Finns tid?

Vissa personer jag talat med hävdar bestämt att tid är ett mänsklig påhitt, något jag inte håller med om.

Sättet vi mäter tiden på är ett mänsklig påhitt, men då djur åldrats, naturen ändrats redan innan vi förstod konceptet "tid" måste den ju existerat redan innan oss.

Vi människor har troligtvis inte "kommit på tid", lika litet som vi kommit på luft eller jord.

Inom människornas värld står uppkomsten vanligtvis för när vi uppfann ett begrepp eller ett sätt att mäta någonting. Detta gäller så klart inte när man talar om historisk uppkomst, men exempelvis då man talar om vår förmåga att mäta/förstå tidsförloppet, eller avstånd. För att förstå dessa begrepp har människor under historiens gång finslipat mätinstrument, matematiska formler m.m.

Men formler och mätinstrument skapar inte nödvändigtvis.

Vad det gör är att underlätta vår förståelse för det. Då menar jag förstås sådant som existerat före vår uppkomst, såsom tyngdlagen, planeternas bana runt solen, eller tid, inte ett hus, en elektronisk apparat etc. I detta fall kan man ikläda sig rollen som filosof och mena att "hur vet vi att någonting existerat innan vi har vetskap om det?" Och visst, det vet vi kanske inte, men sannolikt var tyngdlagen verksam redan innan Newton "upptäckte" den då upptäckten inte gav upphov till någon större, fysisk förändring på internationellt plan.

Däremot finns de som menar att vår förståelse för tid - som en rak linje - kan skilja sig ifrån andra entiteters förståelse för detsamma. Exempelvis finns teorier om att vår hjärna under sömnperioden har möjlighet att frigöra - i brist på bättre ordval - "själen" samt att denna har en annan syn på tid och därför kan färdas fritt i tid och rum.

Oavsett hur abstrakt det låter finns möjligheten att det existerar ett sådant tidsperspektiv i någon annan dimension. Möjligheten att någon ska kunna påverka tidens flöde finns så klart också, något som kan te sig litet obehagligt…

Förmågan att färdas fritt mellan tidsepoker är teoretiskt möjlig om man skulle klara av att tygla tiden.

Kanske har något sådant redan hänt? Knappast. En dimensions historia går troligtvis inte att förändra.

Skulle man resa "bakåt" i tiden för att ändra någonting hamnar man troligtvis i en annan dimension vars nutid överensstämmer med den dåtid man önskade besöka. I denna dimension utgör man sedan förändringarna men så snart man återvänder till den egna dimensionen har inga förändringar skett. Istället behöver man stanna kvar och se tiden fortlöpa i den andra tidsdimensionen.

Utifrån detta resonemang är det möjligt att "resa" bakåt i tiden, till en annan dimension, men inte framåt i tiden, i samma dimension. Samma teori möjliggör ju en framtidsresa, då in i en annan tidsdimension som ligger - tidsmässigt - före den egna.

Krasst talat går det alltså inte att ändra den egna tidsdimensionens förflutna för att exempelvis bli rik och berömd. Ett sådant scenario måste utspela sig i en annan tidsdimension då den tidigare historien redan utspelat sig.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Kvinnor sämre bilförare än fulla män?

Rubriken till detta inlägg får säkert många att höja ögonbrynen: "ingen vettig människa kan väl tro på ett sådant uttalande!?"

Det håller jag med om.

Men i Schweiz tror man tydligen att så är fallet.

2006 valde man tydligen att återgå till den tidigare tillåtna alkoholhalten på 0,8 promille för rattfylleri i landet då man menade att antalet trafikolyckor ökade markant efter sänkningen till 0,5 promille. Och vad menade man var anledningen? Jo, enligt beslutsfattarna berodde det på att kvinnorna hämtade sina män på krogen då de hade druckit.

Redan här uppstår så många frågor, inte minst den om könsfördelningen i hemmet.

Om det sedan är så att påståendet om ökat antal bilolyckor stämmer, finns det verkligen validitet i påståendet att det är p.g.a. kvinnor? Nog borde väl andra faktorer än kön spela in i ökningen?

Nu vet jag väldigt litet om den samhällsparadigm som råder i landet Schweiz men kanske är det så att kvinnor inte tillåts köra bil i samma utsträckning som i andra länder.

Det är obehagligt är det att få höra hur man i vissa andra nationer anser att vi i Sverige är förslavade under feminismen och att vår önskan om jämställdhet inte går att uppnå. Att anses vara feg och underlägsen bara för att man är av manligt kön, född i Sverige och önska jämlikhet mellan alla. "Ni är ju förslavade under kvinnornas förtryck", "äsch, du vill ju bara få ligga", eller "ska du kastrera dig också?", är uttalanden jag mött flera gånger på mina resor igenom andra länder. Vilka tokerier va?

Skälet till att jag tycker att alla ska ha samma rättigheter är att jag anser det vara en självklarhet. Men oj vad tokigt! Vi lever ju tydligen redan i ett jämställt samhälle och det är visst jag som står i vägen för det. Förlåt mig, det visste jag inte. Och kanske skulle jag flytta på mig om det inte vore så att det går helt emot min övertygelse. En övertygelse som grundar sig i fakta och inte i hörsägner, patos-exklusivt tänkande, eller någon samhällsparadigm skapad av konservativa män i företagsstyrelser.

Om två personer genomför samma arbete ska de belönas lika. Anser någon av parterna att arbetet är för jobbigt så kan denne hitta något annat att göra, och kanske är det så att denne personen får ut mindre, eller mer, än den som väljer att stanna kvar på det förstnämnda jobbet, beroende på samhällsnyttan tjänsten fyller. Än längre fram i tiden hjälps man åt för att det känns bra att dra sitt stråk till stacken, då behöver man inte längre belöna folk utan alla får det man behöver. Nu är ju detta ett drömscenario, men om man inte arbetar sig emot någonting, hur ska man då någonsin veta om man kommer någonstans?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

De nyfrälstas övertygelse

Alla människor äger vissa övertygelser utifrån vilka de strukturerar sin tillvaro efter.

Som religiös tror man kanske på en omnipotent, högre makt som kontrollerar allt som sker, som övertygad marknadsliberalist är man övertygad om att den fria marknaden är framtidens melodi, och som socialist strävar man mot ett solidariskt samhälle.

Vid diskussion märks det ganska kvickt vem som äger en övertygelse på riktigt, samt vem som endast ikläder sig en sådan.

Men sedan finns ju de som hamnar i mitten: de "nyfrälsta".

Med termen nyfrälst syftar jag inte nödvändigtvis endast till den religiösa massan utan snarare samhällsfenomenet i stort. När man upptäcker något man anser vara rätt vill man sprida budskapet vidare till andra individer, för om det är så att jag mår bra av att leva på detta sättet så gör ju säkert alla det, eller hur? (Fotnot: den sista meningen fick ironimätarna på kontoret att ge kraftiga utslag, varpå ledningen önskar inskjuta att man bör förklara ironin i meningen för sinnesslöa läsare.)

Nej, så klart inte. Vad som kan kännas rätt för mig kan kännas fel för dig och vice versa. Det handlar väl då kanske egentligen om vad som får flest människor att må bra tillsammans, och där flyger så klart främlingsfientlighet och andra ultra-konservativa åsikter direkt ut genom fönsterrutan.

För att återgå till ämnet så händer relativt ofta att nyfrälsta kanske inte står med särskilt mycket vetskap inom området som de tror. När deras väg sedan korsas av en mer rutinerad, övertygad individ kan det uppstå konflikter.

Den nyfrälste anser sig vara mer påläst än den - objektivt - mer rutinerade. En övertygad individ som behållit sin övertygelse under längre tid har troligtvis också funderat över samma idéer och frågeställningar, fast under längre tid, än den nyfrälste, och har då förhoppningsvis också hunnit syna och argumentera ur fler vinklar. Tidsspannet kan dock fördunklas inför den nyfrälste som anser sig vara så pass trogen sina nya ideal att denne ändå menar sig förstå budskapet, historien bakom, eventuella svårare frågeställningar m.m., till samma grad som den rutinerade. I vissa fall menar den nyfrälste sig till och med äga mer förståelse inom området än den rutinerade, ett problem som återknyter till idén om Utvecklingstrappan som jag tog upp tidigare i år. Kort sagt, väljer man att hoppa över inlärningsprocessen för att gå direkt på praktisering riskerar man att skada sig själv, och andra människor. Oförmågan att känna ödmjukhet inför människor mer insatta än en själv speglar det förhållande man har till sitt eget ego: individer med ett sundare förhållningssätt till sitt ego är medvetna om att de kan ha fel, men det betyder inte att de inte ska sluta propagera till dess de överbevisas (om ens då?).

Alltså, de individer som länge befunnit sig inom det området du just upptäckt har troligtvis befunnit sig på samma plats som du gör just nu med skillnaden att de kan ha flera års erfarenhet av att resonera kring samma tankar, idéer och problem som du bara börjat nosa på. Fastän man inte håller med dem idag så kan det ju vara så att man delar deras idéer om 5 år. Tänk då vilket försprång man får om man är beredd att ta emot och själv argumentera i samma banor, tillsammans med de rutinerade redan ifrån dag 1.

Jag är säker på att också de rutinerade uppskattar att få diskutera frågor med färsk input ifrån en ny individ!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

"Klart man bryr sig"

"RIP Paul Walker."

Genom Facebook-flödet återkommer namnet på den numer framlidne skådespelaren ifrån bl.a. Fast and the Furious-franchisen, som omkom i en bilolycka under lördagen.

Samtidigt avlider människor dagligen i såväl bilkrascher som andra olyckor, vad är det egentligen som gör att så många individer samlas kring en enskild person de flesta av dem inte vet särskilt mycket om?

Det sociala fenomen en kändis bortgång innebär är, så klart en tragedi, men också oerhört intressant ur social-psykologiskt perspektiv. Att se människor uppvisa sitt intresse för en individ de aldrig träffat, vissa på fler sätt än andra. Och allt eftersom dessa människor sprider sina sörjande ord finns de som måste påvisa sitt eget gillande via ex. en "Facebook-like", en ledsen smiley-kommentar, eller genom en egen uppdatering. Denna iakttagelse syftar inte till att demonifiera sådant beteende, att sörja är nyttigt och att hålla sådana känslor inom sig kan orsaka mer skada, såväl psykisk som fysisk, än att ge utlopp för dom.

Jag förstår att man kan uppskatta en skådespelares/musikers/konstnärs (m.m.) arbete, men har också mött de personer som tycks till synes orörda av en väns/familjemedlems bortgång för att sedan bryta ihop totalt då en idol möter samma öde. Måhända handlar det kanske om en splittrad familj eller någon psykologisk problematik hos personen.

Med Emilé Durkheims idéer om religionen som ett sätt att föra individer samman i medvetandet kan man anta att beteendet, i dagens relativt sekulariserade samhälle, är ett sätt att känna samhörighet med andra individer. Då en person man har en meningsfull relation till uttrycker en viss åsikt önskar man visa sitt godtycke för att på så vis bibehålla/öka sin status i den relation man äger till personen/gruppen i fråga, liksom "talaren" i detta fall uttrycker något med hopp om att erhålla bekräftelse ifrån de individer denne omger sig med. Grovdraget kan man sluta teorin att det är så dagens människa erhåller sin "dos" gemenskap, liksom forntidens människor tillsammans hängav sig åt religiösa riter för att känna gemenskap med andra. Och ju större den avlidnes kändiskap är, desto fler individer medverkar i sorgeprocessen, där majoriteten av de riktiga känslor man uttrycker troligen grundar sig i andra händelser som inte nödvändigtvis rör den kändisperson man sörjer inom gruppen.

Då omgivningen ger sitt godkännande kan känslor som existerat latent i en individ komma forsande ur denne då vi lever i en tid då majoriteten av människorna sakta alieneras till förmån för ekonomisk vinst samt - kanske - för att minska direkt interaktion individer emellan för att på så vis minska folkets makt över företagens samhällsinflytande, oligarker och annan kortsiktig, smutsig politik som drivs av personer som endast är intresserade av att skapa sig själva ett litet paradis på jorden, även om de som ännu inte är födda kommer tvingas städa upp, eller leva i misär, i framtiden.

Kan det vara så att fallet detta inlägg blommar ur är ett typexempel på att det sociala bekräftelsebehov man under medeltiden stillade med hjälp av religiösa riter, inte skiljer sig särskilt mycket ifrån dagens samhälle där vi gör detsamma? Och nu, liksom då, värderar vi fortfarande ädelstenar, mode, monetär rikedom, kändisar och uttrycker detta genom att medverka i sociala riter genom sport, tv-tittande, radio-lyssnande, digitala sorgetåg m.m.

Runt omkring oss har världen utvecklats såväl teknologiskt som socialt och politiskt, men när det handlar om människors oförmåga att slita sig ifrån sociala normer gör dagens individer ingen större skillnad på sig ifrån de individer som kontinuerligt bett för att kunna försäkra sig om ett drägligt liv, som hurrat högt för de gladiatorer som slagits för sina liv i underhållningssyfte, eller som haft dekadenta tillställningar med juveler och mat i överflöd för att fira vad som är trenden för tillfället.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

De där som kan allting

Visst är det fantastiskt att vi lever i en värld där alla kan allt!
Det räcker med att ställa en fråga på Facebook, Twitter eller någon annanstans för att det ska hagla in respons. Vad som kan tyckas underligt är att dessa inlägg kan erbjuda helt olika svar på frågan som ställdes, och flera av svarspersonerna kommer vägra erkänna att deras svar kan vara felaktiga. Att ens försöka resonera kring objektivitet kontra subjektivitet med dessa människor är generellt sett poänglöst då dessa tenderar ta ett ifrågasättande som direkt, oprovocerad kritik av hela deras person. Att det sedan är påståendet man ifrågasätter och inte nödvändigtvis personen som fällt det har ingen betydelse: så snart man ifrågasätter en person av sådant slag som nämns ovan anser denne att man gjort en krigsförklaring gentemot allt denne står för!
Jag har samtalat med kommunister, nazister, rasister, socialister, liberaler m.fl. och varje gång mött minst en person som är övertygad om att denne känner mig utan och innan baserat endast utifrån den fråga som diskuteras.
Utdrag från en diskussion med en SD-anhängare:
"Jaså, du tycker inte att vi ska slänga ut invandrarna? Du är väl en sån där som tycker att uttrycksfriheten gäller alla så länge som dom tycker precis som du".

VARNING!

I avsnittet nedan följer s.k. "ironi". Du som är obekant med termen,

eller bara allmänt sur bör hoppa över följande avsnitt.

Är jag emot en nazistisk/rasistisk politik är jag visst medlem i "PK-maffian", jag vill att alla "vita män" ska förpassas till botten av samhället till förmån för resterande mänskligheten, samt önskar könsstympa mig för att verkligen bevisa min avsky inför manssamhället.

Är jag emot en kommunistisk/socialistisk politik är jag av allt att döma såväl en fascist som nazist och rasist. Uppenbarligen hatar jag alla andra människor, är oerhört trångsynt och, just det, jag äter tydligen barn också.

Nu kan du pusta ut för här tar ironin slut.

Det var väl inte så farligt, eller?

Varför hänger sig då vissa åt sådan "absolutism"? Ja, det kan man verkligen fundera över.
Mig veterligen handlar det troligtvis om osäkerhet inför omvärlden, samt maktlösheten många känner i dagens samhälle. Jag kan tänka mig att känslan av maktlöshet tillfälligt lämnar en om man äger en övertygelse om att man ex. är utvald/får delta i en grupp m.m. För nog är det så att det finns oerhört många saker man inte vet någonting om varpå det kanske är lättare att fokusera sin energi på att skapa egna regler och en egen liten värld där man själv får bestämma vad som är rätt och fel.
Ett litet "rike i riket" om man så vill, där man själv regerar utan undantag. Och det är klart att det måste kännas skönt. I de egna tankarna finns ingen mer än den egna individen och den enda som kan ifrågasätta de egna funderingarna är just den. Man kan anta att de individer som hänger sig åt absolutism inför ett "diktatoriskt" tänk där man tystar eventuella mot-argumentationer i den egna tankeverksamheten, så till den grad att hjärnan till sist slutar argumentera och istället bara accepterar.
Man blir alltså en slav under den egna övertygelsen, oförmögen att tänka i andra banor. Vem är det då som är den trångsynte?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Jag stöder idén om egalitarism, kalla mig "egalitarist" är du snäll REVIDERAD

Vissa tveksamheter till tidigare inlägg till trots är detta första gången jag faktiskt valt att revidera ett inlägg i efterhand. I inlägget nedan förklarade jag varför jag hellre ville kallas egalitarist istället för feminist. Den debatt som följde var oerhört intressant att delta i och i denna debatt presenterades också flertalet intressanta synsätt jag själv inte reflekterat över.

Jag väljer därför att ta tillbaka min absolutiska övertygelse. Då jag själv inte förespråkar absolutism måste jag här medge att jag med detta inlägg så att säga "trampade i klaveret". Självklart går det bra att kalla mig feminist då begreppet egalitarism bäst finner sig i en annan diskussion.

Som en person uttryckte det: "om jag diskuterar SD är jag antirasist, om jag diskuterar löner är jag feminist/då behöver jag inte dra till med det enorma begreppet egalitarist, utan tar det som verkar vettigast i sammanhanget".

I framtiden när jag diskuterar frågor inom ett ämne kommer jag istället att nyttja den term som passar ämnet som diskuteras.

Tack till Dig som läser detta, och tack till alla de underbara människor som deltog i gårdagens debatt.

------------

Jag vill inte att andra personer ska referera till mig som "feminist" såvida inte detta är absolut nödvändigt för att skapa förståelse i ett referat.
Detta betyder inte att jag ser ner på den som väljer att kalla sig feminist då det viktigaste för mig är den sociala kampen och inte namnet...

Personligen tycker jag inte om ordet "feminism" då det ringer illa ur lingvistisk synpunkt. Vad äkta feminister försöker att åstadkomma är dock något jag värderar och stöttar till fullo, så länge det inte innebär att någon annan förlorar rättigheter. Sådan är också min ståndpunkt inom de flesta områden.
Då jag efter tidigare inlägg förstått att vissa tar väldigt illa vid sig av att jag föredrar det politiska epitetet "egalitarism" framför det tidigare nämnda, vill jag återigen tydliggöra att jag inte alls motsätter mig den kamp dessa personer utkämpar.
Ibland blir jag dock fundersam över om det är kampen eller rätten till namnet som ÄR kampen?

Majoriteten av de individer jag känner som kallar sig själva för feminister är väldigt sunda individer som förstår och godtager mitt önskemål om att inte kallas för feminist, troligtvis för att de förstått att kamper för jämställdhet inte handlar om vad man ska kalla sig själv eller sin politiska inriktning, utan att kampen faktiskt går framåt! Då menar jag givetvis inte att den som kallar sig feminist inte arbetar för ett bättre samhälle, det förstår jag att man gör om man väljer att fokusera på jämställdhetsfrågan.
Men handlar inte jämställdhet om att låta var individ uttrycka sin åsikt och fastställa sociala-/politiska epitet i identitetsbyggande syfte?
Nu blir detta så klart en fråga om direkt subjektivitet: anser man att feminism är korrekt lingvistiskt begrepp, eller anser man att så inte är fallet.
Med risk för att låta pretentiös men genom att förstå skillnaden mellan människor och deras världsbild kan man också förstå att en persons åsikt inte behöver innebära något hot mot de egna. Rätten att kalla sig själv för feminist är inte något jag vill förbjuda. Varje människa måste själv har rätt att kalla sig - utefter rimliga grunder - vad den önskar, och jag lägger inga värderingar i det. Som tidigare nämnt är majoriteten av mina vänner som går under epitetet feminist sunda, vänliga och varma människor, som jag tycker om att umgås och prata med. Men jag vill inte kallas för feminist just för att jag känner att det, ur lingvistisk synpunkt, inte känns som rätt benämning på vad jag står för.

Jag hoppas att jag presenterat mina argument på tillräckligt gott sätt men stålsätter mig för de som ändå väljer att missförstå texten ovan genom att för tredje gången förklara att jag inte är emot att individer kallar sig för feminister, jag vill bara inte själv bli kallad det. Individers förmåga att förstå det bygger på att deras empatiska förmåga överstiger deras ego.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Mening med existensen?

Vissa menar att människor finns för att vi är skapade i avbild av en gud, vissa menar att flera gudar står bakom vår existens, och vissa säger att vi skapades av en slump.
De flesta av oss tycks söka efter ett generellt syfte med vår existens, men måste en sådan finnas?

Människan har en fantastisk förmåga att fylla i luckor som uppstår i omvärlden. Flertalet av dessa "fyllningar" är av tveksam karaktär. Detta till trots står individer på rad för att få ta del av idéerna, utan att ifrågasätta, utan att fundera över den validitet påståendet äger, för visst är det lättare att bara godta någon annans idé utan att behöva fundera över den?
Men varför är människor så benägna om att finna en generell mening med vår existens?

Känner vi oss verkligen så ensamma att vi måste söka efter samhörighet på "existentiell" nivå?

Vi skapas, därefter väljer vi - eller som vissa psykologiska banor menar, väljer vår omgivning - vad vi ska anamma för "mening" med vårt liv. Men oavsett inriktning så delar vi ändå - kanske p.g.a. logistiska begränsningar då vi fortfarande är fast här på vår planet - någonting: den inriktning vi tar i livet fyller en samhällsnytta. Man går med i spelet och väljer den bricka som passar bäst, eller i vissa fall - tyvärr - den man tilldelas och försöker sedan göra det bästa man kan med vad man fått. För man får ju inte glömma att den enda som kan styra upp i tillvaron är man själv!

Generellt sett har människan getts en fantastisk frihet att själv bestämma sin livsmening, i vart fall i större utsträckning än många andra varelser vi delar jorden med. Det finns individer som använt denna möjlighet för att skapa en lyxtillvaro för sig själva utan att ta hänsyn till andra, men det finns också de individer som driver på i sitt anletes svett, ger upp av sin egen tid för att andra människor ska ha få leva i en bättre tillvaro, och självklart de som lever i mitten av de två.
Kontentan är att de som tar tillfallet i akt och kommenderar livet åt det håll man önskar är de enda som har möjlighet att nå sitt önskade mål. Att sälla sig till redan existerande grupperingar kan skapa en social gemenskap i vårt liv, och om det räcker så absolut! Kör på! Men för de som känner att någonting fortfarande fattas, för de som ofta byter social gruppering: det är troligtvis inte nog. Vad är det Du egentligen vill göra? Vad är din högsta önskan utöver att fylla det där sociala tomrummet?
Självklart behöver vi social kontakt, men det får aldrig vara på bekostnad av oss själva eller våra önskningar!

Tack för att du läste dagens inlägg.

Människorna som kan allt om allt.

Absolutistiska drag genomsyrar större delen av samhället, såväl politiskt som religiöst.

Det svart/vita tänk epitetet hänvisar till skapar mer problem än lösningar.

"Antingen är du med oss eller emot oss" talar mer om människans förmåga att överdramatisera och skuldbelägga andra, än om vår empatiska förmåga.

Varför skulle ex. min åsikt i en fråga avgöra min ståndpunkt i en annan?

Efter en små-hetsk debatt nyligen fick jag av en observatör frågan "kommer du och den andra personen att slåss när ni träffas nästa gång?". För mig var svaret ett självklart "nej, vi kommer inte slåss" då jag inte anser att en diskussion bör övergå i handgemäng om medverkande parter inte kommer överens. Det är inte första gången jag fått den frågan och jag har konfronterats med individer som önskar orsaka mig fysisk skada p.g.a. mina övertygelser. Vill man bli respektabelt bemött av andra individer är det i min mening ett väldigt underlig sätt att visa engagemang på.

I dagens samhälle bör våld inte användas mer än som en försvarsmekanism. Om en individ på något vis  innebär ett direkt hot mot den egna personen och/eller dennes frihet kan det vara nödvändigt att bruka våld i syfte att försvara sig, men i en diskussion är det väldigt svårt att utgöra ett direkt fysiskt hot då det är ord man växlar och inte knytnävar.

Ett problem som uppstår är då givetvis människors världssyn: vad uppfattar man som hotfullt, vad anser man sig behöva försvar emot?
Valerie Solanas uppfattning om män delas inte av särskilt många, men i hennes manifest utgjorde det manliga könet ett såpass allvarligt hot mot människans existens att det måste kontrolleras och - till viss del - utplånas. En motsatt världsåskådning är att männen på något vis skulle vara överlägsna kvinnor, en idé som också den är bisarr - för mig!

Via relativt objektiv överblick och självkritisk analys kan man också börja förstå att man kanske inte står med alla kort på hand. Utifrån etik och humanistiska värderingar kan man anpassa sin relation till verkligheten, men även här uppstår problematik för...

... vad är egentligen en korrekt värdering?

Har alla individer rätt till sitt liv? Ett "ja" på frågan innefattar ju såväl mördare, våldtäktsmän, pedofiler m.fl. Ett "nej" till frågan kan fortfarande presenteras med diverse förbehåll men ett ja är mer eller mindre slutgiltigt. "Ja, men..." är i detta fall inte en valid formulering.

Är föräldraskap en rättighet? Åter igen är ett "ja" betydligt mer problematiskt än ett "nej" med vissa förbehåll. Anser man föräldraskap vara en rättighet ger man rätt till de föräldrar som utnyttjar sina barn eller utsätter dem för våld, droger eller andra situationer, att skaffa fler barn även om tidigare omhändertagits.

Kan en åsikt någonsin vara fel? Menar man att en åsikt kan vara fel, kan man fortfarande räkna sig som demokratisk? Om andra individers motsätter sig de egna åsikterna, hur kan man egentligen veta att man själv står med någon form av universell sanning om man aldrig levt som någon annan, upplevt det denne upplevt, sett och hört världen ur den personens ögon och öron? Kanske är det så att en åsikts validitet handlar om hur många som gagnas av den i slutänden.

Absolutism är ett av de största problemen vi har i dagens samhälle. Människor förväntar sig definitiva svar från andra individer. Om svaren sedan är korrekta eller inte bryr man sig inte om, det viktigaste är att svaret sammanfaller med egna övertygelser, då duger det gott och väl.

Men man får inte glömma att det finns många människor som också gör det omvända. Som resonerar, diskuterar och håller sig förstående med människans subjektivitet och avstår ifrån absolutistiska idéer. Jag önskar att vi alla kan följa i deras fotspår, lämna vårt gudskomplex bakom oss och återupptäcka samma nyfikenhet vi hade gentemot vår omvärld som barn.

Tack för att du läste dagens inlägg!

Det är vi som skapar idealet!

En ständig debatt pågår om medias inverkan på vårt liv.

Man beskyller mediala kampanjer för att unga flickor lider av anorexia, att unga män är osäkra över sin manlighet och mycket annat.

Men hur kommer det sig att media har sådant stort inflytande på vårt liv?

Visst, media finns överallt så det är svårt att inte lägga märke till det. Men det är skillnad på att lägga märke till något och vara uppmärksam på något. Ett vanligt förekommande fenomen är människor som låter media påverka deras liv, hur man ser på andra, hur man beter sig m.m. Men kan man nödvändigtvis beskylla media för detta, eller är det omgivningen som uppmuntrar efterapning av fiktiv verklighet?

En "normal" person som ser en actionfilm kommer inte att skaffa sig ett vapen för att sedan gå ut och skjuta andra människor lika litet som en skräckfilmsentusiast kommer ge sig ut med kökskniv och börja attackera andra nattetid. Hur kommer det sig då att man influeras så kraftigt av andra inslag?

Korrelationen mellan att vara - för tjejer - pinnsmal och litet korkad, eller - för killar - muskulös och högljudd, samt äga monetär rikedom och vara framgångsrik är ständigt förekommande. Kanske för att makt och "skönhet" är sådant som intresserar oss. Att skönhetsidealet är ju pinnsmal och muskulös är inte ett problem i sig, snarare är problemet att man accepterat ett sådant skönhetsideal. Möjligtvis för att media presenterat den bilden för oss under en längre tid, men med den tankegången hamnar man tyvärr bara i ett cirkelresonemang.

Så hur skulle man kunna göra för att se till att människor inte influeras av denna typen av ideal?

När vi umgås med vår släkt och våra vänner, slänger vi - vad vi själv anser vara - deras fysiska "brister" i ansiktet på dem? Nej, jag känner få personer som gör det. Så varför inte etablera ett liknande tänk på sin omgivning. För det är ju så att våra åsikter formar vår världsbild. Äger man en negativ åsikt om någonting bävar man för att själv hamna i en sådan position, ex. att inte vara nöjd med en kroppsdel eller sin livssituation. Men den fysiska skepnaden påverkar egentligen inte den psykiska. En mindre attraktiv människa kan ha den vackraste personligheten precis som den mest attraktiva kan vara rent apatisk i sitt uttryck. Och de flesta säger sig redan veta detta men fortsätter ändå att beklaga sig över hur media påverkar oss alla.

Men, nu vill jag påpeka, som jag gjort mycket den senaste tiden, att ingenting har mer inflytande över vårt liv än vad vi är villiga att ge det. Går man runt och försöker hitta fel på sig själv eller sin omgivning kommer man också att göra det. Om man lär sina barn att de är bra som de är kommer de troligtvis att bry sig mindre om hur reklamen hävdar att man ska se ut. Det är en knepig balansgång men jag tror tyvärr att många tar den kortare vägen och väljer att beskylla media för sina egna, eller sina barn, vänner och bekanta beter sig, än att faktiskt bete sig som en vuxen människa och ta ansvar för sina egna handlingar! Att gå omkring och beskylla någon annan för det egna beteendet är barnsligt!

Så, man kan gå på hela mediacirkusen och vara övertygad om att man måste skaffa det senaste klädesplagget, den nya prylen, den nyaste bilen och sedan bete sig på ett stereotypiskt sätt. Eller så kan man inse att den enda som skapar min omgivning och världsbild är jag själv. Det kan vara litet jobbigt att möta andra som helst svalt en samhällsparadigm men frågan är ändå om det inte är värt det i slutändan.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Är det moraliskt korrekt att första Maj är en helgdag?

I dagarna har man ifrån riksdagen lagt fram ett förslag om att avskaffa första Maj som helgdag.
Huruvida detta är en välkommen/icke välkommen motion bestäms troligtvis av var och ens politiska övertygelse och engagemang.
Men nog finns det argument både för och emot idén.

Först och främst bör man inte glömma att Sverige har en stolt socialdemokratisk tradition, där första Maj varit av stor vikt för många. Under senare tid har datumet etsat sig in i det sociala medvetandet som en dag då man celebrerar uttrycksrätten och andra friheter många i västvärlden idag tar för givet.
Under första Maj stoltserar dagligt politiskt engagerade sida vid sida med icke politiskt intresserade för att propagera för sin sak. Men det är i detta propagerande man upptäcker att den politiska bredden på de medverkande är ganska smal.
Senast jag observerade ett första Maj tåg talade samtliga plakat om önskemål utifrån en röd-grön politik, vilket i och för sig inte är särskilt underligt då första Maj är en dag med i arbetarnas intresse i fokus. Men inte ett endaste plakat talade om blåa åsikter, om jag dristar att uttrycka mig såpass generellt.
Är det rätt att avsätta en dag i en politisk inriktnings tecken?
Ur historiskt perspektiv skiljer sig vårt förhållande till det röda blocket relativt kraftigt ifrån det vi har med det blå, men är det i dagens samhälle verkligen moraliskt korrekt att låta en dag vara avsedd för endast en viss politisk inriktning?

Om vi vinklar resonemanget en aning: hur känns det för de politiska organisationer som befinner sig höger om den centrala delen av den politiska "linjalen" att de på andra sidan har en egen helgdag? Om man stöttar en högerpolitik kan det säkert kännas diskriminerande att man lever i ett land där motståndarblocket fått en helgdag till sin ära. Då inte sagt att man bör införa ex. en "första September" för den motsatta sidan, det är inte nödvändigtvis en lösning.
Ett förslag är ju att man - på samma vis man visar hänsyn för religion - låter de som önskar fira första Maj också ta ut den dagen som en helgdag, om motionen röstas igenom. Men då uppstår ju också problematik. Hur vet man vem som kommer vilja ta ut den helgdagen på moraliskt korrekta grunder, och bör denne då erhålla även den helgdag som institutionerats för resterande samhällspopulationen? Om man återigen drar jämförelsen till religion så är det ju faktiskt så att man tillåter religiösa helgdagar varpå det senast nämnda förslaget i denna text inte låter så fel ändå.
Men då uppstår ett annat demokratiskt dilemma: vem ska bestämma vad man bör ta hänsyn till och inte? Vart drar man gränsen för vad som kan anses vara viktigt p.g.a. en individs politiska eller religiösa övertygelse?

Första Maj har en viktig plats i Sveriges historia. Tack vare socialdemokratin och arbetarrörelsen har landets invånare erhållit gratis sjukvård, skola och en social säkerhet som andra länders invånare blickar på med avund. På många platser världen om framhålls Sverige som ett exemplariskt samhälle, just tack vare denna sociala trygghet, men ur objektiv synvinkel: finns verkligen risken att detta kommer att förändras om man avskaffar första Maj som nationell helgdag? Fortsätter inte inte den socialdemokratiska etiken och moralen att existera i folksjälen hos de som anammat den?

Min egen åsikt om denna motion är spretig. I försöket att hålla mig objektiv inom resonemanget ser jag såväl negativa som positiva sidor med motionen. Men vad tycker du? Lämna gärna en kommentar.

Tack för att du läste dagens inlägg!

"Skillnaden mellan dig och mig är att jag erkänner att jag kan ha fel."

Har man inte argument nog att bemöta någon i en debatt kan man istället säga att denne äger ett karaktärsdrag som åhörarna troligtvis inte uppskattar.
Sanningshalten i påståendet är tydligen inte särskilt viktigt då sådana angrepp tenderar differentiera kraftigt från sanningen om de lusläses.
Men hur kommer det sig att vissa individer hellre smutskastar, förnedrar och sprider falska påståenden om andra än erkänner sin egen retoriska dödlighet?

En generellt vedertagen lögn är den om att de personer som hörs och syns mest är de personer man bör följa/rätta sig efter. Detta är en föreställning även de själva - troligtvis - dras med.
Min nuvarande teori är att de individer som aggressivt propagerar för någonting gör detta p.g.a. undermedveten rädsla. En rädsla för att ha fel, att vara ensam i sin övertygelse. Om en annan person inte håller med om de egna synpunkterna går man hellre till angrepp och försöker tvinga på denne sin egen bild istället för att lugnt och sansat förklara varför man tycker som man gör. Kanske beror det på kunskapsbrist, en stark övertygelse, eller rastlöshet?
Oavsett skäl omvänder man inte en människa på detta sätt. Visst, man kanske lyckas få denne att för stunden ställa sig på den egna sidan, men så snart en annan individ dyker upp, som har ett mer spännande synsätt, eller skriker högre och beter sig än mer aggressivt, vad är det då som får den omvände att inte åter omvändas?
Genom att resonera, diskutera och våga ta upp frågor kan man skapa sig en solid grund inom i stort sett vilken tro som helst. Finner man om så bara ett uns av sanning inom någonting är det ändå betydligt lättare att behålla den tankegången än vid motsatt läge. Kanske är det just detta som föder de där arga individerna, de som skriker ut sina åsikter, kallar sina meningsmotståndare för "idioter" eller ännu värre ord. I och med att ingen satt sig ner med dem, låtit dem ta upp sina idéer och tankar i en diskussion, så har de heller aldrig fått möjligheten att utveckla sin debatteringsförmåga. När sedan ett retoriskt eldprov uppstår får de inte grepp om terminologi eller argument, istället far allt detta omkring i en enda stor röra.
Om opponenten börjar bemöta argument med valida motargument man själv inte kan bemöta är chansen stor att man som osäker debattör sakta men säkert målar in sig i ett hörn och börjar känna sig frustrerad över den egna okunskapen, det hårda motståndet. Allt utefter att den egna argumentationen fallerar gör så också självbilden hos en semi-elitistisk individ. Och vad gör ett djur när det känner sig hotat?
Jo, antingen ger det upp - ex. "jag vill inte prata mer om detta"/"äsch, du fattar ju ändå inte" - eller så tar den till alla medel den kan för att försöka ta sig ur situationen, ex. "du är ju dum i huvudet"/"du är ju (gruppering)-fob!", tar till fysiskt våld eller använder sig av andra härskartekniker. Behöver man sätta en social-etikett på en individ, under ex. en debatt, är det troligt att denne egentligen inte faller under den påstådda kategoriseringen.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Jag kommer aldrig att be om ursäkt.

Oavsett etnicitet har en skara människor burit sig illa åt igenom alla tider.
Det har funnits våldsamma kvinnor, och våldsamma män.
Men en individ är just bara det: en individ.
Och jag kommer aldrig att belasta mig själv för en händelse som begåtts av någon annan.

En viss dubbelmoral existerar i dagens samhälle. Om någon utsätts för ett brott är den - givetvis - ett offer och inte förövare. Den som blir utsatt för kränkning av liknande form kan aldrig beskyllas, endast den som begått handlingen bär skuld för den. Visst är det så?
Om en 16-åring stjäl en bil, kan man då säga att alla 16-åringar stjäl bilar?
Så klart inte, det är ju individen som hamnat snett. Denne har ju utfört handlingen, då kan man ju inte beskylla en annan 16-åring, ifrån en annan stad för det brott som den förstnämnde begått.
En kvinna/man sjunger väldigt vackert. Betyder det att alla kvinnor/män sjunger vackert?
Hänvisar man ex. till tonhöjdsträffsäkerhet, vibrato, dynamisk röstkontroll m.m. skulle nog få personer mena att påståendet ovan är korrekt. Personen är antingen begåvad, engagerad, driven eller har på annat vis erhållit möjligheten att sjunga på detta vis.
En person är väldigt duktig inom det ekonomiska området, har dennes etnicitet något med det att göra?
Troligtvis inte. Vissa forskare menar att man kan finna återkommande drag hos individer som härstammar ur samma sociala område, men om så är fallet påvisar ju avvikelser invaliditeten i ett sådant påstående.

Det är utifrån detta synsätt jag väljer att statera att jag aldrig någonsin kommer att be om ursäkt för att jag fötts som man. Andra individer som är av samma kön som mig må ha åstadkommit hemska saker, men jag vägrar ta skuld för deras agerande. Till de som anser att jag har fel i frågan vill jag återknyta till ovanstående segment, den enda som kan beskyllas för en gärning är förövaren. Nog kan man beskylla ex. omständigheter, men i den fysiska världen kokas det alltid ner till en förövare.

Ett vapen dödar - vanligtvis - inte av sig självt, det krävs en människa för att använda det, eller konstruera mekaniken bakom en eventuell automatisering. Ett brott begås inte av sig självt, det krävs också minst en människa i rollen som förövare. Men man måste göra skillnad på vem som är förövare och vem som inte är det.
En förövare är någon som genom handling erhållit epitetet. För att erhålla epitetet måste dock handlingen ha genomförts, eller i vart fall planerats. Att tvinga på någon denna roll att denne genomfört och/eller planerat någon handling är precis lika illa som att hänvisa till ett brottsoffers berusade tillstånd eller klädval.
Man kan beskylla alla män för bristen på egalitarism, man kan beskylla alla av europeiskt, och afrikanskt ursprung, för slaveriet, men utifrån sådan retorik bör man också kunna beskylla alla för allt som någonsin gjort då - "let's face it" - vi alla är artfränder.

Så, man kan välja att göra grova generaliseringar och på så vis sälla sig till alla andra extremistiska grupperingar som sysslar med precis samma sak, eller så kan man förstå att ingen individ kan bära någon annans skuld och ge sig på källan till problemet istället för att slå på de som inte har med problemets uppkomst att göra.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Vi är inte så olika ändå

Jag har många gånger träffat på människor som ifrågasätter sin egen samhällskompatibilitet.
Människor som tror att alla, förutom just de själva, har "fattat grejen".
Men så är det troligtvis inte.

Livet är inte lätt. Ett stort problem är de som, genom sina fixa idéer och underliga regler, försöker få existensen att framstå som simplare än vad den är. För visst blir världen mer greppbar om man applicerar så många regler som möjligt på den. Om dessa regler sedan råkar passa perfekt med tidigare övertygelser blir ju världen istället glasklar och lättläst. "Tänk vad synd det är om alla andra som inte förstår hur världen hänger ihop" (ironi!).

Men närmare en objektiv sanning bör ju vara att världen formas utefter betraktarens perspektiv. Önskar man se mönster i sin omgivning ökar chansen/risken att man också gör det. En paranoid människa kommer att se fler tecken som stödjer dennes mani än någon utomstående. Detsamma gäller de individer som anser att ett visst beteende är regelvidrigt. Och visst, var person ser världen på olika sätt, enda sättet att ändra någons världsbild är genom lugn diskussion där båda parterna får komma till tals utan att göras till åtlöje. Det kan liknas vid en boxningsmatch: det gäller att kunna fortsätta presentera nya - eller i vart fall valida/väldigt starka - argument då motståndarens egna börjar ta slut. Ett sådant argument är aldrig riktat mot motståndarens person. Om så är fallet slutar det genast vara en diskussion och övergår istället i en löjeväckande debatt drivet av påhopp och lyteskomik, något som enligt mig passar bättre i teater-lustspel, eller på cirkus, än i en seriös diskussion.

En person som tror sig vara annorlunda än alla andra just för att denne inte anser sig "vara en del av det sociala flödet" är inte nödvändigtvis mer annorlunda än de som är mitt i flödet. Människor styrs av vissa impulser, och det finns de som har lättare, samt de som har svårare, att uppfatta och använda sig av dessa impulser för att skapa sig en centralare roll i samhällshierarkin.

I grupperingar, såsom politiska partier eller religiösa samfund, följer man en av två ting: en person, eller en idé. Relationen individer har till en ledande gestalt är troligtvis mer bräcklig än den man har till en idé då idéer kan fortsätta existera fastän personen fallit ifrån. I det förstnämnda byggs också upp ett förtroende för den ledande gestalten, så länge denne kan leva upp till sin följeskaras förhoppningar. Om någon yttrar ett negativt ord om personen kommer följeskaran att sluta upp för att försvara denne, även om det handlar om att gå emot allt gruppens egentliga ideal handlar om. Ledaren har då placerats ovanför regelverk och andra individer.

Nu är det ju generellt sett inte riktigt lika extremt i det "vanliga" samhället, men små likheter kan utläsas överallt. Vem är det som alltid får sista ordet när en vänskapsgrupp ska bestämma vad man ska göra i helgen? Mellan vilka individer finns mest rivalitet? Vilken social/politisk/religiös paradigm existerar hos de personerna du har runt dig? Varför?

Det finns hur många frågor som helst gällande vad som är "rätt och fel". I vissa fall finns det en generell överenskommelse, men i vissa fall uppstår åsiktsskillnader som kan blossa ut i hetsiga debatter.

Så egentligen, det finns ingen grej att "fatta". De flesta gör så gott de kan i livet, ibland gör man fel, ibland går allt rätt. Personers egna "regler" underlättar deras leverne så att de kan fokusera på sådant de tycker är viktigt. En persons individuella regelverk gäller inte för alla andra, men genom att förstå att alla människor har ett eget regelverk med sig så kan det vara lättare att förstå att vi alla är - relativt - lika varandra ändå. Den enda skillnaden på de som går omkring och propagerar högt för sitt eget regelverk och den som inte gör det, är att de förstnämnda har en annan övertygelse. Men i och med att de satsar mer av sig själva socialt är det också de som faller hårdast när övertygelsen försvinner.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Utvecklingstrappan, eller "varför slutför folk inte saker?"

För ett bra tag sedan gjorde jag en ganska enkel presentation av "utvecklingstrappan" på den här sidan.
Denna består kort av 3 delar: upptäckt/insikt, genomförande, resultat.
Idag tänkte jag gå litet djupare och förklara samtliga beståndsdelar i denna teori gällande människors utveckling, samt varför vissa människor konstant intresserar sig för nya saker och helt släpper sina tidigare göromål till förmån för detta nya.

Genom eget resonemang, en promenad, själv eller tillsammans med andra, kanske en meditationsstund eller mitt i en berg-och-dalbana, kan den där nyfikenheten infinna sig. Man kommer på någonting nytt som vore spännande att prova. Ett nytt språk, ett hantverk, instrument etc.
Om nyfikenheten håller i sig börjar man spåna litet i banorna om hur man ska införskaffa de nödvändiga beståndsdelarna för att kunna genomföra sitt utvecklingsprojekt.
När dessa beståndsdelar sedan kommer slår man direkt upp boken/börjar direkt snickra/börjar spela febrilt, för att efter ett tag lämna utrustningen stående i garderoben, under sängen, eller i ett hörn i vardagsrummet. Inte för att man egentligen är klar med det, man har bara hittat något nytt att uppehålla sig med.

För att en utveckling skall vara hållbar i längden krävs att man investerar sin tid i den. Misstaget som många råkar ut för i sitsen ovan, är att de saknar förståelse för tidsvalutan. Sådant man inte förstår är också sådant andra kan dra vinst utav.
Ex. person A har relativ förståelse för vikten av tid, person B, C, D och E befinner sig inte riktigt på samma nivå, men de fyra sistnämnda tycker om att - börja - lära sig saker. I ett samhälle förekommer vanligtvis ett genomgående tema under korta tidsperioder: p.g.a. ett tv-program ska alla plötsligt lära sig laga mat eller snickra, efter en utländsk låt vill man lära sig att sjunga låttexten korrekt m.m.
Detta är givetvis sådant person A kan nyttja till sin fördel, varpå denne säljer utvecklingsmaterial till person B, C, D och E, som baseras på den fluga som för tillfället spelar större roll i samhället. Genom sin initiativförmåga har person A snabbt lyckats förskaffa sig monetära samhällsresurser denne kan växla in till tidsresurser, t.ex. genom att kunna ta ledigt ifrån sitt arbete och åka på solsemester.
Någon solsemester blir det däremot inte för person B, C, D eller E. De fortsätter införskaffa den senaste "inne-prylen" för att hålla sig uppdaterad med samhällsmodellen. Dessa fortsätter konsumera då de kanske känner sig smått tomma inombords, som om de inte riktigt utvecklas fastän de fortsätter spendera alla kontanter de har på utvecklande material. Vad man här missar är vanligt: steg 2.

Steg 2 är det absolut viktigaste i en utvecklingstrappa, det är där själva utvecklingen sker. Givetvis kan man gå in djupare även i utvecklingstrappan och dela upp denna i beståndsdelar, men när det kommer till kontentan kan samma beståndsdelar slås ihop till en stor beståndsdel.
Vissa experter menar att man behöver investera c:a 10 000-timmar innan man äger reell kompetens inom ett ämne. För vissa går det så klart snabbare, för andra tar det längre tid, men summeringen är i vart fall att man inte nödvändigtvis kan utveckla ett personlighetsdrag under kort tid. Det krävs disciplin, tid, men framförallt viljan och orken att faktiskt slutföra ett sådant projekt, för hur trist det än låter: var gång man lämnar ett projekt icke genomfört, vad fyller projektet för egentlig mening?
Vad har man erhållit av den tid man spenderat på projektet?

Det är tyvärr vanligt förekommande att individer väljer att hoppa över steg 2 för att kvickt åstadkomma någonting, då går det sällan väl. Sådant beteende kan i sin tur göra att personen erhåller en känsla av tomhet, går in i en existentiell kris, eller depression. För att mildra sådana känslor kastar sig personen ner i ännu ett nytt projekt för att övertäcka sina negativa känslor med de euforiska som infinner sig då man hängiver sig åt något, om bara för en kort stund. Men så snart intresset svalnar för det nya projektet faller man än djupare ner, och hamnar på så vis i en ond spiral.

Utvecklingstrappan

Steg 1. Upptäckt/insikt - Man upptäcker, alt. inser, att man äger intresse för någonting varpå man börjar undersöka ev. metoder för att studera/lära sig mer om detta.

Steg 2. Genomförande/utvecklingsperiod - Den tyngsta perioden är den då man går ifrån novis till - relativt - lärd inom ett område. Detta kräver tid, disciplin och vilja för att lyckas.

Man kan exempelvis dela upp steg 2:

A. Upplärningen - grundstenarna inom området.

B. Vidareutvecklingen - den generella utvecklingen inom området.

C. Specialiseringen - Vad man är extra intresserad av.

Steg 3. Resultat - När man nått sitt mål, slutfört sitt projekt, erhåller man resultatet av detta. Ju mer tid man givit - under realistiska former så klart - steg 2 dess mer har man förfinat sitt resultat.

Om än den har ett pretentiöst uttryck fungerar utvecklingstrappan som en tidsbudgetering och kan etableras på de flesta projekt. Precis som vissa väljer att använda sig av kalendrar, budgetar, eller annat för att planera framåt, kan man bryta ner en utvecklingstrappa för att planera utvecklingen inom ett område.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Skillnaden mellan debatt och diskussion

I dagens socio-politiska tillvaro premieras de som tycks ha svar på det mesta.

Genom att ropa högst och nyttja sig av ad hominem för att skämma ut sin(a) motståndare kan man bygga en beundrarkrets lika stabil som valfritt luftslott.

Men passar sig verkligen ett aggressivt beteende i diskussion så väl som debattering?

I en diskussion handlar det inte nödvändigtvis om att övertyga de andra deltagarna om att man har rätt, utan om sökandet efter kunskap, om den konsensus man når tillsammans. Tillåter man inte de andra deltagarna att uttrycka sin kunskap utvidgar man inte heller sin egen utan lämnar diskussionen med samma information man startade med. Det är litet "A och O" i ett demokratiskt samhälle: alla har rätt till en åsikt. Om t.ex. person B inte håller med om person A's åsikt är det endast upp till person B att - genom övertygande argumentation - omvända person A.

Ett säkert sätt att misslyckas med en sådan argumentation är att uppträda aggressivt, med icke övertygande argument, eller genom att nyttja s.k. ad hominem.

Med Internet har det blivit lättare att delta i öppna diskussionsforum, men då text kan tolkas väldigt objektivt är det svårt att föra framgångsrika diskussioner med oseriösa diskussionsdeltagare. En persons förmåga - om än begränsad sådan - att resonera objektivt är vital för att denne ska kunna åstadkomma någon skillnad i en seriös diskussionsgrupp. Ex. på icke fruktsamma diskussioner: att diskutera förintelsen med en "förnekare", eller månlandningen med en konspirationsteoretiker som är övertygad om att det hela var en bluff, eller varför inte vapenlagar i USA med en person som bestämt sig för att regeringen tänker attackera landets befolkning, av någon outgrundlig anledning. Sådan diskussion skulle istället kallas för debatt, då de parter som deltager försöker övertyga andra om deras redan etablerade tankegångar. Man är inte på plats för att ifrågasätta den egna logiken, endast för att förnedra sina motståndare och/eller framhäva sin egen logik.

För att återgå till den litterära problematiken: beroende på hur en person är inställd till författaren kommer denne tolka det skrivna ordet på olika sätt. Då en positivt - alt. objektivt - inställd person läser en relativt objektiv text kommer denne inte nödvändigtvis reagera nämnvärt, men om en negativt inställd person läser samma text kan den finna kritik i sådant den tidigare aldrig skulle kunna.

Ett typexempel är frågan "varför då?". Där en objektivt/vänligt inställd person läser meningen just som den skrivs kan en negativt inställd individ läsa det som "VARFÖR DÅ!?". Genast blir meningen aggressiv och hotande, inte för att författaren valde att skriva det så, utan för att opponenten bestämt sig för att läsa det så. Har en opponent slagit rot i en fråga som väcks ifrån annan ståndpunkt, av annan part, är det - vanligtvis - väldigt svårt att få den förstnämnde att omvärdera sin åsikt.

Mycket i världen är för oss okänt men genom att skapa förhållningssätt och sociala regler i vardagen befäster vi regelverk som underlättar vår tillvaro. Behovet av ett sådant förhållningssätt kommer troligtvis ifrån vår oförmåga att förstå sådant det inte existerar regler för.

Att diskutera fysik experter emellan är ingen konst, men börjar man tala om kvarkar, naturmekaniska förhållningssätt m.m. med någon utan kunskap om fysik kommer denne troligtvis känna sig illa till mods och försöka avsluta den diskussionen. Detta är vanligt förekommande då individer känner sig osäkra: man håller sig till det man bestämt sig för, på så vis känner man sig säker. Men samtidigt går man miste om väldigt mycket spännande när man inte vågar ifrågasätta allt, även sina egna idéer.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Kalla inte mig för "hen" så kallar inte jag dig för "häst"

Språktillskottet "hen" har sina positiva, men även negativa, sidor.
Positivt, då tänker jag först och främst i obestämd form, är ex. då man inte vet vilket kön en ofödd bebis har kan man referera till denne som hen.
Men när bebisen sedan föds bör denne erhålla korrekt epitet: "han" eller "hon".

Men, då gör vi ju skillnad på kvinnor och män! Ökar inte det samhällsklyftorna ytterligare?
Nej. Identifiering sammanfaller inte med segregation, det handlar istället om miljöpåverkan. Att benämna en individ "han" eller "hon" är inget som bör ses som en social hierarkisk-separationsaktion, utan äger snarare syftet att stärka personens individualitet. De som saknar en individualitet tenderar att senare i livet utveckla en osäkerhet, emot den egna individen och omgivningen. En sådan osäkerhet kan förstärka social alienering gentemot andra etniciteter, nationaliteter, och även kön m.m. Då inte sagt att allt detta står eller faller i och med det epitet ett barn erhåller, men det kan mycket väl vara den lilla droppe som får bägaren att rinna över.

Kampen för jämställdhet vinns inte genom att ersätta ord i ett lexikon. Det handlar om att förändra en existerande samhällsparadigm.
En vän till mig berättade att denne under ett besök i Afrika häpnat över den totala brist på objektifiering som rådde där. Männen och kvinnorna betedde sig - relativt - som jämlikar runtom varandra, inga vandrande blickar, busvisslingar eller sexistiska kommentarer. Givetvis finns även platser där sådant beteende förekommer också i Afrika, men för honom var det fascinerande just p.g.a. skillnaden mellan vår västerländska syn på sexualitet och det samhälle han nu befann sig mitt i. En samhällsparadigm jag knappast tror har framkommit p.g.a. litterär genus-neutral progression.

Hur kan jag arbeta för ett mer jämställt samhälle?
Genom att stötta modeindustrin, segregerande inslag i media, och idén om bestämda könsroller, motarbetar man arbetet för ett jämställt samhälle. Att rikta sitt fokus mot något så o-fruktsamt som positivistisk genus-definiering är ingenting som kommer ge resultat.
Missförstå mig inte, ordet hen är ett välkommet tillskott i rätt kontext, men bör absolut inte ersätta han eller hon när man talar om någon i bestämd form, då man negligerar en del av personens individualitet. Det i sin tur kan vara lika kränkande som att ge något ett öknamn, kalla någon för ett fult ord, eller ignorera någon.
Ex. när jag som yngre hade långt hår och arbetade inom serviceyrket. Ibland dök det upp personer - såväl män som kvinnor - som sa "oj, jag trodde att du var en tjej/kvinna" för att sedan hånskratta. Det var inte särskilt lustigt. Inte p.g.a. könsbestämmelsen, nej de hade likväl kunnat säga "oj, jag trodde att du var en häst" (jag är medveten om att denna mening går att misstolka om man är ute efter onödigt bråk) då det handlade om en härskarteknik, att frånta någon ett epitet som är en vital del av dennes individualitet.

Har du en idé som rör samhällets utformning, tänk över den först. Våga syna den ifrån olika naturalistiska, sociala och politiska håll. Våga utsätta den för andras kritik, och se om idén fortfarande håller. Om inte, kan man alltid återvända till ritbordet och förbättra idén. Men om den håller, kan det innebära en enorm, positiv samhällsförändring. Under den senare kategorin faller dock inte idén om att ersätta "han" och "hon" med "hen" i bestämd form.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Ointresset som raserar demokratin (inlägg 100!)

Man ville ha sänkta skatter, men vill inte tumma på välfärden.
Man önskade mer pengar i fickorna, men blev sedan förbannad över att jobben "out-sourcas".
Människors ointresse för politiken fick dem att gå till valurnorna och lägga sina röster på en politisk motpol av rent missnöje, för att ett par år senare gnälla över resultatet av deras agerande.
Samtidigt får jag ofta höra ifrån människor att de "inte är intresserade av politik".
Vad gör de i sådant fall vid valurnorna?

Författaren Anatole France ska ha sagt något i stil med att folket i en demokrati är underkastat sin egen vilja, vilket är ett hårt arbete. Jag vill tro att han med detta försökte förklara hur det med individens demokratiska rättigheter också följer förpliktelser. Genom konformitetssamhället tycks dock många ha tagit avstånd ifrån sådana förpliktelser för att förlita sig blint på medias politiska täckning. Vad som är farligt med att endast förlita sig på en viss politiskt färgad källa är att informationen konstant vinklas och förvrids för att passa in i den politiska paradigm som råder inom färgningen.
Där man exempelvis anser sig värna om solidariteten på vänsterkanten, anser man sig arbeta för liberala ändamål på högerkanten. Detta går givetvis att bryta ner i mindre komponenter.
Inom såväl vänster- som högerblocket finns extremister, sådana som väljer att ta det steget längre. Sådana grupperingar kan vara mer eller mindre skadliga för omgivningen, men vad de alla har gemensamt är "gruppindoktrineringen" som formar individernas sociala-medvetanden.

Men utanför de politiska ramarna rör sig idag människor som saknar intresse för politik, samma politik som påverkar deras barn, barn-barn, i fortsättande led. Med bristande politik följer också bristande levnadsförhållanden. Jag lägger ingen värdering i huruvida sådan politik är röd eller blå, utan är övertygad om att man genom symbios bör kunna frambringa en hybrid med det bästa ifrån båda sidor.
I dagens politiska klimat är det inte väljarnas intresse som står i centrum, det har blivit ett maktspel där man med alla medel försöker hamna på topp. Och om våra politiker inte kan bete sig som vuxna och förtjäna sina väljares respekt, hur kan de då förvänta sig deras lojalitet?
Genom att bete sig som vuxna, ansvarstagande individer i ex. tv-debatter, genom att ge sina väljare svar istället för fler frågor, eller genom att inte peka ut sin motståndares brister för att täcka upp sina egna, kan man få väljare att intressera sig för politiken och förhoppningsvis börja se den politiska banan för den värdefulla yrkesinriktning det faktiskt är.
Men då krävs att alla politiker föregår med gott exempel, också beter sig värdigt och inte kränker den politiska seriositeten genom diverse tjuvknep!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

- - - - -

Detta är mitt 100:ade inlägg! Jag vill tacka alla som följer/har följt denna blogg och bemödar sig att besvara inläggen, såväl kritiskt som upplyftande. Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt, det kan jag hålla med om.
Flera gånger har jag kikat på äldre inlägg och känt att "oj, där kunde jag uttryckt mig bättre", eller i vissa fall, inte uttryckt mig alls. Men samtliga inlägg får vara kvar som en påminnelse till mig själv och andra om den konstanta utvecklingen alla bör gå igenom. Vågar man inte utvecklas, ifrågasätta sig själv och de åsikter man bär på, tappar man en stor bit av vad det är att vara en fri individ. Även den friaste politiska inriktningen kan ha en fängslande effekt på tillvaron.

Så, 100 inlägg. Jag planerar att fortsätta länge än och fastän många av de saker jag tar upp är återkommande, hoppas jag att även Du finner det intressant att se hur tankebanorna utvecklas samt hur ny information och nya tankesätt kommer till. Tack än en gång för att Du väljer att läsa det här.

Tokflummigt om människans vetenskapliga förhållande till naturen

En fraktal är en figur vars mindre beståndsdelar påminner om den totala figuren.
I början av 80-talet började man använda detta matematiskt för att ex. skapa datoriserade naturscener för film.
Men även om vi idag lätt kan skapa fraktaler virtuellt, samt applicera fraktal-matematiken på redan existerande ting, betyder det att fraktaler utgör basis för allt?
I detta segment är jag ganska säker på att jag kommer att bli missförstådd, men jag gör ett försök.

Jag vill börja med att säga att matematik är fantastiskt! Genom matematiken har vi skapat en förståelse för vår omgivning som tagit oss framåt med enorma kliv de senaste seklen. Men genom den ökade förståelsen har också en hybris vuxit fram hos oss, likt en ung tonåring som "vet allt".

Matematiker menar att det går att finna matematiska lösningar på allt som existerar, vissa genom exempelvis fraktaler. Man kan skapa datorgenererade moln, berg och öppna landskap. Men som de flesta kodarna kan intyga, under ytan är det tomt! De gånger man fyllt ett datorgenererat objekt med någonting, är det ändå bara "fyllt". Än så länge existerar inte möjligheten att verklighetstroget gröpa ur ett berg i en datorsimulering. För att skapa sig en uppfattning gällande form, dimension etc. räcker matematiken lång väg, dock inte nödvändigtvis för substantiellt innehåll. Fastän vi skapat oss förmågan att läsa av och fånga information fysiskt, samt skapa egen information, har vi inte lyckats förstå den "naturliga" informationen ännu.
Vissa gånger är detta möjligt, exempelvis då man räknar hur mycket luft det finns i ett bildäck eller en fotboll, eller vilken massa någonting har. När vi ser ett berg kan vi ta reda på hur högt det är samt hur långt det sträcker sig, och - efter mycket slit - även ta reda på dess massa.
Men så långt går det. Vi har skaffat oss förmågan att läsa av, men vad vi läser av är sådant som funnits här långt innan vi uppstod. Nu talar jag förstås inte om de fantastiska byggnadsverk m.m. vi lyckats skapa, utan det naturalistiska, det som klarar sig utan vår inblandning.
Matematiken och människan klarar sig inte utan naturen, men naturen klarar sig utan oss.

Vi har, som jag nämnt i tidigare inlägg, en rädsla inför det okända, men bär också på en nyfikenhet inför det. Fram till dess vi lärt oss acceptera det okända, alt. lärt oss om det, blir vi aggressiva eller apatiska när vi möter det. Eller så kan man göra som den där unga tonåringen som vet allt, och använda sig av anekdotisk bevisföring.
Och det är här som "riktig" forskning skiljer sig ifrån sådan som förlitar sig för sällande parter och hörsägen, d.v.s. då människor ser/hör om någonting för att sedan direkt upplysa resten av världen om detta utan att själva ha undersökt påståendets validitet. Detta betyder så klart inte att allt som påstås skulle vara falskt, att hävda något sådant vore diktomiskt.

Att ställa sig absolut positivistisk till vår värld är att stänga sig för det metafysiska, de saker vi inte vet om, och som många aldrig kommer att veta någonting om.
Om forskare ställer sig absolut positivistiska till vår värld kommer vi aldrig att undersöka själslivet hos andra varelser på andra sätt än genom behaviorismen.
Om vi ställer oss absolut positivistiska till vår värld, hur kommer vår fortsatta utveckling att te sig?
Genom att erkänna vår ovetskap, samt att människor omkring oss bär på samma ovetskap, för oss själva, sällar vi oss inte lika lätt till någon annans realitet.

Tack för att du läste dagens inlägg!

Ps: Dagens inlägg är litet abstrakt varpå jag erbjuder en s.k. "tl;dr" här nedanför:

tl;dr: Ingenting är säkert, oavsett vem som säger det. Vetenskap är bra, men det är vårt verktyg för att förstå vår omgivning, och inte nödvändigtvis omgivningen självt. Vi får inte glömma att det är mycket som vi inte vet, och helst också acceptera det. Men det betyder inte att man ska sluta forska/söka!

Släpp forskarna loss, det är höst!

Allt som är knutet till ett samhälles resurser måste begränsas på ett eller annat vis.
I och med att resurser vanligen är limiterade måste dessa också fördelas jämnt.
Men vem kan egentligen bestämma vad som är en jämn fördelning av samhällsresurser?
Och finns det några områden som äger större värde än andra?

Frågor som de ovan har delat människor sedan mannaminne. Vissa baserar sin åsikt utefter tempus-princip och menar att våra problem ligger i forn-, nu-, eller framtiden, andra social-politiskt - exempelvis "motsträviga röda som motsäger sig det nya, förbättrade samhället", eller "bistra borgare som vill skapa ett samhälle där man roffar åt sig" (källa: politiskt engagerade).
Men det finns de områden som objektivt sett - och jag förstår ironin i detta uttalande - bör anses viktigare än andra. Områden som skulle kunna klara sig utan den nivå av samhällsresurser de tilldelas idag, genom att inte beskattas eller krävas på några utgifter! Ett exempel på sådant område är seriös forskning. Medicinsk, astronomisk, andra naturvetenskapliga inriktningar m.m. D.v.s. sådant som för oss människor framåt som art.
Genom att låta dessa forskare/forskningscenter undslippa betalning för sådant essentiellt för deras forskning, samt beskattning, bör man - teoretiskt - kunna se en s.k. "forsknings-boom". För att sedan behålla detta privilegium skulle en utomstående grupp kunna följa utvecklingen av projekt för att verifiera konstant utveckling samt att projektets seriositet inte tummas på till förmån för en simplistisk livsstil. På så vis bör man kunna öka intresset för forskning - både i stor, som i mindre, skala - samt ta större kliv gällande vår förståelse för omvärlden, något som kommer visa sig även inom skolväsendet, och samhället i stort. Ju mer en individ förstår sin omvärld, dess mindre benägen är den att hitta enkla lösningar och/eller beskylla andra i sin omgivning för sina egna "tillkortakommanden".
Därav anser jag att man bör befria forskare ifrån allt ekonomiskt betungande, samt skapa någon form av bidrag till seriösa forskare.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den mänskliga subjektiviteten.

En sak som förundrar mig är vissa individers totala oförmåga att objektivt förstå sin omgivning.
Något som är en självklarhet för person A är inte nödvändigtvis det för person B.
Ja, detta har jag tagit upp tidigare, och nu är det dags igen.
Håll i er!

Ett klassiskt argument: "alla (valfri religion/nationalitet/etnicitet/m.m.) är (valfri negativ social-politisk term)". Detta saknar, liksom sin nära släkting "alla (valfri religion/nationalitet/etnicitet/m.m.) är (valfri negativ social-politisk term), för en gång utsattes jag för det utav en sådan person", validitet i en seriös diskussion, samt i vetenskapliga sammanhang.
Allt för många tycks inlåsta i ett subjektivt tankesätt. Deras värld ser ut på ett visst sätt, ett sätt där motståndare fördummas. Om en annan person inte förstår sanningen måste den ju vara lägre psykologiskt stående. Eller ja, "dum i huvudet" är väl den akademiskt korrekta termen människor idag använder sig av.

Jag vill mena att varje händelse/tanke som passerar igenom huvudet på en individ inte får mer plats i vardagen än individen väljer att ge den. Med detta säger jag inte att problemen inte existerar, men att man bör vara försiktig och inte blåsa dessa ur proportion. Vem är att säga att problemet jag anser vara stort, objektivt sett är större än någon annans?
I ett utopiskt samhällsklimat skulle människor gå ihop för att tillsammans lösa var problem som presenterade sig, idag står vi delade i olika grupperingar som hävdar att deras fokus ligger på vad som är viktigast för stunden. Tänk vilken styrka människor skulle ha om man enade sig i en fråga. Och ännu en efter det. Och ännu en o.s.v.
Nog finns det frågor vi kommer ha svårt att enas kring, men om vi försöker tror jag att vi bör kunna komma överens om flertalet andra vilket väl bör ses som en bra början, eller?

Vissa tar väldigt illa vid sig när jag talar om det, men liksom extrem-religiösa bemöts man väldigt kyligt och ofta av ad hominem när man ställer sig frågande till ett argument för en viss politisk inriktning vilket gör det betydligt svårare att ta argumentet på allvar. Ett hållbart argument bör tåla granskning för att behålla sin validitet i en diskussion.
Man når inte förändring genom att ytterligare alienera sig gentemot sina medmänniskor, man når förändring genom att (1) presentera, (2) förklara, och (3) förtydliga. Misslyckas man med något av dessa tre steg bör man se över sin teori en gång till och försöka igen, och fortsätta med detta till dess teorin tål kritik och förvandlas till en hypotes som tål diskussion.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Oetiska överklassmänniskor...

Låg-, medel-, och överklass.
Vanligtvis är jag emot idén att sätta etiketter på individer utefter etablerade idéer, så länge individerna inte själva valt det.
När man talar om individers socio-ekonomiska situation är jag däremot en hycklare.
Vad jag sett under min livstid har legat de ekonomiskt framgångsrika i fatet då de - mig veterligen - uppvisar ett oetiskt beteende gentemot sina medmänniskor, jämfört med resterande populationen.
Må hända en gammal, social-politisk värdering, men idag finns även vetenskap bakom påståendet...

Vid University of California har man studerat effekterna av att kategorisera individer utefter deras inkomst, genom att låta dem genomgå olika sociala situationer under tron att man tillhör låg-/medel-/överklass. De individer som fick förklarat för sig att de tillhörde den senare kategorin var mer benägna att fuska, gå emot instruktioner samt missköta sig mot med-deltagare.
I en liknande undersökning, ifrån samma institution, ser man hur deltagare i en omgång "Monopol", spelandes under olika förutsättningar - den ene börjar spelet med monetärt överläge och erhåller högre summor då de betalas ut - och hur detta påverkar spelarnas etiska och moraliska förhållningssätt till varandra, och spelet i sig.
En tredje undersökning visar att de individer med en inkomst på över 70 000 dollar/år snattar 30 % oftare än de med 20 000 dollar/år.

En problematik med ovanstående undersökningar är att de snarare är kvalitativa än kvantitativa, vilket för liknande studier skapar ett reliabilitetsproblem. Ju fler personer som deltager, desto större är sannolikheten att forskningsresultatet speglar verkligheten. Men man får inte glömma att även mindre undersökningar kan ge värdefull information, inte minst inför fortsatta studier. Men man bör så klart inte utelämna andra faktorer som kan spela in på individers känsla för etik.
Experimentens validitet kan debatteras, men jag anser att grundidén håller. Genom att undersöka hur människor beter sig då de erhåller mer resurser, uppmärksamhet, makt etc. än sina likar bör man kunna etablera ett eventuellt samband mellan ekonomisk välfärd och oetiskt uppförande, om ett sådant existerar.
De som förespråkar existensen av ett klassamhälle får således vatten på sin kvarn ifrån vetenskapligt håll, något betydligt svårare att säga emot än de filosofiska resonemang man tidigare fått föra sig mycket med under denna politiska "falang".
Vad som är intressant är så klart ämnets utveckling. Kommer man ifrån blått håll att försöka sig på att motbevisa studierna eller kommer man välja att ignorera dem? Om det senare är fallet bör man tappa etisk kredibilitet för sin politik då forskningen direkt pekar på ett samband mellan den marknadsliberalism man förespråkar på högersidan och vad man vanligtvis anser vara ett oetiskt, och i vissa fall, moraliskt förkastligt beteende.
Som sagt, det ska bli intressant att se om ytterligare forskning presenteras i ämnet.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ett liv utan regler.

I dagens samhälle tycks mycket visualiseras via människans gudskomplex.
Genom vår vilja att förstå allting skapar vi paradoxalt nog än mer oförståelse inför vår omgivning.
Måste man förstå allting? och som en mot-fråga: om man inte förstår någonting, måste det då vara övernaturligt i sin natur?

En problematik jag uppfattar i samhället är hur grupper med individer som anser sig förstå omvärlden, tycks öka. Eller kanske är det så att de lärt sig hur man når ut till fler individer via ex. Internet, eller via andra typer av media.
Dessa personer proklamerar ljudligt sin förståelse för omvärlden, i flertalet fall lockar man till sig andra individer som tycks tro att volym-intensitet står i direkt korrelation till en människas förmåga att förstå omvärlden. Sett ifrån sådan synvinkel är det inte svårt att förstå varför - exempelvis - diktaturer skapas. Inom politik bör man sträva efter att undersöka frågor utifrån en neutral plattform. Detta till trots genomsyras dagens politiska klimat av idéer som ökar segregeringen, partierna emellan, i sin strävan efter objektivitet.
Där ett paradigm existerar gällande vänsterns förhållande till högern, och vice versa, skapas, utifrån den subjektiva upplevelsen hos de individer som behandlar frågan, svårigheter i diskussionen. Väljer ex. "högern" att lyfta fram en fråga som vänsterblocket reellt skulle kunna stötta, kan det hända att "vänstern" ändå väljer att göra det motsatta p.g.a. det rådande politiska klimatet. Eller om vänstern presenterar en lösning på ett problem som bör fungera även ur ett höger-politiskt perspektiv, kan höger-blocket välja att agera bromsklots i resonemanget, i syfte att lägga social-politiskt krokben för sina motståndare.
Samma problematik uppstår inom ex. religiösa övertygelser. Vad som skiljer politik och religion åt - på seriös nivå - är vetenskapen bakom. Inom religion förlitar man sig på objekt - heliga skrifter, symboler, eller individer, m.m. -, och inom politik bör man förlita sig på fakta, inte känslor. Där religion hänger sig åt patos, bör politik fokusera på logos och etos. Vissa individer menar att också etos saknar plats inom politiken, att alla argumentationer bör genomföras på byråkratiskt vis. Även om vissa inte önskar använda just termen "byråkrati" så är det just vad man gör då man eradikerar etos-inslaget i vårt politiska klimat.

Men hur kommer det sig att människor kastar sig efter saker att förlita sig på? Det uppstår problem när sådana individer, vid diskussion, inte ens själva kan redogöra för sina val. En religiös övertygelse är inte nödvändigtvis ett problem i sig, det är människan som avgör hur den religiösa övertygelsen ska manifestera sig i världen. Att använda okunskap som orsak är - absolut en anledning, men - inte godtyckligt om man samtidigt förväntar sig särbehandling i samhället p.g.a. sin lathet! Vill man propagera för en religion, eller politik, gör man det bäst genom lugna samtal där man lyfter fram argument som äger validitet i diskussionen, och inte genom att försöka skrämma, eller smäda, sin motståndare för att få dem över till den egna sidan. Få sidor växer på så vis.

Avslutningsvis önskar jag lyfta fram idén om att man inte måste förstå sig på allting. Givetvis är det bra att vara nyfiken, att undersöka världen man lever i, men utan att fylla eventuella okunskapsluckor med pseudo-vetenskapliga resonemang som saknar validitet och/eller möjlighet att argumentera för/omkring. Om människor börjar etablera idén om att det faktiskt går att förstå allting, finns risken att vi slutar undersöka saker och eftersträva kunskap på det sätt vi gör idag.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den sexualiserade människan.

Varje år satsar västerländska företag c:a 5 miljarder kronor på marknadsföring.
Marknadsföring är givetvis först och främst tänkt att stärka företagets konkurrenskraft, men det finns också en väldigt mörk sida av marknadsföringen.
En patriarkatisk sida.

Jag, liksom många andra, har tröttnat på att fördömas p.g.a. vårt kön. Samtidigt förstår jag att detta är precis vad som händer med det motsatta könet. Man kan aldrig fördöma ett kön för någonting ett fåtal individer ägnar sig åt. Ett sådant resonemang är löjeväckande!
En övertygelse jag burit länge på (som nu mera backas upp av den senaste tidens diskussion kring den senaste tidens diskussion kring reklam) är att det mellan de bägge "militanta könslägren"(?) existerar en näst intill osynlig grupp som tjänar på att få den ena sidan att tro att "den andra sidan" beter sig illa åt, alt. äger osunda/påhittade värderingar om det motsatta könet. En grupp som arbetar för att alienera samhällsgrupper. Genom att göra individer osäkra på varandra, samt erbjuda ett botemedel emot denna osäkerhet, skapar man mer-försäljning.

Det är inte svårt att se hur reklam har påverkat vårt samhälle, eller kanske snarare de individer som lever i samhället då det enda marknadsföring kan göra är att plantera idéer i våra huvuden.
Många kvinnor idag är deprimerade, liksom många män är deprimerade.
I reklam sexualiseras kvinnor, i reklam presenteras män som vältränade "hunkar" (i vissa fall till och med som våldtäktsmän!).
Vad som fascinerar mig mest, är inte nödvändigtvis de som står bakom annonserna. Marknadsliberalismen har fått många individer att tappa kontakten med sitt etiska kompass och empatiska människosyn i jakt på profit. Men faktum är att dessa annonser och reklamkampanjer aldrig skulle vara möjliga utan de modeller som agerar framför kameran!
Kvinnan i Dolce Gabbanas reklamkampanj är där av egen fri vilja, precis som männen på bilden, liksom aktörerna i majoriteten av de fotografier som tas i marknadsföringssyfte av den här arten.
Varför väljer de att deltaga i sådana kampanjer? Att var person måste tjäna in pengar till hyran är ett fullgott argument, men överstiger det monetära verkligen det moraliska ansvar vi alla bär på?
Det kanske är ett ansvar man erhåller lyxen att avsäga sig genom dagens populär-liberalistiska förhållningssätt till samhället.

På båda sidor i denna konflikt finns många som tror att de står och kämpar på egen hand, men så är inte fallet. Likt två lag som försöker klättra över en mur kommer det gå så mycket snabbare och lättare om vi bara kommer överens om att hjälpas åt med de hinder vi stöter på, istället för att stånga oss blodiga emot teglet i hopp om att den sidan man själv tillhör ska triumfera i en non-existentiell konflikt.
Den riktiga konflikten står emellan människan och den marknad som sprider denna typ av reklam, men genom smart taktik har samma marknad fått oss att tro att det existerar en reell opponent i det motsvarande könet.
Denna konflikt har - egentligen - aldrig haft med kön att göra. De individer som ligger bakom reklamidéerna gör inte det p.g.a. deras kön. De gör det möjligtvis för att deras idéer är skeva, eller (än hemskare!) för att vi faktiskt tillåter dem! Vill man visa ett tydligt ställningstagande mot en kampanj är det bästa viset fortfarande att bojkotta det företag som står bakom den. Att beskylla H&M för att använda sig av barnarbetare, för att i nästa sekund köpa ett klädesplagg i samma butik, kan göra att man förlorar kredibilitet när det gäller personliga ställningstaganden.

Som slutplädering vill jag bara säga, än en gång: gör dig själv, och oss andra, en tjänst. Beskyll aldrig ett kön för det sätt ett fåtal individer beter sig.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Bieber - vår tids Jesus?

I går besökte sångaren Justin Bieber Sverige för första(?) gången.
Utanför hotellet möttes han av hundratals gråtande fans, några som väntat på plats sedan dagen innan.
För många av dessa är detta höjdpunkten i deras liv... enligt dem själva.
Men vad är det egentligen som får människor att hänge sig så åt en tanke, en person eller ett ideal?

Idag lever vi i en värld där ungdomar förstår teknologin vi omges av, bättre än föräldrarna till desamma. I media fokuserar man på att framhäva individuella personer och produkter i marknadsliberalismens intresse. Horribla händelser som sker i väst lyfts fram i nyhetssändningar, på Internet eller i pappersupplagor, allt för att rättfärdiga en samhällsprogression som främjar den oligarkiska agendan.
Bieber existerar som en "sociologisk karaktär". Liksom Jesus i den kristna mytologin, eller Tor i den nordiska, använder man Bieber som en central gestalt att samla individer kring. Och likt så många andra sociala grupperingar är det inte nödvändigtvis den centrala gestalten som erhåller belöningen för sitt slit.

Om - eller kanske snarare när(?) - en central gestalt går ur tiden byts denne kvickt ut emot en ny av de personer som tjänar pengar på grupperingen. Likt the Beatles, Michael Jackson, Backstreet Boys, så är Bieber förbrukningsbar. I deras ögon är han bara ännu en bricka i det spel som syftar till att underhålla, samt skapa en "vi-mot-dom" känsla.
Genom den teknologiska och kapitalistiska revolution som skett under 2000-talet har man successivt redan skapat ett glapp mellan många yngre individer och deras föräldrar. De social-humanistiska tankegångar som lever kvar hos de individer som vuxit upp under 60-70-talet ställs i direkt kontrast till flertalet av de individer man "fött upp" sedan 90-talet. 90- och 00-talisterna har konstant bombarderats av information över ex. Internet, ett forum som fortfarande negligeras av många äldre som vägrar sätta sig in i idén på samma sätt som deras barn vilket gör att de missar en stor del av det informationsflöde deras barn utsätts för. Med detta syftar jag inte till att Internet är den direkta orsaken till problemet, det ligger istället hos oligarkerna, de vars existens inte bekräftas eller erkänns i dagens media.

Oligarkerna är de personer som ligger bakom informationsflödet, de personer som vill att vi ska konsumera. En av dessa ligger bakom Bieber-fenomenet. Denne har, via aggressiv och (paradoxalt nog(?)), sublim marknadsföring planterat en föreställning om Biebers suveränitet hos dennes fans, likt modeindustrin arbetar med att infiltrera illusioner av otillräcklighet hos dess intressenter.
En industri tjänar inte på att vara bäst, utan på att vara snabbast gällande sortiments-progression, alltså förmågan att snabbt få in någonting som är litet bättre än deras tidigare produkt. Detta kan tydligt ses inom exempelvis Sibas och El-Gigantens reklamer där en teve kan sjunka 500 kronor i pris från en vecka till en annan.
Dessa affärer är inte roten till problemet, det är det regelverk de måste förhålla sig till som bär skulden. Ett regelverk skapat av de som bäst utnyttjar människans psykologiska tillkortakommanden, och inte räds att tänja på etiska, moraliska, sociala och inte minst fysiska lagar och regler för att sätta sig själv över alla andra.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Varför firar man en annan människas död?

Idag gick världspressen ut med nyheten att Margaret Thatcher avlidit.
Reaktionerna är många och har tagit kraftiga uttryck.
Men hur kommer det sig att vissa människor känner att det är rätt att fira då en individ, en människa, mister livet?

Må hända att Thatcher motsatte sig ANCs mot-demonstrationer gällande apartheid i Sydafrika, har infört marknadssanktioner som påverkat u-ländernas handel i negativ mening, och ställde sig bakom Pinochet-regimen. Det var inte politiken och de personliga åsikterna som avled, utan människan som gömde sig bakom dessa.
Tankarna som föddes ur Thatchers karismatiska sinnelag kommer inte att gå ur tiden, bara för att hennes fysiska uppenbarelse nu gjort det, lika litet som marxismen dog ut efter det att idéns främsta företrädare (och de efter honom) föll ifrån. Eller fascismen och nazismen, som fortfarande lever kvar på många håll i världen, trots att dess ledande gestalter trillat bort under årens lopp.
Önskar man motverka de idéer som fötts av politiska motståndare gör man troligen bäst i att låta en liknande bortgång bero, istället för att prompt propagera för makabra festiviteter till "minnet" av den individ man föraktat. En sådan kampanj svetsar troligen samman den utpekade grupperingen än mer!

De grupperingar som genomför tidigare nämnda aktioner, vad önskar de åstadkomma? "Hurra, han/hon är död, nu firar vi!" Skapar inte det större klyftor emellan dem och deras opponenter?
Vad man firar är inte en ideologis död, utan en människas. En människa som andra kände starkt för. Vad äger man egentligen för rätt att spotta på en annans idol? Ideologin kommer att leva vidare hos dessa personer, den går inte att ta kål på med hat och våld utan kan endast bekämpas med motargument, presenterade i en bekväm miljö, ifrån icke-aggressiva individer.
När Sovjetunionen föll, försvann då alla kommunist-sympatisörer? Nej.
När det andra världskriget var slut, försvann då alla nationalsocialister? Självklart inte.
När franska revolutionen genomförts, dog då aristokratin ut? Inte direkt, tanken lever kvar hos många än idag, om än i annan utstyrsel.
När man dödade Bin Laden, tog då terrorismen slut?

De som bekänt politisk färg bör definitivt få agitera för sina åsikter, men på vilket sätt är ett förlorat människoliv en vinst för någon? En framgångsrik politiker släpps fram av samma människor som har makten att hålla den tillbaka. Om en grupp inte vill se en viss individ i en högre position så är det dess skyldighet att se till att detta inte sker. Detta genom verbal förmåga och inte fysisk konfrontation.

Våld tas till av den som inte äger hopp om framtiden.

Den som inte äger hopp om framtiden, har redan förlorat.

Mahatma Gandhi, Olof Palme, John F. Kennedy, Raoul Wallenberg, Margaret Thatcher. Politiska figurer som arbetat för vad de tror på, oavsett politiskt klimat. För detta ska de, och alla efterföljande, samt de dessförinnan, med samma politiska engagemang, tillägnas en eloge!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!

Naturmedicin och läkemedelsindustrin.

Under sin sista tid i livet satte Steve Jobs sin tilltro hos naturmedicinen, någonting som kritiserats av många människor.
Varför vände han sig inte till läkemedelsindustrin?
Alla vet ju att naturmedicin bara är bluff och båg... för det stämmer väl, eller?

Tacka vetenskapen för all teknologi och all den kunskap människan uppnått när det handlar om det medicinära fältet. Kompetenta läkare kan ställa diagnoser i relativt tidigt skede, med kirurgiska ingrepp kan man "laga" sådant som skadats i kroppen och tack vare laboratoriestudier har man nyligen lyckats kurera HIV. Dagens sjukvård är på många sätt fantastisk!
Men det finns ju de som skapat sig ett leverne på människors sjukdomar, de som säljer syntetisk lindring i form av tabletter på burk eller vätska ifrån "mögelsvampar"(?). Trots återkommande publiceringar där vetenskapen menar sig upptäcka kurer mot olika sjukdomar så tycks en stor del av medicinutbudet handla om att dämpa symptomen istället för att kurera dem, ett koncept som är lika lönsamt som "glödlampskonspirationen" för de företag som väljer att använda sig av denna inriktning.
Med den marknadsliberalism som råder i dagens västerländska samhälle måste dessa företag ständigt kämpa för att hålla sig kvar på toppen, om något annat företag kan erbjuda bättre och/eller billigare produkter tappar det tidigare nämnda sin attraktion. När man når toppen av den monetära hierarkin gäller det att kvickt etablera position och eliminera all möjlig konkurrens.

Det sista decenniet har naturella produkter erhållit större stöd ifrån allmänheten. Idag finns "Life"-butiker runtom i landet där man kan finna allt ifrån kosttillskott, snacks och mat, till schampon, tandkräm och skoinlägg. Man kan även finna vissa typer av naturliga preparat, i liknande butiker, som är avsedda för att motverka sjukdomssymptom. Utefter vissa "huskurer" behöver man inte ens besöka en sådan butik, man kan ta sådant som finns i hemmet: genom att hacka lök stimuleras ögonmuskulaturen. Vid förkylning kan man dela en vitlöksklyfta, linda in bitarna i hushållspapper och sätta dem i näsan. För att motverka sjukdom bör man äta mycket frukt, etc.
En del av de personer som förespråkar naturmedicinen menar att det finns tillfällen då vi människor använder som av medicin fastän det inte är nödvändigt. Genom överdriven användning av mediciner och syntetiska substanser bryter vi ner kroppens immunförsvar vilket gör oss än mer mottagliga för sjukdom. På så sätt säkrar läkemedelsverket och dess bundsförvanter framtida försäljning.
Flertalet preparat som idag säljs igenom läkemedelsverket innehåller samma/liknande substanser som återfunnits i de naturmediciner man satt stopp för i "godkännande-processer", just för att (som tidigare etablerats), strypa konkurrensen i sin linda.
Istället för att ta en Alvedon eller liknande, uppnår man klart bättre resultat om man istället går till botten med de krämpor man genomlider. Vissa krämpor bör man vända sig till sjukvården för behandling, vid vissa åkommor är detta inte nödvändigt. Hur och när behandlar det sunda förnuftet.
Men denna typen av tankegång ger inte läkemedelsindustrin monetära framgångar. De ser hellre att individen fortsätter sitt pillerknaprande, på så sätt fortsätter pengarna rulla in.
(Notera att det inte är sjukvården jag talar om utan industrin som säljer medicin och liknande till sjukvården.)

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Färgpalett framför enfärgat!

Feminist, gubbslem, Moderat, Sosse, nazist, kommunist etc.
Idag paketeras människor in i ett redan existerande fack alltjämt de som titulerar dessa individer menar sig göra det från en objektiv synpunkt.
Men är inte etikett-stämplande av detta slag ett hot mot individualismen?

Flertalet vänner och bekanta önskar inte titulera sig som feminister p.g.a. av den värdeladdning ordet erhållit från ex. respekterade journalister samt i tv och film, vilket i sig är problematiskt då var individ bör äga förståelse för skillnaden mellan underhållnings- och faktabaserade program.
Fastän det kan vara lätt att beskylla enskilda individer för att dessa inte källkritiskt analyserar den information de erhåller ifrån personlig mediabevakning, bör man ifrågasätta de som ligger bakom dessa program. Nog förstår majoriteten av dem vilket inflytande deras programmen har på recipienterna?
I bl.a. tv och film finns många fall då ex. feminister arbetar under radikal flagg, vanligtvis i en värld som inte alls är påverkad av köns-segregation. I flertalet serier är kvoten för manliga/kvinnliga huvudkaraktärer (väldigt!) ojämnt fördelad. Men jag väljer ändå att inte kalla mig feminist. Detta är inte en pik gentemot de som väljer att kalla sig det utan ett val ifrån min sida.

Mina politiska åsikter är inte bundna till en specifik färgpalett. Personligen anser jag att ett politiskt porträtt med många färger kan vara mer intressant (och lönsamt!) än ett som endast går i blåa eller röda nyanser. Av denna anledning väljer jag att inte kalla mig "Sosse" eller "Moderat" just för att jag vill vara öppen inför nya idéer av annan härkomst än mitt eget, ursprungliga ställningstagande. Med detta menas så klart inte att en politiker saknar objektivitet inför beslut, bara att vissa kan vara svårare att kompromissa om än andra.

Många är de som menar att Sverige måste se över sin invandringspolitik. Huruvida detta är en korrekt analys eller inte är upp till var och en att avgöra men ur ekonomisk synpunkt existerar det faktum att man inte kan föda hur många individer som helst med begränsad varutillgång.
Skulle en individ kunna äga ovanstående åsikt och ändå kalla sig vänsterpartist eller socialdemokrat? Skulle en individ kunna önska fri invandring och ändå kalla sig för moderat?
Påverkas inte den individualistiska politiken negativt om personer måste bortse ifrån sina egna idéer för att erkännas in i det politiska partiet?

Varför känner vi människor ett sådant stor behov av att sätta titlar på andra?
Är det p.g.a. osäkerhet eller social överlevnad?
Uppmuntras individualism i forum där man förväntas följa vissa linjer eller innebär önskan att bibehålla sin individualitet att man förlorar tillgång till det fria, politiska rummet?

Tack för att du läste dagens inlägg!