket leder till att man godtar alternativa förklaringar på frågor.
Utbildningsnivån tycks inte kunna påverka människors skeptiska förmåga, vilket backar upp idén om att de som tror på det paranormala, eller de som blir religiösa, tror mer på sin egen intuition, än att de skulle "sakna" en analytisk förmåga.
För den som vill veta mer:
Skillnaden mellan de människor som tror på det paranormala, som blir religiösa, och de som "inte tror".
Jag vill börja med att be om ursäkt för att det saknas en fräsig rubrik till denna sektion. Så, till frågeställningen: hur kommer det sig att vissa blir troende - på ett eller annat vis - medan andra inte blir det?
Där man tidigare spekulerat om att människor utvecklar en tro på det paranormala på grund av "brist på analytisk förmåga pekar forskningsresultat ifrån Helsingfors Universitet på att det istället handlar om en högre tillit till den egna intuitionen(1).
De första två grupperna (de som tror på det paranormala, samt de religiösa) kopplas samman via deras övertygelse om den "reflektiva dualismen", det vill säga att medvetandet och kroppen är två olika saker(2). Den tredje gruppen (de som inte tror/skeptikerna) kan anamma en annan inriktning: monism, vilket innebär att medvetandet och kroppen hör samman. Det finns olika förklaringar på hur de hör samman, ex. att hjärnans tolkning av omvärlden skapar vårat medvetande.
De som tror på det paranormala, och de som blir religiösa.
Människor som blir religiösa, eller tror på det paranormala menar att deras intuition är korrekt: när de känner att det är på ett visst sätt, då stämmer det. De personer som inte tror på det paranormala tycks oftare ha en bättre förståelse för de grundläggande naturvetenskapliga koncept som lärs ut i skolmiljö, det vill säga hur saker och ting fungerar, vilket man ska få lära sig på exempelvis kemi-, fysik-, och matematiklektionerna. Den som tror på det paranormala är mer benägen att godta alternativa förklaringar på saker som det redan finns goda förklaringsmodeller för(3).
Människor som tror på det paranormala tror i många fall också på antropomorfism, det vill säga att djur och natur har samma karaktärsdrag och känslor som människor. Denna idé delas vanligtvis inte av religiösa(4).
Religiösa människor tycks också vara övertygade om att deras intuition är sann. Men de skiljer sig ifrån den andra gruppen då de i mindre utsträckning tror på paranormala fenomen. Den religiösa skaran människor tenderar också vara mer välvilliga, samt konservativa, än de personer som tror på det paranormala.
Som det ser ut idag tycks hypotesen om att människor som låter sig styras mer av sina känslor, också är mer benägna att tro på det paranormala/bli religiösa, än de människor som inte gör det, inte helt orealistisk. Dock menar vissa att begreppsförvirring är en mer trolig bakomliggande faktor. Det vill säga att de som tror på paranormala fenomen gör det för att de inte har kunskap om hur en viss sak annars kan hända(3).
Påverkar utbildningsnivån människors förmåga att vara skeptiska?
Nej. Universitetsstuderande verkar i högre grad vara mer skeptiska än exempelvis de som studerar på yrkeshögskola, men universitetsstudier i sig tycks inte påverka människors skeptiska förmåga. Detta styrker också idén om att människor som tror på det paranormala/blir religiösa inte har lägre analytisk förmåga, utan att de är mer övertygade om att deras intuition stämmer(1).
Källor:
(1) "Paranormal, superstitious, magical, and religious beliefs" - https://helda.helsinki.fi/handle/10138/19774?locale-attribute=en
(2) "Conceptions about the mind-body problem and their relations to afterlife beliefs, paranormal beliefs, religiosity, and ontological confusions" - http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4158462/
(3) "Superstitious, magical, and paranormal beliefs: An integrative model" - http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0092656606000869
(4) "Cognitive biases explain religious belief, paranormal belief, and belief in life's purpose" - http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0010027713001492
Ordet "fenomenologi" syftar till hur människor uppfattar saker som händer omkring dem.
Beroende på en persons sociala bakgrund, genetiska disposition. m.m., så tolkar man händelser på olika sätt. En individ som fått lära sig att poliser är "elaka" kommer att reagera starkare när de finns i dennes omgivning, eller om denne av någon anledning måste interagera med en polis. Likaså kan en person med social ångest uppfatta ett rum fullt med nya människor som väldigt otäckt, medan en annan person kan må som bäst i samma situation.
Fenomenologi påverkar alltså oss människor i allra högsta grad. Men vad jag är intresserad av i detta inlägget är hur det kommer sig att vissa människor tror på det paranormala medan andra inte gör det, samt varför vissa människor blir religiösa medan andra inte blir det.
Som tur är finns det idag en hel del forskning att tillgå på ämnet.
För den som inte orkar läsa vidare gör jag här en kort - grovdragen - summering av innehållet:
De som tror på det paranormala, samt de som blir religiösa, tycks i högre grad än de som inte tror på liknande, vara övertygade om att...
... medvetandet och kroppen är två skilda saker.
... andra djur, och naturen, har samma tankar och känslor som människor.
... människans intuition har rätt och att man kan lita på den.
Utöver detta tycks det också vara mer vanligt att dessa grupper är relativt oinsatta i naturvetenskapliga förklaringar till varför saker och ting händer (kemi, fysik, matematik, etc.), vilket leder till att man godtar alternativa förklaringar på frågor.
Utbildningsnivån tycks inte kunna påverka människors skeptiska förmåga, vilket backar upp idén om att de som tror på det paranormala, eller de som blir religiösa, tror mer på sin egen intuition, än att de skulle "sakna" en analytisk förmåga.
För den som vill veta mer:
Skillnaden mellan de människor som tror på det paranormala, som blir religiösa, och de som "inte tror".
Jag vill börja med att be om ursäkt för att det saknas en fräsig rubrik till denna sektion. Så, till frågeställningen: hur kommer det sig att vissa blir troende - på ett eller annat vis - medan andra inte blir det?
Där man tidigare spekulerat om att människor utvecklar en tro på det paranormala på grund av "brist på analytisk förmåga pekar forskningsresultat ifrån Helsingfors Universitet på att det istället handlar om en högre tillit till den egna intuitionen(1).
De första två grupperna (de som tror på det paranormala, samt de religiösa) kopplas samman via deras övertygelse om den "reflektiva dualismen", det vill säga att medvetandet och kroppen är två olika saker(2). Den tredje gruppen (de som inte tror/skeptikerna) kan anamma en annan inriktning: monism, vilket innebär att medvetandet och kroppen hör samman. Det finns olika förklaringar på hur de hör samman, ex. att hjärnans tolkning av omvärlden skapar vårat medvetande.
De som tror på det paranormala, och de som blir religiösa.
Människor som blir religiösa, eller tror på det paranormala menar att deras intuition är korrekt: när de känner att det är på ett visst sätt, då stämmer det. De personer som inte tror på det paranormala tycks oftare ha en bättre förståelse för de grundläggande naturvetenskapliga koncept som lärs ut i skolmiljö, det vill säga hur saker och ting fungerar, vilket man ska få lära sig på exempelvis kemi-, fysik-, och matematiklektionerna. Den som tror på det paranormala är mer benägen att godta alternativa förklaringar på saker som det redan finns goda förklaringsmodeller för(3).
Människor som tror på det paranormala tror i många fall också på antropomorfism, det vill säga att djur och natur har samma karaktärsdrag och känslor som människor. Denna idé delas vanligtvis inte av religiösa(4).
Religiösa människor tycks också vara övertygade om att deras intuition är sann. Men de skiljer sig ifrån den andra gruppen då de i mindre utsträckning tror på paranormala fenomen. Den religiösa skaran människor tenderar också vara mer välvilliga, samt konservativa, än de personer som tror på det paranormala.
Som det ser ut idag tycks hypotesen om att människor som låter sig styras mer av sina känslor, också är mer benägna att tro på det paranormala/bli religiösa, än de människor som inte gör det, inte helt orealistisk. Dock menar vissa att begreppsförvirring är en mer trolig bakomliggande faktor. Det vill säga att de som tror på paranormala fenomen gör det för att de inte har kunskap om hur en viss sak annars kan hända(3).
Påverkar utbildningsnivån människors förmåga att vara skeptiska?
Nej. Universitetsstuderande verkar i högre grad vara mer skeptiska än exempelvis de som studerar på yrkeshögskola, men universitetsstudier i sig tycks inte påverka människors skeptiska förmåga. Detta styrker också idén om att människor som tror på det paranormala/blir religiösa inte har lägre analytisk förmåga, utan att de är mer övertygade om att deras intuition stämmer(1).
Källor:
(1) "Paranormal, superstitious, magical, and religious beliefs" - https://helda.helsinki.fi/handle/10138/19774?locale-attribute=en
(2) "Conceptions about the mind-body problem and their relations to afterlife beliefs, paranormal beliefs, religiosity, and ontological confusions" - http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4158462/
(3) "Superstitious, magical, and paranormal beliefs: An integrative model" - http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0092656606000869
(4) "Cognitive biases explain religious belief, paranormal belief, and belief in life's purpose" - http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0010027713001492
måndag 28 mars 2016
Vissa skadas tydligen inte av terrorism
Je suis Paris!
Men inte Afghanistan (x2), Indien, Irak (x4), Libyen (x2), Egypten, Turkiet, Indonesien, Somalien (x2), Burkina Faso, Pakistan (x2), Kamerun, Nigeria, Elfenbenskusten, och Jemen.
Antal döda: 471+ (2016)
Antal skadade: 853+ (2016)
Detta är länder som sedan första januari i år har drabbats av terrordåd ifrån de som tagit på sig ansvaret för dåden i Belgien, för någon vecka sedan, och i Frankrike förra året. När attackerna i centrala Europa ägde rum tog det upp spaltmetrar i svenska tidningar, men när jag frågat runt tycks bara ett fåtal individer ens ha hört talas om de andra attackerna.
Hur kommer det sig?
En undersökning ifrån Göteborgs Universitet visar att år 2011 var skillnaderna mellan svenska journalisters, och gemene individers, partisympatier påtaglig(1). Ett direkt utdrag kan ses nedan:
Trots att stödet för den rödgröna politiken ökat markant inom den svenska journalistkåren, den politik som talar mest om solidaritet, öppnare gränser, "vi måste ta hand om varandra", så väljer man ändå att inte lyfta fram de terrordåd som nämns ovan. Skälet till detta menar journalisterna själva handlar om att de inte längre har lika stort inflytande över sina texter, utan att läsarna numera har mycket högre makt. D.v.s. om läsarna tycker om/blir intresserade av nyheten, så köper de tidningen.
Men vad blir det långsiktiga resultatet av ett sådant förhållningssätt till nyhetsrapportering: att man bara ska rapportera det "som säljer"?
Risken för att en felaktig nyhetsbild skapas, är markant. Exempelvis är det lättare att uppehålla idén om förekomsten av radikal jihadism som ett problem som genomsyrar hela Islam, om man inte rapporterar att cirka 88 % (21 av 24) av de terrorbrott som begåtts sedan starten av året, har begåtts i länderna ovan. Antalet döda i dessa länder, under samma period, överstiger 471 stycken, med över 853 skadade.
Jag vill påpeka att varje liv som förloras till terrorister är en stor sorg, och det ska inte drabba någon människa. Men i svensk medias fall tycks rapporteringen vara mer centrerad kring nationstillhörighet än antalet påverkade. Och det är mycket möjligt att så är fallet, och det behöver inte heller nödvändigtvis vara av ondo! Som tidigare nämnt: människor köper nyheter som de vill läsa/som de är intresserade av. Och då är det inte konstigt om man är mer intresserad av nyheter rörande människor som man känner igen sig själv i.
Men, om våra nyheter allt mer grundar sig i populism, d.v.s. "vad människor vill se", oavsett politisk färgning, är det verkligen ett nyhetsflöde som är värt att behålla i sin nuvarande form?
Är vinsterna med sådan nyhetsrapportering högre än de potentiella förlusterna?
Källor:
(1) "Svenska Journalister 1989-2011" - http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1385/1385205_journalistboken.pdf
(2) "x--- goes global" - http://edition.cnn.com/2015/12/17/world/mapping-isis-attacks-around-the-world/
Men inte Afghanistan (x2), Indien, Irak (x4), Libyen (x2), Egypten, Turkiet, Indonesien, Somalien (x2), Burkina Faso, Pakistan (x2), Kamerun, Nigeria, Elfenbenskusten, och Jemen.
Antal döda: 471+ (2016)
Antal skadade: 853+ (2016)
Detta är länder som sedan första januari i år har drabbats av terrordåd ifrån de som tagit på sig ansvaret för dåden i Belgien, för någon vecka sedan, och i Frankrike förra året. När attackerna i centrala Europa ägde rum tog det upp spaltmetrar i svenska tidningar, men när jag frågat runt tycks bara ett fåtal individer ens ha hört talas om de andra attackerna.
Hur kommer det sig?
En undersökning ifrån Göteborgs Universitet visar att år 2011 var skillnaderna mellan svenska journalisters, och gemene individers, partisympatier påtaglig(1). Ett direkt utdrag kan ses nedan:
Trots att stödet för den rödgröna politiken ökat markant inom den svenska journalistkåren, den politik som talar mest om solidaritet, öppnare gränser, "vi måste ta hand om varandra", så väljer man ändå att inte lyfta fram de terrordåd som nämns ovan. Skälet till detta menar journalisterna själva handlar om att de inte längre har lika stort inflytande över sina texter, utan att läsarna numera har mycket högre makt. D.v.s. om läsarna tycker om/blir intresserade av nyheten, så köper de tidningen.
Men vad blir det långsiktiga resultatet av ett sådant förhållningssätt till nyhetsrapportering: att man bara ska rapportera det "som säljer"?
Risken för att en felaktig nyhetsbild skapas, är markant. Exempelvis är det lättare att uppehålla idén om förekomsten av radikal jihadism som ett problem som genomsyrar hela Islam, om man inte rapporterar att cirka 88 % (21 av 24) av de terrorbrott som begåtts sedan starten av året, har begåtts i länderna ovan. Antalet döda i dessa länder, under samma period, överstiger 471 stycken, med över 853 skadade.
Jag vill påpeka att varje liv som förloras till terrorister är en stor sorg, och det ska inte drabba någon människa. Men i svensk medias fall tycks rapporteringen vara mer centrerad kring nationstillhörighet än antalet påverkade. Och det är mycket möjligt att så är fallet, och det behöver inte heller nödvändigtvis vara av ondo! Som tidigare nämnt: människor köper nyheter som de vill läsa/som de är intresserade av. Och då är det inte konstigt om man är mer intresserad av nyheter rörande människor som man känner igen sig själv i.
Men, om våra nyheter allt mer grundar sig i populism, d.v.s. "vad människor vill se", oavsett politisk färgning, är det verkligen ett nyhetsflöde som är värt att behålla i sin nuvarande form?
Är vinsterna med sådan nyhetsrapportering högre än de potentiella förlusterna?
Ska våra nyheter bestämmas av populism?
Källor:
(1) "Svenska Journalister 1989-2011" - http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1385/1385205_journalistboken.pdf
(2) "x--- goes global" - http://edition.cnn.com/2015/12/17/world/mapping-isis-attacks-around-the-world/
söndag 20 mars 2016
Kanske handlar det inte om "mäns makt över kvinnor"?
Idag förekommer den feministiska rörelsens röster i de flesta debatter, vilket är bra. För att nå en god koncensus krävs allas syn på saker och ting. Genom att öppna upp för samtal om att segregation inte endast grundar sig i socialekonomi, eller etnisk tillhörighet, så skapar man också möjlighet att minska klyftorna mellan könen.
Men liksom inom alla andra organisationer finns även här extrema röster. Individer som lyfter fram S.C.U.M.-manifestet som "en bra bok", och som uttrycker ett tydligt hat emot den upplevda oppositionen. På andra sidan finns det minst lika extrema röster, som hotar utsätta de människor som uttrycker sig positivt om feminism för våld.
De båda grupperna eldar på varandra, vilket leder till att de båda också sjunker djupare ner i sin övertygelse. Där den sistnämnda sidan menar att "det inte förekommer ojämlikheter", menar den förstnämnda att det visst gör det, samt att dessa beror på mäns makt över kvinnor.
Men kanske handlar det inte om "mäns makt över kvinnor"?
Jag är väl medveten om att män idag har betydligt mer fördelar än kvinnor i samhället. Inom yrken där kvinnor är i majoritet betalar man generellt sett ut mindre i lön. Vid sexualbrott ifrågasätter man kvinnors klädsel och nykterhet, fastän ingen människa borde behöva oroa sig för att bli sexuellt utnyttjad oavsett dennes klädsel eller påverkade tillstånd.
Med det sagt, kanske handlar detta om en samhällsstruktur som funnits mycket länge, och som finjusterats över århundraden, med avsikt att ett fåtal skall få behålla sin plats i gräddfilen?
I brottsstatistiken år 2010 förekom män mellan 15-30 år i majoritet (1), och män i denna åldern är mer benägen att begå fysiska våldshandlingar än kvinnor (2). Då ter det sig inte så underligt om de i maktposition i högre grad strävar efter att "hålla männen nöjda".
Men det är under inga omständigheter rätt!
Samtidigt får man inte glömma att det finns förhållningsregler även för män. Då unga mäns negativa känslor riskerar att leda till våldsamma motaktioner, så har man skapat ett samhälls-tabu för detta. Män uppvisar inte känslor i samma grad som kvinnor gör, och genom att upprätthålla den obalansen så ser man till att män också behåller - den smått galna - idén om att kvinnor måste beskyddas, samt att det är männens "arbete" att göra det. Samtidigt skapas män som inte finner sig i den beskyddande rollen, utan som är ute efter att skada kvinnor på olika vis. Och så upprätthålls denna obalansen.
Avslutningsvis vill jag bara påpeka att ojämlikheten inte är någonting vi ska blunda för, utan någonting vi måste kunna diskutera och lösa, under ordnade former. Extremism skapar betydligt mer problem än vad det löser i detta fall.
Det är vårt gemensamma ansvar, män och kvinnor, då vi alla är en del av samhället och därför även en del av de problem som vi uppfattar i samma samhälle.
Källor:
(1) "Kriminalitet" - http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0201_2010A01_BR_11_X10BR1001.pdf
(2) "The development of aggression during adolescence: Sex differences in trajectories of physical and social aggression among youth in rural areas" - http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2773662/
Men liksom inom alla andra organisationer finns även här extrema röster. Individer som lyfter fram S.C.U.M.-manifestet som "en bra bok", och som uttrycker ett tydligt hat emot den upplevda oppositionen. På andra sidan finns det minst lika extrema röster, som hotar utsätta de människor som uttrycker sig positivt om feminism för våld.
De båda grupperna eldar på varandra, vilket leder till att de båda också sjunker djupare ner i sin övertygelse. Där den sistnämnda sidan menar att "det inte förekommer ojämlikheter", menar den förstnämnda att det visst gör det, samt att dessa beror på mäns makt över kvinnor.
Men kanske handlar det inte om "mäns makt över kvinnor"?
Jag är väl medveten om att män idag har betydligt mer fördelar än kvinnor i samhället. Inom yrken där kvinnor är i majoritet betalar man generellt sett ut mindre i lön. Vid sexualbrott ifrågasätter man kvinnors klädsel och nykterhet, fastän ingen människa borde behöva oroa sig för att bli sexuellt utnyttjad oavsett dennes klädsel eller påverkade tillstånd.
Med det sagt, kanske handlar detta om en samhällsstruktur som funnits mycket länge, och som finjusterats över århundraden, med avsikt att ett fåtal skall få behålla sin plats i gräddfilen?
I brottsstatistiken år 2010 förekom män mellan 15-30 år i majoritet (1), och män i denna åldern är mer benägen att begå fysiska våldshandlingar än kvinnor (2). Då ter det sig inte så underligt om de i maktposition i högre grad strävar efter att "hålla männen nöjda".
Men det är under inga omständigheter rätt!
Samtidigt får man inte glömma att det finns förhållningsregler även för män. Då unga mäns negativa känslor riskerar att leda till våldsamma motaktioner, så har man skapat ett samhälls-tabu för detta. Män uppvisar inte känslor i samma grad som kvinnor gör, och genom att upprätthålla den obalansen så ser man till att män också behåller - den smått galna - idén om att kvinnor måste beskyddas, samt att det är männens "arbete" att göra det. Samtidigt skapas män som inte finner sig i den beskyddande rollen, utan som är ute efter att skada kvinnor på olika vis. Och så upprätthålls denna obalansen.
Avslutningsvis vill jag bara påpeka att ojämlikheten inte är någonting vi ska blunda för, utan någonting vi måste kunna diskutera och lösa, under ordnade former. Extremism skapar betydligt mer problem än vad det löser i detta fall.
Det är vårt gemensamma ansvar, män och kvinnor, då vi alla är en del av samhället och därför även en del av de problem som vi uppfattar i samma samhälle.
Källor:
(1) "Kriminalitet" - http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0201_2010A01_BR_11_X10BR1001.pdf
(2) "The development of aggression during adolescence: Sex differences in trajectories of physical and social aggression among youth in rural areas" - http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2773662/
fredag 8 januari 2016
"Space..."
"Space, the final frontier."
So vast, with no beginning nor an end which is probably why it is so difficult for us humans to embrace the share meaning of it. Because we always keep telling ourselves that we have some sort of clue about most things going on, but when trying to realize how much we really know considering the size of space... it all just seems impossible... and terrifying. And it is. It is impossible to know even 0,000001 % of what the heck is going on! Even so, it is damn interesting to try.
So vast, with no beginning nor an end which is probably why it is so difficult for us humans to embrace the share meaning of it. Because we always keep telling ourselves that we have some sort of clue about most things going on, but when trying to realize how much we really know considering the size of space... it all just seems impossible... and terrifying. And it is. It is impossible to know even 0,000001 % of what the heck is going on! Even so, it is damn interesting to try.
* * * * *
Efter nästan två års tystnad är jag tillbaka på en blogg som nu besökts av över 10 000 personer, en siffra jag bara kunde drömma om när jag startade upp den för snart fem år sedan. Huruvida min avhållsamhet beror på att jag spenderat år med att gräva ner mig i frågeställningar och komma ut litet visare på andra sidan, eller att jag bara glömde lösenordet till sidan, låter vi vara osagt.
Men för att återkoppla till det inledande segmentet: rymden. Så oerhört spännande!
Tankarna kring det hela blir väldigt abstrakta, och påverkar mina genuina försök att greppa det som inte går att förstå: den mätbara storleken i det största vi är medvetna om. Och vad finns sen utanför det? Och utanför det? Och vad pratar vi om för storlek då?
Vad är egentligen vår korta tid på jorden, som likt ett litet sandkorn i en enorm öken knappast gör mycket väsen av sig i ett oändligt universum, och vad är egentligen vi? Ett syfte, eller någonting större, är det ens möjligt?
En fråga människor ställt i alla tider: "vad är meningen med allt?"
En fråga som skapats i och med vår förståelse för naturens gång, i och med att allt vi känner till och förstår någon gång kommer till, för att sekunder, dagar, månader, år, sekler senare plötsligt upphör. Upphörande är en självklarhet för oss, i och med att vi själva en gång kommer att upphöra. Inte bara som individer, utan även som art. En smärtsam påminnelse när den väl faller på.
Det är utifrån denna förståelse vi tolkar vår omvärld: saker skapas -> saker finns -> saker försvinner. Att det skulle uppehålla sig på något annat sätt är för de flesta otänkbart. Samtidigt kan man skönja en viss skepsis emot resonemanget genom den första termodynamiska lagen:
"Ingenting kommer att skapas ur intet,
ingenting kommer någonsin heller att försvinna."
ingenting kommer någonsin heller att försvinna."
Alla atomer och strukturer som bygger upp dig och din kropp, ditt medvetande, har alltid existerat och kommer alltid att existera, om än i annan form. När våra fysiska kroppar ger med sig och återgår till det stadie de spenderat majoriteten av universums existens i - obefintlighet - så vänder sig dess partiklar till ett annat göromål. Men varje atom finns kvar. Den har bara funnit någonting annat att göra. På så vis är varje individ som någonsin levt kvar. Det fanns bara någonting annat de som byggde upp individens fysiska form var tvungna att göra. Och vår saknad, är till den fysiska formen. Den där som vi kunde ställa oss öga mot öga med, krama om, eller till och med slå till. Men den vi kunde röra vid.
Fastän våra fysiska kroppar ger oss möjligheten att röra vid varandra, och komma varandra så nära inpå, så innebär de också en kontinuerlig vägg mellan våra medvetanden, som varar hela livstider.
Nu för tiden studerar jag medvetandet på universitetsnivå, och det är inte långt kvar innan jag har avslutat min utbildning. Tack för att du ville läsa detta inlägg, och välkommen tillbaka till Mitt liv som fri.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)