Observatörseffekten och dess inverkan på det sociala livet.

Vetenskap går ut på att observera objekt för att se hur de uppför sig under varierande faktorer.
Men går det att objektivt observera ett objekt utan att påverka det?

Observatörs-effekts-teorin menar att det är omöjligt att iaktta någonting utan att påverka det.
Ett typexempel är då man undersöker lufttrycket i ett däck. Det är svårt att kunna mäta det ursprungliga trycket utan att släppa ut viss del av den luft som redan befinner sig i däcket, något som påverkar mätningsresultaten. Det lufttryck som uppmäts differerar från den som ursprungligen fanns i däcket, om än med liten marginal.
Följer man observatörs-effekts-teorin betyder det att dokumentationer av djurarter, natur m.m. inte nödvändigtvis är korrekta. Till stor del kan de förklara beteenden samt reaktioner inför situationer de olika ställs inför, men teorin stöttar iden om den s.k. "fjärilseffekten" (också kallad "kaosteorin"), där en tillsynes harmlös händelse kan påkalla en stor förändring i händelseförloppet.
Problemet för vetenskapen är att man inte kan åstadkomma forskning utan att förlita sig på fakta, fakta som samlas ihop via observation. Det som säkerställs av denna forskning är vad som kallas fakta.

I ett välkänt experiment ombeds ett antal personer tortera en individ. Individen sitter i en stol med strömkablar som tillsynes går till den kontroll personerna får tillgång till, dock är de två separerade i olika rum med en glasruta emellan. Vad de medverkande inte vet är att individen i stolen är en volontär. Kablarna leder ingen vart, istället erhåller individen signaler då personerna ger "el-chockerna" varpå denne spelar rollen av en människa vars kropp genomborras av ett stort antal volt.

I forskarrapporten som tillkom av detta experiment menar man att ett oroväckande antal valde att fortsätta ge "el-chocker" till individen fastän strömstyrkan stegrade. Men det fanns en viktig, utomstående faktor med i bilden.

Testpersonerna som gav "el-chockerna" blev tillsagda att göra det av en tredje person med auktoritet. Testet må ha skapat en ökad förståelse för ex. soldater i krig samt hur dessa avsäger sig ett visst ansvar när en order kommer uppifrån. Den säger däremot ingenting om hur individerna reagerat utan denna auktoritära figur som gav dem ordern.

Med teorin i bakhuvudet kan man exempelvis ifrågasätta sociala förändringar.
Kan det vara så att övervakningskameror på publika ytor bidrar till ökad osäkerhet just för att ett "vakande öga" varnar för det?
Om labila människor känner sig övervakade, ökar då risken för ett explosivt uttryck från dessa?
Samt, om media förmedlar nyheter gällande ting som gör människor mer osäkra inför sin omvärld, kan detta vara ett upphov för fler likasinnade händelser?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ut i rymden!

Den 20:e juli 1969 ska den första människan ha satt sin fot på månen.

Den 6:e augusti 2012 landade den obemannade, motoriserade landfarkosten Curiosity på Mars.

När kommer människan att börja befolka andra planeter?

Och när den tiden är inne, kommer då vem som helst att få lämna jorden?

Mars One är ett ambitiöst projekt som syftar till att sätta en koloni på Mars år 2023, ett mål som uppmärksammats och ifrågasatts av människor runtom i världen.

Tanken är att projektet ska bekostas privat, på så vis håller man politiska och religiösa dispyter utanför och kan fokusera på att samla de bästa forskarna samt delarna man behöver för projektet.

Men som tidigare nämnts är det många som ifrågasatt projektet, bland annat valet att använda sig av solpaneler i syfte att alstra energi till anläggningen då Nasa haft problem med dessa på sina tidigare obemannade landfarkoster.

Andra menar att människorna bakom Mars One projektet tycks mer intresserade av monetariseringen än  möjligheten att faktiskt genomföra projektet. Man har också ifrågasatt medtagandet av växtliv då man inte vet om dessa kommer överleva Mars' atmosfär samt hur man ska få med sig de 2,5 ton matransoner samt allt vatten som kommer att behövas för att överleva till dess nästa grupp skickas upp och sist men inte minst hur man ska hantera de rymdpromenader som astronauterna kommer behöva ta. Med 4 personer ombord, vad händer om en av dessa faller ifrån under den långa färden? Kan projektet ändå fortsätta?

Syftet med projektet är att hinna före NASA till Mars. För att hinna med detta har man gjort ett ödesdigert val: de astronauter som lämnar jorden på färjan till Mars, kommer aldrig att återse den igen.

NASA har fått klartecken från regeringsnivå gällande en egen expedition till Mars år 2030. Man har planerat resan till 6 månaders färd till planeten, ett och ett halvt år på plats för att sedan resa tillbaka till jorden. Denna expedition är alltså tänkt att återvända.

På NASA skickar man med infrusen mat som ska räcka i cirka 2 år, men man menar också att atmosfären på Mars torde vara tillräcklig för att astronauterna själva ska kunna laga viss mat på plats.

Om sådana rymdfärder blir standard, hur lång tid kommer det att ta innan man kan släppa iväg civilister. Ett problem samtliga regeringar får dras med är det med lagar i rymden. Hur håller man de första civilisterna från att göra myteri så snart de lämnar jorden, eller anländer den nya platsen? Eller ur ett omvänt perspektiv, hur ser man till att en polis- eller vaktkår på en annan planet sköter sig? Vår art tycks ha vissa problem med det redan på hemmaplan.

Vi måste börja befolka andra planeter för att försäkra människans överlevnad, resurser börjar ta sina och överbefolkningen är inte långt ifrån ett faktum, men så snart den första kolonin etableras riskerar nationen som grundat den att tappa kontrollen över sina "nybyggare". Människor som besökt månen har berättat om upplevelser som skakat om och i vissa fall ifrågasatt deras inlärda världsbild.

Neil Armstrong ska ha sagt:

"It suddenly struck me that that tiny pea, pretty and blue, was the Earth. I put up my thumb and shut one eye, and my thumb blotted out the planet Earth. I didn't feel like a giant. I felt very, very small."

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Marknadsliberalismen; det autonoma samhällets största fiende?

Inom liberalismen förespråkar man autonomi (rätten att bestämma själv).
Men dagens aggressiva marknadsliberalism ger ett varningens finger gällande autonomins förhållande till det kapitalistiska levnadssättet.

Människan har utvecklats till en varelse med ett vetenskapligt förstånd.
Genom att placera sin hand på en varm spisplatta lär man sig att inte göra om det och efter att ha rört en kall spisplatta drar man slutsatsen av att händer och spisplattor inte är en bra kombination när de sistnämnda är uppvärmda. Ett vetenskapligt sätt att se på något, hos barn, vanligt förekommande.
För en person som aldrig haft tillgång till spisplattor är det hela inte lika självklart. Denne kan genomföra samma "vetenskapliga undersökning"(!) i vuxen ålder, men huruvida gärningen får individen att skämmas eller inte har att göra med omgivningens inställning till solipsism.
Genom en empatisk förståelse av solipsismens innebörd kan man se situationen för vad den är. En individ som aldrig lärt sig om ett specifik område behöver inte nödvändigtvis vara mindre intelligent än en person som länge haft vetskap om samma område. Deras uppväxt har påverkats av olika faktorer vilka fått dem att möta olika hinder och kunskaper, händelseförlopp som summerar de personer de blivit.

För att som art nå så långt som möjligt samt nå maximal kapacitet, torde inte människorna, med alla sina egenheter, arbeta tillsammans?

Marknadsliberalismen förespråkar individualistisk darwinism, något som kan ses som ett problem då en varelse med empatisk förmåga riskerar att förlora denna om beteendet inte främjar individens framgångsmöjligheter (exempelvis om individen är tävlingsinriktad).
Om en situation uppstår längre fram i tiden där varelsen måste arbeta tillsammans kan ett sådant inlärt beteende sätta käppar i hjulet.
En objektiv samt empatisk vördnad inför solipsismen är ett måste för att den autonomiska idén ska fungera.
Utomstående faktorer (som pengar, religion o.s.v.) infekterar den autonomiska idén. Självbestämmande bör baseras utefter en grundläggande förstående för andra personers tidslinjer och de sätt dessa skiljer sig från den egna samt hur de egna besluten påverkar andra och den egna personen. Förståelse för dessa faktorer skapar en ekvation där individen sedan kan fatta ett beslut efter det svar denne ges.

Ex. "Person X" + "Händelse A" = "Händelse B"

Händelse A skapas av förstapersonen, Person X är här en utomstående. Beroende på faktorer kommer Person X att reagera på olika sätt på Händelse A vilket gör att Händelse B innehåller oändligt med möjligheter. Men genom att se på tidigare händelser i Person X liv så ökar sannolikheten för specifika utfall under termen Händelse B. Vad förstapersonen bör eftersträva är bästa möjliga utfall för båda parter, något som paradoxalt nog kan göra ekvationen värdelös om det inte går att finna någon lösning där utfallet skapar en positiv korrelation för båda parter. Summan måste bli 50/50 för att ekvationen ska förklaras giltig.
Genom att introducera utomstående faktorer (likt de som tidigare nämnts) omöjliggör man en 50/50 summering då dessa faktorer äger ett individuellt värde.
En faktor som för Person Y kan anses ha stort värde kan för Person Z vara värdelöst, vilket är resultatet av individernas psykologiska och fysiologiska historik.
Genom en ökad förståelse för människans grundläggande natur samt hur vi påverkar/påverkas av våra medmänniskor ökar vi också möjligheten till ett total-libertarianskt samhälle.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Litet kort om Higgs boson-utvecklingen.

Universums skapelse skedde med "The Big Bang", det tycks vara tankenormen idag.

Men vad var det egentligen som gjorde att universum "tog klivet över" till fast form?

Teser har pekat på Higgs boson, eller "Guds partikeln" som den också kallats.

I somras slutade man betrakta Higgs boson som en tes för att börja betrakta den som en teori.

Enligt den ledande Higgs boson-teorin erhåller partiklar sin massa efter interaktion med Higgs-fältet. Detta ska enligt teorin existera överallt, även i rymdens outvecklade delar.

För att kunna bevisa teorin har forskare behövt hitta Higgs boson-partikeln, den minsta beståndsdelen i det tidigare nämnda fältet. På CERN (Europeiska organisationen för kärnforskning) valde man att bygga en partikelaccelerator för att kunna analysera och utmana dagens standardmodell för partikelfysik. Syftet med denna s.k. "Large Hadron Collider" är (väldigt förenklat); att accelerera partiklar in i varandra för att sedan kunna dra slutsatser utefter de resultat man erhåller från kollisionerna. På detta vis kan man undersöka teoriers (ex. strängteorin) validitet.

Den 4 juli 2012 konstaterade CERNs VD att de två separata forskarlag man satt att undersöka Higgs boson-tesen hade funnit en partikel med samma massa man antagit att Higgs boson-partikeln skulle äga (125-126 GeV), något som påverkat hela forskarvärlden då man tidigare inte kunnat bevisa påståendet.

I dagsläget analyseras forskarrapporten och det fynd man gjort för att kunna säkerställa huruvida partikeln är den eftersökta eller inte.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Kvant-fysik och strängteorin.

Vi människor lever i den tredje dimensionen.

Den fjärde dimensionen är tid, något som för oss ses som ett linjärt förlopp just för att vi befinner oss i en underliggande dimension och inte kan uppfatta högra dimensioner på något annat sätt.

I den femte dimensionen finns alla möjligheter samlade, den innehåller alla scenarion som kommer att följa det aktuella händelseförloppet påverkat av våra samt andra personers handlingar.

De händelser som vi upplever i den fjärde dimensionen (tid) är alltså bara fragment av de möjligheter som finns i den femte dimensionen.

Kvant-fysiken talar om dimensioner som rymmer varandra, för varje dimensionellt-kliv uppåt ryms alla möjligheter neråt.

Önskar man ex. besöka en tidslinje där man blivit framgångsrik genom en uppfinning man åstadkom som ung är denna omöjlig att uppnå genom den tidsdimension man befinner sig i, ty oavsett vilka val man gör är historien redan skriven i denna tidslinjen. Att kröka den egna dimensionella verkligheten och återvända till barndomen genom en "vinkling" av tidsrymden (den fjärde dimensionen) så att denna möter den femte dimensionen kan man ta sig tillbaka till sin egen ungdomstid, om än i nuvarande skick då den fysiska kroppen inte direkt påverkas av tidsdimensionen då den existerar på ett annat plan.

Detta är dock inte att rekommendera då även de minsta förändringarna kan skapa en paradox där den tidsresande då förändrat historien vilket också förändrar den tidsresande. I den nya tidslinjen reste den tidsresande aldrig bakåt i tiden vilket kan få den tidsresande att hamna i ett sorts dimensionellt vakuum eller i värsta fall(?) sluta existera överhuvudtaget.

Ett säkrare sätt vore att kröka den femte dimensionen in i den sjätte dimensionen som då innehåller alla möjligheter från den femte dimensionen och neråt. Dessvärre existerar en version av "tidsresenären" redan i denna tidslinje och den versionens solipsistiska världsbild skiljer sig från den egna. Den tidsresande kan endast observera och interagera med sig själv, denne kan aldrig "ta över" tidslinjen från originalet som lever på denna tidslinje.

Den sjunde dimensionen behandlar alla möjligheter från universums skapelse och framåt.

På samma vis som en människas tidslinje bara är ett fragment av alla möjligheter som finns blir de totala möjligheterna för "alltets" utveckling i den sjunde dimensionen (något som också kallas "oändligheten") bara ett fragment av händelseförloppen i de högre dimensionerna. Detta lilla fragment innehåller då alla möjliga tidslinjer från universums skapelse och framåt.

För att kunna beskriva den åttonde dimensionen måste man skapa sig en utveckling av den sjunde. Men hur fortsätter man efter oändligheten?

Hur märkligt det kan tyckas vara så finns det fler än en oändlighet som skapats ur andra förhållanden än den vi befinner oss i. I dessa dimensioner kan ljusets hastighet och/eller gravitationen vara annorlunda än i vår oändlighet. Om man ser denna "andra oändlighet" som ett fragment och sammanbinder de båda med en linje och adderar en "tredje oändlighet" så har vi skapat oss en bild av den åttonde dimensionen.

Genom att vika samman dimensioner så kan man vandra emellan dem, detta inger möjligheten av att färdas mellan helt olika, möjliga tidslinjer.

Skulle man vika samman två av de sjunde dimensionerna via den åttonde dimensionen så hamnar man i den nionde dimensionen, där alla understående dimensionerna existerar på samma plan.

Vi tar en kort paus(?) här för att beskriva "dimension noll" samt en summering av det ovanstående.

I denna dimensionen finns bara ett grundfragment. För att det ska gå att fastställa ett värde till denna dimension behövs ytterligare en punkt. Emellan dessa två punkter drar vi sedan en linje för att skapa oss den första dimensionen, ett sammanband. I den fjärde dimensionen tog vi alla tredje dimensioner för att binda samman dessa till ett fragment som i sin tur sammanbinds med ett annat fragment från den fjärde dimensionen. Detta refereras vanligtvis till som "tid" då det förklarar rymd mellan två olika tidsperioder.

Detta blir den femte dimensionen.

I den sjunde dimensionen sammanbinder vi alla möjliga tidslinjer (detta kallas "oändlighet") från vår universums skapelse med en annan tidslinje i den sjunde dimensionen, en som beskriver en annan "oändlighet".

Avslutningsvis, i den tionde dimensionen finns alla oändliga tidslinjer representerade som ett fragment. För att ta sig vidare till den elfte dimensionen måste detta fragment först och främst sammanknytas med ett liknande fragment.

Kort sagt: "vibrationer" i de övre dimensionerna påverkar de undre.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Att snärja en telefonanvändare.

Tekniken är fantastisk!
Idag kan människor enkelt hålla kontakt på men varandra på global nivå.
Men vad händer egentligen när teknologin blir en lika självklar del av vårt liv som att äta och sova?

Vid ett restaurangbesök placerades jag bredvid ett bord med två kvinnor och ett litet barn på c:a 2-3 år. Kvinnorna satt och diskuterade medan barnet ständigt sökte sin mammas uppmärksamhet, dock utan resultat. När detta inte gick höjde barnet stegvis sin röst för att slutligen gråtfärdigt skrika efter personen som satt inte mer än en halvmeter bort. Modern tröttnade och sträckte sig efter något i väskan.
När handen åter dök upp höll den i en iPad som tröttsamt överlämnades till barnet som först tittade förundrat på den. Mamman knappade litet och plötsligt blev barnet som hypnotiserad av aktiviteten på skärmen, tystnade och började ivrigt hamra på den med sina små fingrar.
Modern vände sig tillbaka mot sin samtalspartner och fortsatte sitt ivriga samtal alltmedan barnet satt som uppslukad med den elektroniska plattan framför sig.
Fastän det var över ett år sedan jag bevittnade det lilla skådespelet tänker jag fortfarande på det.

Vad kommer egentligen att hända med de barn som erhåller sin stimulans från elektroniska produkter?

Vissa debattörer menar att det var likadant med televisionen för 10-15 år sedan, att barn och ungdomar som växte upp "framför teven" inte erhållit några skador av detta. Men tv-apparater har alltid varit stationära och har aldrig (tidigare) erbjudit ett sådant utbud som den numera mobila telefon/datorn erbjuder.

Enligt en ny undersökning som gjorts menar hela 21% av tillfrågade ungdomar mellan 18-24 år att de hellre svälter än är utan sin telefon i 24 timmar. Och detta är individer som inte erbjudits produkterna innan 10 års ålder. Vad kommer att hända med framtida generationer som vuxit upp med en liknande produkt innan de ens nått tvåsiffrig ålder?

Varning! Dystopisk framtidstes följer!
Regeringen sörjer för mat och husrum, allting är gratis. Fantastiskt!
Klockan 6 på morgonen forsar statusuppdateringarna in; "Till jobbet! Måste hålla telefonen igång ;)".
Från 8:00 till och med middagstid är det däremot tyst på de sociala medierna, så när som vissa viskande konversationer.
Vid middagstid rasslar det till igen; "Shit, flera timmar utan telefon, hur klarade man sig förr i tiden???".
Sedan blir det åter tyst, fram till 5-tiden då det återigen rasslar igång; "Ännu en dag räddad. Nu blir det hem för att äta god mat, men först: gymmet!".
Och sådär rullar det på.
Nog är allting gratis, men man måste ju förtjäna rätten att använda det globala nätverket, någon måtta får det ju ändå vara.
I stället för att arbeta för pengar, då mat och husrum redan är ombesörjt, arbetar framtidens människor för internet/telefonkrediter. De bolag som behandlar krediterna är världsledande och människorna, de som inte vet om något annat sätt att leva på, godtager kriterierna.
De som väljer att inte arbeta för telefon/internetkrediter erhåller ingen mat eller husrum, de drar ju inte sitt strå till stacken. Det enda som krävs är ju att man arbetar, då får man ju mat och husrum.
Behöver man resa någonstans är detta också ombesörjt, det går ju så fort nu för tiden.
Men det är sällan någon som reser längre, allt finns ju ändå att beskåda på internet.

Det kan låta löjligt i dagens läge, särskilt för dem som vuxit upp i en värld utan "smartphones", internet, till och med utan television. Men kanske är det just för att det låter så otroligt som man förlitar sig mer och mer på sina telefoner för att utföra saker...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Fildelning = progression att rätta sig efter?

För ungefär hundrafemtio år sedan tjänade en musiker sitt levebröd genom att uppträda på krogen eller på gatan.

Sedan kom musikindustrin.

Någon/några insåg att det gick att tjäna pengar via en organiserad musikindustri. Man skapade sig s.k. "stall" med artister som uppträdde för människor och tog sedan en bit av kakan som tack för managementet.

Plötsligt en dag presenterades en ny, revolutionär metod att avnjuta musik; grammofonen.

Musikindustrin blev förfärad. Vilken människa skulle betala för att se ett uppträdande när denne likväl kunde betala för en skiva och höra uppträdandet så många gånger den själv önskade, i hemmet? Man satte sig upp mot detta nya medium och ansåg att skivan skulle förbjudas med bandens bästa i intresse.

Men så blev det inte och inte heller slog industrins dystopiska profetia in. Fastän människor köpte artisternas skivor så dök det fortfarande upp lika många (och i många fall, fler(!)) betalande besökare när det skulle uppträdas. Vissa, med organiserade artiststall, började intressera sig för skivor och startade upp egna avdelningar där de själva kunde pressa sina musikers alster samt få en bit även av den försäljningen.

Från sina musikers uppträden och sålda skivor tjänade skivbolagens ägare gott om pengar. Sedan kom den kommersiella radion.

Musikindustrin blev förfärad. Vilken människa skulle betala för att se ett uppträdande eller köpa en grammofonskiva när denne likväl kunde lyssna på radio gratis, i hemmet? Industrin höjde sina röster och ansåg att man skulle stoppa musiken på radio för musikindustrins skull, som annars med säkerhet skulle gå under.

Men den gick inte under. Konstigt nog, ju fler som lyssnade på radio dess fler besökte skivbutikerna och än mer betalande besökare kunde åskådas från spotlight-täckta scener runtom världen. Musikindustrin drog på sig ett leende och tog radio i hand. Nu tjänade man än mer pengar.

Så kom kassetten.

Musikindustrin blev förfärad. Vilken människa skulle köpa skivor när man nu kunde spela in sina favoritlåtar ifrån radion, i hemmet? Med olika kampanjer förklarade man att det var olagligt att spela in musik från radio och(/eller) skiva på kassett, men detta hjälpte inte. Men skivförsäljningen försämrades inte avsevärt, människor fortsatte köpa skivor och än mer betalade för att se band uppträda då de exempelvis hört talas om bandet från en kompis som lånat dem en kassett o.s.v. Musikindustrin satte sig lättad ner igen men fortsatte officiellt sina fruktlösa försök att stoppa den kassettdelning som i slutänden gav sådan god avkastning tillbaka till företaget.

Musikindustrin växte markant och blev en miljardindustri.

En annan miljardindustri som exploderade under 90-talet var Internet.

Plötsligt gick det att få kontakt med alla människor som ägde en dator med Internet, ifrån det egna hemmet och i slutet av årtiondet skapades Napster, ett fildelningsprogram vilket spreds globalt som en löpeld. Programmet användes främst för att ladda hem musik i det "lätta" formatet .mp3, något som fort drog till sig intresse.

Musikindustrin blev förfärad. Vilken människa skulle köpa skivor och kassetter, lyssna på radio eller betala för uppträdanden när man kunde få allt via en Internetuppkoppling, i hemmet? I detta fallet gick man in i en juridisk strid med skaparen av Napster. Då 20-årige Shawn Fanning tog emot flertalet stämningar från skivbolag och tvingades stänga ner sidan (Napster finns fortfarande men idag som betalsida), men karusellen var redan igång. Nya fildelningsprogram skeppades ut varje dag, fler människor började fildela och tillsist var fildelning en global syssla vilket gjorde det omöjligt att kontrollera. Internetsidor som fungerade som bibliotek för fildelare sattes upp. En av dessa är The Pirate Bay.

2006 är The Pirate Bay en av de största fildelningsbiblioteken i världen, något som märkts av många, inte minst skiv- och filmindustrin som skickat flertalet brev till hemsidans ägare där de ombetts ta bort innehåll med affiliationer till de tidigare nämnda industrierna, vissa i lättare, vissa i hårdare ordalag.

The Pirate Bay har alltid vägrat, trots löften om att lämna sidan ifred från stämningsansökningar etc., med motiveringen att de är ett svenskt företag som lyder under svensk lag, de amerikanska företagen har inget att sätta emot då U.S.A.'s lagar inte gäller utanför landet.

Högt uppsatta människor inom skiv- och filmbranschen blir rasande över dessa uttalanden men bestämmer sig för en annorlunda infallsvinkel. De kontaktar den svenska regeringen med hot om att Sverige som land ska uteslutas ur WTO om man inte snarast tar hand om The Pirate Bay.

Kort efteråt slår svensk polis till mot tre olika platser där man beslagtar servrar och på så vis stänger ner The Pirate Bay som snart är uppe igen tack vare en hängiven följarskara.

Tidigare i år lyfte journalister fram de svenska politikernas felaktiga agerande genom följande nyhetssändning:

Varför är fildelning så vanligt?

Har människor tröttnat på att betala för skivor och film?

Om så är fallet, är det köparna som ska bestraffas för att de inte längre köper varorna eller är det distributörernas uppgift att omvärdera sina produkter för nya generationer?

Tack för att du läste dagens inlägg!

Klassisk gruppdynamik, snart historia?

Människan är en lustig varelse.
Vissa önskar närhet men håller sig på avstånd på grund av osäkerhet, andra söker en mening med allt och viger sitt liv åt det första de hittar utan att ifrågasätta sitt beteende det minsta.

Nog träffar man många människor som säger sig vara någonting de inte är. Människor som pantsätter tomma löften för att köpa sig litet av den dyrbara tiden man själv har, som om deras egen inte riktigt räcker till. Kanske kryper osäkerheten så tätt inpå att man är beredd att skadeskjuta de man tycker om, just för att inte själv hamna på efterkälken. Att inte bli den som "sackade efter" för att slutligen bli lämnad kvar.
Trots att vi med Internetrevolutionen blivit varse att vi delar många av våra beteenden med många andra är människor fortfarande livrädda att hamna i ett utanförskap. Med näbbar och klor slåss man för att behålla sin plats inom gruppen. Väljer man att tillfälligt se sig omkring utanför boet är det inte alls säkert att man är välkommen tillbaka.
Men så givetvis inte i alla grupper...

Liksom allt existerande finns en motpol till dessa grupperingar. Där dagens samhälle tycks sträva emot en fysisk alienering människor emellan via politik, sociala normer, konservatism och komfort finns det de som strävar emot. De individer som inte låter sig tyngas ner av faktorer de egentligen inte berörs av utan som istället välkomnar varje ny dag med öppna armar, som är nyfiken på sin omvärld och dess invånare. Man kan vara observatör eller en central gestalt i världen, den gemensamma nämnaren i ekvationen är att världssynen delas av båda.

En undersökning visar att ju mer vi analyserar en situation dess mer giriga och hänsynslösa blir vi i vårt agerande gentemot andra. Om vi äger tillit till varandra, inte överanalyserar allting som riktas mot oss (eller snarare vad vi tycker riktas mot oss) samt frångår det "vi mot dem"-tänk som nu genomsyrar vårt samhälle, så kommer medmänskligheten naturligt...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Vissa säljer ut sin empati."

Inom skolreformen är det på väg kraftigt utför.
Genom att göra det svårare för människor att läsa upp sina gymnasiebetyg (p.g.a. tidigare problem i hemmet, sjukdom eller annat) skapar man en värld där valutan ska lösa sådana här problem.
Om exempelvis vården privatiseras skapar man en klyfta mellan lågavlönade hushåll och ekonomiskt välbärgade sådana.

Exempel:
Det är vanligt att man inom familjer känner monetär oro, alltså oro för hushållets pengaflöde. Detta gäller inte för alla familjer men för fler än vad som torde anses godtagbart.
Den oro föräldrar känner överförs till deras barn. Till skillnad mot vuxna människor i västvärlden, som lärt att förlita sig mer på tal och utseende, läser barn av kroppsspråk och känslor. De har inte lärt sig att filtrera bort dråpliga kommentarer eller elaka ord som riktats mot dem. Detta gör dem särskilt öppna för negativa känslor.
När barnet sedan kommer till skolan kan det känna sig nedtyngt av dessa känslor vilket direkt påverkar deras skolarbete vilket kan leda till dåliga betyg.
Om barnet önskar läsa upp betygen i efterhand har en massa regler tillkommit, individen får exempelvis inte läsa upp något betyg som denne fått Godkänt i, något som direkt påverkar marknadskraften hos individen. Det går att "resa" sina G/VG-betyg men då får man göra detta på egen hand, utan hjälp från lärare, i vad som kan kallas ett socialt utanförskap.
Lyckas individen läsa upp betyg (från IG till valfritt starkare) så har lång tid redan passerats. Denne kan nu vara i 25-årsåldern. När individen ska söka in till en högskola hamnar denne dessutom i ett särskilt skikt, de som läst upp sina betyg har inte lika stor chans som de med bra betyg redan från början.

Individer som växer upp med ett annat lugn hemma; med ekonomiskt oberoende och dyra semesterresor, kan klara sig bättre då inte samma tyngd vilar på deras axlar. Självklart finns det många andra faktorer som spelar in i dessa bägge samhällsgrupper. I ett ekonomiskt oberoende klimat kan rädslan att bli av med oberoendet vila latent. Likaså finns det också kriterier för att erhålla ett ekonomiskt oberoende som är väldigt jobbiga, både fysiskt och psykiskt, att hantera.
I vart fall kan detta vara en av de många hackor som sakta men säkert hugger en avgrund emellan samhällets medborgare där dessa delas upp i en över- samt underklass. Något som redan nu sker i ex. U.S.A. (vilket var en av orsakerna till "Occupy Wall Street"-rörelsens uppstart).
Genom att sälja ut den fria sjukvården, den fria skolgången och andra liknande privilegier man erhåller som svensk medborgare breddar man den här klyftan genom att lågavlönade familjer i framtiden kommer tvingas skuldsätta sig för att ha råd med sjukhusbesök samt inte kunna ge sina barn en bra utbildning p.g.a. prislappen.
Alla bör ha rätt till en god utbildning och alla ska ha rätt att leva oavsett hur tjock deras plånbok är!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den mänskliga akilleshälen

Den filosofiska termen "solipsism" syftar till den individuella ståndpunkten att det enda som existerar är individen självt och dennes upplevelser.
Detta är grundpelaren för var människans förståelse av omvärlden, ett påstående som direkt menar att objektivitet inte existerar hos människan.

Politiker, lärare och/eller andra auktoriteter, de flesta har med stor säkerhet någon gång irriterat sig över sättet de lär ut, kritiserar eller vilka beslut de tar. Men deras beslut, liksom de man själv gör, är till fulla baserade på egna upplevelser och på just solipsism. Det enda sättet att frångå detta tankesätt som skapar irritation (främst i och med apatin för andras livsöden) är att förstå att man faktiskt äger tankesättet.

Precis som en narkoman eller alkoholist måste erkänna för sig själv att denne har ett problem som måste lösas så måste individen förstå att lösningarna denne presenterar för sig självt är en produkt av den tid som passerat i individens liv upp till den punkten. Detta gör att lösningen inte nödvändigtvis blir applicerbar på en annan individ då denna har andra karaktärsdrag efter ett liv levt på annat vis.

En enkel förklaring är den stereotypa by-bon som i klassiska filmer tas med till storstaden efter ett ytterst spartanskt liv i våra dagar mätt. Denne blir förvirrad och rädd när den möter på bilar, bussar eller blinkande lampor medans de som vuxit upp i staden skrattar gott åt den förvirrade individen. Men hur skulle by-bon kunna förstå de saker denne nu uppvisar oro över om denne aldrig fått lära sig vad föremålet/saken är och vilket dess syfte är.
På samma vis är det fruktlöst att skratta ut eller peka finger åt en individ som inte äger samma kunskap som du själv. I stället är det bättre att dela med sig av sin kunskap på ett pedagogiskt sätt så att den andra personen lämnar konversationen rikare. Mitt förra inlägg talar om människor som använder detta på ett maktutövande sätt.

Den största problematiken uppstår då människor inom höga regeringsposter, eller inom andra säten där man har en inflytelserik roll i samhället, inte erkänner sin subjektivitet utan menar sig förstå allas situation omkring dem. Politiken i synnerhet är byggd på solipsism, utan vilken vi inte skulle ha separata partier, kanske inte ens en riksdag då människor som tidigt får lära sig att inte låta egna idéer gå ut över andra samt får lära sig empati för andra individer inte är i något direkt behov av ett styre på detta vis.

Solipsism är en medfödd sjukdom vi måste göra oss fria ifrån. Genom att erkänna för oss själva att allt inte kretsar kring den egna individen erhåller vi möjligheten att (på riktigt) förstå empati.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Människan, en social individ

Människan är i grund och botten en social varelse.

För att denna ska fungera behövs social stimulans, om än olika mycket (beroende på individ).

Men kan man gå så långt och säga att människans mentala hälsa är beroende social bekräftelse?

En tes som läggs fram är att det sociala livet egentligen "bara"(?) handlar om att dela i en/flera grupper.

Foton betyder mer för den som knäppt dem än för någon utan relation till dem, trots det använder vi fotografier för att förmedla en subjektiv upplevelse, tidigare i efterhand men nu även direkt (via ex. Facebook, Instagram m.m.). Det är inget fel med fotografering, det är uppsåtet som intresserar.

Människors sociala behov utnyttjas bland annat av media, i ett tidigt stadie var det radion som gällde. Då satt många och lyssnade på samma sak och plötsligt fanns det massor att prata om då du mötte andra människor. När sedan tv:n kom informationen också visuell vilket gav ännu mer att diskutera i möten med andra människor (om än otroligt triviala saker); "såg du frisparken igår?", "vad hade hon för kläder på sig egentligen?", "jag funderar på att köpa en sån där, den verkade bra..." etc.

Internetrevolutionen var ett självklart faktum då det möjliggjort för människor över hela världen att kommunicera med varandra om vad som helst. På samma sätt som människor tidigare lånat ut kassetter, skivor och filmer till varandra fungerar fildelning som ett sätt att kommunicera. När en individ finner något denna uppskattar vill den att andra ska få uppleva det, kanske till och med känna samma känslor. Samtidigt erhålls den personliga bekräftelsen då individer laddar ner eller/och tackar för bra material.

Det finns även s.k. "haters" som tycks genomföra en personlig vendetta mot alla andra individer, antingen genom att skriva hatiska/smädande kommentarer ang. saker andra väljer att dela med sig av eller/och genom att framhäva sig själv och sina egna egenskaper som preferabla framför motpartens.

En person som inte erhåller tillräckligt mycket bekräftelse tenderar att bli bitter och cynisk, något som i sig kan slå över i ett semi-narcissistiskt, socialt uttryck. Denna person kan uppfattas som elak, otrevlig eller osäker utav en del av omgivningen, en annan del kan attraheras av en sådan person då den representerar den egna osäkerheten. Individer som anammar osäkerheten bygger upp en positiv nidbild utav sig själva som sedan projiceras utåt. Nidbilden är inte särskilt stabil vilket kan leda till att ett ifrågasättande direkt attackeras, antingen genom att försöka "dumförklara" roten till problemet eller i vissa fall genom rent våldsamma sammandrabbningar. För den semi-narcissistiske är det allt eller inget som gäller då denne bara har allt att förlora på att den egna föreställningen raseras utåt. Denne förlorar då sin status samt den lilla sociala skara som valt att följa denne.

Det är viktigt för människor att få ingå i en social gemenskap för att funktionera som sig bör men det är även viktigt att man efter för sina tillkortakommanden och inte låtsas vara någonting man inte är.

I en riktig grupp får alla tid att göra sig hörda utan att behandlas på ett nedlåtande sätt eller annat destruktivt sätt.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

En gammal konserv...

Ständigt matas vi med nyheter i från landet i väst.
Nyheter som tar stor plats i våra egna medier, en plats där de kvantitativt inte hör hemma.
Att NASA nyligen lyckades landa sin rymdsond Curiosity är en nyhet som definitivt bör kablas ut över världen, skottlossningen i Denver under premiären av The Dark Knight Rises bör inte få särskilt mycket utrymme då det egentligen inte angår vår del av världen.
Det må vara hemskt, men vad fyller det för syfte (mer än att insticka rädsla) hos de människor som lever här?
Ett tiotal människor avled, vilket är en tragedi, men på andra håll i världen dör betydligt fler människor i konflikter som i min värld torde kräva mer fokus från omvärlden.
Ingen människa förtjänar att få sitt liv avslutat av någon annan.

Ett öga för ett öga gör hela världen blind

/Mahatma Gandhi

Nyligen fick jag berättat för mig att EPA beräknar ett människoliv vara värt 6.9 miljoner US-dollar. Men hur kan man värdera ett liv?
EPA är en av USA's statliga institutioner. Där arbetar människor som vuxit upp i en kultur präglad av kapitalism och imperialism, där man grovt förklarat lärs upp till att roffa åt sig.
Generaliseringen görs på ledande nivå, d.v.s. den Amerikanska befolkningen är inte inräknad.
I vart fall hälften av de ledande sitter med konservativa åsikter, något som genom historien visat sig negativt i sista änden. Om man däremot lärt sig något genom historien är det att en revolution inte startas förrän folket tappat tilltro för sina ledare och deras styrka.
Genom att bland annat genomföra ständiga kraftmätningar med andra länder och genom att engagera befolkningen i triviala problem skapar man en idolbild av de ledande.
Ett folk som inte är i behov av ledare kommer i sinom tid att sluta lyssna till dem så för att försäkra sig om sin maktposition måste dessa ständigt nära hotbilden mot deras underordnade.
Därav är det inte så konstigt att det fortfarande existerar krig, svält och orättvisor som teoretiskt sätt torde vara relativt "enkla" att tillintetgöra.

De arter som fortfarande existerar gör det på grund av evolution, oavsett om man anser att de är skapade av en gud eller på annat vis är ändå "utvecklande evolution" någonting som bör vara solklart vid det här laget. För att överleva i en inhospitabel miljö anpassar sig varelser via mutationer.
Människan är också en djurart och lever därför efter samma regler.
Genom att prompt ställa sig konservativ till sin omvärld förnekar man den livsnödvändiga evolutionen vilket i slutändan kan få enorma konsekvenser för den fortsatta överlevnaden av vår art.
Teknik och de saker människan åstadkommit är en del av vår evolution. Om tidigare konservativa fått som de velat hade Internet, datorer och andra hjälpmedel aldrig uppfunnits. När de första medicinerna lades fram ansågs dessa vara ett problem liksom då Galileo menade på att jorden låg i omloppsbana runt solen i stället för tvärt om. Dessa saker är som sagt en del av den mänskliga evolutionen och bör inte rackas ner på.
Att det konservativa synsättet fortfarande lever kvar tyder till stor del på en rädsla för framtiden, att i stället för att omfamna den med nyfikenhet och vaksamhet välja att bemöta den med näbbar och klor för att försäkra sig om att den aldrig får ett fotfäste i den värld man redan anser sig känna till.
Men hur mycket vet den enskilda individen om sin omvärld?
Alla individer har olika önskningar och intressen, ingen kan lära sig allt, se allt eller uppleva allt men tillsammans skulle vi kunna göra det mesta.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Arga människor.

Det fascinerar mig hur vissa individer aldrig tycks bli vuxna.
Med vuxen menar jag inte nödvändigtvis att man ska ha ett fast arbete, familj, villa och Volvo.
Jag syftar på att bli "vuxen på ett psykologiskt plan".

Mitt arbetsliv har bestått främst av serviceyrken, ett område jag uppskattar och därför förvaltar så gott jag kan.
Inom ett serviceyrke har man daglig kontakt med hundratals (ibland tusentals!) olika individer vars personliga historik skiljer sig, något som påverkat deras psykologiska profil.
Majoriteten av de människor jag möter är trevliga - mycket trevliga i sitt bemötande. De betraktar mig som en individ utplacerad (av fri vilja) på plats för att hjälpa dem med de bestyr som faller under mitt område.
Då och då möts man dock av individer som inte alls tycks se människan bakom namnbrickan, i vissa fall tycks de inte ens uppfatta namnbrickan.
Det är sådana människor som testar tålamodet, de som inte nödvändigtvis har stött på ett hinder i sin vardag utan som i stället söker efter hinder att peka ut och göra till sina egna.
När detta sker är inte bara servicemänniskor som utgörs till måltavla. Den individ som befinner sig närmast vulkanen är också den som får ta den första smällen, även om individen ifråga inte ens har något med utbrottet att göra.

Vad är det som får vissa människor att med sådant hat ta sig an omvärlden?
I stället för att klaga på ting, varför väljer de inte att se allt det vackra omkring dem?

En sak de flesta verkar ha gemensamt är att de tycks kunna livnära sig psykologiskt på likasinnad "energi".
Väljer man att försvara sig mot en hatisk individ på samma sätt som denne attackerat, när man denne. Om man istället tillåter denne att ventilera den energi denne behöver bli av med tycks "konflikten" gå över betydligt tidigare. Ett sista "idiot" eller liknande brukar vara den vita flaggen innan trupperna skamset drar sig tillbaka, trötta och miserabla efter ett misslyckat assimileringsförsök.
Man kan tycka synd om en sådan individ, det lär inte vara lätt att ha en sådan mörk syn på sin omvärld, men samtidigt är det viktigt för det egna välbefinnandet att stå emot.
Förhoppningsvis är detta ett snedsteg som evolutionen snart tar hand om.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den nya människan, del 1

Mina förhoppningar är att de individer som rannsakar sig själva och sin omgivning samt är någorlunda införstådda med vår arts historia har kommit underfund med majoritetens kapp-vändande beteende.

Ny-ateismens explosiva ökning i U.S.A. är ett exempel på detta, där tidigare snudd på fundamentalt religiösa individer gjort helt om och börjat attackera sina tidigare bundsförvanter med samma hat som drivit dem i tidigare korståg.

På hemmaplan står detta också att skåda när en viss form av ny-liberalism tycks svepa igenom landets befolkning, inte minst inom de akademiska fälten.

Jag menar inte på något vis att detta är något nytt, under lång tid har man kunnat sammankoppla en högre utbildning/ett mer utvecklat intellekt (inte för att de båda nödvändigtvis hör ihop) med en minskad empatisk förmåga. Man menar inte att apati föder intelligens eller att de två går hand-i-hand, men en individ som anser att kunskap är makt och som eftertraktar det sistnämnda kan distansera sig till de vars medvetande ej eftersträvar samma typ av utveckling, för att finna den grupp individer som utgör individens bild av en stark grupp (eller "stark flock" om man så önskar).

Dessa individer går troligtvis miste om (starka?) vänskapsband knutna utanför de ramar man satt upp för sig själv och sin umgängeskrets, en mer objektiv syn på omvärlden i form av åsikter från olika typer av källor samt den otroligt viktiga möjligheten att utvecklas genom att lyssna på andra och därur växa till en bättre människa.

Tyvärr finns de, i alla åldrar, av bägge kön och av alla nationaliteter, som glömmer att de också en gång lärde sig stå då de idag hånflinar åt dem som ännu inte lärt sig gå under sina jogging-turer i samhällets olika debattsoffor och stolar.

Oavsett om någon framför en bekväm, en obekväm, eller en åsikt man själv uppfattar som löjeväckande borde väl personen, i ett demokratiskt samhälle, få yttra sin åsikt så länge den inte direkt bryter mot någon av samhällets lagar. Och i ett sådant samhälle, borde inte mot-debattörer vara mer intresserade av att upplysa individen om varför de anser att denne har fel och ge denne deras syn på problemet istället för att lägga allt sitt krut på att förnedra individen?

En tes är att detta hör ihop med den mänskliga osäkerhet de flesta bär på, den där de onda tankarna frodas, som får människor att vända sig emot varandra och sälja ut varandra bara för att försäkra sig en halvtimme till innan dess vargarna i deras omgivning upptäcker att det döljer sig ännu ett får under fuskpälsen. Istället för att fokusera på vad vi som art tillsammans kan åstadkomma är det denna osäkerhet, sprungen ur fornminnestider, som håller oss tillbaka från vår verkliga potential.

Ser man till djurriket tar man hand om varandra istället för att bedra och vanära varandra för ett bättre mål mat. Vi menar att människan är överlägsen andra djur, men varför beter vi oss då i många fall sämre än dem?

Så högt utvecklad är vår art att vi kan leva sida vid sida utan att låta den egna osäkerheten ta överhanden för att tillsammans med reptilhjärnan slunga oss tillbaka flera tusentals år in i de ut-daterade varelsers kroppar som då slogs för sina liv emot djur vi idag domesticerat.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Hellre galen än ensam."

På många olika sätt försöker människor skapa sig en identitet gentemot omvärlden.
Genom kläder, musik, olika idéer särskiljer man sig från varandra.
Vissa menar att det inte finns en enda människa som är precis som någon annan, en tes som kan äga sanning (då vår arts antal går att uppmäta), men som egentligen inte går att säkerställa.
Även om människor fåfängt söker efter sätt att skilja sig från mängden tycks bekräftelsebehovet finnas kvar hos många.

Då man ifrån Europa (och främst Stor-Britannien) koloniserade Nord-Amerika kunde man lika gärna satt nybyggarna på månen. För dem var detta outforskat och måste på så vis ha känts väldigt osäkert att leva i så länge man inte valde att leva i någon av de städer som växte upp. Men även där var det väldigt oroligt då svagare individer tenderade att haverera under pressen och på så vis ställa till med problem. Idag förstår man detta och skulle exempelvis aldrig skicka upp en instabil individ i rymden.
Men om man då ser på ett relativt ungt land som U.S.A. (som nästa år (2013) firar 230 år) tycks det vara viktigt att tillhöra grupper. Man är republikan eller demokrat, man är kristen, judisk, muslim, ateist m.m., man är för eller emot abort och så vidare, liksom i många andra delar av världen.
Men om ingen människa är lik någon annan, hur kan det existera sådana organisationer som exempelvis religioner där följarskarorna går upp och långt förbi miljonsträcken? Givetvis är medlemmarna religiösa på olika vis, man tyder heliga skrifter olika och önskar uppnå olika mål i sin tro, men även den mest förlåtande i gruppen befinner sig ändå i samma omgivning som den mest fundamentalistiska medlemmen. Varför är det så viktigt att tillhöra en större gruppering? Är det rädsla? Ses man hellre som galen än ensam?

I ett land som just U.S.A. där rädsla är ett av maktens verktyg kan man tydligt se vilken central roll religion (och även politik) har i människors liv. Individer som mår dåligt men inte förstår varför de gör det kan finna tröst i tron om att deras liv prövas och att de i slutändan kommer att belönas för sina uppoffringar. Men om vi rent hypotetiskt säger att Gud inte existerar, då existerar kanske inte heller dennes himmel och helvete. Om vi tar in ny-ateismens syn på döden existerar inte människan över huvudtaget efter sitt frånfälle, denne blir anti-existentiell, ett begrepp som är svårt för vår hjärna att förstå. Men oavsett om det finns en himmel eller inte, varför skulle Gud bestraffa den som arbetade för en drägligare tillvaro så länge denne inte skadade någon annan? Att "ta sitt straff" och bara godkänna den tillvaro man lever i utan att arbeta för en bättre hjälper ingen.
De som använder Guds (eller andras) ord för att förtrycka andra eller ställa sig själva i bättre dager utnyttjar den osäkerhet som existerar hos dagens individer. Vissa äger dock möjligheten att stå emot och se vad det egentligen handlar om men många andra vallas in i ett beteende de själva aldrig skulle accepterat om de givits chansen. Men idag handlar det inte om att erbjuda individer chanser utan att bibehålla en maktbalans. Vissa menar att vem som helst kan bli ekonomiskt rik om denne vill och på så sätt ta sig uppåt på samhällsstegen, något som inte stämmer i dagens läge med en väl etablerad samhällshierarki med indoktrinerade tankemönster som får medborgarna att vända sig emot varandra vid olika typer av störningar.
Ironiskt nog, trots att man önskar vara annorlunda och speciell söker de flesta sig till grupper där man aggressivt ger sig på just de som väljer andra vägar än den man själv valt.
(Detta gäller givetvis inte för alla utan är en grov generalisering, men det förstod du ju redan, eller hur?)

Tack för att du läste dagens inlägg.

Vi är inte så olika ändå.

Majoriteten av människor arbetar månad efter månad för företag som inte värdesätter deras existens.

Om en medarbetare inte fyller kvoten kan företaget lätt ersätta denne med någon annan.

Med dagens (nationellt sett) stora nummer arbetslösa har man skapat sig en arbetsmarknad där en mycket liten del av samhället kan sko sig på majoriteten medan de försvarar sig med att "vem som helst kan, bara man jobbar för det", en mening som i sig inte är felaktig men som kombinerat med många andra (planterade) idéer ter sig otroligt i väldigt många fall.

För att försäkra sig om att inte "vem som helst" ska kunna ta sig för högt upp i samhällshierarki lär man individen att vara nöjd med sin plats på jorden. Så snart individen visar det minsta intresse för någonting som kan störa den (av oligarkin) redan uttänkta framtidsplanen förpassas denne på ett eller annat vis till skamvrån. Detta gäller inte för oligarkins bundsförvanter och deras familjer.

Ett konkret exempel på tidigare nämnda manöver är mobbning, något som visat sig otroligt effektiv då det i stort sett skött sig självt sedan dess implementering i djurriket.

Vissa menar att kapitalismen är en naturlig utveckling i darwinistisk anda, andra menar att det tar kål på just det som särskiljer oss från resterande djurriket. Börjar man peka på de brister kapitalism äger tycks människor förvänta sig att man strax efter ska försvara kommunism eller fascism. Vad människor tycks ha problem att förstå är att de här tre politiska synsätten inte är de enda som existerar. Jag har tagit upp detta flera gånger tidigare och kommer därför inte att gå in djupare på det.

Ett sätt att styra på är att ta bort löneutbetalning, det vill säga förbjuda utbetalning av krediter till individer för utfört arbete. På så vis skulle löneklyftor försvinna helt av den simpla anledningen att löner inte existerar.

I stället för lön får alla individer plocka ut vad de behöver, när de behöver det. Detta kan enkelt göras via Internet, kataloger med mera.

Vissa skakar nu irriterat på huvudet, "hur ska detta gå till hade du tänkt dig. Folk kommer att roffa åt sig av allt". Men om jag frågar dig som ställer denna fråga; roffar du åt dig av saker som inte äger något värde? Om så är fallet och din perceptionsförmåga grundas på detta säger det mer om dig än din omgivning.

Majoriteten av människor roffar inte åt sig av saker utan värde. Om en individ visste att dennes familj alltid skulle ha mat på bordet eller tak över huvudet skulle väldigt många bekymmer försvinna för denne vilket i sig skulle minska möjligheterna för ett plötsligt, våldsamt utlopp av aggressioner. För att detta skulle kunna fortsätta existera erhåller varje individ ett kollektivt ansvar. Övergången från dagens kapitalism till den här idén skulle vara kaosartad till en början men efter ett tag vara lika naturligt som de flesta anser dagens samhälle vara.

Individer som begår brott är inte nödvändigtvis onda individer. Troligen har de vuxit upp i en del av samhället där man satt värde på sådana handlingar för att de kortsiktigt (eller i vissa fall långsiktigt) bidragit till gruppens överlevnad eller för att de tvingats till det som en sista utväg (detta gäller självklart inte alla). De som begår brott utan någon uppenbar anledning ser upp/har sett upp till samma personer som alla andra och de lever ut sin bild av den/de personer de önskar leva som.

Genom att låta barn lära sig det äkta värdet hos människor, djur och ting förgör man den galenskap som dagens oligarki står bakom, där i stället pengar, sex, våld, apati och ignorans premieras.

Idag har jag en fråga till dig. Om du fick möjligheten att förändra någonting i dagens värld, precis vad som helst, vad skulle du förändra?

Tack för att du läste dagens inlägg.

Missförstånd, roten till mycket ont.

Två individer språkar om någonting.

Beroende på vad individerna härstammar ur, deras uppväxt, deras intressen m.m. har de olika uttryckssätt.

Individ A kan irritera sig på någonting hos individ B varpå denne säger någonting som individ A tolkar som helt ologiskt. Efter en lång diskussion kommer de båda fram till att de faktiskt delar samma åsikt.

Vad individ B sade till individ A uppfattades som negativt för individ A för att denne redan bestämt sig för vad individ B hade för åsikt i ämnet.

I många fall har individ B inte ens uttryckt sig innan individ A bestämt sig för detta...

Varför är det så viktigt för människor att veta precis hur en person är i samma sekund de möter denne?

Man brukar tala om det första intrycket. När jag hamnat i diskussioner om detta får jag ofta höra personer som menar att det första intrycket väldigt sällan stämmer. Men det är lätt att tala om det.

Förr dömde jag människor efter första intrycket men det är någonting jag försökt arbeta bort i så stor utsträckning som möjligt. I bland faller jag tillbaka i beteendet men jag anser mig ganska snabbt komma på mig själv. Då skäms jag litet men blir sedan glad över att jag ändå förstår problemet.

Många personer runtom mig är också duktiga på att uppvisa denna ödmjuka sida och inte döma någon i förhand. Jag är stolt över de omkring mig som fungerar på detta sätt.

Men de andra då? De som tycker att hela världen är emot dem, att alla andra är dumma i huvudet?

Är "alla andra" dumma i huvudet på riktigt eller är det bara personen som gör utlåtandet som bestämt sig för detta?

Vissa individer känner sig social alienerade från andra. Det kan vara så att de inte förstår sociala relationer eller känner osäkerhet inför andra människor. Mycket av denna osäkerhet bottnar i en osäkerhet gällande sig själv, personen känner sig inte säker med sitt eget känsloliv varpå denne väljer att ta ut sin osäkerhet på andra individer. En sådan person kan ses som annorlunda och bli en fokuseringspunkt för mobbning.

Personer som känner att de utsätts för social alienering kan börja skapa sig en elitistisk självbild som i vissa fall kan jämföras med mild(?) narcissism. När dessa individer sedan för konversationer med andra kan de sätta sig själva på en piedestal över sin samtalspartner vilket genast kan skapa missförstånd. Istället för att fokusera på vad partnern uttrycker väljer den med narcissistiska drag att se sig som lärare och sin samtalspartner för "eleven". Om det visar sig att "eleven" istället lär den med narcissistiska drag någonting kan den sistnämnde bli osäker och gå över i försvarsställning varefter allt som "eleven" säger låter dumt, oavsett vad denne säger.

Det bästa man kan göra i en diskussion är att låta alla höras och hålla ett öppet sinne i så stor utsträckning som möjligt oavsett ens tidigare erfarenheter.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Faktatexter" utan källor och bekräftelsebehov.

Under en filosofisk diskussion jag medverkade i gällande meningen med livet var det en person som menade att "bekräftas och att bekräfta andra" var meningen med livet. Ju mer jag tänkt på uttalandet dess mer är jag benägen att hålla med.
Då jag funderar över uttalandet tycks det som om allt jag och människorna runt omkring mig gör på ett eller annat vis handlar om att bekräfta eller bekräftas, men möjligheten finns att detta är standardsumman av en ny uppenbarelse, liksom då man lärt sig ett nytt ord och då tycker sig höra/se ordet användas överallt.

Oavsett om ovanstående är sant eller inte så tycks människan ha en förmåga att skapa sig egna sanningar för att ursäkta sina tillkortakommanden, i vissa fall genom egna antaganden men som den sociala varelse människan ändå är väljer vissa att sälla sig till redan etablerade idéer.
Jag har tidigare talat om Anni Sennov och hennes bok "Kristallbarn, Indigobarn o Framtidens vuxna", där jag uttryckt min skepsis inför boken då inga källor finns representerade samt subjektiviteten författaren uppvisar i sitt skrivande.
I de sista sidorna av boken förklaras också att man kan utbilda sig till "Auraförmedlare", en person som (väldigt ytligt förklarat) hjälper individer att koppla bort alla sina chakran exkluderat hjärtchakrat genom vilket personer med Kristallauror (själar?) lever helt genom. I samma del står det att kursen passar för: Människor som önskar använda sin potential.

På sidan 71 i boken står:

När barnen håller sig borta hemifrån är det inte alltid därför att de inte vill vara tillsammans med föräldrarna. Det beror helt enkelt på att de har tråkigt eller inte längre känner sig hemma i energierna längre ner i energitornet.

Utefter min egen subjektiva bild är detta ingen ny företeelse men det tycks som om författaren vill sammanbinda detta med sin egen världsbild. Sedan den kulturella ungdomsrevolutionen under 50/60(?)-talet har ångest uttryckts över ungdomars självständighet. Ett steg somliga anser är viktigt medan vissa äger den konservativa (och egoistiska) åsikten (undermedvetet) att deras barn ska fokusera på dem, möjligen som en "återbetalning" för allt de gjort för sina barn (måhända en extrem tes som kan låta galet, men är inte dagens människa smått galen?).
Vilket åter tar oss tillbaka till utgångspunkten för dagens inlägg: bekräftelsebehovet hos människor.
I min text säger jag inte att författaren av den nämnda boken äger ett bekräftelsebehov större än det hos andra men jag tycker mig kunna se egot skymta fram på flertalet ställen liksom det gör i många andra självutnämnda profeters skrifter.

Avslutningsvis vill jag säga att mycket in boken är intressant och trevligt att läsa men jag saknar källor och fakta bakom de påståenden som görs i boken som inte är direkt kopplade till det sunda förnuftet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

En värld fri från lögner?

Lögn: då en individ förvränger sanningen för att med lättja klara sig ur en situation.
Finns det något sätt att undvika detta? Självklart, men passar det in i vår samhällsstruktur?

Att vara rak och tydlig premieras (i alla fall officiellt), var gång en politiker öppnat munnen dröjer sig ett eko av arga människoröster kvar, men i många situationer tycks människor finna sig manade att böja på sanningen med ord ur vilka det kan uppstå negativa konsekvenser.
En lögn föder inte nödvändigtvis en annan men var gång man uttalar en lögn spelar man om sin egen trovärdighet. Det enda som krävs för att punktera lögnen är en kritisk individ med intresse och tid nog att undersöka kommentaren. En vit lögn kan ses som harmlös men en större lögn kan skapa stora problem.
Om vi återgår till exemplet politiker.
Då en politiker uttalar en lögn har denne i stort sett redan avsagt sig sin trovärdighet. Denne väljer kanske att adressera invånarna för att be om ursäkt eller väljer att gå ut med en följdhistoria vilken gör lögnen än mer invecklad vilket sätter större press på politikern som då måste leva lögnen som om den vore sann, den blir en del av dennes privatliv. När politikern inte längre klarar av att leva på detta vis eller blir påkommen bör den politiska karriären vara slut, eller? Inte nödvändigtvis.
Även i det sociala livet utanför de politiska partierna existerar fenomenet då människor som väljer att följa en tro, idé eller uppfattning egentligen följer en individ. När en medlem sviker gruppens ideal utesluts denne ur gruppen, så länge individen inte är gruppens ledare.

Än en gång tycks det vara det negativa egot som är boven i dramat.
I stället för att fokusera på den egna utvecklingen väljer individer att följa den person som erbjuder dem simplicitet och (i vissa fall) komfort. Inom grupper som denna kan sammanhållningen vara viktigare än fakta vilket kan bli riktigt farligt om gruppen bestämmer sig för att alla som inte är med dem är emot dem.

Genom att motarbeta det negativa egot, säga sanningen när svarsföljderna skiljer sig och genom att uppvisa hänsyn samt sunt förnuft skulle vår art kunna ta sig så mycket längre än den plats den befinner sig på idag; men makthungriga individer som är beredda att göra näst-intill vad som helst mot vem som helst för att inte bli av med sin makt, både på hög politisk nivå och vardaglig, social nivå.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Summan av det negativa egot.

Hur avgör man vem som är extremist?
Måste en extremist uppföra sig obscent, hota andra människor eller är det tillräckligt om personen uppvisar narcissistiska drag?
En ny trend inom det stora landet i väst är den så kallade "nyateismen", vilket kan vara en motpol till den tidigare strikta katolicismen. Men är det ena bättre än det andra?

Om man besöker imgur.com/r/atheism tycks majoriteten av inläggen handla om hur mycket bättre en ateist är jämfört med en kristen. I kommentarer till sådana inlägg (läs: bilder) framkommer att man anser sig ha svårt att göra sin röst hörd i en nation där en ledares syn på religiösa frågor väger tungt när det vankas val.
Men är det så viktigt vilken tro man lever efter? Är det inte viktigare hur man är som människa?
Vissa ateister menar att kristna betett sig illa mot homosexuella och andra minoriteter under en lång tid och att de nu "får vad de förtjänar". Men gör det verkligen ateisterna till bättre människor än vad de valt att vända ryggen åt eller är de båda två sidor av samma mynt?
En människa som inte nödvändigtvis vill stämpla sig själv under någon religiös övertygelse. Denne kanske "bara" anser sig vara skeptiker. Ingenting är fel i det så länge personen ifråga inte spottar på någon annan vilket är precis vad en individ gör när denne menar att en annan individ hamnar i helvetet eller att någon annan individ är sämre för att denne inte delar åsikt om någonting.
Att informera någon annan om sin egen verklighet skiljer sig kraftigt från att tvinga på någon densamma. Det är en individs fulla rätt att tycka vad denne vill men det är däremot inte någon annans skyldighet att acceptera den första personens åsikter som sanna.

Möjligheten finns att vi människor (socialt sett) skulle fungera betydligt bättre och åstadkomma mer som art om vi lärde oss att bemästra vårt ego då det är vad som fortfarande håller oss kvar på vårt nuvarande utvecklingsstadium. Man kan välja att tro att detta är sant eller inte men om man granskar grunden till majoriteten av de konflikter som existerar idag tycker jag mig kunna finna spår av sanning i det sistnämnda påståendet.

Ett utdrag från Wikipedia förklarar termen "ego":

Egot gör tre saker jämt och ständigt, den söker tvångsmässig bekräftelse, har ett tvångsmässigt behov av att kontrollera, har ett tvångsmässigt behov av att döma och försvara och har tvångsmässiga osanna förväntningar.

Egot tror att den är sig själv, det vill säga människan själv.

Man blir fri från egots grepp och når inre frid och frånvaro av rädsla, genom att avidentifiera sina tankeprocesser och känslor från sig själv.

Människan är inte sina tankar, utan människan är den medvetenheten om att dessa tankar finns i människan själv.

Man börjar sitt frigörande från egot när man börjar ifrågasätta och uppmärksamma den inre röst som man har i sitt huvud.

Dock kommer egot alltid att vara en del av människan.

Hur starkt egot är speglas av hur mycket rösten i huvudet styr människan i hennes handlingar och val.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

USA, en semianarkistisk oligarki?

Majoriteten av länderna inom dagens europeiska gränser har existerat (om kanske inte under samma namn, men) med snarlika kartgränser under en mycket lång tid och den nationella stoltheten brinner starkare hos vissa, svagare hos andra.
Nyligen lyssnade jag till ett radioinslag där man diskuterade Nordkorea och vad som pågår innanför landets gränser. En man som levt på plats menade att folket itutas att de lever i det bästa landet under demokratiskt styre, vilket inte är helt olikt ett annat land i väst...

Under ett besök i USA fann jag att våldet tycks spela en central roll i samhället jämfört med andra platser jag befunnit mig på.
Segregation existerar i högsta grad då klassklyftorna är stora; medelklassamhället är näst intill obefintligt. Slår man ihop den misär som kan uppstå ur detta med de fria vapenlagar som finns i landet står man med bostadsområden där en nästintill semi-anarkistisk livsstil införts.
Detta till trots(?) finns en värme mellan människor som jag aldrig träffat på i något annat land, en social "öppenhet" som torde avundas av de flesta europeiska länder jag besökt. Men detta är en värme som står i ständig konflikt till den oligarkiska sidan av USA.
I media kallas landets styre för "demokrati", då är det inte konstigt om en okritisk individ väljer att tro på detta. Genom att skapa medieimperium finns individer i landet som har total kontroll över den information som släpps ut i etern, något som betyder att de (teoretiskt(?)) kan styra en individs uppfattning av omvärlden. Finansiering av presidentval och liknande görs av rika människor med personliga agendor vilket kan göra det svårt för en kandidat som går emot de som skapat sig ett gott leverne grundat på kapitalismen då denne får svårare att nå ut via media.
På denna grogrund växer en försiktig tes fram där landets styre erhåller en etikett märkt "semianarkistisk oligarki".

Landet USA är ett relativt ungt land och det omogna beteende dess ledare och juridiska system uppvisar kan jämföras med vad man kan förvänta sig av en tonåring.
Man kan säga att landet drabbats av ett "flugornas herre"-scenario i stor skala då det ständigt är inblandat i konflikter innanför landets gränser. Det juridiska systemet förlitar sig också till stor del på det monetära systemet vilket teoretiskt betyder att en person med mycket pengar och inflytande kan få även en oskyldig person inspärrad. Eller värre.

Sist vill jag tillägga att jag, under min inflygning till landet, var tvungen att skriva på ett kontrakt där jag lovade att inte diskutera händelser som pågår/har pågått utanför landet eller politik med landets invånare.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Expansions-illusionen(?)

Oberoende av vem som tillfrågas tycks dennes intresseområde växa då nya bekantskaper ständigt sluter upp.

Inom exempelvis viss New Age menar man att ett uppvaknande är på gång med anknytning till Mayakalenderns "slut".

I en artikel i "usatoday.com"'s vetenskapliga avdelning menar journalisten G. Jeffrey MacDonald att Mayakalendern inte tar slut utan endast avslutar en cykel för att sedan gå vidare på nästa.

Enligt samma artikel säger Sandra Noble (historieintressent med fokus på Mayakulturen) följande:

"To render Dec. 21, 2012, as a doomsday or moment of cosmic shifting is a complete fabrication and a chance for a lot of people to cash in."
(Ung. översättning: "Att påstå att den 21:a December 2012 ska vara en domedag eller att något form kosmiskt skifte då kommer ske är en fabrikation och en chans för en hel del människor att tjäna en hel del pengar.")

Ser man till konspirations-teoretiker tycks dessa mena att människor börjar vakna upp av den anledning som först presenteras i denna text, detsamma gäller för människor med speciella kostvanor eller de som uteslutande lyssnar på en typ av musik eller de med en särskild politisk/religiös åsikt.
Majoriteten av dessa tycks mena att just deras grupp växer.
Men om alla grupper i hela världen växer, vart kommer då dessa människor ifrån?

En viktig faktor är givetvis ålder, då människor åldras drar de nya lärdomar och anpassar sitt synsätt efter deras uppdaterade livsåskådning. På så vis kan människor tyckas "strömma till".
Individer som plötsligt ändrar livsåskådning är inte helt olik ovannämnda faktor, då med åldersfaktorn utbytt mot faktorn summan av diskussion.
Även viktigt att väga in är det faktum att det konstant föds nya människor, de ska ju också förpassas till någon form av ideologi.

Men vad de flesta inte tycks tänka på är fenomenet media.
För möjligheten finns ju att skälet till att man i grupperingar tycker sig växa är att man lyckas ta kontakt med likasinnade, något som öppnar upp för möjligheten att ingen betydande förändring egentligen sker.
De som äger en livsåskådning söker efter andra med en liknande livsåskådning och när de sedan upptäcker varandra har den grupp de tillhör (i deras individuella värld) vuxit.
Påståendet grupperingarna framför är då inte falskt för den enskilda individen (eftersom det på en individuell nivå är sant!), men "falskt" i objektiv mening.
Om tio personer äger samma åsikt utan att ha träffats betyder ju deras möte egentligen ingenting för "evangeliseringen" av deras tro mer än på ett subjektivt plan, alltså att individerna växer starkare i sin tro som en grupp. Det står i det individuella intresset att den egna gruppen är starkast. Skulle detta på något vis överbevisas försvinner syftet med gruppen vilket kan få gruppens medlemmar att försvara sig "med näbbar och klor" mot utomstående angripare.

Givetvis måste möjligheten att grupperna växer erkännas, men inte nödvändigtvis i den takt gruppernas medlemmar önskar pålysa. Men det är ju bara en enskild individs tes.

Tack för att du läste igenom dagens inlägg.

Är "Indigobarn"/"Kristallbarn" helt självständiga i sin utveckling?

Vissa människor äger uppfattningen att ett paradigmskifte ägt rum under 1990-talet och att antalet individer som fötts efter det med så kallade "Indigo-själar"/"Kristall-själar" ökat kraftigt.

www.indigobarn.se skriver följande på sin sida:

Omfattningen av indigobarn har ökat sedan 1978 och 2012 kommer alla barn födas som indigo eller kristallbarn. (2012-25-03, kl. 19.01)

I ett annat avsnitt tar man även upp ADHD vilket kan tyckas underligt men öppnar för tolkningen att det psykiska tillståndet är relaterat till de diskuterade termerna. Man proklamerar följande i frågan:

"Samhället måste ta hänsyn till att alla är OLIKA och är UNIKA och bra som de är!".

* * *

Personligen har jag haft litet svårt att förstå just vad som definierar ett Indigo-/Kristallbarn men som tur är finns en förklaring på detta på ovannämnda hemsida. För de som är intresserade följer här ett kort utdrag.

Indigobarn.

"Indigobarnens uppgift är att lösa upp det gamla samhället och få oss att inse vikten av att bygga ett nytt samhälle där grunden är KÄRLEK. Indigobarn ska visa samhället de orättvisor och felaktigheter som finns så att vi alla kan skapa en bättre tillvaro i harmoni, symbios och tillgivenhet med varandra. Indigobarn vill få människor att börja tänka på ett nytt sätt där man tänker ljust och kärleksfullt till allt och alla!" www.indigobarn.se om "Indigobarn".

Kristallbarn.

"Kristallbarn är oftast födda efter 1995 och är födda här på jorden utav samma anledning som indigobarn dvs. att lösa upp det gamla samhället och tvinga oss att bygga ett nytt samhälle där grunden är KÄRLEK. Den nya eran som är på väg att träda in kommer bli mer spirituell och jordnära. Förmågor vi inte trodde var möjliga och som människor har förträngt kommer att bli naturliga igen." www.indigobarn.se om "Kristallbarn".

Det är fina ord som skrivs men tyvärr existerar ingen form av källförteckning på sidan vilket kan göra det hela litet svårsmält för en skeptiker.

Om vi återgår till termerna "Indigobarn/Kristallbarn" menar man på den ovannämnda hemsidan att de vill få människor att börja tänka på ett nytt sätt.

Enligt Erik H Erikson så utvecklar individer sina åsikter gällande rätt och ordning mellan 1,1/2 till 3 års ålder. Men om individens förmyndare lär denne att det är rätt att orsaka skada på samhället samt på andra individer så borde de som är födda efter 2012 inte kunna påverkas av detta vilket pekar på att det inte kommer genomföras några våldsbrott år 2030 av individer under 18 år. Ungdomsbrottsligheten kommer alltså att dö ut av sig själv till dess!

Man kan också anta att ADHD är en mutation av vår art (med tanke på den ökade förekomsten) vilket rättfärdigar ett begrepp som Indigobarn på samma sätt man kan rättfärdiga benämningen "Gud", "Allah" eller "Det" då man talar om en högre makt; namnet existerar i betraktarens sinne.

Personligen tror jag att en förändring är på gång, men ett barn formas inte god av naturen utan av det samhälle som fostrar det. Med goda föräldrar och en relativt god omgivning kan dagens barn växa upp och förhoppningsvis skapa ett "bättre samhälle". Att det sedan finns oändligt många synsätt på begreppet "god" är en annan diskussion.

Tack för att du läste dagens inlägg. Lämna gärna synpunkter i kommentarsfältet nedan.