På många olika sätt försöker människor skapa sig en identitet gentemot omvärlden.
Genom kläder, musik, olika idéer särskiljer man sig från varandra.
Vissa menar att det inte finns en enda människa som är precis som någon annan, en tes som kan äga sanning (då vår arts antal går att uppmäta), men som egentligen inte går att säkerställa.
Även om människor fåfängt söker efter sätt att skilja sig från mängden tycks bekräftelsebehovet finnas kvar hos många.
Då man ifrån Europa (och främst Stor-Britannien) koloniserade Nord-Amerika kunde man lika gärna satt nybyggarna på månen. För dem var detta outforskat och måste på så vis ha känts väldigt osäkert att leva i så länge man inte valde att leva i någon av de städer som växte upp. Men även där var det väldigt oroligt då svagare individer tenderade att haverera under pressen och på så vis ställa till med problem. Idag förstår man detta och skulle exempelvis aldrig skicka upp en instabil individ i rymden.
Men om man då ser på ett relativt ungt land som U.S.A. (som nästa år (2013) firar 230 år) tycks det vara viktigt att tillhöra grupper. Man är republikan eller demokrat, man är kristen, judisk, muslim, ateist m.m., man är för eller emot abort och så vidare, liksom i många andra delar av världen.
Men om ingen människa är lik någon annan, hur kan det existera sådana organisationer som exempelvis religioner där följarskarorna går upp och långt förbi miljonsträcken? Givetvis är medlemmarna religiösa på olika vis, man tyder heliga skrifter olika och önskar uppnå olika mål i sin tro, men även den mest förlåtande i gruppen befinner sig ändå i samma omgivning som den mest fundamentalistiska medlemmen. Varför är det så viktigt att tillhöra en större gruppering? Är det rädsla? Ses man hellre som galen än ensam?
I ett land som just U.S.A. där rädsla är ett av maktens verktyg kan man tydligt se vilken central roll religion (och även politik) har i människors liv. Individer som mår dåligt men inte förstår varför de gör det kan finna tröst i tron om att deras liv prövas och att de i slutändan kommer att belönas för sina uppoffringar. Men om vi rent hypotetiskt säger att Gud inte existerar, då existerar kanske inte heller dennes himmel och helvete. Om vi tar in ny-ateismens syn på döden existerar inte människan över huvudtaget efter sitt frånfälle, denne blir anti-existentiell, ett begrepp som är svårt för vår hjärna att förstå. Men oavsett om det finns en himmel eller inte, varför skulle Gud bestraffa den som arbetade för en drägligare tillvaro så länge denne inte skadade någon annan? Att "ta sitt straff" och bara godkänna den tillvaro man lever i utan att arbeta för en bättre hjälper ingen.
De som använder Guds (eller andras) ord för att förtrycka andra eller ställa sig själva i bättre dager utnyttjar den osäkerhet som existerar hos dagens individer. Vissa äger dock möjligheten att stå emot och se vad det egentligen handlar om men många andra vallas in i ett beteende de själva aldrig skulle accepterat om de givits chansen. Men idag handlar det inte om att erbjuda individer chanser utan att bibehålla en maktbalans. Vissa menar att vem som helst kan bli ekonomiskt rik om denne vill och på så sätt ta sig uppåt på samhällsstegen, något som inte stämmer i dagens läge med en väl etablerad samhällshierarki med indoktrinerade tankemönster som får medborgarna att vända sig emot varandra vid olika typer av störningar.
Ironiskt nog, trots att man önskar vara annorlunda och speciell söker de flesta sig till grupper där man aggressivt ger sig på just de som väljer andra vägar än den man själv valt.
(Detta gäller givetvis inte för alla utan är en grov generalisering, men det förstod du ju redan, eller hur?)
Tack för att du läste dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar