Ny-ateismens explosiva ökning i U.S.A. är ett exempel på detta, där tidigare snudd på fundamentalt religiösa individer gjort helt om och börjat attackera sina tidigare bundsförvanter med samma hat som drivit dem i tidigare korståg.
På hemmaplan står detta också att skåda när en viss form av ny-liberalism tycks svepa igenom landets befolkning, inte minst inom de akademiska fälten.
Jag menar inte på något vis att detta är något nytt, under lång tid har man kunnat sammankoppla en högre utbildning/ett mer utvecklat intellekt (inte för att de båda nödvändigtvis hör ihop) med en minskad empatisk förmåga. Man menar inte att apati föder intelligens eller att de två går hand-i-hand, men en individ som anser att kunskap är makt och som eftertraktar det sistnämnda kan distansera sig till de vars medvetande ej eftersträvar samma typ av utveckling, för att finna den grupp individer som utgör individens bild av en stark grupp (eller "stark flock" om man så önskar).
Dessa individer går troligtvis miste om (starka?) vänskapsband knutna utanför de ramar man satt upp för sig själv och sin umgängeskrets, en mer objektiv syn på omvärlden i form av åsikter från olika typer av källor samt den otroligt viktiga möjligheten att utvecklas genom att lyssna på andra och därur växa till en bättre människa.
Tyvärr finns de, i alla åldrar, av bägge kön och av alla nationaliteter, som glömmer att de också en gång lärde sig stå då de idag hånflinar åt dem som ännu inte lärt sig gå under sina jogging-turer i samhällets olika debattsoffor och stolar.
Oavsett om någon framför en bekväm, en obekväm, eller en åsikt man själv uppfattar som löjeväckande borde väl personen, i ett demokratiskt samhälle, få yttra sin åsikt så länge den inte direkt bryter mot någon av samhällets lagar. Och i ett sådant samhälle, borde inte mot-debattörer vara mer intresserade av att upplysa individen om varför de anser att denne har fel och ge denne deras syn på problemet istället för att lägga allt sitt krut på att förnedra individen?
En tes är att detta hör ihop med den mänskliga osäkerhet de flesta bär på, den där de onda tankarna frodas, som får människor att vända sig emot varandra och sälja ut varandra bara för att försäkra sig en halvtimme till innan dess vargarna i deras omgivning upptäcker att det döljer sig ännu ett får under fuskpälsen. Istället för att fokusera på vad vi som art tillsammans kan åstadkomma är det denna osäkerhet, sprungen ur fornminnestider, som håller oss tillbaka från vår verkliga potential.
Ser man till djurriket tar man hand om varandra istället för att bedra och vanära varandra för ett bättre mål mat. Vi menar att människan är överlägsen andra djur, men varför beter vi oss då i många fall sämre än dem?
Så högt utvecklad är vår art att vi kan leva sida vid sida utan att låta den egna osäkerheten ta överhanden för att tillsammans med reptilhjärnan slunga oss tillbaka flera tusentals år in i de ut-daterade varelsers kroppar som då slogs för sina liv emot djur vi idag domesticerat.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar