Den filosofiska termen "solipsism" syftar till den individuella ståndpunkten att det enda som existerar är individen självt och dennes upplevelser.
Detta är grundpelaren för var människans förståelse av omvärlden, ett påstående som direkt menar att objektivitet inte existerar hos människan.
Politiker, lärare och/eller andra auktoriteter, de flesta har med stor säkerhet någon gång irriterat sig över sättet de lär ut, kritiserar eller vilka beslut de tar. Men deras beslut, liksom de man själv gör, är till fulla baserade på egna upplevelser och på just solipsism. Det enda sättet att frångå detta tankesätt som skapar irritation (främst i och med apatin för andras livsöden) är att förstå att man faktiskt äger tankesättet.
Precis som en narkoman eller alkoholist måste erkänna för sig själv att denne har ett problem som måste lösas så måste individen förstå att lösningarna denne presenterar för sig självt är en produkt av den tid som passerat i individens liv upp till den punkten. Detta gör att lösningen inte nödvändigtvis blir applicerbar på en annan individ då denna har andra karaktärsdrag efter ett liv levt på annat vis.
En enkel förklaring är den stereotypa by-bon som i klassiska filmer tas med till storstaden efter ett ytterst spartanskt liv i våra dagar mätt. Denne blir förvirrad och rädd när den möter på bilar, bussar eller blinkande lampor medans de som vuxit upp i staden skrattar gott åt den förvirrade individen. Men hur skulle by-bon kunna förstå de saker denne nu uppvisar oro över om denne aldrig fått lära sig vad föremålet/saken är och vilket dess syfte är.
På samma vis är det fruktlöst att skratta ut eller peka finger åt en individ som inte äger samma kunskap som du själv. I stället är det bättre att dela med sig av sin kunskap på ett pedagogiskt sätt så att den andra personen lämnar konversationen rikare. Mitt förra inlägg talar om människor som använder detta på ett maktutövande sätt.
Den största problematiken uppstår då människor inom höga regeringsposter, eller inom andra säten där man har en inflytelserik roll i samhället, inte erkänner sin subjektivitet utan menar sig förstå allas situation omkring dem. Politiken i synnerhet är byggd på solipsism, utan vilken vi inte skulle ha separata partier, kanske inte ens en riksdag då människor som tidigt får lära sig att inte låta egna idéer gå ut över andra samt får lära sig empati för andra individer inte är i något direkt behov av ett styre på detta vis.
Solipsism är en medfödd sjukdom vi måste göra oss fria ifrån. Genom att erkänna för oss själva att allt inte kretsar kring den egna individen erhåller vi möjligheten att (på riktigt) förstå empati.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar