Ut i rymden!

Den 20:e juli 1969 ska den första människan ha satt sin fot på månen.

Den 6:e augusti 2012 landade den obemannade, motoriserade landfarkosten Curiosity på Mars.

När kommer människan att börja befolka andra planeter?

Och när den tiden är inne, kommer då vem som helst att få lämna jorden?

Mars One är ett ambitiöst projekt som syftar till att sätta en koloni på Mars år 2023, ett mål som uppmärksammats och ifrågasatts av människor runtom i världen.

Tanken är att projektet ska bekostas privat, på så vis håller man politiska och religiösa dispyter utanför och kan fokusera på att samla de bästa forskarna samt delarna man behöver för projektet.

Men som tidigare nämnts är det många som ifrågasatt projektet, bland annat valet att använda sig av solpaneler i syfte att alstra energi till anläggningen då Nasa haft problem med dessa på sina tidigare obemannade landfarkoster.

Andra menar att människorna bakom Mars One projektet tycks mer intresserade av monetariseringen än  möjligheten att faktiskt genomföra projektet. Man har också ifrågasatt medtagandet av växtliv då man inte vet om dessa kommer överleva Mars' atmosfär samt hur man ska få med sig de 2,5 ton matransoner samt allt vatten som kommer att behövas för att överleva till dess nästa grupp skickas upp och sist men inte minst hur man ska hantera de rymdpromenader som astronauterna kommer behöva ta. Med 4 personer ombord, vad händer om en av dessa faller ifrån under den långa färden? Kan projektet ändå fortsätta?

Syftet med projektet är att hinna före NASA till Mars. För att hinna med detta har man gjort ett ödesdigert val: de astronauter som lämnar jorden på färjan till Mars, kommer aldrig att återse den igen.

NASA har fått klartecken från regeringsnivå gällande en egen expedition till Mars år 2030. Man har planerat resan till 6 månaders färd till planeten, ett och ett halvt år på plats för att sedan resa tillbaka till jorden. Denna expedition är alltså tänkt att återvända.

På NASA skickar man med infrusen mat som ska räcka i cirka 2 år, men man menar också att atmosfären på Mars torde vara tillräcklig för att astronauterna själva ska kunna laga viss mat på plats.

Om sådana rymdfärder blir standard, hur lång tid kommer det att ta innan man kan släppa iväg civilister. Ett problem samtliga regeringar får dras med är det med lagar i rymden. Hur håller man de första civilisterna från att göra myteri så snart de lämnar jorden, eller anländer den nya platsen? Eller ur ett omvänt perspektiv, hur ser man till att en polis- eller vaktkår på en annan planet sköter sig? Vår art tycks ha vissa problem med det redan på hemmaplan.

Vi måste börja befolka andra planeter för att försäkra människans överlevnad, resurser börjar ta sina och överbefolkningen är inte långt ifrån ett faktum, men så snart den första kolonin etableras riskerar nationen som grundat den att tappa kontrollen över sina "nybyggare". Människor som besökt månen har berättat om upplevelser som skakat om och i vissa fall ifrågasatt deras inlärda världsbild.

Neil Armstrong ska ha sagt:

"It suddenly struck me that that tiny pea, pretty and blue, was the Earth. I put up my thumb and shut one eye, and my thumb blotted out the planet Earth. I didn't feel like a giant. I felt very, very small."

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Marknadsliberalismen; det autonoma samhällets största fiende?

Inom liberalismen förespråkar man autonomi (rätten att bestämma själv).
Men dagens aggressiva marknadsliberalism ger ett varningens finger gällande autonomins förhållande till det kapitalistiska levnadssättet.

Människan har utvecklats till en varelse med ett vetenskapligt förstånd.
Genom att placera sin hand på en varm spisplatta lär man sig att inte göra om det och efter att ha rört en kall spisplatta drar man slutsatsen av att händer och spisplattor inte är en bra kombination när de sistnämnda är uppvärmda. Ett vetenskapligt sätt att se på något, hos barn, vanligt förekommande.
För en person som aldrig haft tillgång till spisplattor är det hela inte lika självklart. Denne kan genomföra samma "vetenskapliga undersökning"(!) i vuxen ålder, men huruvida gärningen får individen att skämmas eller inte har att göra med omgivningens inställning till solipsism.
Genom en empatisk förståelse av solipsismens innebörd kan man se situationen för vad den är. En individ som aldrig lärt sig om ett specifik område behöver inte nödvändigtvis vara mindre intelligent än en person som länge haft vetskap om samma område. Deras uppväxt har påverkats av olika faktorer vilka fått dem att möta olika hinder och kunskaper, händelseförlopp som summerar de personer de blivit.

För att som art nå så långt som möjligt samt nå maximal kapacitet, torde inte människorna, med alla sina egenheter, arbeta tillsammans?

Marknadsliberalismen förespråkar individualistisk darwinism, något som kan ses som ett problem då en varelse med empatisk förmåga riskerar att förlora denna om beteendet inte främjar individens framgångsmöjligheter (exempelvis om individen är tävlingsinriktad).
Om en situation uppstår längre fram i tiden där varelsen måste arbeta tillsammans kan ett sådant inlärt beteende sätta käppar i hjulet.
En objektiv samt empatisk vördnad inför solipsismen är ett måste för att den autonomiska idén ska fungera.
Utomstående faktorer (som pengar, religion o.s.v.) infekterar den autonomiska idén. Självbestämmande bör baseras utefter en grundläggande förstående för andra personers tidslinjer och de sätt dessa skiljer sig från den egna samt hur de egna besluten påverkar andra och den egna personen. Förståelse för dessa faktorer skapar en ekvation där individen sedan kan fatta ett beslut efter det svar denne ges.

Ex. "Person X" + "Händelse A" = "Händelse B"

Händelse A skapas av förstapersonen, Person X är här en utomstående. Beroende på faktorer kommer Person X att reagera på olika sätt på Händelse A vilket gör att Händelse B innehåller oändligt med möjligheter. Men genom att se på tidigare händelser i Person X liv så ökar sannolikheten för specifika utfall under termen Händelse B. Vad förstapersonen bör eftersträva är bästa möjliga utfall för båda parter, något som paradoxalt nog kan göra ekvationen värdelös om det inte går att finna någon lösning där utfallet skapar en positiv korrelation för båda parter. Summan måste bli 50/50 för att ekvationen ska förklaras giltig.
Genom att introducera utomstående faktorer (likt de som tidigare nämnts) omöjliggör man en 50/50 summering då dessa faktorer äger ett individuellt värde.
En faktor som för Person Y kan anses ha stort värde kan för Person Z vara värdelöst, vilket är resultatet av individernas psykologiska och fysiologiska historik.
Genom en ökad förståelse för människans grundläggande natur samt hur vi påverkar/påverkas av våra medmänniskor ökar vi också möjligheten till ett total-libertarianskt samhälle.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Litet kort om Higgs boson-utvecklingen.

Universums skapelse skedde med "The Big Bang", det tycks vara tankenormen idag.

Men vad var det egentligen som gjorde att universum "tog klivet över" till fast form?

Teser har pekat på Higgs boson, eller "Guds partikeln" som den också kallats.

I somras slutade man betrakta Higgs boson som en tes för att börja betrakta den som en teori.

Enligt den ledande Higgs boson-teorin erhåller partiklar sin massa efter interaktion med Higgs-fältet. Detta ska enligt teorin existera överallt, även i rymdens outvecklade delar.

För att kunna bevisa teorin har forskare behövt hitta Higgs boson-partikeln, den minsta beståndsdelen i det tidigare nämnda fältet. På CERN (Europeiska organisationen för kärnforskning) valde man att bygga en partikelaccelerator för att kunna analysera och utmana dagens standardmodell för partikelfysik. Syftet med denna s.k. "Large Hadron Collider" är (väldigt förenklat); att accelerera partiklar in i varandra för att sedan kunna dra slutsatser utefter de resultat man erhåller från kollisionerna. På detta vis kan man undersöka teoriers (ex. strängteorin) validitet.

Den 4 juli 2012 konstaterade CERNs VD att de två separata forskarlag man satt att undersöka Higgs boson-tesen hade funnit en partikel med samma massa man antagit att Higgs boson-partikeln skulle äga (125-126 GeV), något som påverkat hela forskarvärlden då man tidigare inte kunnat bevisa påståendet.

I dagsläget analyseras forskarrapporten och det fynd man gjort för att kunna säkerställa huruvida partikeln är den eftersökta eller inte.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Kvant-fysik och strängteorin.

Vi människor lever i den tredje dimensionen.

Den fjärde dimensionen är tid, något som för oss ses som ett linjärt förlopp just för att vi befinner oss i en underliggande dimension och inte kan uppfatta högra dimensioner på något annat sätt.

I den femte dimensionen finns alla möjligheter samlade, den innehåller alla scenarion som kommer att följa det aktuella händelseförloppet påverkat av våra samt andra personers handlingar.

De händelser som vi upplever i den fjärde dimensionen (tid) är alltså bara fragment av de möjligheter som finns i den femte dimensionen.

Kvant-fysiken talar om dimensioner som rymmer varandra, för varje dimensionellt-kliv uppåt ryms alla möjligheter neråt.

Önskar man ex. besöka en tidslinje där man blivit framgångsrik genom en uppfinning man åstadkom som ung är denna omöjlig att uppnå genom den tidsdimension man befinner sig i, ty oavsett vilka val man gör är historien redan skriven i denna tidslinjen. Att kröka den egna dimensionella verkligheten och återvända till barndomen genom en "vinkling" av tidsrymden (den fjärde dimensionen) så att denna möter den femte dimensionen kan man ta sig tillbaka till sin egen ungdomstid, om än i nuvarande skick då den fysiska kroppen inte direkt påverkas av tidsdimensionen då den existerar på ett annat plan.

Detta är dock inte att rekommendera då även de minsta förändringarna kan skapa en paradox där den tidsresande då förändrat historien vilket också förändrar den tidsresande. I den nya tidslinjen reste den tidsresande aldrig bakåt i tiden vilket kan få den tidsresande att hamna i ett sorts dimensionellt vakuum eller i värsta fall(?) sluta existera överhuvudtaget.

Ett säkrare sätt vore att kröka den femte dimensionen in i den sjätte dimensionen som då innehåller alla möjligheter från den femte dimensionen och neråt. Dessvärre existerar en version av "tidsresenären" redan i denna tidslinje och den versionens solipsistiska världsbild skiljer sig från den egna. Den tidsresande kan endast observera och interagera med sig själv, denne kan aldrig "ta över" tidslinjen från originalet som lever på denna tidslinje.

Den sjunde dimensionen behandlar alla möjligheter från universums skapelse och framåt.

På samma vis som en människas tidslinje bara är ett fragment av alla möjligheter som finns blir de totala möjligheterna för "alltets" utveckling i den sjunde dimensionen (något som också kallas "oändligheten") bara ett fragment av händelseförloppen i de högre dimensionerna. Detta lilla fragment innehåller då alla möjliga tidslinjer från universums skapelse och framåt.

För att kunna beskriva den åttonde dimensionen måste man skapa sig en utveckling av den sjunde. Men hur fortsätter man efter oändligheten?

Hur märkligt det kan tyckas vara så finns det fler än en oändlighet som skapats ur andra förhållanden än den vi befinner oss i. I dessa dimensioner kan ljusets hastighet och/eller gravitationen vara annorlunda än i vår oändlighet. Om man ser denna "andra oändlighet" som ett fragment och sammanbinder de båda med en linje och adderar en "tredje oändlighet" så har vi skapat oss en bild av den åttonde dimensionen.

Genom att vika samman dimensioner så kan man vandra emellan dem, detta inger möjligheten av att färdas mellan helt olika, möjliga tidslinjer.

Skulle man vika samman två av de sjunde dimensionerna via den åttonde dimensionen så hamnar man i den nionde dimensionen, där alla understående dimensionerna existerar på samma plan.

Vi tar en kort paus(?) här för att beskriva "dimension noll" samt en summering av det ovanstående.

I denna dimensionen finns bara ett grundfragment. För att det ska gå att fastställa ett värde till denna dimension behövs ytterligare en punkt. Emellan dessa två punkter drar vi sedan en linje för att skapa oss den första dimensionen, ett sammanband. I den fjärde dimensionen tog vi alla tredje dimensioner för att binda samman dessa till ett fragment som i sin tur sammanbinds med ett annat fragment från den fjärde dimensionen. Detta refereras vanligtvis till som "tid" då det förklarar rymd mellan två olika tidsperioder.

Detta blir den femte dimensionen.

I den sjunde dimensionen sammanbinder vi alla möjliga tidslinjer (detta kallas "oändlighet") från vår universums skapelse med en annan tidslinje i den sjunde dimensionen, en som beskriver en annan "oändlighet".

Avslutningsvis, i den tionde dimensionen finns alla oändliga tidslinjer representerade som ett fragment. För att ta sig vidare till den elfte dimensionen måste detta fragment först och främst sammanknytas med ett liknande fragment.

Kort sagt: "vibrationer" i de övre dimensionerna påverkar de undre.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Att snärja en telefonanvändare.

Tekniken är fantastisk!
Idag kan människor enkelt hålla kontakt på men varandra på global nivå.
Men vad händer egentligen när teknologin blir en lika självklar del av vårt liv som att äta och sova?

Vid ett restaurangbesök placerades jag bredvid ett bord med två kvinnor och ett litet barn på c:a 2-3 år. Kvinnorna satt och diskuterade medan barnet ständigt sökte sin mammas uppmärksamhet, dock utan resultat. När detta inte gick höjde barnet stegvis sin röst för att slutligen gråtfärdigt skrika efter personen som satt inte mer än en halvmeter bort. Modern tröttnade och sträckte sig efter något i väskan.
När handen åter dök upp höll den i en iPad som tröttsamt överlämnades till barnet som först tittade förundrat på den. Mamman knappade litet och plötsligt blev barnet som hypnotiserad av aktiviteten på skärmen, tystnade och började ivrigt hamra på den med sina små fingrar.
Modern vände sig tillbaka mot sin samtalspartner och fortsatte sitt ivriga samtal alltmedan barnet satt som uppslukad med den elektroniska plattan framför sig.
Fastän det var över ett år sedan jag bevittnade det lilla skådespelet tänker jag fortfarande på det.

Vad kommer egentligen att hända med de barn som erhåller sin stimulans från elektroniska produkter?

Vissa debattörer menar att det var likadant med televisionen för 10-15 år sedan, att barn och ungdomar som växte upp "framför teven" inte erhållit några skador av detta. Men tv-apparater har alltid varit stationära och har aldrig (tidigare) erbjudit ett sådant utbud som den numera mobila telefon/datorn erbjuder.

Enligt en ny undersökning som gjorts menar hela 21% av tillfrågade ungdomar mellan 18-24 år att de hellre svälter än är utan sin telefon i 24 timmar. Och detta är individer som inte erbjudits produkterna innan 10 års ålder. Vad kommer att hända med framtida generationer som vuxit upp med en liknande produkt innan de ens nått tvåsiffrig ålder?

Varning! Dystopisk framtidstes följer!
Regeringen sörjer för mat och husrum, allting är gratis. Fantastiskt!
Klockan 6 på morgonen forsar statusuppdateringarna in; "Till jobbet! Måste hålla telefonen igång ;)".
Från 8:00 till och med middagstid är det däremot tyst på de sociala medierna, så när som vissa viskande konversationer.
Vid middagstid rasslar det till igen; "Shit, flera timmar utan telefon, hur klarade man sig förr i tiden???".
Sedan blir det åter tyst, fram till 5-tiden då det återigen rasslar igång; "Ännu en dag räddad. Nu blir det hem för att äta god mat, men först: gymmet!".
Och sådär rullar det på.
Nog är allting gratis, men man måste ju förtjäna rätten att använda det globala nätverket, någon måtta får det ju ändå vara.
I stället för att arbeta för pengar, då mat och husrum redan är ombesörjt, arbetar framtidens människor för internet/telefonkrediter. De bolag som behandlar krediterna är världsledande och människorna, de som inte vet om något annat sätt att leva på, godtager kriterierna.
De som väljer att inte arbeta för telefon/internetkrediter erhåller ingen mat eller husrum, de drar ju inte sitt strå till stacken. Det enda som krävs är ju att man arbetar, då får man ju mat och husrum.
Behöver man resa någonstans är detta också ombesörjt, det går ju så fort nu för tiden.
Men det är sällan någon som reser längre, allt finns ju ändå att beskåda på internet.

Det kan låta löjligt i dagens läge, särskilt för dem som vuxit upp i en värld utan "smartphones", internet, till och med utan television. Men kanske är det just för att det låter så otroligt som man förlitar sig mer och mer på sina telefoner för att utföra saker...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.