tisdag 18 september 2012

"Vissa säljer ut sin empati."

Inom skolreformen är det på väg kraftigt utför.
Genom att göra det svårare för människor att läsa upp sina gymnasiebetyg (p.g.a. tidigare problem i hemmet, sjukdom eller annat) skapar man en värld där valutan ska lösa sådana här problem.
Om exempelvis vården privatiseras skapar man en klyfta mellan lågavlönade hushåll och ekonomiskt välbärgade sådana.

Exempel:
Det är vanligt att man inom familjer känner monetär oro, alltså oro för hushållets pengaflöde. Detta gäller inte för alla familjer men för fler än vad som torde anses godtagbart.
Den oro föräldrar känner överförs till deras barn. Till skillnad mot vuxna människor i västvärlden, som lärt att förlita sig mer på tal och utseende, läser barn av kroppsspråk och känslor. De har inte lärt sig att filtrera bort dråpliga kommentarer eller elaka ord som riktats mot dem. Detta gör dem särskilt öppna för negativa känslor.
När barnet sedan kommer till skolan kan det känna sig nedtyngt av dessa känslor vilket direkt påverkar deras skolarbete vilket kan leda till dåliga betyg.
Om barnet önskar läsa upp betygen i efterhand har en massa regler tillkommit, individen får exempelvis inte läsa upp något betyg som denne fått Godkänt i, något som direkt påverkar marknadskraften hos individen. Det går att "resa" sina G/VG-betyg men då får man göra detta på egen hand, utan hjälp från lärare, i vad som kan kallas ett socialt utanförskap.
Lyckas individen läsa upp betyg (från IG till valfritt starkare) så har lång tid redan passerats. Denne kan nu vara i 25-årsåldern. När individen ska söka in till en högskola hamnar denne dessutom i ett särskilt skikt, de som läst upp sina betyg har inte lika stor chans som de med bra betyg redan från början.

Individer som växer upp med ett annat lugn hemma; med ekonomiskt oberoende och dyra semesterresor, kan klara sig bättre då inte samma tyngd vilar på deras axlar. Självklart finns det många andra faktorer som spelar in i dessa bägge samhällsgrupper. I ett ekonomiskt oberoende klimat kan rädslan att bli av med oberoendet vila latent. Likaså finns det också kriterier för att erhålla ett ekonomiskt oberoende som är väldigt jobbiga, både fysiskt och psykiskt, att hantera.
I vart fall kan detta vara en av de många hackor som sakta men säkert hugger en avgrund emellan samhällets medborgare där dessa delas upp i en över- samt underklass. Något som redan nu sker i ex. U.S.A. (vilket var en av orsakerna till "Occupy Wall Street"-rörelsens uppstart).
Genom att sälja ut den fria sjukvården, den fria skolgången och andra liknande privilegier man erhåller som svensk medborgare breddar man den här klyftan genom att lågavlönade familjer i framtiden kommer tvingas skuldsätta sig för att ha råd med sjukhusbesök samt inte kunna ge sina barn en bra utbildning p.g.a. prislappen.
Alla bör ha rätt till en god utbildning och alla ska ha rätt att leva oavsett hur tjock deras plånbok är!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

tisdag 4 september 2012

Den mänskliga akilleshälen

Den filosofiska termen "solipsism" syftar till den individuella ståndpunkten att det enda som existerar är individen självt och dennes upplevelser.
Detta är grundpelaren för var människans förståelse av omvärlden, ett påstående som direkt menar att objektivitet inte existerar hos människan.

Politiker, lärare och/eller andra auktoriteter, de flesta har med stor säkerhet någon gång irriterat sig över sättet de lär ut, kritiserar eller vilka beslut de tar. Men deras beslut, liksom de man själv gör, är till fulla baserade på egna upplevelser och på just solipsism. Det enda sättet att frångå detta tankesätt som skapar irritation (främst i och med apatin för andras livsöden) är att förstå att man faktiskt äger tankesättet.

Precis som en narkoman eller alkoholist måste erkänna för sig själv att denne har ett problem som måste lösas så måste individen förstå att lösningarna denne presenterar för sig självt är en produkt av den tid som passerat i individens liv upp till den punkten. Detta gör att lösningen inte nödvändigtvis blir applicerbar på en annan individ då denna har andra karaktärsdrag efter ett liv levt på annat vis.

En enkel förklaring är den stereotypa by-bon som i klassiska filmer tas med till storstaden efter ett ytterst spartanskt liv i våra dagar mätt. Denne blir förvirrad och rädd när den möter på bilar, bussar eller blinkande lampor medans de som vuxit upp i staden skrattar gott åt den förvirrade individen. Men hur skulle by-bon kunna förstå de saker denne nu uppvisar oro över om denne aldrig fått lära sig vad föremålet/saken är och vilket dess syfte är.
På samma vis är det fruktlöst att skratta ut eller peka finger åt en individ som inte äger samma kunskap som du själv. I stället är det bättre att dela med sig av sin kunskap på ett pedagogiskt sätt så att den andra personen lämnar konversationen rikare. Mitt förra inlägg talar om människor som använder detta på ett maktutövande sätt.

Den största problematiken uppstår då människor inom höga regeringsposter, eller inom andra säten där man har en inflytelserik roll i samhället, inte erkänner sin subjektivitet utan menar sig förstå allas situation omkring dem. Politiken i synnerhet är byggd på solipsism, utan vilken vi inte skulle ha separata partier, kanske inte ens en riksdag då människor som tidigt får lära sig att inte låta egna idéer gå ut över andra samt får lära sig empati för andra individer inte är i något direkt behov av ett styre på detta vis.

Solipsism är en medfödd sjukdom vi måste göra oss fria ifrån. Genom att erkänna för oss själva att allt inte kretsar kring den egna individen erhåller vi möjligheten att (på riktigt) förstå empati.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
“Everything we hear is an opinion, not a fact. Everything we see is a perspective, not the truth.” - Marcus Aurelius